Enbart medicin hade jag nog inte nöjt mig med. Då hade jag säkert inte bestämt mig för att ta tag i livet och göra något för att jag skall må bättre. Vet inte, men troligen inte. Nu blev det inte heller enbart psykofarmaka. Går jag händelserna i förväg? Ursäkta, jag ta det kort från början.

Igår var den dag då jag skulle till öppenvården för bedömningssamtal. Initiativet till att jag hamnade där kan jag inte ta åt mig äran för, det var min partners förtjänst. Men jag hade lovat att ta kontakt och den kontakten ledde till att vi skulle ses för ett bedömningssamtal som igår. Jag hade också bestämt mig för att gå in för detta. Inte bara säga det, inte bara intellektuellt veta att jag borde göra det utan bestämma mig för att göra det.

Så med beslutet fattat så cyklade jag iväg till Rosenlunds sjukhus. Jag fick träffa två läkare, varav en AT-läkare. Efter en timmes samtal (som jag inte tänker dela med mig av eftersom det är privat) så var det klart. Jag skulle dels få medicin mot min långvariga vinterdepression och dels samtalsstöd.

Så kort och gott, ett bra möte och bra beslut innan. Nu börjar jobbet. Medicinen kommer att ta ett tag innan den verkar, om det är rätt medicin. Samtalsstöd kommer jag inte att få denna sidan årsskiftet. Så det jag har att lita till nu är mitt beslut, att hålla fast vid det. Att klara mig genom dag efter dag med en inställning att det kommer att bli bättre. Tyvärr är en av biverkningarna av medicinen att man först riskerar att få ångest. Men som jag ser det så blir det ju bara ytterligare en period av ångest. Jag är ju van vid det.

Faktum är att jag till och med vågar säga att jag känner mig lite nöjd, eller till och med riktigt nöjd. Framförallt med mitt beslut att gå in för detta, att ge det chansen. Jag skall må bra igen.

Eller som Peter LeMarc sjunger

"Jag ska gå hel ur det här, jag ska gå hel ur det här

Till varje pris, jag ska gå hel ur det här"

Enbart hel ur det här

Peter PC Carlsson