Enbart slakt var jag med om när jag var fyra år tror gammal. Det var då jag jag första gången var med om en slakt. En slakt som var det mest naturliga i världen för en son till två bondeföräldrar. Vad vore mer självklart än det? Färdigförpackat på konsum, utan vetskap om uppfödsel och död/slakt? Nej en liten parvel, men ändå en del av vår natur. Fyra år, stor nog att hjälpa till med det jag kunde på en gård vi levde av. Mitt bidrag blev en skål och en visp. En skål att samla blod, en visp att hindra koagulering. Så jag knotar in, fyra år gammal. Säger Hej mamma, jag vill ha en skål och en visp, för jag skall vispa blod! Säger jag stolt.

Mamma ler och öppnar ett skåp, rotar en liten stund, sen finner hon en bunke. En bunke av plåt, glänsande och blank. Jag tog emot den och vispen som mamma lade ner. Med barnasteg knåtade jag ut, så fort jag kunde.

Ute hade slakten inletts. Slaktaren Arthur var där, en gammal man med rinnande snus på bägge sidor. Stripigt och tunt hår, manchesterbyxor, rutig skjorta och en svart väst. Ovanpå detta en kavaj. Det var Arthur, och han spottade, loska efter loska. Alla bruna av snus. Han snött sig rakt ut och drog med fingrarna av sin nos, harklade sig och sa.... "Jaha". Så nu var det dags.

Pappa gick in på logen. Utanför stod det gamla vedeldade karet och puttrade. Pinne efter pinne hade jag under de senaste timmarna stoppat in. Brasan glödde och karet sjöd. Ångan steg och solen var på väg upp. Klockan var över åtta och snart skulle grisarna dö. Ännu levde de och brasan hölls vid liv. Pappa drar ut slaktbordet med den hjälp en fyraåring kunde ge. Jag kämpade tappert och Arthur slipade sina blad. Kniv efter kniv gick över slipstenen, han spottade snus, och han drog sina blad över slipremmen.

Vattnet var varmt, knivarna vässade, slaktbordet stod på plats. Arthur gick till sin gamla bil och tog fram slaktmasken och en klubba. Den första grisen leddes nu lugnt och fint ut. Nyfiket tittade den sig runt, det spratt i benen och lusten att skutta runt likt griseknoen riktigt lyste i grisens små ögon. Några skutt fram och tillbaks och riktigt knorr på svansen. Så gick Arthur fram till grisen, satte slaktmasken i hans panna och lyfte klubban och smällde till. Järnpiggen for ner igenom pannbenet på grisen, som genast blev bedövad och med fortfarande griseknoelyckliga ögon damp i backen.

Pappa och Arthur lyfte nu upp den lätt skakande och bedövade grisen på slaktbordet. Pappa ropade på mig och Arthur spottade snus. Nu var det dax för min uppgift. Jag satte mig på huk under grisen vars huvud stack ut över slaktbordets kant. Bunken ställde jag under honom. Så klappade jag honom på nosen och pannan precis som pappa och sa farväl lilla grisen, precis som pappa sa. Arthur sa inget han bara spottade ut ännu en brun loska, tog sedan fram sin välslipade kniv och skar av grisens strupe. Blodet pumpade nu ut, ner i min bunke. Lite behövde jag justera den så att blodet skulle rinna rätt. Blodet började jag nästan genast att sakta vispa, röra i.

Tungan på grisen stack nu ut och benen slutade att rycka. Grisen var död och bunken var full. Med försiktiga steg sökte jag mig in och gav mamma blodet som om någon timme skulle vara palt. Blodpalt.

Ute fortsatte slakten, snabbt skolades den nyslaktade grisen och borsten skrubbades bort. Klövar skars av. Bägge männen jobbade frenetiskt och jag satt på en gammal mjölkpall och beundrade min stora far. Tänk vad han kunde. Så mitt i mina drömmar tog de tag i bakbenen på grisen och drog honom in på logen. Det sista blodet rann från hans hals på vägen över marken och in på logens cementgolv. Jag följde efter och såg hur de hissade upp honom med bakbenen uppåt och blodet stilla droppandes från grisens nos. Pappa hämtade skottkärran ställde den under grisen och Arthur gick fram med sin kniv. Stack den i grisen och skar med några snabba drag och ett par spottloskor upp grisen. Drog ut inälvorna i skottkärran och en fruktansvärd stank steg upp och fyllde mina näsborrar. Tarmar luktar inte gott, det enda under hela slakten som var obehagligt för en fyraårig liten parvel.

Med starka armar körs skottkärran in i skogen och tarmarna tippars där till de vilda djuren. Under tiden rullas trädgårdsslangen fram och din nyslaktade grisen spolas ren från blod och annat. Längs golvet rinner en liten rödaktig flod. En flod av vatten och lite blod. Vattnet stängs av efter att också skottkärran spolats en gång.

Nästa gris leds ut ur ladugården och går i princip lika lugnt fram till Arthurs slaktmask. Pappa klappar grisen och tar adjö, det jag även den lilla fyraåringen och pang smäller klubban, benen viker och snart vispar jag blod än en gång. Allt upprepas med en tredjegris och sen var det klart. Nu skall allt tvättas, spolas och göras rent. Grisarna hänger upp och ner på vår loge.

Ute räfsar vi upp klövar, svinto och tre svansknorrar som inte längre behövdes. En snusdosa från Arthur räfsas också bort. Marken spolas och snart syns inte ett spår av slakten. Grisarnas kätte görs ren och snart kommer där att finnas tre nya kultingar som skall växa upp till slakt.

Några dagar senare skulle grisarna styckas, men nu var det dags att gå in och äta blodpalt, min palt. Lingon på palten och mjölk i ett glas. Där satt jag och åt som en liten fyraårig slaktare. Nöjd med mig själv och med livet.

Enbart nöjd.

Peter PC Carlsson