Enbart trött, enormt trött. Efter ett antal dygn av arbete mer eller mindre varje timme på dygnet så är det klart. Målet är nått, villkoren uppfyllda och leveransen är gjord. Med nöjda men tunga ben trampade jag hem på min cykel i natt. Jag/vi hade klarat det, vi hade gjort det omöjliga möjligt. Fokuseringen var enorm, koncentrationen på topp, minut för minut, timme efter timme och dag efter dag. Ett enormt fokus och koncentration på det som är viktigt, det som är nödvändigt gjorde att vi klarade produktionen trotts att det enbart var teoretiskt möjligt. Men nu är det gjort och jag känner mig nöjd, känner mig tillfreds och känner ett välbehag i trötthet. Ett välbehag som enbart ett riktigt gott arbete kan ge. Tillfreds, vetskap av att gjort mitt yttersta, att presterat och levererat, trotts oddsen. Det ger en tillfredsställelse, ett välbefinnande i tröttheten.

Jag vet också att det skulle kunnat bli så mycket bättre, vet att jag/vi kunde gjort mer, gjort ytterligare, format till fulländning. Men inte under dessa förutsättningar. Vi lyckades komma i mål och det var mer än som kunde krävas. Så jag känner enbart en känsla av välbehag, av förnöjelse av stolthet. Att lyckas, att vara nöjd med det vi gjort även om jag vet att under andra omständigheter kunde jag gjort bättre.

Det är den inställningen som är skillnaden, den inställningen, det förhållningssättet som gör att jag kan känna ett välbefinnande i det som gjorts istället för att se till vad som saknas, vad som under andra omständigheter varit möjligt. Det är det som gör att stressen inte blir bestående, utan enbart en adrenalinkick för att klara presstationen i stunden. Ett lugn omger mig nu. Det är klart, det är gjort och jag är nöjd, nöjd men min insatts. Nöjd med mig själv.

Tidigare, innan min utbrändhet, hade jag enbart sett till det jag inte hunnit med, det jag inte lyckats med (trotts förutsättningarna) och känt ånger, skam och skuld för dessa brister. Nu känner jag stolthet, trotts allt jag inte hunnit med, trotts allt som saknas och allt jag inte lyckats med. Stolthet just för att det gick beroende på förutsättningarna.

Så den trötthet som nu finns i kroppen är skön, den känns välförtjänt och jag kan njuta av den. Kroppen, hjärnan är trött och behöver vila. Ansträngningen, anspänningen är över och nu tar avkopplingen vid. Jag går till jobbet och tillåter mig att vara slö, att vara slapp och enbart njuta av min prestation. Att presstera på topp förutsätter också förmåga att vila, att koppla av att släppa och låta saker falla. Nu gör jag det, jag njuter av min mentala och fysiska trötthet, jag ska gå in i den några dagar. Prestera och vila, tillåta mig att vara nöjd ett litet tag. Buffra upp energi, suga åt mig beröm och tacksamhet. Inte slå ifrån mig genom att förringa. Ta emot tacksamheten genom att säga tack. Tack, enbart tack. Och njuta av tröttheten efter ett gott arbete. Tillåta den att få plats, att ge den utrymme att finnas. Minska kraven på prestation och bara få vara några dagar.

Enbart tacksam för tröttheten

Peter PC Carlsson