100512 Enbart Adjö

Enbart adjö är sällan vi tar, ett still och sista adjö, ett farväl. När vi gör det ger det oss ett tillfälle att fundera över det liv vi lever, de stunder vi har kvar och hur vill att dessa stunder skall vara. Behövliga och nödvändiga stunder för att få ordning på våra egna liv, för att förstå vad som är viktigt i livet.

Musiken börjar spela och den närmsta familjen reser sig upp. En livspartner med tårtömd kropp kämpar för att hålla samman, en tonårsdotter biter sig hårt i kinden och fokuserar på att hålla smärtan inom sig, en son som just nått tonåren får aldrig mer möta sin far. Men hans blick är tom, hans minne finns kvar men all den tid han aldrig kommer att få med sin far är och förblir för alltid försvunnen.

Musiken är vacker, lokalen är vacker och till och med kistan med alla dess blommor är vacker. Till och med de sörjande är vackra även om dagen är piskande kyllig. Var ton slår an en inre sträng, var ton får tårkanalerna att vibrera och flödet av saltade minnen flödar i medhavda näsdukar som blöts och byts. Till var steg familjen tar mot sitt sista adjö skälver lokalen av minnen som inte längre kan bli fler. Vart steg verkar så tungt, är så mättat av ödet, av det slut som så oundvikligt möter oss alla.

Med en hand på den älskades kista står familjen där, deras tankar är tysta men församlingens sorg hörs som flämtande hämtningar efter luft och vilja att förändra livets gång. Sekunderna tickar och minuterna går. För sista gången kan de vila sina händer mot hans kropp, även om handen skiljs av döden av en vägg av blommor och en kista så kall.

Musiken flödar genom lokalen, ton efter ton rullar runt och med tunga steg går de närmaste till sina platser för att söka stöd för darrande ben.

Så reser sig en mor, en far, syster och bror. Alla är där och alla vet det ingen vill veta. Livet har ett slut, ibland välkommet ibland så ofantligt ovälkommet och fel.

Ingen mor, ingen far skall behöva begrava sitt barn, varken om man är 20, 60 eller åttio år gammal. Mina sista fördämningar brister när jag ser den åldrande faderns nästan blinda och rödgråtna ögon. Hans sorg är så oändligt smärtsam att jag nästan kan känna hans önskan att det borde varit han, inte sonen som lämnar oss kvar.

Ett par steg från bänken ut i gången vacklar han till och räddas i sista stund av en dotter som stöttar och stödjer faderns gång. Stegen är tyngre en tunga och rosslande ljud av sorg hörs i den tonindränkta sorgesal vi alla befinner oss i. Kampen att hålla kinderna torra är förlorad och vågor av sorg strömmar fram. Men musiken är vacker och blommorna släpper en svag doft av liv. En förnimmelse av det vackra av det sköna som funnits och som återigen kommer att finnas. Fast inte för alla och inte för alltid.

Tonerna ljuder och vän, efter vän tar adjö. Servetterna plockas fram, tårar torkas och näsor snyts. Var och en går vi fram för att säga adjö. Jag kysser den blomma du får till farväl och vet men vill ej förstå att det är den sista gest jag kan göra för dig. Till toner av skönhet tar vi farväl, lämnar vi en del av oss med dig för att för alltid försvinna och dö.

Enbart adjö är sällan vi tar, ett still och sista adjö, ett farväl. När vi gör det ger det oss ett tillfälle att fundera över det liv vi lever, de stunder vi har kvar och hur vill att dessa stunder skall vara. Behövliga och nödvändiga stunder för att få ordning på våra egna liv, för att förstå vad som är viktigt i livet.

Musiken börjar spela och den närmsta familjen reser sig upp. En livspartner med tårtömd kropp kämpar för att hålla samman, en tonårsdotter biter sig hårt i kinden och fokuserar på att hålla smärtan inom sig, en son som just nått tonåren får aldrig mer möta sin far. Men hans blick är tom, hans minne finns kvar men all den tid han aldrig kommer att få med sin far är och förblir för alltid försvunnen.

Musiken är vacker, lokalen är vacker och till och med kistan med alla dess blommor är vacker. Till och med de sörjande är vackra även om dagen är piskande kyllig. Var ton slår an en inre sträng, var ton får tårkanalerna att vibrera och flödet av saltade minnen flödar i medhavda näsdukar som blöts och byts. Till vart steg familjen tar mot sitt sista adjö skälver lokalen av minnen som inte längre kan bli fler. Vart steg verkar så tungt, är så mättat av ödet, av det slut som så oundvikligt möter oss alla.

Med en hand på den älskades kista står familjen där, deras tankar är tysta men församlingens sorg hörs som flämtande hämtningar efter luft och vilja att förändra livets gång. Sekunderna tickar och minuterna går. För sista gången kan de vila sina händer mot hans kropp, även om handen skiljs av döden med en vägg av blommor och en kista så kall.

Musiken flödar genom lokalen, ton efter ton rullar runt och med tunga steg går de närmaste till sina platser för att söka stöd för darrande ben.

Så reser sig en mor, en far, syster och bror. Alla är där och alla vet det ingen vill veta. Livet har ett slut, ibland välkommet ibland så ofantligt ovälkommet och fel.

Ingen mor, ingen far skall behöva begrava sitt barn, varken om man är 20, 60 eller åttio år gammal. Mina sista fördämningar brister när jag ser den åldrande faderns nästan blinda och rödgråtna ögon. Hans sorg är så oändligt smärtsam att jag nästan kan känna hans önskan att det borde varit han, inte sonen som lämnar oss kvar. Ett par steg från bänken ut i gången vacklar han till och räddas i sista stund av en dotter som stöttar och stödjer faderns gång. Stegen är tyngre än tunga och rosslande ljud av sorg hörs i den tonindränkta sorgesal vi alla befinner oss i. Kampen att hålla kinderna torra är förlorad och vågor av sorg strömmar fram. Men musiken är vacker och blommorna släpper en sista svag doft av liv. En förnimmelse av det vackra av det sköna som funnits och som återigen kommer att finnas. Fast inte för alla och inte för alltid.

Tonerna ljuder och vän, efter vän tar adjö. Servetterna plockas fram, tårar torkas och näsor snyts. Var och en går vi fram för att säga adjö. Jag kysser den blomma du får till farväl och vet men vill ej förstå att det är den sista gest jag kan göra för dig. Till toner av skönhet tar vi farväl, lämnar vi en del av oss med dig för att för alltid försvinna och dö.