081013 Enbart Gb av Gussilago/Helene

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Helene med bloggen Gussilago.
Håll till godo med en av de bloggar jag nyss upptäckt och som jag kommer att fortsätta att följa.

Enbart Adam har berört mig djupt. Han är en man jag lärde känna igenom studie i socialpsykologi år 2000. Sedan dess har jag följt och berörts av hans utveckling. När vi träffades var Adam i kris, han förlorade sin familj, sitt jobb, sin arbetsförmåga och sin livslust. Ibland har det gått upp och ibland ner. Vi har kommit varandra ganska nära under åren och här kommer det första i en serie gästbloggsinlägg av Adam. Det finns ingen hänvisning till någon blogg, Adam har ingen och vill vara anonym.

Detta inlägg är skrivet för ett tag sedan, mycket har hänt Adam sedan dess. Inlägg som kommer längre fram handlar om hur Adam hamnade där han är idag. 
Enbart Adam skriver här sitt första inlägg, tidsmässigt i hans liv är ordningen på inläggen Adam nr 1, Adam nr 3,  Adam nr 4 , Adam nr 5, Adam nr 2. Adam nr 6,  och Adam nr 7. Han har valt att vilja vara anonym men jag vet att han läser era kommentarer.

Tack Adam för att du delar med dig även om jag vet att det är svårt.

12 Sekunder

Jag vaknar ofta på natten, ibland är jag blöt av svett, ibland väcker jag mig själv av att det känns som jag kvävs. Har svårt att få luft och om paniken bryter ut så låser det sig. Konstigt, varför skulle jag få panik för att jag inte kan andas? Det är ju det jag önskar, att sluta andas! Men det är en sak att önska och en annan att känna hur jag kvävs.

Sedan några år lever jag själv, mina barn ser jag ibland. Inte så ofta utan allt för sällan. Fortfarande efter tio är är det ett öppet sår. Jag jobbar men förmår inte mer. Det är länge sedan jag kunde känna att jag gjorde ett bra jobb. Jag går där som katta ungefär. Gör vad jag kan men så fort jag skyndar, så fort jag ökar tempot så brister kroppen ut i vrål. Hjärtat slår, bankar och rusar. Var gång undrar jag när det slår sitt sista slag. Kommer jag att känna det, vara vaken och känna. Kommer jag att tänka, ja, så var det, det var sista slaget. Vi lever ju en liten stund efter att hjärtat slutat slå, det är först när syret till hjärnan är slut som allt blir svart. Jag tror att det tar 12 sekunder.

12 sekunder innan allt är slut, innan hjärnan släcks av syrebrist. Det är dessa sekunder jag funderar kring. När inträffar de? När slutar mitt hjärta att slå. Jag vet att mitt hjärta inte är som det ska, det slår inte normalt. Jag orkar inte gå långt, en liten uppförsbacke och hjärtat skenar, svetten bryter fram och jag blir andfådd. Måste sätta mig, just där oavsett om där finns en bänk eller ej. Det bultar och värker och pulsen närmar sig 200. En kvart senare kan jag fortsätta att gå, sakta och med svetten droppande.

Kanske är det därför som jag tror att det är av ett brustet hjärta som jag dör.

Kvällen är här jobbet har jag lämnat bakom mig, tar aldrig med mig en tanke hem. Inte som förr, inte som innan. Nu lämnar jag jobbet kvar. Det är tyst i mitt rum, enbart tv:n som vän, endast grannars ljud är mitt sällskap. Ibland dricker jag, för att slippa tänka för att få känna en gnutta lugn, för att slippa smärtan. Visst hjälper det men bara för stunden.

Mitt hem är litet, men rent. Var strumpa på sin plats, lite ordning. Något jag kan ha koll på. Strumpor klarar jag att sortera men inte mitt liv. Rummet kan jag hålla rent men inte mitt liv. Ordningen i mitt rum står i kontrast till mina känslor, ja till allt som jag har blivit. Bit för bit har jag rasat, har jag fallit och förlorat mig själv i känslor av skuld. Det finns dagar jag inte ens mins, dagar jag bara vet har varit. De är borta. Så som jag känner mig borta.

Tolv sekunder, undra hur de är, vad man tänker, vad man känner? Gör det ont, ont att dö? Gör det mer ont att dö än att leva. Kan smärtan fortsätta att hålla mig vid liv? Var dag har länge varit en kamp, en gåva men jag lever än. Kanske gör jag det länge till. Ibland vill jag det, leva, leva länge. Någonstans kanske det finns en dag även för mig. Hoppet är det sista, det sista jag släpper. Även idag när det smärtar, även idag då jag så gärna skulle vilja räkna ner från tolv.

Kanske kommer det en annan dag, en dag som är min. Det är för den jag ännu lever.

/A

------------

Tack Adam, enbart tack. Jag vet att du kommer att läsa detta och de svar du får. Jag vet att du flera gånger funderat på att ta adjö av världen, hoppas att du fortsätter att finna kraft. Sköt om dig Adam snart kommer din dag, den dag du längtar efter, den dag du kan känna att du mår bra.

Tims föräldrar söker hjälp
Stiftelsen Tobias Ekholms glädjespridarfond Bg: 5279-4336
Barncancerfonden
Bloggkraft

Inlägget är pingat på Intressant.

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Petra. Petra har mycket tid att tänka eftersom hon är sjukskriven och går på cellgiftsbehandling. Här har hon tänkt kring skolmaten. Hon skriver om det i inlägget nedan. 

Håll till godo med en av de bloggar jag nyss upptäckt och som jag kommer att fortsätta att följa.

-------------------------

Hej!

Jag har fått ett fint erbjudande från Peter att få gästblogg i hans blogg! Jag har som några av er andra som gästbloggar här haft svårt för att komma underfund med vad ska jag blogga om, jag känner mig verkligen hedrad.

Jag kom på vad jag ska blogga om.

Skolmaten!

Väldigt aktuellt ämne,

Mina barn går i en skola som är toppbra på alla vis utom,

Skolmaten så....

Jag funderar mycket hela tiden, jag har inte så mycket annat att göra just nu. Är hemma och är sjukskriven jag går på cellgiftsbehandlingar. Jag tänker och tänker, och ibland så har jag tom kommit på hur vi ska lösa världens alla problem. Problemet är att när jag synar det jag kommit på, så har det stora brister. De liksom spricker på alla möjliga håll. Och då kommer jag på att så är det i verkligheten för alla oavsett om det USA:s president eller Finlands finnansminister eller om det är grannen eller jag.

Allt är komplex och faktiskt svårt att lösa. Men det finns problem som går att lösa och det enkelt bara vi vill. 

Skolmaten och skolmatsalarna.

Ni som själva varit barn ungdom i Sverige, handen på hjärtat ska det behöva vara så som det är på allt för många skolor runt om i vårt land år 2008?

Hur tyckte ni om skolmaten när ni var unga?

Hur var miljön i matsalarna?

Erkänn att de flesta matsalarna  var kala och tråkiga och dess personal oftast var som arga getingar?

Inte konstigt  att de var arga och irriterade med tanke på vilken miljö de arbetade i och det är tyvärr nästan lika dåliga miljöer att vistas i även idag.

Barn med orolig bild med sig själva har inte möjlighet att  finna ro i dessa högljudda och urtråkiga miljöer, utan blir än mer oroliga och ställer till dumheter, som att  förstöra saker och förstöra för andra.

Ni som har barn i skolan hur tycker de om skolmaten? Hur är deras skolmatssituation? Skulle ni vilja ha det så när ni äter lunch? Jag vill inte ha det så på min lunch.

Ska våra barn som vistas på sin arbetsplats mellan 5-7 timar varje dag inte kunna få näringsrik vällagad god mat på alla vis. Jag är övertygad om att, skulle matsalarna vara på lika vis som personal restauranger eller som  lunchrestauranger så skulle hälften vara vunnit redan där,för barnen, även för skolornas ekonomi och för studieresultaten. Lugn och ro vid lunch ger tillbaka mätta glada och mer studievilliga barn och ungdom.

Sen är det, själva maten. Hur är maten? Många skolor har upphandlingsavtal som är bort i skogen hur dumma som helst, de får inte köpa mat som är närproducerat, osv.

Även skolor utan avtal köper halvfabrikat och helfabrikat och den goda matlagningskonsten har mer eller mindre försvunnit från de som arbetar på våra skolor. En del av våra moderna skolor har inte ens kvar sin utrustning!

Hur ska då personal kunna laga mat?????

Jag kan mycket väl fatta att de som enbart får hålla i gång detta substitut till mat faktiskt trubbas av och blir uttråkade och invaggad in en tro att det är bra mat de serverar. De lagar inte mat, de värmer mat och rör ihop all sköns olika kemikalier och diverse annat skumt som våra barn sedan ska stå sig på hela dagen. Jag skriver kemikalier för det är så mycket dumt i dessa såser och gratänger och mos och gud vet allt. Ur barns hälsa så ska de ha nylagad mat på plats! Gärna nybakad bröd oxå!

Alla näringsämnen i kött, fisk och grönt mår bäst av att serveras strax efter tillagning. Det säger sig själv att en tillagad fiskgratäng i fabrik har mindre näringsinnehåll när den värmts upp än en som tillagas och serveras dirket. Jag behöver inte vara professor för att fatta det. Men visst får jag de stora industrierna på mig om jag säger det högt att jag som mamma och utbildad kock/ kallsänka bara säger så utan vetenskaplig utbildning!

Hm! Jag kan mer än de!

Ur miljö synpunkt är det än mer korkat att stora fabriker ska tillverka färdig mat som ska fraktats land och rike runt och sedan serveras till skolbarn som tyvärr inte äter utan det mesta får slängas! Barnen blir trötta hängiga och orkeslösa resten av skoldagen, en del barn åker dessutom direkt till andra aktiviteter efter skolan, hur mår de?

En del barn har inte lagad mat när de kommer hem, hur mår de?

Det blir mycket svinn! mänskligt och ekonomiskt!

Ur ekonomisk synvinkel blir det besparingar om maten lagas på plats av matglada kockar både kvinnliga och manliga, och, Mindre svinn skapar mer utrymme för bättre råvaru inköp, Mindre svinn skapar utrymme för nysatsningar på utbildad glad personal som vill göra vällagad mat till barnen. Mindre svinn skapar utrymme till mätta och glad och mer harmoniska barn, som bonus blir de mer socialt tränad att varva ner i matsalen. Mindre svinn och bättre billigare närproducerad mat ger oxå möjlighet till att skapa en bra måltidsmiljö,

Mindre svinn skapar mer arbetestillfällen i alla led, Bonden får chans att utveckla och sälja mer även ekologiskt, skolorna kan köpa närproducerat och näringsriktig mat kan tillagas, mindre belastning på miljö och lugnare barn som orkar ta in kunskap hela dagarna.

Lite förslag, Bönderna borde få komma mer till tals och sälja direkt till skolorna. Matsedeln borde vara efter årstiderna och vårt nordiska klimat. Inslag av andra matkulturer ska givetvis finnas med. Vällagad husmans kost på det vanliga viset och med nya smaker. Det ska vara en meny för barnen ungdomarna att kunna titta på med tre alternativ.

kött fisk, soppa och vegetarisk mat.

Frukt svensk frukt först och främst, men visst apelsiner kan ännu inte odlas i stor skal i Sverige men kanske om ngr år.

Självklart ska det även finnas riktig mjölk och då menar jag den feta......... hmmm feta mjölken....3%är det fett????

 ........ 3 % är inte fett!!!!

80% är fett och då snackar jag rent smör som också ska vara en naturlig de av all matlagning och riktig grädde!

Då är det fett!!!

Att servera lättmjölk eller som en del kommuner nu gör tar bort mjölken helt för våra växande små människor, våra barn, är helt förkastligt! Vatten skadad mjölk  och lightprodukter och andra substitut, borde förbjudas, inte ens de överviktiga blir smala på lättprodukter!

Det är med en enorm glädje jag kommer att titta på det nya tv program som startar 6 oktober i 4:an, Melker Andersson och Bert Karlsson tar tag i skolmaten!!!!

Toppen!

Jag återkommer i detta ämne, då jag anser att det inte är i barnkonventionens anda att servera mat som barnen inte vill ha. En del skolor har bara mat men de flesta har det inte, dessutom betalar vi alla skatt, för att kommunerna ska kunna hålla med skolmatmat i skolorna, och då är det inget tvivel om att jag och du har rätt att säga ifrån. Jag har tröttnat på att mina barn kommer hem varje lunch för att maten är under all kritik.

Jag har tröttnat på den dåliga mentaliteten hos många vuxna i barnens direkta närhet på skolorna att de inte tar till sig det barnen gång på gång påtalar att, maten är äcklig.

Det handlar inte om bortskämda barn som inte vill äta det som serveras. Det handlar om att maten ska vara ätlig och vällagad ej uppvärmda frysta pannkakor m.m Maten ska serveras i en miljö som lockar till hunger, glädje och mättnad.

Det handlar om morgondagens arbetskraft  (våra barn är det) och det är även barnen som ska ta hand om oss när vi är gamla.

Skolmaten på många skolor runt om i Sverige är inte för barnens bästa. Den har kommit att bli för kommuns bästa i spar tider, vilket helt går emot barnkonventionens föreskrifter och lagar. Nu ska jag laga mat mjölk kokade makaroner och hemlagad köttbullar! Fet mjölk att dricka till! från Milko i Värmland! och lugn och ro!

Kram

Petra

------

Tack! Enbart Tack för inlägget Petra!
Skulle du inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!


Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant. Jag har gått med i bloggkolla så att ni läsare skall kunna prenumerera på mina inlägg. Följ min blogg med bloggkoll

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne.

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Yllegarnet. Bloggen drivs av en kvinna som misshanlats. Hon skriver om det i inlägget nedan. 

Håll till godo med en av de bloggar jag nyss upptäckt och som jag kommer att fortsätta att följa.

-------------------------

Varför ska det behöva gå så långt?

Läser i tidningarna om unga tjejer som mördas av sina pojkvänner, stora spekulationer görs om varför? Vad är det för fel på dom? Vem ska man lasta?

Jag känner stor medkänsla med både offrets och förövarens nära och kära. För tänk om det vore mitt barn som blev mördat eller mördade någon? Det jag vet är att det har kunnat varit jag som blivit mördad nån gång för länge sen.

Vi träffade varandra 1981, vi var 16 år och kom från dysfunktionella familjer. Han var elitidrottare och hade precis kommit trea på SM. Vi var väldigt kära och levde som tonåringar i allmänhet, kanske vi till och med var hemma mer än andra, vi var ju nöjda med varandras sällskap.

Helvetet började 4 år senare. Jag blev gravid och vi skulle flytta till egen lägenhet. Han hade börjat ta droger vilket jag inte fattade. Det började med att han för minsta lilla grej pucklade på mig, jag fattade ingenting. Han som var världens snällaste, skulle aldrig göra en fluga förnär. Från början hände det ju inte alls ofta men med missbrukets ökande så blev det tätare mellan smockorna. När jag fick blånader och annat som syntes så skyllde jag på allt mellan himmel och jord, man skäms och vill skydda samtidigt, det var ju egentligen min bästa vän som gjorde det här.

Jag minns en natt när jag inte kunde somna och han sov djupt, jag klev upp och hämtade en kniv, ställde mig vid sängen och tänkte. "Nä ä det är ingen ide att hugga för han kommer att vakna innan han dör och hinna slå ihjäl mig i alla fall". Jag la tillbaka kniven och gick tillbaka till sängen.

Jag var fullständigt livrädd både för mitt och vår sons liv, han gav sig på den lille ibland också, tröck honom över munnen så blodet rann, drog honnom i örat så blodet rann.

Mig kastade han runt med som en trasdocka och bar mig i håret.

Jag fick nog efter 2 år, då satt jag ute på parkeringen och han hade slagit min käke ur led, jag var på väg till akuten, han slet tag i min väska och slog mig med den, han tvingade sig med till akuten. Inne på akuten tog han av sig skon och skulle slå mig med den, då skrek jag så någon kom och tog bort honom, jag minns inte vem.

Det är mycket jag inte minns från den här tiden. Hur som helst så tog jag kontakt med kvinnojouren och fick fantastisk hjälp där. Jag kunde ju inte gömma mig nånstans för i värsta fall slog han in dörren och kom han in så slog han alla som befann sig där.

Jag bodde på kvinnojouren i 6 månader, dom hjälpte mig med allt, skutts till och från dagis, fixa lägenhet, hämtade mig hur och när som hellst jag behövde m, m. Det gjordes samtidigt en LVM (Lagen om vård av missbrukare) på honom, den gick inte igenom.

Jag levde sen i skräck i ca 3 år, tills han träffade en ny tjej, då lät han mig vara.

Man är väldigt maktlös i såna här situationer, dom gånger jag bad polisen om hjälp så var det som dom hånskrattade också frågade dom vad jag var rädd för?

Det är inte nog med att man skäms över situationen utan man ska bli ifrågasatt också, vem ska man förlita sig till? Jag har fortfarande inget svar på det.

Kanske nån annan har det?

Jag har i alla fall stor förståelse för alla tjejer som inte säger något, jag vet varför.

Så undra aldrig varför hon inte sa något.

Min sons far dog -05 av förgiftning pga sitt missbruk, vi blev med åren vänner och kunde prata om det som hänt.
------------------

Tack! Enbart Tack för inlägget Yllegarnet!
Skulle du inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!


Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne.

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Sabina. Sabina är en tvåbarns mamma som själv har en obotlig cancer, se film om henne. Hennes ena dotter har ett medfött handikap PWS (Prader-Willis Syndrom). Det är om sitt barn hon väljer att gäsblogga och vad det har lärt henne.

Håll till godo med en av de bloggar jag nyss upptäckt och som jag kommer att fortsätta att följa.

-------------------------

En Resa
När jag fick Julia var det så klart väldigt omtumlande och svårt, man var ju tvungen att hitta ett sätt att lära sig leva med handikappet. Både sorgen och glädjen att få ett barn, sjukt barn. När jag sen efter 6mån fick denna dikt så kände jag "det är ju precis så här det är!!" 
Lite så känner jag idag oxå när jag är sjuk, man hade ett liv som man kände till som frisk, nu kommer ett annat liv som sjuk. Men mötena med alla dessa underbara människor jag träffar nu och alla nya miljöer får man försöka se positivt på.
Läs själva och sänd gärna vidare om ni känner någon som har varit i denna situation, den har hjälpt mig!!

Välkommen till Holland

av Emily Pearl Kingsley

övers. Sara och Hans Hallerfors

Jag blir ofta tillfrågad om hur det är att leva med ett handikappat barn - att jag borde hjälpa dem som inte delar denna unika erfarenhet så att de kan förstå och föreställa sig hur det känns. Så här är det...

Att vänta barn är som att planera en sagolik semesterresa till Italien. Du köper guide-böckerna och gör upp underbara planer. Colesseum, Michelangelo och gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är mycket spännande. Efter månader av spänd förväntan är det äntligen dags. Du packar dina väskor och så far du iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger; "Välkommen till Holland".

"Holland"!?!, ropar du. "Vad menar ni med Holland? Jag har beställt en resa till Italien! Det är dit jag ska. I hela mitt liv har jag drömt om att komma till Italien". Men flygresan har ändrats. De har landat i Holland och där måste du vara kvar. Det viktiga är att de inte fört dig till en hemsk, ful och smutsig plats full med pest, svält och sjukdomar. Den är bara annorlunda. Så du måste gå ut och köpa nya guide-böcker. Och du måste lära dig ett nytt språk. Och du kommer att möta helt nya människor som du aldrig skulle mött annars. Det är bara en annorlunda plats. Tempot är långsammare än i Italien: det är inte så tjusigt. 

När du varit där ett tag och återhämtat dig så ser du dig omkring och du börjar lägga märke till att Holland har väderkvarnar och att Holland har tulpaner och i Holland finns till och med målningar av Rembrandt.
Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien och de talar vitt och brett om hur underbart de hade det där. Och under resten av ditt liv kommer du säga "Ja, det var dit jag skulle ha rest. Det var det jag hade planerat." Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, någonsin försvinna därför att förlusten av den drömmen är en mycket betydelsefull förlust. Men om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du inte kom till Italien, så blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av allt de sällsamma, det underbara med Holland.

Våga leva livet och njuta av det vi har, svåra stunder kommer och går! Jag har lärt mig mycket av mina svåra stunder! Tack för mig! Tjingeling Sabina

----------

Tack! Enbart Tack för inlägget Sabina!
Skulle du mot förmodan inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Lena.
Håll till godo med en av de bloggar jag nyss upptäckt och som jag kommer att fortsätta att följa.

-----------------------------

Tack! Enbart Tack för inlägget Lena!
Skulle du mot förmodan inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Helene med bloggen Gussilago.
Håll till godo med en av de bloggar jag nyss upptäckt och som jag kommer att fortsätta att följa.

Inför "Brevet till min lillebror!"

Min lillebror är missbrukare mest av amfetamin men han tar även mycket annat. Han är blandmissbrukare.

Han stjäl för att få sitt missbruk att gå ihop.

Han har suttit i fängelse 2 ggr för stöld, inbrott och narkotikabrott.

Vi har försökt att hjälpa honom men det slutar alltid på samma sätt, han fortsätter i samma spår. Texten nedan är nog tuff och han har inte läst den men jag önskar han gjorde det ibland, samtidigt som jag är rädd att såra, för det är inte avsikten.

Vad jag vill är att han ska få upp ögonen.

Det går inte en dag utan att jag tänker på honom och det svider i hela mig. Jag har jättedåligt samvete för att jag inte gör mer eller för att jag inte hör av mig....men jag orkar inte!

Jag kan heller inte hjälpa honom utan det måste till professionell hjälp för hans del.

För att hjälpa en alkoholist eller missbrukare får man till slut vända dem ryggen för att de ska få chansen att börja hjälpa sig själva.

Brevet till min lillebror

Jag kan inte hjälpa dig...

Jag kan inte hålla ditt huvud över ytan...

Jag orkar inte, jag vill inte.

DU har själv bestämt att du ska hålla på med det du håller på med.

DU har själv ansvar för vad som händer i DITT liv.

Skyll inte på soc

Skyll inte på kommunen DU valt att bo i.

Skyll inte på hela jävla samhället.

Det är DU som måste ändra på det

Det är DU som måste ta tag i dig själv

Det är DU som måste rycka upp dig

DU har två barn att ta hand om

DU har en familj som älskar DIG innerligt men inte den person DU har blivit.

Jag är för feg att säga ifrån fast jag vet att jag borde.

Jag hjälper inte DIG genom att umgås med DIG och längta tillbaka och låtsas att DU är som förut.

Det var längesen DU var den personen.

Jag har lust att skrika "Håll på med skiten, sjunk ända ner på botten, gör vad fan DU vill, jag bryr mig, men orkar inte göra nåt åt det.

Jag vill säga, "Nu får det fan va nog".

Jag känner mig som en hymlare... såna här är vi i våran släkt...

Vi säger aldrig ifrån.

Vi ryter aldrig i.

Vi är alla uppfostrade att hålla käften och låtsas som ingenting.

Det är det lättaste anser vi, att sopa under mattan, att gömma i ett skåp, att tro att vi kan flyta på ytan och glömma efter ett tag.

Men så funkar inte livet.

Jag gråter... jag är så ledsen... men jag kan inte hjälpa DIG... jag orkar faktiskt inte hålla DITT huvud över ytan...

DU måste lära DIG flyta själv

Gusslilago
---------------------------

Tack! Enbart Tack för inlägget Helene!
Skulle du mot förmodan inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne.

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Tidsoptimisten.
Håll till godo med en av de bloggar jag nyss upptäckt och som jag kommer att fortsätta att följa.

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Nina.
Håll till godo med en av de bloggar jag har följt längst tid.

-------------
Det är bara jag...
Jag är rytmen
i din musik

Jag är vemodet
i ditt hjärta

Jag är svaret
på din fråga

Jag är vinden
i ditt träd

Jag är drömmen
i din natt

Jag är ljuset
i ditt öga

Jag är luften
du andas

Jag är allt
och överallt

Överallt är jag.

Det värmande täcket runt din kropp. Den svala kudden under ditt huvud. Darrningen i dina ögonlock när du sover. Drömmarna. Det är jag.

Den ömma kyssen på din panna... som väcker dig... till en solig och fin dag... det är jag. Jag andas i takt med dig. Låter mitt hjärta slå för dig. Det är jag.

Ditt morgonkaffe i favoritmuggen. Stolen du sitter på. Morgontidningen du läser. Skjortan mot din gyllenbruna kropp... det är jag.
Asfalten och gräset du går på. Det är jag. Bussen vid busshållplatsen. Mynten i din hand. Det är jag.

Det grönskimrande trädet som skuggar dig mitt på dagen, med långa mjuka grenarmar ovanför dig. Den ystra ljumma vinden som ömt smeker din kind. Det är jag.
Telefonsamtalet du saknar... kramen du minns... längtan du har. Det är jag.

Drömmarna om livet, om framtiden... om lycka och kärlek. Det är jag.
Tårarna när du gråter, glädjen när du skrattar... det är jag.

Din mjuka handduk i duschen... det är jag.
Jag är din lust, din kättja, din omtanke... Din allra underbaraste skatt. Det är jag.

Svalan på din blåa sommarhimmel. Den varma solen som spelar på din hud. Det är jag.
Månskenet över din rosenträdgård. Stjärnorna som glittrar i natten... det är mina ögon, som ser dig. Det är jag.

Regnet som långsamt rinner ner på din kind. Snöflingan som landar på din utsträckta tunga, och i ditt hår. Isbiten som smälter i din varma hand. Det är jag.
Den hand som sträcks ut mot dig. Det låga "kom", du hör. Det är jag.
Här. Precis bredvid dig... är jag. Bara jag.

Ser dig. Förnimmer dig. Känner din doft, ditt hjärta, din själ. Ler. Överväldigad. Varm. Under din hud...

Överallt är jag och du kan inte värja dig. Vill inte värja dig. Absolut inte.

Och jag smälter... långsamt... av våra brinnande hjärtan.

Drömmer

långt bortom

sans och vett

Drömmer

gärna

mycket

om dig

Drömmer

om oss

nära

varandra

Drömmer

sanslöst

gränslöst

lustfyllt

För evigt

din

i min dröm

natt efter natt

Ja, så vill jag ha... det är viktigt att vara allt för någon.

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Vida.
Vida har valt att skriva om medvetenhet. Håll till godo!

-------------

Enbart Medvetenhet

Det grå skimret sänker sig över staden och hösten är här. Löven skiftar färg och halsdukarna likaså. Året går in i en ny fas. Skogen doftar av svamp. Inomhus doftar det bärpajer fyllda med höstens smakrika bär. I stadens centrum finns det helt andra hösttecken som att vi söker skydd från höstregnet på ett café. I lugnet som hösten för med sig finns det tid för intressanta samtal. 

Det talas så mycket om förändring, tror du att det är det enda rätta? Min vän ser frågande på mig och över hennes axel ser jag den regnvåta svarta asfalten genom fönsterrutan. Men vi sitter inne i värmen och regnet som sakta faller över Drottninggatan kyler inte oss.  Nej, svarar jag men jag tror att det handlar om medvetenhet. Att man kanske blir medveten om vad man vill, om man är där man vill vara eller att man kanske måste förändra något för att få livet som man vill ha det. 

När vi skiljts åt och jag vandrar hem under skyddet från mitt prickiga paraply så löper tankarna vidare likt de regndroppar som ringlar sig sakta nedåt på paraplyets tak. Medvetenhet önskar jag alla. Att man är närvarande i sitt eget liv. Så lätt att säga men ibland så svårt att leva efter, tro mig för jag vet. Jag är verkligen ingen expert på att alltid vara närvarande men jag tränar på att åtminstone försöka göra medvetna val.

Många människor verkar leva omedvetet. De kanske är precis där de vill vara men är inte medvetna om det och lyssnar på omgivningens och samhällets förväntningar så som de uppfattar dem. Resultatet blir att de blir missnöjda med hur de har det när de egentligen skulle kunna vara hur nöjda som helst. Men det finns även de som kanske behöver förändra något för att må bra och förändringar är jobbiga att genomföra så då kan förnekelse eller passivitet vara en lättare väg. Dessutom tar ju viktiga beslut ibland tid att växa fram och man kanske inte är mogen för, orkar eller kan ta tag i det just här och nu. Det är också ok, för det kan ju vara just ett medvetet val att inte göra något just nu.

Ibland är det inte omgivningen eller våra förutsättningar som begränsar oss utan våra egna begränsande föreställningar om vad som är möjligt och omöjligt. Tron på oss själva saknas. I en medvetenhet så kan man även inse att man kanske behöver någon annans hjälp för att hitta svaren eller tron på sig själv, man kanske behöver stöd från någon annan eller en ny utbildning. Det krävs också mod för att förverkliga sin dröm eller leva i sin dröm (oavsett vad omgivningen tycker). Men jag vet att det finns så många modiga människor därute. Ni kan mer än ni tror.

För att vara medveten i sitt liv krävs också att man med jämna mellanrum stannar upp och funderar om man är där man vill vara utifrån de förutsättningar man har. Det som var drömjobbet för fyra år sedan kanske inte längre är det. Man förändras ju under livsresan tack vare erfarenheter, insikter och livsval. Däremot tycker jag inte att man ska ångra någonting utan att vi ska vara snälla mot oss själva angående val vi gjort tidigare även om de kanske känns fel idag. Vi gjorde då vad vi kände var det rätta och idag kanske vi skulle agerat annorlunda men när vi fattade beslutet så gjorde vi det utifrån den personen vi var då. Så var snälla mot er själva under livsresan. Ni duger som ni är jag vill bara göra er medvetna om er själva och det liv ni lever.

Regndropparna fortsätter att falla och doften av höst kryper in under mitt paraply och jag vet att just nu är jag precis där jag vill vara. Både i regnet och i livet.

Vida

-----------

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Jag tackar Vida för detta inlägg. Vida skriver i en blogg som jag regelbundet läser.
Tack! Enbart Tack för ditt inlägg!

Skulle du mot förmodan inte ha besökt och läst i hennes blogg så gör det nu!


Om du också har något du vill gästblogga om är du välkommen att ta kontakt med mig.

Peter PC Carlsson

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är av Tess.
Tess har valt att reflektera över Otrohet, ett ämne jag själv gärna vill återknyta till. Håll till godo!

-----------------

OTROHET

Jag har funderat på val av ämne eller om jag ska skriva om min vardag? Min vardag speglar jag varje dag i min blogg och de blir ofta några roliga kommentarer som mina barn har fått ur sig. Men vardagen är ju inte bara en dans på rosor med solsken och glada barn å vuxna. Vardagen innehåller så mycket mera...

sånt vi kanske aldrig pratar om eller ens nämner vare sig bland vänner eller här på en blogg.

Jag är en väldigt tänkande människa och tänker just nu på OTROHET.

Ordet OTROHET skapar å väcker mycket hos var och en av oss.

VAD är otrohet?

Jag vet att vi alla kommer att svara helt olika på frågan... allt efter ålder och kön, men även efter våra erfarenheter i livet.

För hade jag en väldigt bestämd uppfattning av vad detta var för mig. De flesta kan hålla med om att det är ett svek i en relation, jag tänker på OTROHET i en kärleksrelation. Där man tappar förtroendet för varandra.

Men varför händer det och kan vi förstå?

Förr kunde jag inte förstå, det fanns inte på världskartan, man gör de bara inte! Idag ser jag det lite mera annorlunda.

De finns inga ursäkter för en otrohetsaffär men idag kan jag förstå att detta händer. Å jag vet idag att vi alla ser hemskt olika på detta.
Är en blick OTROHET? Att flirta?
Att prata med någon av det motsatta könet och tycka om denna någon?
Att pussa en annan? Kyssa?
Eller är de först när man har sex?

Vad är otrohet för dig? Och OM din gräns går först vid en kyss är då detta okej för din partner?
Jag har ingen bok som säger hur detta är men för mig har det i alla fall blivit så att allt är okej om de är okej för den man lever med. Man måste sitta ner och fråga både sig själv å den andre var vi står.

Själv har jag många vänner som är just män. Jag får ofta höra:

-Men Tess har inte du sambo?

Å jag tittar oförstående på dom å svarar joooo....

-Men du umgås ju med karlar... de är inte bra...

För vem är detta inte bra?? För mig har de alltid varit så. Jag har killkompissar och jag vare sig kysser eller ligger med mina kompisar. Och detta är okej för min partner jag får ha vänner av båda könen. MEN det väcker tankar hos andra...

Varför?
Är det för att vi tror andra är som vi själva eller som vi själva tror de skulle vara om det handlade om mig själv?

Är man i en relation och jag anser att en kyss inte är OTROHET så måste det också vara helt okej för min sambo att kyssa andra. Varje par i en relation bör fråga sig var går våra gränser för att det ska kallas OTROHET för OSS.

Givetvis har min syn ändras angående OTROHET sedan jag själv varit det.

Jag är inte STOLT och jag är definitivt inte den som skyller på andra. Men det fanns orsaker och det var ett sätt för mig att komma vidare. Att bli sedd, att känna att jag dög jag med. MEN de är INTE en ursäkt och det är det största svek man kan göra enligt mig själv. Men jag DÖMMER heller aldrig någon efter vad de gör, hur de handlar för JAG VET INTE hur deras liv är "uppgjort" vad som är okej i deras förhållande eller om de är på väg de också.

Jag DÖMMER aldrig någon, men OM någon frågar mig skulle jag ge ett råd som jag själv borde lyssnat till....

ORDNA UPP DET DU LEVER I FÖRST... SÅRA ingen... Sanningen har en förmåga att ALLTID komma fram, tro mig!

Så vad är OTROHET för dig? För mig är det fortfarande ett stort svek och något man inte gör mot den man älskar. Älskar man inte längre är man skyldig att säga att nu går jag vidare, innan man är just OTROGEN. Det är vad jag tycker och har lärt av min läxa.... Hur tycker ni???

Anledningen till att jag är så öppen med detta är för att jag inte har något att dölja och jag har lärt mig genom livet att stå för de handlingar å åsikter jag har. Detta är jag.... å jag står för det. Det är inte alltid lätt men sån är jag.

Tess
---------

Inlägget är pingat på Intressant.

Jag tackar Tess för detta inlägg. Tess skriver i en blogg som jag regelbundet läser.
Tack! Enbart Tack för ditt inlägg!

Skulle du mot förmodan inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!
Jag tänkte också länka till en artikel om otrohet i Expressen. När jag gick till sidan blev jag full i skratt av all sexreklam runt artikeln. Så om man inte varit otrogen tidigare så lokas man som man att vara det av Expressen och reklamen.


Om du också har något du vill gästblogga om är du välkommen att ta kontakt med mig.

Peter PC Carlsson

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är av Princess 55
Princess har redan gjort vad jag drömt om, skrivit en bok.

----------------

Sorg
"När Enbart frågade om jag ville skriva en gästblogg så funderade jag på vad som kan vara lämpligt att ta upp i hans blogg.

Jag skriver gärna texter som riktar sig till både unga och vuxna. Dessa texter kretsar ofta kring döden och det som händer i samband med att någon dör eller när man tänker på att man själv ska dö eller någon man älskar till slut måste dö, kanske innan du själv dör.
 Så därför tänkte jag skriva lite om sorg och död.

 När min morsa (vi kallade henne så) dog för fyra år sedan konfronterades jag för första gången någonsin med att en person som stod mig känslomässigt nära inte längre fanns. Det var en märklig känsla. Fast att jag flyttade hemifrån när jag var 17 år och haft ett eget liv i mer än 30 år så var jag helt oförberedd på hur smärtsamt det var att inte ha morsan i livet längre.

 Minst en gång i veckan funderar jag på om det inte är dags att ringa henne och prata lite om ditten och datten. Saknar att höra hennes meningslösa pladder om barnen och barnbarnen, släkten och alla hennes grannar som jag inte känner.

Jag saknar att titta förbi på en kopp kaffe och känna hur hon har fixat och donat bara för att jag ska komma. Städat och bakat sockerringar. Plockat blommor från trädgården och satt i en vas. Högtiderna är inte längre en stund där vi syskon samlas med morsan för att var tillsammans. Navet i vår familj försvann och ingen kan eller bör ta sig ann den uppgiften igen. Livet går vidare och vi får skaffa oss andra sätt än morsan att känna samhörighet.

 Min morsa var en mycket självupptagen kvinna som ägnade hela sitt liv åt sitt yrke och hade lite tid för sina barn. Men ändå kände vi oss alltid älskade, konstigt nog. Senare delen av sitt liv blev hon beroende av alkohol. Vi fick veta att hon hade en cancersjukdom som kallas sarkom sista veckan i maj 2004 och den 9 oktober samma år dog hon.

 Jag minns att hon sa till mig när hennes mor dog (min mormor) att det kvittar om hon var gammal och senil, det kvittar om de inte alltid kom överens. Det är ändå min mamma och allt som vi inte hunnit klara upp kommer, för alltid att förblir ouppklarat.

 Ibland tycker jag att det är småaktigt att lägga så mycket energi på att sörja en enskild person när hela världen är i kris och barn svälter ihjäl varje minut. Men det finns ju så många dimensioner i livet. Och det som är nära och personligt blir påtagligt medan det som är längre bort och svårare att göra något åt inte träffar lika djupt i själen.

 Jag önskar, helt egoistisk att jag får dö först av alla jag älskar. Men jag vet att det antagligen inte blir så. Jag vet att jag kommer att få känna sorg igen, djupare och kanske svårare än sorgen efter morsan. Och jag undrar hur jag ska klara att hantera den sorgen, hur jag ska leva vidare då?

 Många säger DEN DAGEN DEN SORGEN men jag oroar mig en stund varje dag för den dagen och den sorgen.
En dikt som jag skrev till morsan för att hon var så rädd för att dö.

En liten ängel

  Kom till mig en natt

En liten ängel

  På min axel satt

En liten ängel

  Tog mig i sin hand

  Och ledde mig till

  Paradisets land

Princess 55

---------

Inlägget är pingat på Intressant.

Jag tackar Princess 55 för detta inlägg. Princess skriver dels i en blogg som jag regelbundet läser och dessutom har hon redan förverkligat det jag drömemr om, att skriva en bok.
Tack! Enbart Tack för ditt inlägg!

Skulle du mot förmodan inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!

Peter PC Carlsson

Nedan följer den första gästbloggen i Enbart. Det kommer att komma fler. Denna är av Diqueen.
----------------

Enbart det svåraste av allt!

När jag fick möjligheten att gästblogga på Enbart  funderade jag länge och väl på vad jag ville dela med mig av till Enbarts läsare, och ja här kommer det rakt ut i etern...

Inga tvivel

Jag tvivlar inte på din blick

inte på din röst

Jag tvivlar inte på din hand

som ömt smeker min

Jag tvivlar inte på din kärlek

som tryggt vilar hos mig

Jag tvivlar inte på oss

det är orubblig och fast

Jag tvivlar inte på morgondagen

utan vilar i min kärlek

trygg hos dig

Den här dikten speglar mycket av det som jag själv skrivit i min blogg. Jag tycker dikten säger precis det jag själv känner, om mitt sökande, om mig själv, och om kärleken till andra människor. Jag har funderat mycket på kärleken. Hur den uppstår och hur vi förhåller oss till den i våra liv. Att jag själv har haft svårt att anknyta till kärleken, både till mig själv och till andra. Det är ändå något som är väldigt väsentligt, att älska sig själv för att kunna älska andra. Det är jätteviktigt. Att kunna ta till sig någon annan så nära som det innebär ändå att göra när man älskar någon.

Vem är det som avgör hur och när vi knyter an till någon? Är det vi själva som har det ansvaret, eller ligger det även hos den vi möter? Att vi får bli bekräftade i vår kärlek till den vi möter? Det är en rätt komplicerad fråga, och inte alls enkel att svara på. Själv har jag haft svårt att ta emot kärlek, och har fortfarande än idag fast jag har blivit betydligt mycket bättre på att ta emot den då den ges till mig.

Svårigheten att ta emot kärleken har lett till att jag upprepat gamla mönster, och förtvivlat emellanåt också kämpat i helt fel situationer. Situationer som gett mig ännu mer bekräftelse på att jag inte varit bra nog. Jag har nog också varit lite av en "svamp" att suga i mig just det. Bekräftelsen på att jag inte var tillräckligt bra. Att ge kärlek till andra har inte varit något problem, trodde jag tills en dag då jag upptäckte att jag älskade för mycket.

Låter"paradoxalt" att älska för mycket samtidigt som man älskar för lite. Men egen kärleken hade "tippat" över och blivit felriktad. Det blev mer ett krävande och kvävande av kärleken till mina "nära" relationer, kontrollerande, styrande, ett märkligt beteende, ett felaktigt beteende. Och när jag vågade släppa taget och inse vad som hände, då "lossnade" mycket i mitt liv. Det var som att bli fri att leva igen.

Att älska mig själv har varit det svåraste av allt i mitt liv. Att våga vara jag framförallt, att våga se mig som den jag är, att acceptera mina fördelar och nackdelar. Att acceptera mig som den jag blivit, och den jag är. Jag är inte alls ensam om mina problem. Beviset på det är väl ändå ökningen av coacher, samtalspedagoger, vägledare, och andra som hjälper oss att älska oss själva, och att våga ta steget i olika situationer. Hur många människor finns det inte i världen som ägnar massor av energi till att söka något som de egentligen inte alls vet hur det känns att ta emot? Att vara älskad och bekräftad.

Förmodligen var det där någonstans i livets första skede vi fick ingången till kärleken. I det första ögonblicket, då mina ögon mötte den som födde mig, fick jag också en känsla av att känna något. Jag minns ännu idag hur jag mötte mina egna barns ögon i det ögonblick de kom till världen, och rädslan för alla känslor som välde inom mig. Det har varit en lång process för mig att lära mig hantera mina känslor, att veta hur det kan kännas och vad jag ska göra med dem. Jag hoppas ändå att känslan av min kärlek var det som speglade sig till mina barn just i det ögonblicket. Inte att det var rädslan som kröp över.

Hur det blev så här i mitt liv? Det vet jag. MEN det viktiga är egentligen inte hur och varför, utan att jag är medveten om mitt problem, och att jag därmed kan åtgärda det. Jag har återfått makten att älska mig själv. Jag har också kunna tillåta mig själv att vila i kärleken till andra människor, att låta andra älska mig som den jag är, och vill vara vilket är en fantastisk känsla. Att vara fri att våga att vilja, och att kliva rakt ut i intet, och ändå känna att marken bär, vad som än händer så har jag kärleken till mig själv kvar, stor varm och underbar. Det är det min dikt handlar om, att släppa alla tvivel, att se sig själv att ha tillit och älska sig själv och andra.  Det är också mycket av det som mina dikter handlar om, kärlek till något, någon, eller kanske bara Enbart det svåraste av allt... Livet.

Di

---------

Inlägget är pingat på Intressant.

Jag tackar Di för detta inlägg. Di skriver i en blogg som jag regelbundet läser och på olika sätt beundrar.
Tack! Enbart Tack!

Skulle du mot förmodan inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!

Peter PC Carlsson