Enbart värme är vad jag vill känna och känner. Blåsten är hård och isande kall. En och annan droppe av vinterkylt regn kommer att träffa mitt ansikte och blandas med salta droppar. Ändå är det just värme som jag kommer att känna idag. Värme till en man som ägnat sitt liv åt att vara en människa.

Kanske låter det banalt, kanske självklart men det är inte det. Att vara människa är svårt, mycket svårt och det är så lätt att misslyckas. Vi lever våra liv som om de vore oändliga och allt för många lever allt för centrerat kring just sig själva. Min vän blev inte gammal men ändå gjorde han ett större intryck än de flesta av oss skulle klara om vi så fick leva om och om och om igen.

Det finns de som kommer att leva för alltid, de som kommer att minnas och finnas kvar i evigheter. Det kommer att finnas en regional historia som berättar om dig, den kommer att leva långt efter att alla vi som finns nu har blivit till stoft och intet. Allt det du stod för, allt det du gjorde lever kvar. Dina gärningar finns kvar liksom saknaden efter dig.

En kort tid finns vi här, en kort tid lever vi våra liv. En tid vi kan välja att vara en människa, en människa som bidrar till att världen blir lite bättre eller lite sämre. Alla har vi ett val, alla. Det är lätt att låta bli att välja och det är just då vi väljer.

Att göra världen bara lite bättre är svårt och ändå så självklart enkelt. Ingen annan jag känner har visat det med en sådan tydlighet som du. Du är och förblir en förebild för långt fler än mig. Om en liten stund möts vi en sista gång i en sal fylld av sorg, saknad och oändlig kärlek. Våra sista hälsningar vissnar om än långt senare än de blommor som kommer att kanta din grav. Men du kommer för alltid att finnas kvar, långt efter att vi alla har gått samma väg som du så lever du kvar. Få av oss som lever lämnar spår värda att nämna, men dina avtryck kommer att bestå.

Adjö min vän, adjö!

Peter PC Carlsson