Enbart tomt och utan innehåll. Så kan livet vara, så kan det kännas. Utan mening, utan mål. Vad annat än att fostra ett barn, två, tre eller fyra. Se dem, hjälpa dem att stå på egna ben. Men vad mer har livet för mening? Så ensam med min känsla, av meningslöshet, av ett liv utan mål och mening. Jag kan inte finna, inte se, inte ens drömma om ett liv med mening.

Så varför vandrar jag, varför andas jag, varför uppfyller jag jorden? Vad är min mening förutom det jag redan givet denna jord? Mina barn. De lever, de växer och jag behöver bara veta att de har ett stöd, en stadga att växa.

Har mitt liv nått sin mening, sitt mål, sin destination? Bör jag stiga av, sluta ta plats eller finna ännu ett mål, ännu en mening? Men vad är det? Spelar det någon roll, betyder meningen något. Har livet i sig en mening? Jag tror inte det, då skulle det ju upprätthållas till varje pris i alla lägen. Men livet har mening när vi finner den, när vi finner att vi kan spela roll. Att vi, att jag, du, kan spela roll. Men med vad, i vad och varför?

Tomt är livet tills vi fyller det med något, med mening, med lust, med mål. Utan mål, utan mening utan en känsla av att spela en roll, att finna ett sammanhang så har vi svårt att se vår betydelse. Då riskerar livet att bli tomt och innehållslöst och vi brinner snabbt upp, snabbt ut. Utbrända vandrar, faller vi ut.

Livet är nu, just nu och just nu lever jag men för vad utom mina barn? Vad ska jag leva för sedan, för vad och varför? Söker det svaret och söker det snabbt, tiden går, den biologiska klockan tickar, jag växer och så gör mina barn. Vad ska jag göra när de står, när jag finner dem trygga, när jag inte längre behöver bidra?

Så jag söker mitt nya mål, min nya mening. Jag har uppfyllt världen, uppfyllt den med det som gör världen bättre till följd av att just jag har levt. Mina barn. Så vad ska jag nu göra, vad ska jag nu uppleva, uppfylla, sträva efter?

Vad? Behöver vi mål, behöver vi anledning att leva, eller kan vi bara göra det, leva? Leva!

Vet inte, har inget mål. Jag har nu en mening, jag har nu en uppgift, att finna min nya roll, min betydelese. Kan inte säga att jag ligger här och duger, jag gör inte det, jag duger inte, eller jag har dugt färdigt. Jag är klar. Vad mer skall jag göra. Vad mer skall jag uppfylla? Vet faktiskt inte det. Det är mitt mål, min mening att finna. Finna min mening.

Livet har en mening att uppfylla världen men sedan, när det är gjort behövs en ny, eller kan jag enbart njuta av att finnas, att vara. Hur gör jag då? Hur? Jag är en tvivlare, jag är en tvekare jag söker alltså finns jag. Utan mitt sökande jag vore jag ej här. Men jag söker så jag finns.

Ensamhet är det som omger mig, ensamhet, enslighet. Så ensligt att somna att vakna att leva. Ensligt i ensamhet och ensligt i flersamhet. Jag lever, men hur och varför? Meningen söker jag, vart är den. Giv mig en mening och jag skall lära mig den, jag skall leva den, uppfylla den och vilja uppleva den. Leva den.

Ledsen min vän, men jag känner mig ensam här, det är ensligt här. Ta hand om mig, ta hand om dig! Jag lever än så låt oss leva samman, leva ihop. Lämna mig inte här. Lev med mig. Se mig, rör mig, eller lämna mig här och gå! Låt mig vara, låt mig sova, eller väck mig nu, håll mig vaken, vaken. Ge mig lust, lust att le, lust att leva. Om så för bara ännu en dag, en enda, en enda dag av leende, levande. Så kom och le, le med mig, lev, lev med mig.

Enbart leende och levande vill jag leva.

Peter PC Carlsson