Enbart Kris lever vi i. Dag efter dag följer vi krisen, ser hur värdens ekonomier tappar fart och hur vi sammantaget får en allt sämre köpkraft. Allt detta är sant och krisen kommer att fortsätta ytterligare ett tag, antagligen några år. Skillnaderna mellan de som har jobb och de som inte har är stor. Vi som har jobb har egentligen bättre tider än på mycket länge. Lägre skatter med över 1.000 kr mer över i månaden, lägre räntekostnader som för alla som har hus eller bostadsrätter minskar kostnaderna med upp till flera tusen i månaden.

Så krisen drabbar framförallt de som inget har. De som inte har jobb, de som inte har hus/bostadsrätt. I det sista fallet genom att hyrorna inte sjunker lika mycket till följd av sänkta räntor.

Men den stora förloraren i en kris är staten. Varje arbetslös ökar kostnaderna för staten. Både i form av att staten ytterst får betala A-kassor och att det blir en minskad konsumtion och momsintäckterna sjunker. Så nu stiger statens utgifter samtidigt som inkomsterna minskar. Resultaten blir underskott.

Det är lätt att ropa på än högre underskott, att ropa på än mer satsningar från staten. Men staten fungerar ytterst på samma sätt som en privatekonomi. Alla lån skall betalas tillbaks. Det finns alltid någon som lånar ut som vill få tillbaks sina pengar. Från att ha gjort ett överskott på ca 130 miljarder räknar Borg med att göra ett underskott på ungefär lika mycket. Skillnaden är ca 250 miljarder kronor. 250 miljarder minus. Det motsvarar ca 27.000 kr/person av oss 9 miljoner svenskar. 27 tusen som var och en av oss, gammal som barn får i ökad skuld.

Statens skuld är vår skuld. Det är vi som är staten, det är vi som skall betala tillbaks. Vi har enbart en regering som vi bett sköta jobbet åt oss. Så ytterst handlar de politiska diskussionerna om på vilket sätt vi tror att det blir bäst med den ena eller andra politiken för att var och en av oss skall behöva betala så lite som möjligt för en gemensam välfärd.

Givetvis kan man diskutera vad som skall ingå i välfärden, men det är ändå på marginalen. Det som gör den stora skillnaden är att se till att så många som möjligt av oss som bor här bidrar till intäkter för staten Sverige.

Ett av Sveriges största problem är trotts krisen att vi är allt för få invånare. Fler invånare både ökar konsumtionen och bidrar till att få de ekonomiska hjulen att snurra och leder till ökade intäkter för staten. Vi har ökat vårt barnafödande men fortfarande är vi i behov av invandring till Sverige för att kunna klara en allt mer åldrande befolkning. Det är något som en Sverigedemokrat inte ens kan förstå, än mindre acceptera. Sverigedemokraternas linje leder till att de gamla kommer att få en allt mer sänkt pension. Jag går inte igenom det här och nu men det hänger samman med antalet som arbetar i Sverige gentemot antalet som är pensionärer.

Kort och gott behöver vi fler som arbetar och drar in inkomster till staten. Långsiktigt genom att vi skaffar fler barn eller att vi öppnar upp för en betydligt liberalare invandring. Sverige har börjat att öppna upp för en liberalare invandring och gjort det möjligt för arbetskraftsinvandring i landet. Ett bra steg för att lösa vår långsiktiga kris, med en åldrande befolkning som ökar medan den arbetande befolkningen inte ökar i samma takt.

Vår kris är långt ifrån enbart ekonomisk. En av de få saker som kortsiktigt är bra med krisen är att det påverkar miljön positivt. Men långsiktigt är även den ekonomiska krisen ett stort problem för miljön. Mer om det en annan gång.

Nominera en eftertänksam blogg till Månadens Blogg.

Peter PC Carlsson
P.S. Jag vet att detta inlägg inte leder till mycket kommentarer men tack för att du orkat läsa hela vägen hit.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?