Enbart hur många gånger har var och en av oss konstaterat att livet är underbart? Förhoppningsvis fler gånger än vi konstaterat dess motsats. Ett av mina mål i livet är de fåtal stunder av lycka som då och då kommer och som väl är värda att leva för.

Mitt liksom många andras fel är att vi tror att livet skall vara allt igenom lyckligt. Så är det knappast för någon. Men genom att acceptera att det finns ett fåtal stunder av lycka som är värda att leva för så blir också de stora flertalet av dagar med tristess och motgångar bara en i raden av dagar som skall passera innan lyckan åter uppdagar sig i en dunge av vide, i en vacker kvinna med kort kjol och brännande bruna ben. Det blir ytterligare bara en dag när regnet faller som om syndafallet pånytt skall komma åter.

Länge sedan är det jag förstod att det går inte att finna en lycka som består. Det går att finna lycka, men inte när vi jagar den. Lyckan kommer lyckan går… den gud älskar lyckan får…. En del av en bön från min barndom. Jag hoppas så att ingen längre behöver läsa denna bön. Lycka, är inget som någon gud ger oss. Än mindre till följd av samma guds nyckfulla kärlek. Lycka är något vi upplever när vi är i balans, när vi finner en mening och en tillfredsställelse med livet och med den vi är.

Den gud älskar lämnar gud ifred. Den gud älskar är nog snarast den som älskar sig själv för det som den är. Inte till följd av alla sina förtjänster, utan till följd av accepterande av alla sina brister. Om det skulle funnits en gud, så är det vad den allsmäktige skulle ha älskat. Det är vårt accepterande av oss själva så som vi är, för att just jag är jag, just du är du, som vi måste älska oss själva.

All vår strävan att få mer, att bli mer är mål som både kan vara bra och som kan leda oss ner i olyckans djup. Lyckan kommer, lyckan går. Det är den som älskar som lyckan får! Delvis är det sant, men trotts allt inte fullt så enkelt. Även den som älskar, även den som ler mot sin omvärld kan stå med håven efter att få en gnutta lycka.

En kort, tid, en försvinnande kort tid lever vi på det vi kallar vår jord. Jorden är inte vår, vi är däremot en del av jorden. Av jord är du kommen och jord skall du åter varda…

Från så länge jag kan minnas har jag burit en sorg inom mig. En sorg jag varken kan beskriva eller förklara. Som om det vore konstant latent. Kanske är det så, att var och en av oss bär på en sorg, en sorg som är en del av våra liv. Kanske är det så att vi lever våra liv i skuggan av de vi skulle kunna vara om vi bara kunde lära oss att släppa vår sorg.

Än har jag inte mött en människa som inte har ett bagage av mörker vi vill dölja. För en del av oss människor tar mörkret överhand och blir övermäktigt. Då finnes ingen annan väg än den ner i djupet. Några finner droger, andra en energisk vilja att lyckas i sina arbeten. Åter andra finner ingen annan väg än den som leder till att hjärtat slutar slå.

Var och en av oss, har en möjlighet att göra det bästa vi kan av våra liv. Var och en av oss har en möjlighet att lyckas. Men var och en av oss riskerar också att fallera, att falla, att inte finna stöd för våra steg.

När mörkret hopar sig och molnen vägrar att skingras är det allt för många som lämnar det vi kallar vår jord. Det är inte så att det är några särskilda människor som riskerar att drabbas av och fastna i mörkret. Det är var och en av oss. Det är du, det är jag. Vi människor skiljer oss inte så mycket åt. Mer än i det under vilka förutsättningar vi är födda och hur vi finner lycka i stunder av mörker.

Enbart hur vi väljer att ta våra med och motgångar skiljer oss åt. Vi kan förfäras av minsta orätt eller vi kan genast fokusera om och se nya möjligheter.

Det finns inget rätt, inget fel. Det är bara olika sätt att förhålla sig till det som är livet, till den stund vi lever på det vi kallar vår jord.

Jag har valt att glädjas av de få stunder av lycka som vi alla möter då och då. Det är vid dessa jag uppehåller mig, det är vid dessa små stunder som jag låter hjärtat spela. Kommentarer från barnen, röster i vimlet eller en stund av enskildhet och ro. Alla dessa stunder passerar oss var dag. De flesta går förbi obemärkta. Det är de stunder vi fångar, de stunder vi låter få ett liv som ger glöd, som ger den energi på vad jag kan leva. Små, små stunder av liv, av lycka av kraft att möta ännu en dag. Förhoppningsvis med någon stund av lycka.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen Intressant?