Enbart år som går. Ännu ett är lagt till de tidigare. Några siffror som blandas och släkt och vänner som sjunger. Ytterligare ett år. Ett år av vaddå? Kanske skulle jag sätta mig ner, fundera och tänka vad jag vill med den tid som är kvar! Vad vill jag med de stunder som kommer att kanta mitt liv? Vad vill jag med den tid jag ännu kan uppleva? Har jag drömmar kvar, har jag mål jag inte har nått? Har jag alls nått några mål, har jag levt några drömmar? Det är så lätt att fastna i vardagens rutnät, i dagarnas slentrian. Så lätt att slippa konfronteras med sina drömmar, sina mål.

Så går en dag och kommer aldrig åter. Så passerar en stund och finns inte mer. Vår tid är begränsad och ändå slår vi ihjäl den. Stund efter stund dövar vi oss med saker för att tiden skall gå. I väntan på vadå? Gordo? Han kommer inte, inte än, inte sen. Det är denna tid jag har, denna stund. Just nu är mitt liv inte sen, inte om, inte efter. Bara nu, bara nu kan jag leva, bara nu.

Ett år lägs till handlingarna och finns bara i de minnen som är kvar. Är detta vad jag blev, är detta den jag är ämnad att vara? Var stund kan jag välja att ge upp, att släppa taget, att finna nya vägar vandra i nya spår. Var dag jag vaknar kan jag välja att detta är första dagen på resten av mitt liv. Var dag kan jag ta kontroll. Ställa mig utanför det rutiga mönster som formar mitt liv, som fångar min tid, som håller mig innom rammarna. Var dag. Enbart så, enbart så enkelt. Jag kan skaffa nya rutor, göra linjer, rita cirklar, eller leva efter en maindmap. Livet måste inte vara linjärt, måste inte vara i rutor. Jag kan välja, men väljer att inte göra det.

Mitt val är att vara kvar, att låta mig vara fångad, låta mig sitta fast i rutor, i mönster som är lätta att se.

Ännu ett år, ännu en cirkel är sluten. Men livet är nu, enbart nu. Tänk att kunna leva det så, nu. Så som ett barn, ett litet barn där allting ännu är möjligt, där begränsningarna ännu inte har tryckts in. Pappa, pappa titta jag kan flyga, jag kan!

Och se vi kan flyga. Nu breder jag ut mina vingar sluter mina ögon och springer mot kanten. Springer fram mot det okända. Dags att kasta mig ut, att känna marken gunga, om så bara för en stund. Må vingarna bära, må de få mig att lyfta, att stiga högt, högt upp i skyn.

Enbart år som går och vingar som aldrig få prövas.

Peter PC Carlsson