Enbart vardag i januari kan vara så fylld av en iver att komma in från den råa kyla som omger oss. Vinden pinar, snöglopp yr och det slaskar på marken medan vi väntar på att vintern skall komma och ge oss lite kyla så att vi slipper att frysa. Det upplevs som kallast så länge som sjöarna ligger öppna och luftfuktigheten är hög. Om vintern väl kopplar sitt grep behöver varken vi välbeställda eller de tigande i stadens gatuhörn frysa så som vi nu gör. Jackor, vantar, mössor eller filtar räcker inte till, vi fryser, huttrar och skakar. 

Sällan ser man någon glatt skutta runt med ett leende på läpparna när snögloppet träffar våra väderbitna kinder, sällan ser vi de lekande barnen skutta runt och ropa "en gång till, en gång till!" i syfte att de vill åka pulka på den knappt snöbetäckta marken.

Tänk vad skönt det vore om det fanns någon att skylla på, någon till vem Aftonbladet kunde skicka ut sina löpsedlar om att avgå så att vi kunde få ordning på vintern. Kanske är det en del av den globala uppvärmningen och allas vår gemensamma skuld att vintrarna blir varmare och därmed kylan desto mer genomträngande och kallare. Kanske är det naturliga förändringar av vädret men oavsett vad det är så är det kallt, oavsett vad så fryser jag. 

I stadens romska gatuhörn sitter filtinpackade människor med en rödblosig utsträckt hand, runt omkring dem springer vi andra förbi med sänkta huvuden på väg in i närmsta värmande kafé eller hem till den välombonande lägenheten. Livet går vidare för alla som orkar leva och lyckas stå ut den tid som återstår innan slasket åter få ge vika för en värmande sol från söder. I väntan på det får vi alla hålla våra böjda huvuden så högt vi kan och möta den kyla som omger oss alla med att dela med oss av mänsklig värme till dem vi möter.