Enbart yrsel saknas. Massor av symptom men inte yrsel. Kroppen mins och reagerar. Men ännu har jag inte blivit yr, inte känt mig som att jag precis stigit ur en båt efter att åkt i en gropig sjö. Mer och mer blir jag övertygad om att min kropp åter lever i stress. Den är åter stressad, åter reagerar den på alla vis den kan för att få mig att lugna ner mig, att ta det lugnt. Få mig att vila och koppla av.

Vad ska jag göra nu? Vad kan jag göra för att tala om för min kropp att jag mår bra, att jag inte är stressad? Jo visst, den senaste veckan har jag varit lite stressad haft mycket att göra och faktiskt känt mig stressad, men det är en kort tid, inte något bestående. Enbart tillfälligt och det är över från och med i morgon. Det är inte det som gör att min kropp reagerar, det har den gjort långt tidigare.

Att leva i stress, med stress är inget som går att vänja sig vid. Det vi kan göra är att undvika att försätta vår kropp i den. Alternativet är för mig att undvika att nyttja min kapacitet i livet, på jobbet. Eller att lära min kropp att det inte är farligt, att jag inte utsätter mig för stress. Detta trotts att kroppen slår bakut. Steg för steg måste jag visa den att jag mår bra. Frågan är bara hur. Hade jag vetat så skulle kroppen må bra.

Mycket av det vi upplever är styrt av våra tankar, av tidigare mönster. Mönster  som lever kvar i vårt undermedvetna, som ett minne i vår kropp. Min kropp mins hur det var, vad som var farligt. Den gör rätt i att minnas, att reagera och att påminna mig. Nu måste jag bara lära den att lita på mig, att lita till mig, att förlita sig på att jag åter har kontroll, att jag behåller balansen.

Kanske måste jag söka, kanske måste jag leta hela livet efter denna balans. Kanske måste jag jobba hela livet för att återskapa ett förtroende från min kropp att jag inte åter skall utsätta  mig för en skadlig stress. Faktum är att jag inte vet. Jag vet enbart att reaktionerna har en grund, även om de inte är reella. Att lära om är svårt, men även om jag nu har gjort det så återstår det för mig att bevisa för min närmaste bundsförvant -kroppen- att jag har lärt mig. Att jag är annorlunda, att jag lever på ett nytt vis.

Gamla hundar kan lära sig att sitta, även om det inte är lätt. Träningen fortsätter och jag tänker fortsätta den hela livet eller tills dess att kroppen accepterar att jag inte är det jag en gång var.

Enbart tillit
Peter PC Carlsson

Enbart kroppen minns. Minnen från en tid som varit, från det som fick den att gå igång. Under det senaste året har jag haft en mängd olika kroppsliga reaktioner. Delvis samma typ av reaktioner som jag hade under tiden jag var sjuk till följd av stress. Nu är jag inte stressad. Synd bara att min kropp tycks tro det.

Jag har ett jobb som stundtals är stressigt. Men efter att jag var borta till följd av stress under år 2000 så har jag lärt mig att mentalt hantera stress, att inte gå in i den och att till och med leva i en kaotisk situation under en period.

Jag minns ett av mina möten med min läkare under den period jag var sjuk. Han berättade ganska rakt att det kommer att vara så att min kropp mins saker som är stressande och att den kommer att reagera mot det även om jag själv inte är, eller känner mig stressad. Då tog jag inte det så alvarligt, trodde inte att det skulle vara så och förstod än mindre vad det skulle kunna innebära för mig.

Under det senaste året har jag skaffat mig frikort inom sjukvården till följd av att jag har fått följa upp diverse kroppsliga effekter. Efter att ha följt upp och uteslutit diverse saker som en husdoktor kan komma på så börjar jag mer och mer att tro att det är min kropp som tror att den är stressad. Det är inget fel på mitt hjärta trotts att jag gång på gång har haft hjärtinfaktliknande symptom.

Inget fel på magen heller trotts att den då och då inte kan behålla varken mat eller vätska. Så det min doktor pratade om när jag var sjukskriven för stress verkar nu vara i rullning. Kroppen minns ett mönster av det som stressar. Men jag är inte stressad. Hur lär man sin kropp det? Snälla kroppen du behöver inte fejka hjärtinfarkt, du behöver inte ge mig en sprutdiare, inte behöver du heller ge mig trötthet som gör att jag måste sova onormalt mycket, lika lite som du behöver se till att jag svettas osannolikt mycket. Älskade kropp, slappna av, jag mår bra, jag är inte stressad. Du behöver inte låta mitt hjärta slå i 160 lite då och då. Jag mår bra. Slappna av!

Men minnet av det som var är tydligen för starkt, och kroppen minns. Hur får man en kropp att glömma? Hur får man den att tro på att både den och jag mår bra? Att vi tillsammans klarar av det vi gör? Nu riskerar min kropps reaktioner att försätta mig i stress, att jag inte klarar det som annars inte är stressande. Reaktionerna kan bli en självuppfyllande profetia.

Så älskade kropp, låt mig vara, lita till mig, det är lugnt, det är ingen fara. Jag skall inte gå in i stressen igen, inte så som tidigare. Du kan vara lugn. Du behöver inte aktivera ditt "early warning system". Det gäller för mig att jobba på min tillit. Tillit till att jag klarar av, att jag inte går in i stressen. Att min kropp orkar med, att jag inte skall stressa den. Tillit, tänk om kroppen kunde känna det också istället för att gå på gamla minnen, att gå på gamla mönster. Jag är inte den jag en gång var.

Tidigare hade kroppens reaktioner varit bra i ett tidigare skede, nu är det tyvärr kontraproduktivt. Det är just så det är. En evig vandring där jag får lära mig vad kroppen acceptera och vad jag klarar av.

Enbart tillit.

Peter PC Carlsson

Enbart centrum är platsen för ett barn. Centrum i sitt och sina föräldrars liv. Livet kretsar kring just dig, just du mitt barn är unik. Just du är extra mycket lika mycket värd som människa. Det är relationen vi bygger, vi skapar som gör dig unik, som gör barnet unikt. Vi har relation till våra egna barn, delvis till vänners och bekantas barn, till barnens kompisar och kanske till några i vårt bostadsområde. Dessa barn står oss nära, dessa aktar vi högst. Och högst av alla står våra egna. Det är kring dem som livet kretsar. Eller som en av mina grabbar sa när han åkte bil "Solen följer efter mig".

Just så är det, eller borde få vara, solen följer efter våra barn. Lyser på dem, visa dem vägen och passar dem från allt ont, från mörkret, från det onda.

Genom media får vi fler relationer, vi lär "känna" fler barn. Barn vi aldrig har och aldrig kommer att träffa. Vi känner med dem, och framförallt sätter vi oss in i rollen som förälder. Hur skulle jag reagerat, hur skulle jag hanterat det om det vore mitt barn?

Oskuldsfullt leker och lär de sig, se och härmar oss vuxna. Både hur vi säger och hur vi gör. Små människor skapade till vår avbild formar vi. Vi ger dem den grund de senare skall bygga på. Det är därför vi vuxna blir så viktiga. Låter vi solen skina på dem? Ge vi dem en grund att stå på, ge vi dem värderingar av rättigheter och skyldigheter? Ger vi dem självförtroende och styrka att säga ifrån? Även om vi svarar ja på dessa och många andra frågor kan vi aldrig skydda dem från allt ont, hur gärna vi än skulle vilja. Men vi kan låta dem stå i centrum och hjälpa solen att lysa längst deras väg.

När olyckor händer, någon som står en nära, eller någon som media följer dag efter dag, då tvingas vi att stanna upp. Att tänka till och fundera på vad som är viktigt, vad vi anser värdefullt.

Men därefter är det allt för lätt att glömma, allt för lätt att inte vårda det som är viktigt i våra liv. Ekorrhjulet rullar bara fortare ju mer vi springer. Men vi står kvar. Vad är viktigt för dig? Vad är viktigt för mig?

Enbart i centrum ska det stå, ska det få finnas. Det som är viktigt, i centrum. Centrum av mitt liv.

Peter PC Carlsson

Enbart hat är lätt att känna, lätt att ropa ut och kräva. En liten flicka som dessutom har det änglalika namnet Engla blir bortförd och mördad. Det värsta en förälder kan tänka sig har hänt. Bortrövad och kanske utnyttjad. Frågor om hennes sista timmar snurrar i bakhuvudet. Enbart en man har svaret. En 42-årig man som dödat henne, som låtit sin lust och sina fantasier få fritt spelrum medan Engla dör. Visst är det lätt att känna hat, att känna avsmak och avsky. Lätt att hata och ropa på svar på omöjliga frågor. Hur kunde det ske, hur kunde det hända, varför tog inte polisen DNA-prov tidigare? Lätt att känna hat, att ställa frågor. Men finns det svar som är lätta eller ens möjliga att ge?

Visst blir vi berörda, upprörda och med rätta förbannade. Utan att veta skulle jag tro att han begått fler brott, kanske betydligt fler sexual och våldsbrott än vad som framkommit. En seriemördare och en serievåldtäktsman. En man som nu rimligen kommer att dömas till ett långt (livslångt) fängelsestraff eller till psykiatrisk vård. Jag bryr mig inte om vilket, det viktiga är att samhället skyddas. Att vi kan återfå en liten trygghet, ett hopp om det okränkbara.

Jag är en 42 årig vit man. Precis som Englas mördare ändå känner jag mig inte anklagad. Ingen varken Sverigedemokrat eller hembygdsfascist jämför oss övriga 42-åriga vita män med Englas mördare. Inte heller sitter folk hemma i stugorna och enas över frukostbordet om att vi vita halvfeta 42-åringar borde kastas ut eller låsas in. Ingen drar oss alla över en kam.

Enbart hat är lätt att känna, och den kan vara rättmätig. Men det hjälper oss inte. Det skulle däremot diskussion vid frukostbordet göra. Inte diskussioner som handlar om att kasta ut alla 42-åriga vita män, men diskussioner om kön och könsroller. De allra flesta brott av det slag som Engla blivit utsatt för begås av pappan eller annan manlig släkting i familjen. Vi kallar det inte hedersmord. Det finns ingen heder i att mörda sina barn. Men det är i den vanliga svenska familjen de flesta mord begås. Det är här de flesta våldtäkter begås. Det är mot detta vi bör rikta vår ilska, vårt hat. Det är detta vi som individer kan påverka. Vi kan fostra till ett samhälle och till individer som ser varandra med respekt och acceptans, oavsett kön och hudfärg.

Dagens barn kommer att vara morgondagens samhälle. Sjuka individer som 42-åringen kommer tyvärr alltid att finnas. Men samhällets syn på och acceptans för diskriminering och jämställdhet kan förändras. Att skrika jävla fitta, hora är naturligtvis oacceptabelt. Lika oacceptabelt som att det är männens norm som skall styra. Hedersmord är såväl vanhedrande som ett uttryck för en kultur som är förlorad.

Mord, förtryck och förnedring har ingenting att göra med heder. Ingenting som är mindre urskuldande för att man är drogpåverkad, för att man är psykiskt sjuk, för att man är förbannad. Det är förklaring, inte förmildring.

Det är hemma vid frukostbordet diskussionen om norm och värderingar skall föras. Människors lika och okränkbara värde är inte bara en diskussion som skall föras med Kina och i skolan. Det är en diskussion du och jag skall ha så fort vi se att den kränks. Diskriminering och mobbing på arbetsplatsen, taskigt beteende på krogen, könsord som kastas efter någon i skolan, på stan, eller i hemmet. Vi, du och jag, var och en av oss formar det samhälle vi lever i. Vi väljer gemensamt vad som är acceptabelt, vad vi tolererar. Vi kan inte förhindra andra sjuka människor att bli en 42-årig seriemördare men vi kan minska det våld som förekommer i de svenska hemmen. Vi måste visa att det inte är ok. Det är inget vi bara i ord skall säga att det är väll självklart att det inte är ok. Vi ska i handling agera. Agera, säga stopp och visa för såväl barn som vuxna vad vi tolererar och vad det innebär att varje människans värde är lika och okränkbart. Oavsett kön, oavsett ålder, oavsett tro, oavsett funktionshinder, sexuell läggning, hudfärg, längd eller tjocklek. Oavsett.

Det är lätt att känna hat, svårt att se och erkänna sin roll, att finna sin väg.

Enbart svårt att acceptera att ondskan finns, om så i en sjuk människa eller i vår egen kultur.

Enbart svårt

Peter PC Carlsson

Enbart identitet, det är vad vi behöver, inte en stärkt nationalism. Mina senaste inlägg har lett till ett intresse för min blogg från politiskt håll. Senaste inlägget en sexlänk och en länk till Sverigedemokraterna. Hellre behåller jag sexlänken. Samtidigt tror jag på fri debatt. Och svaret på mitt förra inlägg är inom lagens råmärken även om jag inte alls delar dess mening.

Visst kan man som Sverigedemokraten ställa sig frågan varför vi inte är mer nationalistiska? Men jag kan också ställa frågan varför i all sin dar vi skulle vara det.

Nationalstaten är historiskt sett en ganska ny företeelse och får allt mindre betydelse i vårt allt mer globaliserade samhälle. Medan regioner kan få en större.

Nationalism är inte alls så positiv som Sverigedemokraten Patrik ger en bild av. Åtskilliga är de exempel på hur den lett länder in på farliga och vanskliga vägar. Ett nutida Europeiskt exempel är Jugoslavien och deras nationalism.

Däremot är det intressant att prata om identitet. Var och en av oss har flera identiteter. Den kan vara nationalistisk, men den kan också vara på helt andra vis. Jag är en smålänning i Stockholm. Min huvudsakliga identitet ligger i skärningspunkten mellan att vara bondson och storstadsmänniska. Min identitet är också att jag är fyrbarnspappa. Vid olika idrottsengagemang så är jag svensk (men det är inte särskilt viktigt vem som vinner mer än just i stunden).

Jag har lättare att finna samröre med många människor som kommit till Sverige utifrån än med olika ultranationalistiska som är infödda i Sverige. Jag har inga problem med en blatte med sunda värderingar men ser behov av att bemöta nynazister, Sverigedemokrater och religiösa fanatiker.

Jag har lättare att känna samhörighet med en storstadsbo från Berlin, London, Moskva, Teheran än en lantsortsbo från Dalarna och Småland. Inte för att jag har något emot lantsortsbon, men för att jag har mer gemensamt med storstadsbor. Detta trotts att jag är född och uppvuxen på landet i Småland.

Problemet med olika typer av missnöjesrörelse och fundamentalister är att de medvetet (eller omedvetet) vill skapa ett "Vi och Dom förhållande". Ett förhållande där deras definition av "Vi" är det rätta, det som är ok och eftersträvansvärt. Medan "Dom" är fel eller syndabockar.

Livets ord och Knutbyförsamling är i mina ögon religiösa sekter som gränsar till fundamentalism. Hellre ser jag mina barn vara tillsammans med en vanligt troende muslim från Iran, hindu från Indien, buddist från Thailand eller en "vanlig" kristen från Syrien, Norge eller Södertälje.

Det som skrämmer mig är inte någons ursprung, hudfärg, religion eller sexualitet. Men det skrämmer mig med likgiltighet och extremistiska uppfattningar. Det är ju klart att den som själv är dogmatisk, fundamentalistisk, ultranationalist eller extremist inte anser att hon/han är ett problem. Men tyvärr blir dessa yttringar ett problem, något som leder till större konfrontation i samhället. Vilket i sig leder till mer spänning.

Var och en av oss har därför ett ansvar att verka för ett öppnare och humanare samhälle. Jag tror inte att samhället kan omvända fundamentalister och extremister (oavsett vad de kallar sig) inte heller att vi enkelt kan omvända kvinnomisshandlare eller pedofiler. Men vi har alla ett ansvar att agera och reagera, att belysa vad som är ok, vad som inte är acceptabelt. Jag möter tonåringar (såväl svenskfödda som andra generationens invandrare) som beter sig illa på stan, som slåss, som vandaliserar. Utan att ens fundera reagerar jag, såväl om jag är själv som när jag går med barnvagn. Ett högt och myndigt skrik, rytande eller en svordom. Långt innan jag hunnit fundera på eventuella konsekvenser har jag sagt ifrån. Detta är inte ok.

För ett tag sedan blev två polska byggjobbare nedsparkade på spåret en knapp minut innan T-banetåget kom. Killarna som gjorde det var så svenska de kunde vara och så fulla som det gick att vara innan man faller omkull.
Detta är inte ok. Att göra det när man är full är inte förmildrande, det är graverande. Killarna fortsatte sedan att slå sönder tunnelbanetågets fönster. Dit in vi hjälpt de polska byggjobbarna.

Alla vuxna vek undan och kvar stod jag och en kille som utbildade sig till polis. Det är inte ok att vika undan, att ge efter för rasism, för våld och oacceptabla beteenden. Detta oavsett om det är en svensk eller en invandrare som beter sig illa eller som blir utsatt. Det är vår skyldighet att agera, att säga ifrån!

Men vuxenvärlden abdikerar såväl från ungdomsvärlden som från politisk populism, och ger efter för sin rädsla och för missnöjesyttringar från Jean-Marie Le Pen, Pia Kjaersgaard, Carl I Hagen eller Jimmie Åkesson.

Enbart dags att stå upp emot det som inte är acceptabelt, dags för uppståndelse.

Enbart öppen kan du vara, eller så väljer du att sluta dig för din omgivning. Att leva i en värld som vår ställer krav på oss att klara av en anpassning. Världen förändras och vi kan ställa oss öppna eller bestämma oss för att bekämpa den.

Jag är uppvuxen i en liten by i Småland. Byn är så liten att det enbart fans tre hus i den. Som mest fanns det fyra. Detta var innan det agrara Sverige blev urbant. Eller om man skall tala till bönder på bönders vis och till de lärda på latin. - Det  var innan vi övergick från ett jordbrukssamhälle till ett industrisamhälle.

Den lilla by jag var uppvuxen i tillhörde en större by. En by med en missionskyrka, en lanthandel och tidigare en lokal möbelfabrik. Denna by är en vacker idyll, ett 25-tal gårdar ligger på rad i en idag kulturmärkt bygd, allt längst en och samma landsväg. När jag var liten var landsvägen av grus, idag är den asfalterad och har halvvägs också fått gatlyse. Längst denna väg cyklade jag som liten och sålde jultidningar. Det var en lång utflykt, ut i det för mig okända. Men jag höll mig till min by. Den by jag tillhörde. Detta trotts att min by var sammanväxt med två andra byar. En by i norr och en i söder. Men jag cyklade bara i min by, det var här jag var trygg, det var här jag sålde jultidningar och det var här och av mig de köpte jultidningar. Idag förstår jag att de köpte inte för att de så hett eftertraktade dessa tidningar som de skulle få först en eller två månader efter att de beställt dem av mig. Nej de köpte dem av mig för att jag var ett barn, ett barn om de viste vem det var, vars föräldrar de kände. Vars föräldrar de ansåg var ok. Vars föräldrar hörde till. Jag hörde till.

Så även om jag inte visste, även om jag inte tänkte varför jag inte skulle cykla till byarna i norr och i söder så gjorde jag rätt. De hade inte köpt av mig. Där fanns andra barn som var ok, där fanns andra barn vars föräldrar de kände och som hörde till. Om detta visste jag inget, jag höll mig där jag hörde hemma och där jag var ok.

Jag brukade samtidigt cykla till en annan by, en liten by bestående av ett enda hus (hur det nu kan vara en by). Det var enbart några kilometer bort. Här bodde min farmors lillebror. Nu var han gammal, märkt av livet och av sockersjuka. Men alltid lika glad, alltid var jag lika välkommen. Han brukade tugga mat till sina katter. En bit bröd, en sked smör, en klunk mjölk, en bit korv. Sen tuggade han, tuggade och tuggade tills det blev en kletig smet. Då spottade han ut den i handen och la den på en tallrik till katterna. Framförallt till "Snövit", en angorakatt som enbart åt färdigtuggad mat. Hellre skulle hon skrika sig till döds av hunger än att själv behöva tugga sin mat.

Allt och alla går att skämma bort, att vänja vid olater och att skapa ett osunt beroende för. Men det var inget jag såg då. Jag såg bara hur min "morbror" (jag kallade honom alltid så) tuggade mat till katten. Så kunde det också vara lärde jag mig som liten. Normalt... hmm knappast säger jag idag, men då, då när jag bara var en sju åtta år så var det normalt. Åtminstone hos min morbror. Tugga mat till katten.

Senare fick jag höra, när jag kom upp i tonåren, att min "morbror" som ung brukade roa sig på lördagskvällar att åka upp till min jultidningsby. Här ställde han sig i fyrvägskorsningen. En korsning där resande från byar i väster och öster var tvungna att passera. Ett nöje en lördagskväll kunde vara att slå ner alla som kom från andra byar. De som inte hörde till, de som kom bortifrån, flera kilometer bort. De skulle ha stryk. Inte för att de gjort något, men för att de fanns, för att de inte hörde till. Min morbror var stark, så de som passerade fick stryk om de råkade passera när han låg i bakhåll.

För detta blev han aktad, han höll byn ren från det främmande, han såg till att kvinnorna i byn var kvinnor för byns unga män. Här skulle inget blod blandas, här skulle inget främmande komma in. Inte från byar flera kilometer bort.

Själv var min morbror "invandrare", eller invandrarbarn som vi skulle säga idag. Hans föräldrar hade invandrat från en by nästan en mil bort. Men min morbror anpassade sig i det nya, han växte upp och blev en del av min jultidningsby. En by han valde att försvara med knutna nävar i en fyrvägskorsning på lördagskvällar då grannbyarnas män var på väg till dans.

Idag är världen större än min jultidningsby, även om visa nte har insett det. Vi kan ställa oss i korsningen och lyfta på nävarna för det som är lite längre bort. Försvara oss mot faror och spöken. Eller vi kan från jultidningsbygden gå fram till dagens "morbror" och säga stopp! Sluta! Ifrågasätta vad som sker, varför denna rädsla för det främmande, för det som är några "kilometer" bort.

Det är lätt att vara rädd, rädd för det vi inte känner till, för det som är främmande. Vi kan låta vår rädsla styra, vår oro råda, eller vi kan möta den och lära oss att hantera den.

Min "morbror" gifte sig en dag. En kvinna kom, en späd och vacker flicka. Han kände inte igen henne, han visste inte vem hon var. Hon var inte från min jultidningsbygd, hon kom utifrån. Utifrån därifrån vars unga killar han slagit ner. Slagit för att de var främmande, för att de inte skulle ta de kvinnor som fanns i hans bygd, i min jultidningsvärld. Utifrån kom hon och de fann varandra.

Korsningen var åter en fri passage, åter kunde grannbyns män röra sig utan morbrordens knytnävar som ett hot. Idag finner vi nya hot, nya fördomar och yttringar. Kanske finns hoten kring ditt frukostbord, kanske hos din partner, dina föräldrar eller hos dina barn. Rädslan för det främmande, det som skrämmer, det vi ser som ett hot finns runt om oss.

Det är inte Sverigedemokraterna som är farliga, det är inte deras nationalism som är det mest skrämmande. Det är de nickedockor som i tysthet håller med. De som inte ingriper de som inte säger ifrån.

Runt våra frukost och middagsbord formas morgondagens politik, morgondagens kärlek och hat.

För var och en är det enbart att välja, vara tyst och tiga eller ta debatten för att vara en brygga mellan det trygga och säkra och det främmande och skrämmande.

Enbart ett val, enbart ditt, enbart mitt val.

Peter PC Carlsson

Enbart sekt, bara av namnet gör att det låter fel. Dagens nyheter hade två nyheter efter varandra som fick mig att åter fundera på vår syn på människor övervärlden. Från en sekt i USA har ett antal flickor tagits omhand då de misstänks för att blivit utnyttjade sexuellt. Ledaren för sekten är tidigare dömd för sexuellt utnyttjande. I inslaget efter får vi höra att nynazister vandaliserat ca 150 muslimska gravar från soldater från andra världskriget.

Det som slår mig är att det trotts detta hela tiden är muslimer vi är rädda för. Med vi menar jag inte mig själv, men väl det samhälle jag lever i. Hur kommer det sig? Självklart ska vi vara rädda för muslimska fanatiker, men inte mer än vi är rädda för andra fanatiker oavsett om de är kristna, judar eller nynazister. Fanatism är farligt och bör bekämpas i alla dess former. Men vi tycks stirra oss blinda på skäggiga män från mellanöstern. Inte konstigt att det går bra för nynazismen, för Sverigedemokraterna och för Pia Kerrgard. Denna skräck är inte skräck det är rasism. Västvärlden tycks bli allt mer rasistisk och vi accepterar det.

Var och en av oss har ett val att underblåsa det eller att ifrågasätta. Det vi ska ge oss på är fanatismen inte enskilda religioner. Vi behöver sopa rent kring vår egen dörr, sila samtalen vid frukostborden och ifrågasätta hur vi värdera andra. Hur vi i tysthet ger tillträde för rasismen att åter ta plats i Europa. En plats den innan andra världskriget visade sig vara oförtjänt.

Då liksom nu, är det vi vanliga människor som tillåter den att träda in. Så se på dig, hur värderar du andra, vad accepterar du?

Enbart rasism, inte skräck.

Peter PC Carlsson

Enbart få är de jag ger tillträde, enbart få är de som får plats i mitt liv. Få, enbart få. Jag kan älska, älska många, men få är ni som får en plats i mitt liv. Att leva, att finnas med er runt om, med dig runt om. Jag vill det, jag önskar det även då jag ej ger svar. Att leva med dig runt om.

Mitt liv är i rutor, det är i kanter och enheter utmätt, jag lever nu. Jag lever meden ruta i min bok. Så kom, kom och boka. Fyll mitt liv, min dag med mening.

Hur ofta är det inte just tomt prat, utan innehåll som jag möter? Vad är jag, vem är jag och hur är jag? Vad vet jag om det? Det ska du svara på när jag svarar på vem jag vill vara.

Så vem vill jag vara? Vem är jag?

Ingen! En man i stora skor, en man som inte orkar, som inte längre vill. Enbart få är ni som läser, enbart få är ni som vill, som bryr sig. Enbart jag kan avgöra, enbart jag kn säga stopp, STOPP!. Stopp och sluta. Lev ditt liv, mitt liv just nu. Buga och bockar, tackar och gå vidare.

Tack, tack!

Enbart tack.

Enbart repris, på det som redan skett. Likt kanal 4 som visar Beck och Wallander varje söndag. Repris på reprisernas repriser. Så livet går i repris. Jag föresätter mig att börja om, att starta på nytt. Friska föresatser nya tag. En god vilja och en ambition. Ständigt ger vi oss själva löften, att nu skall vi börja, nu skall vi sluta. Alltid är det något vi vill sluta med och något annat vi anser att vi skall börja med. Vi vill förändra oss själva. Bli något mer, något annat, något bättre. Våra drömmar, vår mål och ambitioner. Så lätt att vilja så svårt att göra.

Sluta snusa, sluta röka, börja springa, träna och plugga. Ständiga mål, mål som vi överger, mål som vi återgår till. Det är synd om människorna, det är synd om oss när vi strängt ser på oss själva och våra misslyckade ambitioner. Men var har dem, ambitionerna, målen och drömmarna. Ibland rimliga ibland är de inte ens våra egna. Vi lever våra liv men kan få för oss att vi skall leva andras. Ideal och mode. "Se så vacker hon är, så sådana muskler han har!" Jag borde, jag måste...så följer andras ideal. Vi lever våra liv, inte andras. Så vår sträva skall vara vår egen, inte en modenyck. Mode det mest populära i bloggvärlden. Yta, yta, puts och fernissa. Jag orkar inte ens bemöda mig om att raljera. Det får vara. Det är synd om människorna.

Vi tappar vår tro, vi orkar inte hålla i och vi ger upp. "Nu när jag tagit denna chokladbit så är det ändå för sent. Nu kan jag lika gärna äta upp hela chokladkakan!". Så vanligt och så dumt. Som om det är för sent så fort vi inte orkar hålla vår linje varje sekund. Om och om igen gör vi samma sak. Samma löfte till oss själva, samma misslyckanden och så börjar vi om igen och igen. Är det dina mål, är det mitt liv jag lever eller är det någon annans?

Förlåt dig själv för dina misstag, för din otillräcklighet och för att än en gång sätta på replay. Låt oss starta om, göra ett nytt försök, var lite snäll, var inte så sträng.

Se dig i spegeln, säg hej! Hej, detta är jag, så här ser jag ut, även om jag längtar efter en annan kropp så är det bara i min kropp jag kan leva. Det är bara min kropp jag kan träna, bara min jag kan fylla med godis, bara min kropp jag kan plåga eller ta hand om.

Ideal, mål och drömmar. Se bara till att de är dina, att det är du som styr, att det är du som har kontroll över ditt liv. Jag kämpar som bäst med att få kontroll över mitt.

Enbart repriser går igen och igen.

Peter PC Carlsson

Enbart myt, myt om den vi vill vara upprätthåller vi. Vi lever våra liv i en dröm att vara något, någon. Det som stödjer myten om den vi vill vara håller vi vid liv, understödjer och underblåser vi. Svärmorsdröm eller en gangster, sak samma vi upprätthåller myten av oss själv.

Vilken är din myt? Vilken är min att upprätthålla? Vet jag ens om den, vet du om din? Vi har alltid ett val, ett val att leva myten eller att ändra den, förändra den.

Ingen av oss är ett offer, vi är huvudpersoner i filmen om våra liv. Det är vi själva som avgör och som väljer att göra eller att inte göra det bästa vi kan av våra liv. Att vara ett offer är också ett val, också en myt att leva.

Jag har drömmar om mitt liv, drömmar som kraschat och drömmar jag fortfarande lever för. Drömmar som ger näring i just denna dag, just denna stund. Det är inte de krasade drömmarna som skall uppta min tid, som skall uppta din. Det är de drömmar vi vill leva.

Varken hjälte eller martyr, men en förebild på just mitt sätt, på just ditt sätt är värt att drömma om. Den myten är värd att vårda, att leva.

När jag sitter i min stol och tänker, känner och funderar ja då kan jag välja att bekräfta eller bekämpa de tankar som kommer upp. Vilken myt jag vill upprätthålla. Men hur lätt är det inte att bara låta sig fångas, låta sig förledas in i gamla vanor, att fly och leva den gamla myten. Rulla i gamla kända spår, gräva vidare i redan djupa mönster. Det är ett val, det är ditt och det är mitt. Vi väljer, om så vi väljer att vara offer.

Myten om dit liv, sista föreställningen går just innan det är dags att somna in. Men det är aldrig för sent att ge upp, aldrig för sent att välja en ny väg, nya myter att leva.

Det är enbart ett val bort, enbart ett val, ditt och mitt.

Peter PC Carlsson