Enbart sann kan jag leva, vill jag leva. Det är lätt att leva i en lögn, att leva utan balans. Det fanns en tid då jag ljög för mig själv, levde i lögn med mina känslor. En lögn som smärtade både mig och andra. Enbart sann ville jag leva och sanningen la jag fram, den smärtade än mer, både för mig och andra. Så kan livet vara, att oavsett våra val finns en smärta med i bagaget. Ändå är det enbart sann jag vill leva med mig själv.

Det handlar inte om att tala sanning, det handlar om att leva sant. Att vara sann mot mig själv i den jag vill vara, den jag vill bli. Sann i hur jag vill leva. Kanske är motsatsen till att leva sant att leva i förnekelse. Förneka min lust och min lust, min längtan vore inte att leva sant.

Som liten fick jag lära mig att alltid tala sanning, sanning lönar sig och att jag skulle få en svart tunga om jag ljög. Visst har jag ljugit och nog har det lönat sig bättre ibland och inte är min tunga svart för det. Men ändå kan jag idag konstatera att det finns så mycket sanning i just dessa uppmaningar. Inte för att jag inte skall ljuga, nej det är inte det viktiga. Det viktiga är att leva sant. Kanske ska budskapet vara. "Lev sant, att leva sant lönar sig, så var sann mot dig själv så du slipper en svart själ!"

Hur lätt har vi inte att leva i en förnekelse, vi ilar och driver, jagar och shoppar. Allt gör vi för att fly den tyngd som förnekelsen lägger på våra axlar. Ständigt brottas vi med vårt inre när vi inte lever sant. Det gnaver och skaver. Vi vill leva sant, i balans med vårt inre, med våra drömmar, med våra mål. Den vi kunde bli, den vi aldrig blivit skall få sin chans att bli, att vara. Sant lever vi när vi bejakar våra drömmar. När vi bejakar våra mål, när vi ger vår längtan näring och tillfredställer dess lust.

Sann vill jag vara, sann mot mig, mot det jag känner. Så jag vill bejaka mina känslor, förstå dem, fundera över dem och lära mig att hantera dem. Ibland är det glädje, ibland är det sorg, alltid finns det kärlek som bubblar. Allt har sin tid, allt har sin stund och jag vill ge det sin plats. Vill vara sann.

En stillsam frid, ett lugn och en glädje kan fylla mig. Beslutsamhet och fasthet omger mig. Värme och kärlek omsluter mig. Så underbart att vara sann, att leva sant.

Enbart sann vill jag leva, enbart sann vill jag vara.

Peter PC Carlsson

Enbart smärta kan få oss till näst intill vad som helst. Smärtan kan vara själslig, psykisk eller fysisk. I vart fall driver smärtan oss in i plågor. Plågor som skiljer sig beroende på typ av smärta. En fysisk smärta som är så påtaglig att svetten tränger fram. En själslig smärta som lämnar dig ensam med en smärta fylld av sorg. Eller en psykisk smärta där plågorna sitter i mönster av tankar.

Jag varken kan eller vill gradera. Men jag vet hur smärtan känns, och hur vilken bot som helst känns som ett alternativ mot smärtan. Enklare smärtor klarar vi utan såväl Ipren som psykofarmaka eller andra droger. Vi biter ihop och väntar på att det skall läkas ut av sig själv. Att såren skall läka, att smärtan skall avta, klinga ut. Att hjärtats sorg skall finna en tröst, en förhoppning.

Nyligen besökte jag akuten med en fysisk smärta som fick mig att skacka, som gjorde det omöjligt för mig att stå, sitta eller ligga. Kromande fram och tillbaks samtidigt som jag hyperventilerande väntade på medicinens underverk. En smärta så stark att svetten sprutade genom var por i kroppen. Men kläder torkar och smärtan klingar av efter några olidliga timmar. Trött och fysiskt öm i kroppen ger jag mig hem. Efter sömn och med fortsatt medicinering mår jag åter bra. Smärtan är som bortblåst. Svett och tårar har torkat.

Men med en psykisk smärta, är det inte lika lätt, inte lika snabbt försvunnit. Inte ens lika lätt att finna bot, eller ens orsak till smärtan. Långsamt tränger den sig på, likt vårt åldrande kan den först ses som obemärklig. Likt vår skugga en tidig morgon innan solen hinner gry, men så finner vi den där. En psykisk smärta, tankar som fastnat i fel spår, fel banor och de gnaver, de stör. Ibland leder de till smärta, en psykisk smärta.

Vi botar det med flykt, flykt in i jobb, i aktiviteter, i engagemang eller kanske söker vi någon kompensation, ett sätt att tillfredsställa vår oro. Kanske ökar vi vår konsumtion, konsumera oss bort från en obehaglig känsla. Konsumtion bort från gnagande oro, gnavande och skavande tankar.

Kanske söker vi hjälp, men den är inte lätt att finna, vilka tankar är det som skaver är svårare att veta än vilka skor som skall bytas ut. Kanske skaver vårt samvete och hur byter vi det, kanske bär vi på en skuld, en rättmättig eller orättmättig skuld. Skuld som tynger och smärtar oss. Hur finner vi vägar att betala av denna skuld. En skuld som bygger på saker vi anser oss borde ha gjort, skulle ha gjort. Eller kanske något vi inte skulle gjort ger oss skuld.

Kanske skulle vi det, kanske inte, men skulden bär vi med oss. Vi kan själva plockat upp den eller någon har tryckt den på oss. Men skulden bär vi och vi tampas var dag med dess börda. Vi tampas för att den inte skall växa, men hur betalar vi av, hur gör vi oss fria denna skuld? En skuld som fyller oss med stunder av smärta, en smärta vi ej vill ha.

Eller är det en själslig smärta, en smärta till följd av uppgivenhet, tomhet och enslighet. Ett brustet hjärta, förlorad vänskap, eller kärlek. Djupa sår som inte vill läka, som inte med lätthet kan botas och tröstas. Smärtan rinner i form av tårar längs våra kinder. Ibland gråter vi tyst av smärta i vårt inre. Inte en tår som fälls, men smärtan rinner inom och själen vrider sig i plågor och längtan. Boten är inte lätt, ensamhet är svårt. Var finner du en vän när du som bäst behöver den, när det gör som mest ont att känna sig lämnad och övergiven? Var finner du då din tröst, ditt stöd?

Vem har du där som kan smeka din själ, som kan hjälpa den att åter läka, att vara din styrka. Smärtans bot den finns men tar tid att finna, att bygga. Kärlek och vänskap är bot liksom tid att läka.

Smärtan finns även om den ser olika ut, liksom dess bot. Allt kan vi inte bota med piller och vita rockar. Ibland behövs en hand, en famn, ett troget hjärta.

Enbart kom i min famn, lägg din hand på mitt bröst så får du känna slagen av ett troget hjärta. Enbart känn hur en värme växer fram likt vår skugga en tidig morgon medan solen hinner gry.

Peter PC Carlsson

Enbart Strindberg kan röra upp, uppröra och förfasa oss så. "Det är synd om människorna". Ja visst är det August. Visst är det synd om oss. Om det arv du och andra lämnat efter sig. Synd, nej, men synd om, ja! Det är synd om oss. Vad August menade vet jag inte med säkerhet, kanske att det är våra möjligheter att välja, att vi ständigt måste välja, att vi ständigt står inför val. Det är synd om oss. Kanske är det för att vi känner, för att vi har känslor och inte kan göra oss kvitt dem. Det är synd om oss människor.

Kanske är det vår kamp, vår ständiga kamp att finna en balans. Att finna njutning tillsammans, gemensamt. Att möta dagen och ta ansvar för det vi gör under den är ju ett skäl att säga "Det är synd om människorna". För det är inte alltid lätt att ta sitt ansvar, att hålla sig själv ansvarig för sitt agerade. Vi vill leva våra liv så att vi känner välbehag, känner oss tillfreds med de vi blivit. Här ligger jag och duger!

Gjorde du det någon gång August, la dig ner och kände att du dög? Var det då du tyckte det var synd om människorna som inte kunde göra sig fria från alla plikter, allt slit och strävan. Att vi så sällan lägger oss ner och duger. Nog är det synd om oss. Eller var det för att vi har svårt att följa en etisk linje, att vi har svårt att ta ansvar? Vad det än var så nog hade du rätt, visst är det synd om oss människor.

Tänkande varelser som tvingas att brottas med oss själva, att ständigt tänka, ständigt fundera. Kan det då vara annat än synd om oss. Vad det vad du menade August?

Själva repliken är så bra, "Det är synd om människorna". Vad säger den, mer än att det är synd om oss, rasen människa. Stackars Homo sapiens. Lite överlägsen kommentar Strindberg men det kanske var din avsikt, du tyckte synd om oss. Stackars oss. Stackars oss.

Enbart synd om oss.

Peter PC Carlsson

Enbart ansvarig är jag ständigt och jämt för mina handlingar och för mitt agerande. I det ansvaret finns inga undantag.

Som svar på en fråga jag fick så skriver jag detta inlägg. Frågan var: "I vilken mån kan han hållas ansvarig för sina handlingar?"

Mitt grundsvar är att alla är vi alltid i alla lägen utan undantag ansvariga för våra handlingar. Däremot så finns det tillfällen, lägen då en del personer inte kan anses som straffbara för det man gör. Det är dock en annan fråga, en juridisk fråga. Ansvariga är vi alltid, oavsett om vi är medvetna om vårt agerande eller inte.

Förmildrande omständigheter kan det ha funnits i massor. Det är också en annan fråga. Ansvariga är vi alltid för våra handlingar.

Ibland kanske vi gör saker som blir fel, vi ber om ursäkt och det är ok, men skadan är skedd och ansvariga är vi alltid, utan undantag.

Vi kan inte göra oss fria från vårt ansvar när vi agera. För om vi gör det betyder det att någon annan är ansvarig istället. Vem är det?

Jag vet inte vad han skall hållas ansvarig inför, eller vilka dina vanliga principer är. Men min mening (och den håller inte juridiskt) är att alla alltid utan undantag är ansvariga för sina handlingar. Däremot finns det ibland olika förklaringsmodeller som till och med ibland är förmildrande för handlingarna.

Om jag mördar en man som systematiskt våldtar små barn efter att ha har våldtagit min minsta gosse. Ja då är jag naturligtvis fullt ut ansvarig för mina handlingar. Jag skulle dessutom stå för dem och säga att jag må ha gjort fel, men jag har också gjort rätt, jag har skyddat mitt barn från en våldsvärkare.
Givetvis måste jag ta mitt straff, det straff samhället mäter ut för att jag tagit bort den person som gång på gång våldtagit och kanske även mördat små barn. Det är mitt pris. Förmildrande. Ja, möjligen. Men jag är fullt ut ansvarig för min handling. Precis som den person som hur sinnessjuk hon än är har våldtagit småbarn, så är hon ansvarig för sina handlingar.

Vi ska, och kan inte blanda ihop vårt ansvar för vårt agerande med hur vi mår, vad vi känner eller vad vi tycker. Ansvar är något vi har, ett ansvar för våra liv, våra agerande.
Psykologiskt och juridiskt kan vi anses otillräckliga och då ska vi inte dömas. Möjligt, men jag pratar inte om juridik, jag pratar inte om psykologi. Jag pratar om att var och en av oss i vart läge i vårt liv fult ut är ansvariga för våra liv, för våra ord, för våra handlingar. Oavsett om vi är sjuka i feber, fulla av sprit, eller fyllda av droger. Ja även om vi är psykotiska. Vi är ansvariga för våra liv. Vem skulle annars vara det? Kan det anses förmildrande. Knappast. Är det förmildrande att supa sig full och slå sin partner? Nej, det är en försvårande omständighet. Försvårande. Men lagstiftningen säger idag dess motsatts.

Jag uppfattar att det idag är lite lätt att slippa ifrån vårt ansvar, att kunna smita undan. Att inte göra rätt för sig, att inte stå för det vi har gjort. Detta har inget med eventuella sjukdomar att göra. Det är en fråga om etik, om moral. Människa, stå för det du gör. Ibland gör vi fel, ibland har vi fel. Ibland tänkte vi inte innan vi agerade och det blev fel. Men vi är lika väl ansvariga för det vi gör, det vi säger. Mina handlingar ska jag stå för, oavsett om jag är full, drogad, eller psykotisk.

Är jag mindre ansvarig för att slå en person efter en ordväxling där jag är full, kanske knallfull? .... Även om personen dör? ....

Är jag mindre ansvarig om jag slår mitt barn när jag är full? Min fru när jag är full? Knäcker revbenen på min far när jag är full?..... ja, ursäkta jag var ju full!

Mindre ansvarig om jag kör ihjäl någon om jag är full??? ... Knappast.... Det är snarast graverande inte förmildrande.

Vårt ansvar kommer vi aldrig ifrån, vi är och skall vara ansvariga för vårt agerande.

Enbart ansvarig, enbart mitt, enbart ditt ansvar. Ett ansvar att ta, att leva upp till.

Peter PC Carlsson

Enbart etiskt skulle jag vilja leva, vilja vara. Ett etiskt snöre att leva efter att leva upp till. Min etik är min den är bara min. Jag vill gärna att du förstår den, att du lever den men det kan jag inte kräva, inte förvänta mig. Det är så lätt att kräva av andra att ha en hög moral, att leva efter ett högre etiskt rättesnöre. Visst är det skönt att utkräva en hög moral/etik av våra förebilder. Men kan jag utkräva att de lever upp till min moral? Varför just min, varför inte en än högre moral? Vems moral skall de leva efter? Den som har högst etiskt rättesnöre?

Jag menar att vi har inte rätt att kräva eller förvänta oss att andra skall leva efter din eller min etik. Men jag har rätt att kräva att de lever efter sin. När en politisk ledare som Göran Person år efter år hånar och förlöjligar hushållsnära tjänster och kallar den del av arbetarklassen för pigor som skall serva överklasen. Ja då tillämpar man retorik, men en retorik som både förlöjliga de människor som arbetar i hemmen (ofta kvinnorna), man hånar de yrken som utför dessa tjänster. Detta är naturligtvis en rätt som såväl Göran Persson som Mona Sahlin har, att håna kvinnor och arbetarklass för det jobb man gör. Men jag behöver inte hålla med dem, jag behöver inte anse att de har rätt.

Men jag har rätt att förvänta mig att de som så tydligt agiterat för eller emot en sak faktiskt lever upp till sin ståndpunkt. Så när Göran nu gör maximala avdrag för sin piga i hemmet så har han naturligtvis rätt att göra det. Han är inte längre ledare för sitt parti, inte längre en förebild för en politisk linje. Han har rätt att köpa dessa tjänster och jag har rätt att sucka och förvänta mig att han lever som han lär. Inte att han lever som jag vill och lär. För egen del har jag hela tiden tyckt att det är väll inget konstigt att man köper tjänster till hemmet som traditionellt är kvinnliga, inte mer konstigt att man köper traditionellt manliga tjänster, som snickare. Det som är frågan är ju snarast subventionen i form av skatteavdrag.

Nå, nu var det inte politik jag ville skriva om utan om etik. Visst är det lätt att jag tänker mig att en ledare, en förebild skall ha hög moral, en högre än jag själv lyckas leva upp till. Det kan ju till och med vara det som gör henne till min förebild. Men är det rätt, är det rätt av mig att kräva mer av andra än av mig själv. Ja, visst kan jag göra det. Jag kan ju förvänta mig mer t.ex. utifrån lön, position och ansvar. Men däremot inte förvänta mig att de skall leva min moral. Men definitivt leva sin egen.

Utifrån roller får vi också ett etiskt rättesnöre att följa, att leva upp till. Som rörmokare skulle gör jag naturligtvis fel om jag rånar en bank men behöver inte mista mitt jobb för det. Men som banktjänsteman eller som polis kan jag knappast ha kvar mitt jobb efter att ha rånat en bank. Vi får olika roller, olika etiska regler som vi måste acceptera och om vi bryter dem blir konsekvenserna olika beroende på våra roller. Jobbar jag med rökavvänjning så förlorar jag trovärdighet om jag själv är rökare. Men jag kan ju vara icke rökare och sälja cigarrer.

En full nykterhetsivrare är inte trovärdig men det är en nykter alkohollist. Att leva som vi lär är ett uttryck som väll kan plockas upp. Men däremot kan jag inte förvänta mig att andra lever som jag lär. Jag har rätt att argumentera och prata för eller emot nästan vad jag vill. Det är min rätt.

Frågan är vad jag kan förvänta mig av folk jag möter. Sjukvården arbetar med att göra oss friska, hålla oss vid liv. På senare år har fokus också blivit allt mer klart att hjälpa oss att fortsätta att vara friska. Det betyder att sjukvården med rätta pläderar för ett sunt liv. Bra mat, motion, undvika alkohol och droger samt sluta snusa och röka. Svårt att invända mot. Något för mig och dig att sträva efter. Något för sjukvårdspersonal att sträva efter.

Är en gravt alkoholiserad (men nykter på jobbet) fet och storrökande läkare trovärdig när hon säger detta? Är hon lika trovärdig som den vältränade och smärta läkaren? Det är en fråga för dig och dina fördomar, för din motivation att själv leva sunt, eller att finna vägar att leva vidare så som du gör.  Det är inte alltid lätt att säga vad som är rätt, vad som är fel. Men det jag lever efter, det är det JAG lever efter!

Jag vill komma till att peka på just din moral, just ditt, sätt att leva, jag vill utmana dig i hur du ser på andra och varför du ser på dem på just det viset. Min moral är min, jag försöker påverka dig och andra efter den. Men framförallt bör jag själv leva min moral och genom mitt sätt att leva att vara och mitt sätt att argumentera kan jag påverka dig. Men jag har inte rätt att kräva att du lever min moral, än mindre om jag inte kan göra det själv.

Enbart etiskt är svårt, så svårt att leva upp till. Men det är väll just det som är ett mål. Att leva efter vår etik och att ständigt revidera och förändra den.

Enbart etisk, enbart min etik, min moral.

Peter PC Carlsson

Enbart hopp kan få mig att le. Hopp om ändring, hopp om liv, om lust att finna nya vägar. Nya vägar till liv och samliv. Hopp är det sista som lämnar oss, det sista vi överger. Hopp om bättring, hopp om förändring, hopp om att leva ett annat liv, ett liv vi vill leva.

Jag hoppas och jag vill. Hopp är hoppfullt, är fyllt av längtan till något mer, något annat, något bättre. En förändring, en förbättring. Det är just det, hoppet, ett enda litet hopp, som vi kan klamra oss fast vid, ett hopp om att finna, en chans, att få en möjlighet. Jag har det, hoppet, så jag lever, jag söker och jag kommer att finna. Men jag vet inte vad, inte ens vad jag söker, vad jag hoppas finna. Men jag söker så jag lever.

Kan det vara min väg, att söka, att vara just det en sökare? En sökare efter en mening, min mening. Jag söker själv att kunna lägga mig ner och ärligt säga att jag ligger här och duger. Jag är bra, bra som jag är och min mening har jag funnit den är att söka. Innan var den att föröka. Jag söker inte jag finner. Finner vägar att gå, att vandra, att leva. Vägar att existera att samverka och uppleva en samvaro.

Så lite som krävs, som behövs, en len hand, en enda öm blick en liten stund av samvaro och en sticka kan tändas. Kan lysa upp och skingra det mörker som omgivet mig. En enda sticka, ett enda plån, ett enda ljus, lyser och lyfter.

Ett hopp, som tänts, ett hopp som lever, en sticka, ett ljus som brinner. Ljus i min dag, ljus i mitt liv. Ljus, ljus som ger mig hopp, hopp att fortsätta söka, fortsätta leta och leva samman. Ett liv, en stund, tillsammans, du och jag. Det enda vi har, livet vi lever, det liv vi skapar, tillsammans.

Håll min hand, så ska jag hålla din. Led mig fram så som jag vill leda dig. Att bli sedd, att se och att förse. Jag vill se dig, vill så gärna ge dig.

Enbart ge dig, enbart ger, ser, det är det jag ber.

Peter PC Carlsson

Enbart tomt och utan innehåll. Så kan livet vara, så kan det kännas. Utan mening, utan mål. Vad annat än att fostra ett barn, två, tre eller fyra. Se dem, hjälpa dem att stå på egna ben. Men vad mer har livet för mening? Så ensam med min känsla, av meningslöshet, av ett liv utan mål och mening. Jag kan inte finna, inte se, inte ens drömma om ett liv med mening.

Så varför vandrar jag, varför andas jag, varför uppfyller jag jorden? Vad är min mening förutom det jag redan givet denna jord? Mina barn. De lever, de växer och jag behöver bara veta att de har ett stöd, en stadga att växa.

Har mitt liv nått sin mening, sitt mål, sin destination? Bör jag stiga av, sluta ta plats eller finna ännu ett mål, ännu en mening? Men vad är det? Spelar det någon roll, betyder meningen något. Har livet i sig en mening? Jag tror inte det, då skulle det ju upprätthållas till varje pris i alla lägen. Men livet har mening när vi finner den, när vi finner att vi kan spela roll. Att vi, att jag, du, kan spela roll. Men med vad, i vad och varför?

Tomt är livet tills vi fyller det med något, med mening, med lust, med mål. Utan mål, utan mening utan en känsla av att spela en roll, att finna ett sammanhang så har vi svårt att se vår betydelse. Då riskerar livet att bli tomt och innehållslöst och vi brinner snabbt upp, snabbt ut. Utbrända vandrar, faller vi ut.

Livet är nu, just nu och just nu lever jag men för vad utom mina barn? Vad ska jag leva för sedan, för vad och varför? Söker det svaret och söker det snabbt, tiden går, den biologiska klockan tickar, jag växer och så gör mina barn. Vad ska jag göra när de står, när jag finner dem trygga, när jag inte längre behöver bidra?

Så jag söker mitt nya mål, min nya mening. Jag har uppfyllt världen, uppfyllt den med det som gör världen bättre till följd av att just jag har levt. Mina barn. Så vad ska jag nu göra, vad ska jag nu uppleva, uppfylla, sträva efter?

Vad? Behöver vi mål, behöver vi anledning att leva, eller kan vi bara göra det, leva? Leva!

Vet inte, har inget mål. Jag har nu en mening, jag har nu en uppgift, att finna min nya roll, min betydelese. Kan inte säga att jag ligger här och duger, jag gör inte det, jag duger inte, eller jag har dugt färdigt. Jag är klar. Vad mer skall jag göra. Vad mer skall jag uppfylla? Vet faktiskt inte det. Det är mitt mål, min mening att finna. Finna min mening.

Livet har en mening att uppfylla världen men sedan, när det är gjort behövs en ny, eller kan jag enbart njuta av att finnas, att vara. Hur gör jag då? Hur? Jag är en tvivlare, jag är en tvekare jag söker alltså finns jag. Utan mitt sökande jag vore jag ej här. Men jag söker så jag finns.

Ensamhet är det som omger mig, ensamhet, enslighet. Så ensligt att somna att vakna att leva. Ensligt i ensamhet och ensligt i flersamhet. Jag lever, men hur och varför? Meningen söker jag, vart är den. Giv mig en mening och jag skall lära mig den, jag skall leva den, uppfylla den och vilja uppleva den. Leva den.

Ledsen min vän, men jag känner mig ensam här, det är ensligt här. Ta hand om mig, ta hand om dig! Jag lever än så låt oss leva samman, leva ihop. Lämna mig inte här. Lev med mig. Se mig, rör mig, eller lämna mig här och gå! Låt mig vara, låt mig sova, eller väck mig nu, håll mig vaken, vaken. Ge mig lust, lust att le, lust att leva. Om så för bara ännu en dag, en enda, en enda dag av leende, levande. Så kom och le, le med mig, lev, lev med mig.

Enbart leende och levande vill jag leva.

Peter PC Carlsson

Enbart sol som kommer åter. Känsla av våren är här, några värmande strålar och lyckan ler åter. Varma strålar på min frusna kind. Sol som fyller mig med glädje, ge mig färg. Livet i grått får helt nya nyanser. Grå nyanser blir blå, blir röda, gröna och sköna sprakande färger. Huden vaknar och blir rosa av din smekande värme. Jag rodnar vid din beröring, får färg på mina kinder och min panna. Värmande gyllene färg. Skimrande av sol i min själ och över hela min kropp, det är min längtan. Sol som värmer, och som ser mig, låter sina strålar smälta just mitt frusna hjärtan.

Jag sluter ögonen och riktar in min slutna blick mot solen. Dess strålar som både värmer mig och med målande penseldrag lägger mig i gyllene färg. Skimrande efterlängtade sol som fyller dagen med ljus, livet med värme. Sol som väcker mig åter som får hjärtat att slå och min själ att blomma. Värmande drag av en penslande sol.

Det kilar i kroppen som när du ser på mig, när jag känner dina fingrar nudda min arm, jag rodnar och längtar. Vill bli värmd vill bli sedd, vill känna ljuset, vill omfamnas av den sprittande känslan som en begynnande vår kan ge.

Sakta vaknar sinnena till liv, sakta vaknar lusten, vaknar min längtan. Jag vill bli värmd, vill bli belyst och få känna dina strålas smekning. Så kom och le mot mig, ge mig din lysande blick så att jag kan se din glans.

Kom och gläns hos mig så jag kan känna värmen igen.

Enbart lysande

Peter PC Carlsson

Enbart skör är tiden. Skört är livet, sårbart. Vi är sårbara när vi lever. Ändå är det det enda vi kan göra, leva, såra och såras, läka och läkas. Om och om igen. Bräckligheten är en del av våra liv, är vårt liv. Av vår tid. Skör är den första vinterfrostens is, tun och bräcklig. Stilla ligger den och vilar, flyter tunn på ytan. Likt livet, tunt, flytande, skört och bräckligt.

Nyfödda barn, fyller sina lungor för första gången, och tömmer dem i ett enda långt skrik. Skört, bräckligt. En tunn tråd håller oss kvar.

Färd med bilen, halka och glättighet. Ett skrämmande möte, plåt som for förbi. Skört, bräkligt. Ömt är livet, är tiden vi vårdar. Tunn är tråden som håller oss kvar. Jag lever av längtan, av lust att se, att finnas, här, för dig, för mig. Att finnas, bara så, enbart det. Ett liv på e tråd, så skört, så ömt så värt att vårda.

Det finns stunder då jag glömmer, inte mins den gåva jag fått. Inte längre förstår vikten att värna, värdet av att vårda och bevara den sköra tråd jag håller i min hand. Inget koppel, inget band, enbart tråden mellan liv och en dödlig rand.

Just så skört, just så ömt, som en tråd av silke, en tråd av spindelnät. Tunt, men segt, evinnerligt segt är livets tråd. Vi väver den, var dag, var stund spinner jag min tråd. Ibland utan tanke, ibland med lust att måla en bestående väv. Men skört är livet, är tiden vi fått att vårda. En dag passerar och tråden närmar sig sitt slut. Enbart så, enbart det är vår tid, en utmätt tråd, att bevara, att hålla i vår hand.

Kom, kom och väv med mig, trassla in din tråd i min, låt oss vävas ihop, leva samman, bilda ett mönster och lämna spår. Nya trådar som spinner sina liv, som väver sin väv.

Skört är livet, underbart skört. Kom, kom ge mig din sköra tråd, jag skall hålla den, vårda den och väva den. Men jag vill också dra i den, dra och tänja din tråd, sträcka ut, töja dig mot gränsen, stärka dig.

Så kom, kom till mig, dra i mig, töj på mig! Gör något med mig. En skör tråd som ligger orörd är varken vacker, skör eller stärkt. Den bara ligger där, ligger stilla samlandes damm. Väntande, längtande så brister den i gråt. Dra i mig, kom och ta i mig. Rör vid mig, vidrör mig, berör och förför mig Giv mig kraft att svinga mig fram, låt mig sträcka min tråd. Dra i den, känna hur den tänjs, hur den nästan brister. Hur jag lever, fult och nästan farligt. Tänj, tänj, min tråd. Låt den sträckas, låt mig känna att jag leker. Inte skrumpna som en välfylld lever. Dra i mig, kom dra i mig.

Låt mig göra saltomortaler, låt mig våga livet får dig. Kanske faller jag, kanske skadas jag, liksom du, men vi läks om inte tråden brister. Jag är glad att du läkt, att du finner mening att vara kvar. Det gör jag. Så tag min hand, se min blick. Låt oss klättra igen, och kasta oss ut. Låt oss falla, låt oss leva, om så bara för en kort, kort stund. Låt oss känna tråden tänjas, tills den nästan brister. Lev, lev, min vän. Kom, kom och lev med mig. Tänj din gräns, väv din tråd. Låt oss spinna, låt oss väva den.

Enbart så, enbart det. Skört och så underbart oförstört.

Peter PC Carlsson

Enbart dance. Ja, så är det. Fredag och tröttheten slår till. Att vara klok, fyndig och spirituell är det jag vill men kraften är liksom inte här. Dock väntar jag med en pilsner i handen att det skall bli kväll. Kväll då dumburken underhåller mig, ger mig kraft att slappna av, le och skratta. Just nu heter underhållningen "Let´s dance". Jag tittar och ler, låtsas att jag förstår, att jag är med, att jag är social och är en del av den kultur som TV förmedlar... Verkligheten är att jag sover med öppna ögon, skrattar med tomma lungor och hoppas att ingen ser att jag inte är här.

Let´s dance, jag är med.... Ge mig tango! Det dansas och snackas och tiden går. Det är fredag, tröttheten regerar. Så låt oss titta på dans, men för tusan, låt mig slippa att dansa. Låt mig bara vara sensuell, vara nära, vara här, vara vacker så som jag är!

Nå, det var en dröm, enbart en dröm. Mer kommer jag inte att begära. Att få vara med i en dröm, din dröm, så som du är med i min.

Jag går ut, bjuder upp och dansar. Kan du bugga? Tango? Kanske en foxtrott, eller bara dra en vals. Jo det kan vi alla, att valsa, att ljuga. Men jag vill dansa, känna rytmen, med dig, känna dina slag. Ditt hjärtas puls i min hand. Dunk, dunk, vi lever, vi rör oss i takt. Dra en vals med mig och jag valsar runt med dig!

Neeeejjjj.... Stoooooopppp. Jag vill inte, orkar inte. Är trött lite ledsen. Vill inte mer... om jag släpper fram.... De känslor jag känner... då är det åter sorg... inte glädje, inte humor inte lätthet i skrivande. Vill inte. Vill inte, så enkelt är det.

Jag har dagar då jag bara inte orkar vara social, inte orkar leva ut, inte orkar leva så att jag ger dig energi. Jag orkar inte. Ledsen för det, men så är det. Jag orkar inte. Bryr mig inte om dina behov, dina begär, din längtan och din lust. Jag orkar inte. Orkar inte. Jag vill bara inte. Även om jag inte vet vad det är jag inte vill. Men vill, det vill jag inte. Det vet jag, orkar inte.

Så är det. Jag vill inte mer. Att bara få sluta dansa, att bara få sluta ta ännu ett steg. Jag vill inte det. Vill bara sluta gå, bara sluta valsa, bara sluta röra mig av tvång. Vill inte. Det är det jag vill, att inte vilja. Vill inte.

Nu kom den, känsla... kunde inte stå emot... den kommer ständigt, var dag och jag står emot, ingen märker något men just nu kom den, just nu när jag skrev och jag orkade inte så emot. Jag vill inte mer. Vill inte, inte mer.

Så ta mig bort, ge mig ro! För jag vill inte mer. Inte ett steg vill jag ta, inte en sväng, inte just nu, kanske sen, men inte nu. Jag vill inte, orkar inte. Just ni vill jag inte mer.

Vill sluta mina ögon, vill somna in, vill lägga mig ner, le och låta förledas. Det är vad jag vill, att ledas bort, ledas någon annanstans, bort, dit jag inte känner. Led mig, förled mig ge mig en chans att leva där, långt, långt bort från här. Jag vill ledas, avledas och förledas bort.

Har så svårt att orka leva här, att orka leva just idag.

Jag ger, ger och jag ger. Men den finns en gräns för min givmildhet. En gräns för det jag kan, det jag orkar. Jag är inte där, men jag är nära. Orkar inte mer. Vill inte mer! Vill inte. Vill inte sprudla, vill inte bjuda på mina tankar, min energi, min lust och min längtan. Vill inte. Orkar inte. Så let´s dance. Låt mig va, låt mig sakta vaga, sakta gunga fram. Jag vill inte, orkar inte dansa fram.

Ibland är livet lätt, ibland är det tungt. Idag är det åter tungt. Orkar inte leka, leka med orden. Vill inte leka alls, vill inte.

Det har varit en bra dag. Jag har ett nytt erbjudande, något jag vill ha. Jag är glad... hurra! ... Hurra. Men jag orkar inte, inte just nu, inte vara glad, inte vara så som jag vill. Just nu är jag svag, just nu....Snart är det åter bra. Snart. Men inte nu.

Vi lever så. Vi lever. Oftast förnekas allt som är tungt, allt som gör ont. Det är ont, det är fult. Kanske är det så. Just nu har jag ont,  just nu känner jag mig ful och jag gör vad jag kan för att leva. Leva nu, leva fullt även om jag är ful. Så jag lever och jag skriker av smärta. Men kom, kom och låt oss dansa. För jag vill dansa, jag vill leva, och jag vill göra det nu, just nu... när jag inte orkar, just nu då jag gråter. Så kom, kom och gråt med mig, kom, kom och valsa runt med mig. Kom.

Enbart kom.

Peter PC Carlsson

Enbart hjärta, som slår. Enbart ett hjärta bjuds ut idag. Kom, kom och köp. Röda färska, fyllda med gelé. Doppade i socker eller rullade i chocklad. Kom, kom och köp färska röda hjärtan, på alla hjärtans dag. Finns nu även i silikon för alla och en var. Kom, kom och köp, röda hjärtan idag.

Vi bjuder ut vårt hjärta, vårt liv, vår tid att dela. Lämna blod, lämna blod, kom, kom och köp en ros idag, alla hjärtans dag. Idag ska vi tänka på de vi älskar i morgon kastar vi ut den ros som dött, det hjärta som förblött. Kom, kom fyll din längtan köp ett rött hjärta av tvål.

Enbart dunk, ett hjärta rött, en pump, en muskel och all vår längtan rymmer den. Varje dunkande slag är en påminnelse om att leva just i denna stund, leva helt och fult just nu. Kanske är det hjärtats sista slag, så njut av det blod som ännu flyter runt. Den lust som ännu rusar i dina ådrar, den längtan som fyller din kropp. Dunk, ännu ett slag, ännu en stund att njuta att leva, att dela din tid, att uppfylla din och andras längtan.

Dunk, ett slag så troget, ett slag så givet, aldrig någonsin är hjärtat uppgivet. Dunk så stadigt, så enformigt och träget. Dunk, likt Sisyfos som träget rullar stenen upp för kullen, lika ihärdigt slår hjärtat sina slag. Dunk, du röda hjärta är du lyckligt, finner du mening i det du gör? Har du funnit frid i din roll att ständigt slå och slå. Att pumpa blod i mina ådror. Om och om igen. Dunk, jag tackar dig för ditt trägna jobb, för din ständiga kamp att få flöde i min kropp.

Så öppnar jag asken plockar upp ett sockrat hjärta av gelé, tar ett bet, dunk, känner sötman spridas i min mun. Sluter mina ögon och drömmer mig bort. Du är här, här hos mig, sitter bredvid mig på stranden. Vi hör vågorna slår, dunk, vattnet skvalpar in mot kaj. Eller är det ljudet av blodet som flyter runt. Dunk, vi läger oss ner, solen värmer och vi älskar just denna stund, denna dag, känner just detta slag. Dunk, så går ett slag och kommer aldrig åter, just detta slag, just nu då jag lever.

Enbart slag för slag, fyller min tid, dag efter dag, rullar vi vår sten och finner glädje i just denna syssla. Dunk, så slår ett slag och vi lever åter.

Peter PC Carlsson

080213 Enbart förlåtelse

Enbart förlåtelse, det svåraste av allt är att förlåta sig själv. Förlåta andra är lätt i jämförelse med att förlåta sig själv. All den otillräcklighet som jag bär på, alla misslyckanden, alla krossade drömmar och brustna förhoppningar. Allt det ska jag förlåta mig för. Det är inte lätt att förlåta, än mindre sig själv. Men jag försöker, förlåt mig.

Att förlåta, kunna lämna något bakom sig. Låta det vara, lägga det bakom mig, förlåta det som hänt och förlåta mig själv. Förlåta mig för att jag inte är den jag vill vara. Förlåt för att jag är tjock, för att jag är trött, att jag inte är rik. Förlåt för allt. Förlåt. Det är så lätt att säga, att skriva, men att verkligen förlåta sig själv för sin otillräcklighet, för allt det man inte uppnått, det är svårt. Förlåt mig för att jag inte kan förlåta mig.

Allt sedan min utmattningsdepression har jag jobbat med förlåtelse, att finna vägar att förlåta mig själv för mina brister. Att förlåta är att acceptera sin egen ofullkomlighet, otillräcklighet och sin oförmåga. Förlåta är att acceptera sina brister men också att vilja förändra dem jag kan förändra. Men hur skall jag kunna förlåta mig själv för min otillräcklighet, för att jag inte klarat det jag velat, det jag vill. Att förlåta är att ge upp, men också att kunna gå vidare. Tänk att kunna förlåta sig själv, lägga sig ner och känna att man duger. Duger för den man är. Förlåten för sina brister, omtyckt för den man är.

År efter år har jag brottats med just förlåtelsen, att finna den, att kunna känna hur jag förlåter mig själv. Massor har jag förlåtit mig själv för och kunnat lämna bakom mig. Men det finns så mycket att förlåta, så många brister, så mycket otillräcklighet, så många o att förlåta. Att bara lyfta fram en enda sak att förlåta sig själv är jobbigt. Tänk att kunna säga. Jag förlåter mig själv för att jag inte lever tillsammans med alla mina barn. Hur ska jag kunna förlåta mig för det? Hur ska jag finna en väg att förlåta att jag inte finns där i vardagen. Att jag inte är deras dagliga far, bara en pappa då och då. Hur ska jag finna vägar att förlåta mig för det?

Eller hur ska jag förlåta att jag inte orkar vara den jag vill, att jag inte lever i min drömvärld. Att jag inte känner mig lycklig och glad trotts allt som jag har. Förlåt mig för dessa känslor, förlåt. Att förlåta är så svårt, att verkligen förlåta och acceptera sig själv för sina fel, för sina brister. Förlåta och kunna älska sig själv, för den man är. Ständigt jobbar jag med min förlåtelse. Ständigt förlåter jag mig och ständigt finner jag nytt att förlåta. Denna evinnerliga otillräcklighet.

Tänk att kunna sätta sig ner en enda kväll och känna sig nöjd, förnöjsam med sig själv med det jag gjort, med det jag förmår. Var dag stiger jag upp och gör det jag förmår idag. Vissa dagar är det massor, andra helt otillräckligt. Det är dessa andra dagar som jag skall förlåta mig själv.

Enbart förlåt, så som jag förlåter andra vill jag förlåta mig själv.

Peter PC Carlsson

Enbart hopp omger oss. Enbart hopp får oss att sträva, får oss att utlämna oss. Hopp om att finna det vi söker. Vi strävar vi söker så länge vi har hopp. Längtan efter något mer, att må bra, en partner. Vi längtar och hoppas. Överallt finns vi, vi som hoppas. Hoppande av hopp på gym, hoppande på dansgolv och inhoppade i barer står vi med våra hopp i handen. Vi står där med vår längtan bultandes i våra bröst och kittlandes mellan våra lår.

Hoppet finner vi överallt där vi möter en annan människa. Jag ser i hennes ögon och ser om hon har hopp, om hon hoppas, längtar. Ett leende öga, en hoppfull mun. Överallt möter vi hoppfullt hoppande människor. I affärer böjda över disken och i tanken kombinerande kvällens kärleksmåltid. På systembolaget i val av vin. I spelbutiken med drömmar om höga vinster och hopp om ett liv utan skuld och skulder. Hos tandläkaren läsandes kvällstidningsbilagorna, i hopp om att finna något av de tio råden användbara. På gymmet löpandes och hoppandes fyllda av trötthet och strävan att må bra.

På nätet, på mötesplatser finner vi hoppfulla presentationer av människors längtan. Kom, kom och se mig, jag är pigg och glad, jag längtar och är snäll. Vad jag ska skriva vet jag ej, men jag vet vad jag känner, längtan och hopp om ett möte med dig. Så ropar texterna, så ropar bilderna, kom, kom och se mig. Kom, kom berör mig, och rör vid mig. Jag hoppas och jag längtar. Var finns den som är rätt för mig?

Hopp är ett av det finaste som finns. Det är vad som omger oss, hopp om ett liv så som vi vill ha det. Ett liv där vi vill leva det, med den vi vill leva. Hopp, så underbart vackert. Så rent så fint. Så oförstört. Hopp och längtan fyller och uppfyller oss.

Jag längtar, drömmer och hoppas. Det håller mig igång, vid liv, får mig att växa att sträva. Hopp som ger kraft, hopp som får mig att vilja förändras, vilja bli en bättre man, en bättre människa. Hopp om ett liv så som jag vill leva. Steg för steg strävar vi, steg för steg förändras vi för att uppfylla våra hopp, vår längtan för att nå våra drömmar. Jag hoppas och jag längtar att du ser vad jag gör, att du ser mitt utsträckta hjärta, att du känner min hand i din. Jag lyfter dig, håller dig, bär dig fram, fram mot din dröm, för den är min. Att älska dig, att leva med dig, och att uppleva dig är mitt hopp, min längtan. Hoppas så att det även är din.

Enbart hopp.

Peter PC Carlsson

081231 Enbart År  

081230 Enbart Platt  

081230 Enbart GB av MMM  

081229 Enbart Mode  

081229 Enbart Rund  

081228 Enbart The World 

081226 Enbart Kultur 

081225 Enbart Canada 

081223 Enbart Jesus 

081222 Enbart Piratpartiet  
081221 Enbart Julstress 

081221 Enbart Fjortonde 

081220 Enbart X-tra 

081219 Enbart Get till Carl Bildt 

081218 Enbart Klump 

081218 Enbart Lång 

081217 Enbart GB av Adam nr 5. 

081217 Enbart Sko 

081216 Enbart Blick 

081216 Enbart Ängel 

081215 Enbart Vinter 

081214 Enbart Lugnt 

081214 Enbart Sova 

081212 Enbart Lysande 

081211 Enbart Audio   
081211 Enbart Ut 
081210 Enbart Ångest
081210 Enbart Nobel

081210 Enbart Kurage 

081209 Enbart Tjat 
081209 Enbart Arbogabarnen 2 

081209 Enbart Arbogabarnen 
081208 Enbart Ödet

081208 Enbart Glögg

081208 Enbart Glöd

081207 Enbart Två timmar

081206 Enbart Dagdröm Nr 1 del 2

081205 Enbart Dagdröm Nr 1 del 1

081204 Enbart GB av Adam nr 4

081203 Enbart Luccebulle

081202 Enbart "Länk till Lucia!"

081202 Enbart kopierat

081201 Enbart Bonus

081201 Enbart Givande

081201 Enbart Ettårsjubileum

081130 Enbart Julskyltning

081129 Enbart Fel

081128 Enbart Illa II

081128 Enbart Illa I

081127 Enbart Insamling

081127 Enbart Fisk

081126 Enbart Hjärta

081126 Enbart tankar 1

081125 Enbart Gästblogg av Eva

081124 Enbart Månader

081124 Enbart Zytomierska

081123 Enbart Värde

081122 Enbart Ångbastu Del 4 förlösning

081122 Enbart Vit

081122 Enbart Posten

081121 Enbart extremism

081121 Enbart D-vitamin

081120 Enbart Tim

081120 Enbart Intervju

081120 Enbart Jämställd

081119 Enbart Regn

081118 Enbart Oljesupertanker

081118 Enbart Projekt

081117 Enbart Otrohet

081117 Enbart Mål

081116 Enbart Ångbastu, Del 3 Lust 

081116 Enbart Maud 
081116 Enbart Pepparkaksbak 

081115 Enbart timmar

081114 Enbart Helg

081113 Enbart Brinna

081109 Enbart Farsdag

081109 Enbart Pilsk

081109 Enbart Pengar

081108 Enbart Ångbastu, Del 2 Ånga

081107 Enbart Äktenskap

081107 Enbart Arnold

081106 Enbart Lützen

081105 Enbart GB av Adam nr 3

081105 Enbart Om

081104 Enbart President

081102 Enbart Vinnare

081102 Enbart Pumpa

081101 Enbart Ångbastu. Del 1 förnimelse

Oktober 2008
081031 Enbart Besynnerliga fakta

081031 Enbart X-box bortskänkes

081030 Enbart Flygbolag

081026 Enbart Espania

081023 Enbart President

081023 Enbart Gåvor

081023 Enbart Glad

081022 Enbart Barn

081021 Enbart Gb av Adam nr 2

081021 Enbart Yxa

081021 Enbart Hammarby
081020 Enbart Obama 
081020 Enbart Cal in Power 
081019 Enbart Gb av Ajaxen 
081019 Enbart Död 
081018 Enbart Miracle 
081018 Enbart Förlöjligande 
081017 Enbart Vila 
081016 Enbart En månad 
081015 Enbart En viskning nr 2 
081015 Enbart En viskning nr 1 
081014 Enbart Gb av Sanna 
081013 Enbart Gb av Helene 
081013 Enbart Debatt 
081011 Enbart Glädje 
081009 Enbart Adam nr 1 
081008 Enbart Naken 
081007 Enbart The Show 
081006 Enbart Tobias, Tim... 
081005 Enbart Bloggkraft 
081004 Enbart Djur 
081004 Enbart Egen 
081003 Enbart Höst 
081003 Enbart Gb av Petra 
081003 Enbart Gb av Yllegarnet 
081002 Enbart Vän 

September 2008

080930 Enbart USA 
080929 Enbart Barncancerfonden 
080929 Enbart Mördare 
080928 Enbart Kändis 
080927 Enbart Ansvar 
080927 Enbart Gb av Sabina 
080926 Enbart Välvilja 
080926 Enbart Gb av Lena 
080925 Enbart Jag 
080924 Enbart Ifatt 
080923 Enbart Gb av Gussilago 
080923 Enbart Anne 
080922 Enbart Skör 
080922 Enbart Gb av Malin 
080921 Enbart Ytlingar 
080920 Enbart Blondinbella 
080919 Enbart Gb av Nina 
080916 Enbart Anne 
080916 Enbart Valdag 
080915 Enbart Én viskning 
080915 Enbart Fotboll del 2 
080915 Enbart Fotboll 
080914 Enbart Gb av Vida 
080913 Enbart Gb av Tess 
080912 Enbart Jämförelse 
080911 Enbart Gb av Princess 55 
080910 Enbart Ångest 
080909 Enbart Gb av DI 
080908 Enbart Erotik 
080907 Enbart USA 
080906 Enbart Idol 
080905 Enbart Andra 
080904 Enbart Döda 
080903 Enbart Moral 
080902 Enbart Peep 
080901 Enbart Kroppen del 2 


Augusti 2008
080831 Enbart Polis 
080830 Enbart Bröllop 
080829 Enbart Son 
080828 Enbart Vision 
080827 Enbart Pappa 
080826 Enbart Ljus 
080825 Enbart Hedrad 
080824 Enbart Bond 
080822 Enbart Viktoria 
080822 Enbart Inget
080822 Enbart Noshörningspartiet
080821 Enbart Prat
080820 Enbart Tårar Del 2
080820 Enbart Tårar Del 1
080819 Vaken
080819 Enbart Nominerad
080818 Enbart Verkstad
080817 Enbart Homo
080816 Enbart Tankar
080816 Enbart Pingvin
080815 Enbart Utmaning 3
080814 Enbart Utmaning 2
080814 Enbart Vind
080813 Enbart Leva
080813 Enbart Äldste
080812 Enbart Jämförelse 2 
080811 Enbart Barn
080811 Enbart Gardell
080810 Enbart Minister
080809 Enbart Queer hippa?
080808 Enbart Stockholm
080807 Enbart Fart
080806 Enbart Vice
080806 Enbart Utmaning
080805 Enbart Arbete


Juli 2008
080726 Enbart Vardag 2
080725 Enbart Ont
080719 Enbart folkomröstning om FRA
080717 Enbart Ullenhag
080713 Enbart Hemligheter
080709 Enbart Centralt
080707 Enbart Indignerad
080703 Enbart Ynkligt
080702 Enbart Nostalgisk
080701 Enbart Öppet brev till Reinfeldt nr 2
080701 Enbart Öppet brev till Statsministern

Juni 2008
080626 Enbart Yppig
080625 Enbart Alldaglig
080623 Enbart Tålamod
080622 Enbart Liv 2
080621 Enbart Midsommar
080619 Enbart Reflektion
081617 Enbart Sverigedemokraterna
080617 Enbart WES
080616 Enbart Whiskey
080614 Enbart Zlatan
080611 Enbart Ordning 4
080610 Enbart Ordning 3
080608 Enbart Ordning 2
080608 Enbart Ordning 1
080606 Enbart Nationaldag
080605 Enbart Utspring
080604 Enbart Clinton
080601 Enbart Ordning

Maj 2008
080531 Enbart Jämförelse 
080529 Enbart Hemlös Del 4 
080528 Enbart Hemlös Del 3 
080528 Enbart Hemlös Del 2 
080527 Enbart Hemlös Del 1 
080526 Enbart Pippi 
080521 Enbart Val 
080517 Enbart 17 Maj 
080516 Enbart Gallsten 
080510 Enbart Shopping 
080509 Enbart Relaxed 
080508 Enbart Upplevelse 
080502 Enbart Resa  

 
April 2008
080429 Enbart Yrsel
080424 Enbart Kroppen del 1 
080422 Enbart År 
080421 Enbart Zenta 
080421 Enbart A till Ö 
080420 Enbart Queer 
080416 Enbart Centrum 
080415 Enbart Hat 
080411 Enbart Identitet 
080409 Enbart Öppen 
080406 Enbart Sekt 
080404 Enbart Få 
080403 Enbart Repris 
080402 Enbart Myt 

Mars 2008
080327 Enbart Stor 
080325 Enbart Stunder 
080321 Enbart Kors 
080319 Enbart Genom 
080318 Enbart Åre 
080317 Enbart Lättad 
080315 Enbart Vänskap 
080314 Enbart Röd  
080313 Enbart Stilla 
080313 Enbart Smutt 
080312 Enbart Ensam 
080312 Enbart Upplev mig 
080312 Enbart Tråd 
080311 Enbart Kork 
080310 Enbart Förlåt 
080309 Enbart Söt 
080307 Enbart Slakt 
080305 Enbart Underbart 
080304 Enbart Vilsen 
080303 Enbart Minnen 
080302 Enbart Distans 

Februari 2008
080228 Enbart Sann
080226 Enbart Smärta
080224 Enbart Strindberg
080222 Enbart Ansvarig
080221 Enbart Etiskt
080220 Enbart Hopp
080219 Enbart Tomt
080218 Enbart Lycka
080217 Enbart Sol
080216 Enbart Skör
080215 Enbart Dance
080214 Enbart Hjärta
080213 Enbart Förlåtelse
080212 Enbart Hopp
080210 Enbart Vilsen
080209 Enbart Begär
080207 Enbart Sömn
080206 Enbart Kväll
080205 Enbart Prov
080205 Enbart Blogg
080204 Enbart Annorlunda
080201 Enbart Din

Januari 2008
080131 Enbart Nära
080131 Enbart Förståelse
080130 Enbart Vila
080129 Enbart Trött
080128 Enbart Tempo
080127 Enbart Hand
080126 Enbart Kåt
080125 Enbart Älskad
080124 Enbart Otillräcklighet
080123 Enbart Vemod
080122 Enbart Sorg
080121 Enbart Slask
080120 Enbart Varligt
080119 Enbart Service
080118 Enbart X
080116 Enbart Spray
080115 Enbart Förnimmelse
080114 Enbart Mun
080113 Enbart Sinnlighet
080112 Enbart Lugn
080110 Enbart Värme
080109 Enbart Vänner
080107 Enbart Liv
080106 Enbart Drömmar
080105 Enbart Mening
080104 Enbart Bekräftelse
080103 Enbart Sår
080102 Enbart Gud
080101 Enbart Nytt

December 2007
071231 Enbart Plagiat
071231 Enbart Liten
071231 Enbart Slut
071230 Enbart Skatt
071230 Enbart Halv fem
071229 Enbart Sorg
071228 Enbart Fredag
071227 Enbart Kalkon
071226 Enbart Annan dag
071225 Enbart Lögn
071224 Enbart Julafton 2
071224 Enbart Julafton
071223 Enbart Magen
071222 Enbart Slapp
071221 Enbart Älskling
071221 Enbart Utbränd
071221 Enbart Bra
071220 Enbart Kram
071220 Enbart Kräksjuk
071220 Enbart Magsjuka
071220 Enbart Skuld
071220 Enbart Grattis
071219 Enbart Kultur
071218 Enbart Borta
071217 Enbart Intresse
071216 Enbart Ibland
071215 Enbart Läsande
071214 Enbart Läkare
071213 Enbart Jobb
071212 Enbart Julbord
071211 Enbart Skorpor
071210 Enbart Förkyld
071209 Enbart Hem
071206 Enbart Vardag
071205 Enbart Piller
071203 Enbart Måndag
071202 Enbart Söndag
071201 Enbart Morgon

November 2007
Välkommen till Enbart

Enbart vilsen känner jag mig. Vem är jag? Är jag det jag vill vara en författare eller är och förblir jag en knegare? Finns det en motsättning? Har jag något att bidra med som är av vikt? Kanske, kanske inte. Vad vill livet av mig, vad vill du ha ut av mig? Vad? Finns det svar på de frågor vi ständigt ställer? Hjälp jag är vilsen, jag är lost, vart är jag på väg vart är du på väg, vart kan jag gå? Hjälp! Hjälp.

En dag i vårt liv går och kommer aldrig åter, en dag, det är allt. Men vart går den, vart går jag. Jag är så lost, så vilsen. Så borta.

Vem är jag att ta kontroll, att styra mitt eget liv, att dreja bi, att föra skutan i hamn?
Så surra svensken till bords han kan dreja en spak.... Men kan jag det? Kan jag föra en skuta i hamn, min skuta, mitt liv. Jag finns, jag lever men kursen är slak och den flackar runt. Älskar att finna vägar ut, att finna vägar fram. Men vart, vart ska vi styra, vart är jag på väg, jag är vilsen min vän. Vilsen, vart styr du min färd, vart styr jag min färd. Ge mig en hint, ett mål, en kvinna, en man att söka. Snälla, snälla hjälp mig, vart är min väg, vart är jag på väg. En dag i ensamhet, en dag i enslighet, en dag, det är allt, en dag.

Kom till mig, kryp in till mig, göm dig här i min famn. Jag älskar dig, älskar för den du är, inte för den du skulle kunna vara. Du är du och det är just det jag älskar, det är just den Du jag vill ha. Jag älskar dig, älskar för att du är du, trotts att och just för att, du är som du är. Älskar jag dig. Så ge mig mer av dig, mer, mer enbart mer av dig.

Älska mig så, enbart så, så som jag är så älskar jag dig så som du är

Men jag är vilsen, jag är lost, jag är borta, förvirrad, förtvivlad, bortkollrad, jag är lost förvirrad och utspelad. Jag vill så mycket mer. Vill!.

Från stad till land jag söker, genom skog, berg och dalar. Jag söker dig här, jag söker dig där, över ängar, änder och slänter, jag söker, jag söker. Det är dig jag söker, så kom. Vart är du, vart? Ropa mitt namn, så som jag ropar ditt. Höj din röst, stäm upp i sång! Ropa, höj din röst! Var, vart är du?

Jag lyfter på stenar, jag lyfter på skrot, jag lyfter på hus där ingen sedan länge har bott. Jag ser runt hörn, jag ser i vart hjärta. Jag lyfter min blick och ser upp i skyn. Var är du, var, enbart var. Jag söker dig, söker och hoppas att finna, enbart det, enbart så, enbart dig. Vart? Vart?

Vet inte hur, vet inte när, vet bara att jag söker dig, vill finna dig. Kom, kom och gör mig hel, kom. Jag vill bli hel, så kom, kom och hela mig Heala mig, heala. Jag älskar dig, vem du än är, vart du än är.. Älskar dig, älskar mig!

Enbart älska

Peter PC Carlsson

Enbart begär kan driva oss längre än vi anat. Men beslutsamhet kan vara starkare än våra begär. Vårt sug efter att bli tillfreds, att känna oss tillfredsställda. Begär eller behov? Behoven ska vi tillfredsställa men begären vill jag tygla, vill jag kontrollera. Behov av mat, dryck, sömn, motion och behov av kärlek. Behov som skall få blomma, som skall bejakas som skall tillfredsställas.  Begär kan vara längtan efter mer, efter mycket, efter överflöd. Begär till något sam andra ha men inte jag. Mina begär vill jag bekämpa.

Denna vecka jobbar jag hårt med ett av mina begär, begär till nikotin, till snus. Och jag vägrar mig en enda prilla. Beslutsamhet är mit vapen, envishet är min ledare i kampen mot drogen. Jag har blivit beroende och därmed även fått behov av att snusa. Gör jag inte det reagerar kroppen med huvudvärk och en tomhetskänsla. Men det är ett framkallat behov, ett behov som grundar sig i ett begär, begär till drogen nikotin.

Att sluta är aldrig svårt, det som är svårt är att hålla fast vid sitt beslut. Beslutet kan vackla. Det riskerar att vekna och bli svagare med tiden. Men denna vecka har kampen stått med suget med lusten att tillfredsställa mina begär. Varje slag har jag vunnit men kriget är inte slut, tar aldrig slut, det pågår ständigt. Ständigt kommer det nya slag att vinna.

Jag kan möta en annan kvinna och känna lusten, längtan att flirta att leka, att älska. Jag känner begär, lust och längtan, åtrå. Jag kan välja att ge mig hän, att hänge mig åt mina lustar, att tillfredsställa en längtan ett begär som också är ett behov. Ett behov av bekräftelse och av sex. Men jag kan också bara leka med tanken, leka med lusten utan att låta begäret ta över. Det är ett val, ett val att göra.  Moraliska svar på rätt och fel får var och en själv bestämma. Skulle jag säga ja till lusten, ja till längtan så vore det för att tillfredsställa behov inte begär.

Behov av ömhet, närhet, värme. Behov av kärlek, lust och sex. Inte begär till mer och mycket, inte begär till fler och fler. Nej enbart ja till behov av längtan. Se mig, älska mig för den jag är.

Enbart så, enbart då slipper jag vackla, blir viljan stark.

Peter PC Carlsson

Enbart sömn är läkande, helande och renande. När kroppen är trött så märker vi det, när hjärnan är trött har vi svårare att märka. I dagens snabba värld av krav, måsten och själförverkligande tror vi oss kunna hinna med allt och lite till på en ena gång. Väntans tider är för bi allt är just "just in time". Vi hinner precis till deadline, vi hinner precis till tåget, till dagis, till jobbet, till träningen, till affären innan det är för sent. Kanske hinner vi precis i säng innan det är dags att stupa, för vi stupar i säng, vi rasar, vi faller utom ibland, ibland när vi är lediga när vi har lov då kryper vi till kojs, vi ligger och drar oss, vi ligger och läser vi njuter av att vara lediga. Men det vi egentligen njuter av är inte ledigheten utan av vilan, av att få ligga ner och vila. Här ligger jag och duger.

Ständigt har vi något att göra, något vi tror att vi måste, så vi ilar på i våra ekorrhjul, runt, runt och runt igen. Om och om igen. Barn skall hit, de skall dit, det är möte här och det är träffar där, det är löpning dit och det är handlande där. Frejdigt fejande, heja, heja friskt humör, det är det som susen gör, heja. Ja, heja, eller snarare hu vilka hejare vi skall vara. Vad händer om vi inte gör allt? Vad händer om skjortan används två eller tre dagar istället för en, vad händer om den inte ens när den är ren blir strykt, vad händer då? Vad händer om jag bara stryker skjortan där fram, den del som syns under kavajen.

Vad händer om inget händer när vi tar det lite lugnare, hjälp vad händer då? Betyder det att det jag tidigare gjort varit oviktigt? Har jag varit oviktig? Bäst att stryka en skjorta till och en till, viktigt, viktigt. Även det som inte syns skall vara strikt och strykt, av med kallingarna och stryk. Ja stryk skulle jag ha, ostrykta underkläder.

Så många bilder av hur det måste vara, att det skall vara på ett visst sätt, så vi fejar och ligger i. Så ska vi förverkliga oss själva, studera och motionera, göra karriär och fostra barn byta blöjor och sjunga i kör. Men det är bäst att vi skyndar oss om vi skall hinna. Hinna vad? Vad är det vi skall skynda oss att hinna? Dö? Eller varför har vi så bråttom?

Jag blir trött av bara tanken, tror jag sover lite till, det är läkande, helande och renande. Kanske är det självförverkligande, en piggare kropp vaknar, en klarare skalle ser sig omkring. Återhämtning, tänk att vi ständigt missar just det, återhämtning. Påfyllning av energi det är att vila, att ta det lugnt att ärligt kunna säga Här ligger jag och duger.

När någon säger "Och där ligger du och skräpar" så svarar du "nej, jag ligger här och duger" eller är någon säger "Och där ligger du och gör ingenting" så svarar du "jodå, jag ligger här och duger!"

Vi måste vila, måste fylla på energi, vårda och ta hand om. Det är att duga, det är att prestera. Just nu presterar jag vila. Jag är ännu trött så än är inte målet uppfyllt trotts att jag vilat flera dagar. Lyssna på din kropp, jobba och prestera och sedan vila, lugn, ro och stillhet. Att finna just den fina balansen mellan vår förmåga att göra och att hämta ny kraft är svårt men nödvändigt. Det är i balans som vi mår bra, som vi både presterar och är glada. Det är där vi kan njuta av våra liv, i balans. Har du din balans, vet du vart den finns, var den är? Är du där?

Ledsen men nu ska jag inte skriva mer, nu är det dags att vila, koppla av, lägga mig ner och känna att jag duger, enbart duger för den jag är. Även om jag skulle sova.

Enbart duglig

Peter PC Carlsson

Enbart kväll och tröttheten kommer rullandes in.
En skön känsla, att bli trött, sömnig och veta att den sköna sängen väntar. Puffig kudde, bulsigt täcke, dun som omsluter, lakan som svalt smeker, mjukt, varmt och omslutande. Kväll, mörker och tända ljus. Sömn som väntar, som letar sig allt närmare. Ögonlock som tynger.
Att sitta i fåtöljen och bara känna hur sömnen är på väg, så skönt. Känna avslappningen i kroppen, känna hur hjärnan går ner i varv, hur magen gurglar, hur det börjar krypa och rycka lite lätt i benen.

Känslan av välbehag när jag med nyborstade tänder kryper ner, lägger huvudet till rätta, drar upp täcket och låter sängen omfamna hela min kropp. En så enkel njutning, att enbart få omslutas omfamnas och sjunka in. En känsla av trygghet, och välmående sprider sig i kroppen. Säng, säng, säng, får jag sova lite?

Idag är jag så trött, så slå så längtande till just min säng, till att få sluta mina ögon och omfamnas, omslutas. Idag blir det bara så, enbart detta, enbart kort. Är bara trött, skönt trött och längtar efter min sköna säng.

Enbart trött

Peter PC Carlsson

Enbart prov skulle det bli vid läkarbesöket. Men det visste jag ju inte när jag gav mig iväg. Tyckte det var dags att besöka fru doktor efter att ha legat nedbäddad i sängen i tre dygn, bara stigit upp var femte minut för att kissa med fel organ. Lagt mig igen, stigit upp. Sen var det lakansbyte, ny tröja och nytt täcke och ny kudde. Allt blött av svett. Hämta vatten dricka och så gå och kissa med rumpan igen.

Visst är det skönt att ligga och dra sig i sängen men nu hade lusten av denna njutning runnit iväg, bokstavligt talat. Nå, till doktorn må jag styra.

En liten stunds tvekan tillsammans med reklamvärdens sämsta reklam ( .... Den om Vårdguiden.... Ja just det, den dåliga och tillgjorda reklamen.... ) fick mig att fundera på att ringa.
Givetvis inte till Vårdguiden efter den reklamen. Nej direkt till doktorn, till min doktor, min husläkare. Jajjemän, en sådan har jag, en egen doktor... Nja, egen och egen jag delar väll henne med några tusen andra också skulle jag tro. Men hon är ändå min husläkare, min fru doktor.

Svett igen redan av denna tankemöda så knappar jag in numret och får ringa det ytterligare en gång för att uppfatta de siffror jag hänvisas ringa istället. Den vänliga människan i andra ändan som läste in det nya telefonnumret hade förstått att siffrorna skulle upprepas två gånger, hon var tydlig men sen brast det. Hon läste för fort och på två helt olika sätt de bägge gångerna, ena gånger i nummerföljd om tre andra gången varierande i nummerföljd om två och en siffra åt gången. Dvs 123 456 789 eller 12 34 5 6 7 89. Hmmm nå, jag har det rätta numret nu, säkert landstingets samarbete med verbala dyslektiker och Telia.

Glad ringer jag och kommer fram efter 10 minuters väntan, just då kopplas samtalet ner. Jaha, nå, bara att ringa igen, gör det, och för genast plats nummer två i kön. Mozart spelar mig i örat i 26 minuter medan jag fortfarande har plats nummer två i kön, som jag får behålla. Jajjemän, det påtalas, du behåller din plats i kön. Efter totalt 38 minuters väntetid kopplas jag fram, harklar mig och gör mig klar. Fru doktors stämma hörs tydligt i andra ändan men visar sig vara en telefonsvarare. Kunde hon se att det var jag som ringde, ville hon ge mig ett tecken att jag inte är den enda patienten? Eller var det samarbetet med Telia nu igen som ville plocka ytterligare några kronor ut ur min telefon?

Lyfter telefonen på nytt och ringer mottagningen påtalar vad som hänt, lämnar mitt nummer och efter bara några minuter ringer min doktor upp. Det är vad jag kallar service det. Min husläkare, jodå, nu var hon min. Ville inte släppa henne, påtalade mina kroppsliga fel och brister och medan vi pratade tog jag på mig, gick ut. Pratandes satte jag mig på cykeln och trampade till mottagningen.

Smart drag, nu kom jag fram och var helt slut, fick sätta mig direkt, tur att det var kö, efter en kvart så återkom en lite mer normal andhämtning och strax var det min tur. Ja tur och tur vet jag inte, men undersökt blev jag och fick ett papper att lämna till labbet, ett annat till några systrar. Så nu togs det blodtryck, miner höjdes, det konsulterades och jag gick under tiden in till labbet där jag fick veta att min doktor ville att jag skulle bajsa, eller ja, kissa med stjärten i två små behållare och ett långt men mycket litet rör. Varför och hur mycket förklarades noggrant för mig. Doktorn kom in igen tillsammans med en syster och pratade något om högtryck, eller om det var blodtryck. Jag nickade lovande till doktorns ord men blicken var liksom fäst på de saker som jag strax skulle fylla.

Jag tittade på de små rören, de små skedarna i dem och ställde sedan den för mig givna frågan. HUR? Hur ska jag bajsa i dessa? Ska jag fiska upp bajsvatten ur toan, eller ska jag försöka träffa dessa enkronors stora hållen med rätt mängd avföring? Döm om min förvåning när det kom fram en plastpåse och ett par plasthandskar. Jaha, sjukvården är minsann framstående på visa område men när det gäller att fånga upp ren skit då åker plasthandskarna på.

Nåja, lite skit går ju alltid att tvätta bort så in på toa av med brallorna och så sätter jag mig för att sikta i påsen. Men det kändes så töntigt att jag började att skratta, så fnissandes halvstår jag på toa med en blå platspåse i handen och börjar känna mig riktigt skitnödig.

Så ser jag muggarna för urinprov som står på en hylla, jag tar snabbt och fnittrandes tag i en av dessa sätter mig på stolen, sticker in handen och för upp muggen till baken och med ett fnittrande så fyller jag på. Kniper lite, reser mig upp, drar ut muggen sätter mig igen, fnittrar och skiter vidare. Puuhhh. Nu blev jag minsann svett igen. Nå nu återstår enbart förflyttning till de små behållarna och det långa röret. De små skedarna var inte min grej, lite för mycket hink och spade leka geggamoja för att jag skulle klara det utan ett nytt fnittrande anfall. Ett anfall som på nytt tvingat ner mig på stolen. Nej enklaste möjliga, jag hällde på lagom mängd.... Jaja på ett ungefär, satte på locket, tvättade mig och såg glad ut, jävligt glad.

Tänk att det kan vara så kul med prov.

Enbart kul

Peter PC Carlsson

Enbart blogg skriver jag. Det är vad det är, en blogg (periodiskt publicerande). Så mycket snack och stå kring detta lilla ord. Varje tidning med självaktning skall ägna sig åt att blogga, (periodiskt publicera), politiker ska göra det, och om du är lite inne så ska du blogga, använda Facebook och se till att synas på nätet. På nätet där allting sker. Det är faktiskt synd att du inte kan höra min ironiska röst. Jag är så trött på alla superfokusering kring det som är nytt. Plötsligt har var och varannan mamma i landet lagt ut bilder på sina barn för oss att beundra att förundras över.

Inte för att det är fel. Absolut inte, tvärt om. Jag gillar det, gillar att ta del av att få en inblick i andra människors liv. Men det jag reagerar emot är medias fokusering på fenomenet blogg. Snälla nån, det är ju bara en dagbok på nätet, som andra kan kommentera.

Det är inget märkvärdigt, det är enbart en blogg, bara min dagbok jag lägger ut till ert beskådande. Inget särskilt med det, nej, bara mina innersta hemligheter, bara det som jag bevarat från alla mina vänner. Annars är det inget särskilt, det är ju enbart en blogg. Visst kan du liksom jag få den känslan ibland när man läser en blogg/periodisk publicering/dagbok?

Av någon anledning har vi lättare att öppna oss för det som känns anonymt, nätet. Här kan vi leva skyddade, dolda och vi kan öppna oss och berätta om det som gör ont, det som smärtar. Här är det ingen som ser, ingen som hör och de som kommer in, de känner inte skribenten, känner inte dig eller mig som bloggare. Anonymiteten kan bestå.

Visst är det märkligt att den mest offentliga form av publicering känns så anonym, gör att vi kan skriva saker vi inte vill dela med våra närmaste. Ändå tror jag att det är just så och jag menar att det är bra. Att ensam bära, att ensam vandra, med sårig själ och med sten som börda är inte enkelt. Så skriv, berätta din historia, ring en vän och dela din börda, dela din glädje. Låt det sippra ut, låt det falla av dina axlar. Låt bli att ensam bära, att ensam släpa.

Det är enbart en blogg. För mig är det tankar funderingar känslor att hantera, att reda i eller att finna känslor att uttrycka att formulera. Jag skriver för att beröra och för att själv beröras. Jag vet redan innan jag lägger ut texterna om den kommer att gillas eller ej, berörs jag själv av den som uppskattas den även av andra. Men när jag bara tycker att texten är ok. Ja då är den antagligen bara det också, ok. Men det är ju ok, att vara ok. Svårt att begära mer, det är ju enbart en blogg.

Enbart ok idag, fast det var knappt.

Peter PC Carlsson

Enbart annorlunda känner jag mig. Inte förmer, inte heller mindrevärdig, bara annorlunda. Alltid lite i utkanten, alltid lite vid sidan av, alltid en bit bort, aldrig riktigt med. Som om jag vore en del av något men ändå inte. En bit av mig hör till, kan anpassa sig leva ut och leva med. En annan bit av mig står vid sidan av och kan inte ta del, kan inte känna sig delaktig. Annorlunda brukade jag tänka och reagera som liten, kunde inte ta del av allt glam och stoj som killarna gjorde. Annorlunda såg jag på dem som stöttes ut, som inte fick vara med. Jag fick men ville inte.

Så många som är annorlunda, som viker av från det som de starka bestämt är rätt. Jag är stark, jag har alltid varit stark så nog skulle jag också kunna bestämma. Men jag vill inte! Var och en har rätt att själv definiera sitt liv, hur den vill leva, vill vara. Annorlunda är det normala, vi är alla på ett eller annat vis annorlunda, vi viker av i något sammanhang. Men normen styr i varje läge och jag kan inte känna mig bekväm i den.

Som kille ska man växa upp och vara tuff, lite kaxig, gärna hacka på de lite svagare och inte allt för intresserad av skolan. Jag ville inte vara tuff, ville inte vara kaxig blev arg när några blev retade och jag gillade skolan. Vi människor är flockdjur, så vi tyr oss till och söker flocken. Vi anpassar oss för att höra till, att duga, att bli accepterade. Flocken har inte plats för det annorlunda, det avvikande.

I kanten av flocken står jag, betraktar, kan koderna och vet hur jag skall agera för att få höra till, för att få vara med, för att vara en av er. Vi är alla annorlunda, vi är alla avvikande det är bara frågan om när vi är det. Att höra till att vara tillhörig för den jag är, för de vi är oavsett att vi är annorlunda, att vi viker av. Jag vill leva fullt och helt vill accepteras för den jag är, annorlunda.

Enbart annorlunda

Peter PC Carlsson

Enbart din känsla är din, min känsla är min. Älskar du mig, så älskar du mig, jag älskar dig, så som jag älskar. Jag är din helt och fullt, att ha och låta vara. Din, enbart din att älska. Jag kräver inget i gengäld mer än kärlek, enbart kärlek kräver jag, men det vill jag ha, i massor, i överflöd. Jag vill bada, duscha vill rulla mig i och vältra mig i kärlek från dig. Jag vill kunna ösa den över mig, så som jag vill ösa den över dig. Vill vara dig nära, vill nära dig med min längtan till din närhet. Vill vara med dig, vara hos dig, vara vid dig och vara i dig. Vill med dig, vill

Så ge mig din kärlek och jag skall tvaga mig ren, tvätta bort allt som varit. Leva enbart i den, i dig, med dig, för dig och av dig. Enbart dig. Enbart så, enbart så, så kär. Vill känna min kärlek blomstra, vill se den smeka din kropp, vill se den få dig att lysa, vill se dig lysa upp. Vill så mycket, vill så väl, vill, vill, vill.

Enbart din är jag i min längtan, enbart min är jag i mig själv. Enbart jag står här med mitt hjärta, enbart jag står med bultande i min hand. Jag är din, så se mig, jag är din så ge mig, jag är din, enbart din. Älskade kom, kom och bli min. Var med mig, Rör vid mig. Ring till mig och jag skall springa till dig.

Bara jag, enbart jag, så liten, så skör.

Bara jag, enbart jag, så stor, så stark.

Bara jag, enbart jag, så fylld av dig, så uppfylld av dig.

Så kom, kom och fyll ditt liv med mig, låt mig fylla dig, uppfylla dig och uppfyllas av dig. Vill så mycket, vill så väl, enbart väl. Enbart kärlek kräver jag, enbart kärlek. Kräv av mig och jag flyr, kväv mig och jag dör. Ge mig luft att andas, plats att leva. Så ger jag dig, allt som du vill ha.

Jag kräver inget av dig, inget mer än att du älskar mig. Bara om du älskar mig vill jag leva kvar, vill jag leva här, vara här, här med dig. Vill jag vara nära. Älskar du mig, älskar jag dig? Vad är det att älska, vad är det att vara kär. Att vilja ha, att vilja äga? Att vilja växa, att hjälpa att växa, att nöjas och förnöjas, att fröjda och fröjdas. Att vårda och vårdas, att smeka och att smekas. Enbart fri är du, fri från tvång att älska, enbart fri att älska, just så som du vill. Fri att sova, fri att gå, fri att dela din tid med mig. Så som jag vill dela med dig.

Din kärlek är en gåva, jag tar tacksamt emot, fångar den i min famn, håller den mot mitt bröst, och förvar den i mitt bultande hjärta. Enbart så, enbart där kan jag känna den, bevara den oavsett vart du går, vart du gör. Din gåva är min, jag vårdar den ömt även långt, långt efter att allt är glömt. Älska mig så, göm mig så, bär mig med dig, så som jag bär dig. Alltid finns jag där i ditt bröst, alltid finns du här i mitt bröst.

En skatt att vårda en kärlek att värna, att minnas, att förnimma.

Enbart så

Peter PC Carlsson