Enbart en tanke återkommer lite då och då. En tanke som blir till en fråga, som blir till ett krav och slutligen till ett ifrågasättande. ”Är jag tillräcklig, gör jag tillräckligt, är jag bra nog? Är jag värd den lön jag får, är jag värd den familj jag har?” Kanske är det självklarheter för dig, men det är det inte för mig. Vad jag än gör, hur jag än gör så ser jag att jag skulle kunnat göra det lite bättre. Kunnat vara lite bättre, kunnat vara mera närvarande. Funnits mer till hands. Gjort lite bättre ifrån mig.

Antagligen är det en omöjlighet att känna att man räcker till, att finna sin egen tillräcklighet. Snarare är det en fråga om att acceptera att man har gjort så gott man har kunnat. Frågan är snarast om vi själva anser att det är tillräckligt. Om vi inte gör det kan vi då acceptera att vi har gjort det bästa vi kunnat efter våra förutsättningar och efter vår förmåga?

Det låter så enkelt, ändå är det så svårt. Jag vill så gärna vara tillräcklig, jag vill så gärna göra bra ifrån mig och jag vill räcka till allt som jag ställer upp som inre krav. Ekvationen har så svårt att gå ihop men blir lättare om jag accepterar att jag inte är bäst i klassen i allt. Kanske är jag inte ens bäst i något område.

Skillnaden är enorm. Att vara bäst kräver så otroligt mycket mer än att bara vara bra. Ändå är det oftast inte ens bäst vi siktar på. Nej vårt mål är högre än så. Vi siktar på att vara perfekta. I vår brist på fulländning så dövar vi vårt samvete och vi köper oss fria från skuld.

Självklart säger vi ja till nya kläder, mera leksaker och särskillda maträtter. Vi säger ja, inte för att vi tror att det är det bästa, utan för att det köper oss fria från vår tänkta skuld. Ständigt ställer vi oss själva i skuld. Vi skuldsätter vårt samvete med tankar om hur det skulle kunna vara om allt vore perfekt. Var och en av oss släpar därför med oss ett skuldberg som vi inte ens vill erkänna att vi har. Istället riskerar vi att skapa en verklig skuld när vi med pengar och kravlöshet köper oss fria. Risken är stor att vi varken gränssätter oss själva eller våra barn just till följd av att vi känner skuld.

Vore skulden verklig kanske det kunde vara rimligt att kompensera, men oftast gör vi det utifrån en föreställning om hur det borde vara. På samma sätt som vi ser i en modetidning och ser hur vi borde se ut. En självpåtagen skuld som vi försöker att köpa oss fria ifrån. Ett försök som från början är dömt att misslyckas. Svaret är knappast kravlöshet eller flera saker som skall köpas. Snarare mer tid, mera tid vi bestämmer oss för att tillbringa tillsammans med våra barn. Eller att vi accepterar att det vi gör på jobbet är tillräckligt bra.

Visst är det märkligt att vi inte kan se det vi gör, att vi brister i realism och invecklar oss i en tidsödande och helt onödig jakt på perfektion. Därefter går vi dödströtta hem, avfärdar familjen, sätter på TV:n och säger att vi inte har tid.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen Intressant?