Enbart ett mail väckte en massa tankar. Tankar som jag varit tvungen att tänka på i flera dagar. Det handlade om seende. Det var ett bra mail, väckte mycket tankar, tankar som också gå utanför själv mailet. Här kommer det svar som jag formulerade.

Hej

Jag vet inte om jag har funderat färdigt. Vet bara att det jag nu har i mina tankar är just det som centreras kring det du benämner som SEENDET.
Att se saker för vad det är, att inte lägga in värderingar utan att just se dem, att låta saker vara och att betrakta dem. Jag vill se, men jag vill framförallt förstå. För mig går livet väldigt mycket ut på att förstå. Jag behöver förstå för att kunna leva.

Jag har fyra barn, alla killar och jag har haft många diskussioner kring barn och hur man skall fostra dem. Fortfarande håller jag fast vid att jag vill inte ha lydiga barn. Idag går jag till och med längre än tidigare, jag vill ha olydiga barn. Det jag menar jag att barn (eller för den delen vuxna) ska inte göra som jag säger. De ska göra det de förstår är rätt. Det är förståelsen som är viktig. Det är förståelsen av hur deras agerande blir som är det centrala. Alltså skall jag fostra till förståelse inte till lydnad.

Lydiga barn, lydiga vuxna är farliga! De kan göra vad som helst. Beroende på hur de hamnar i olika situationer så lyder de en Hells Angels ledare, en ledare för Bevara Sverige Svenskt, de lyder en Gammel kommunist eller en Fascist. Lydnad är av ondo. Förståelse är en nyckel till självständiga individer, till ett samhälle som utvecklas i demokrati.

Så om du skall lyda något, så lyd inte :-)

Att fostra till förståelse, till ifrågasättande, till självstädigt tänkande innebär att fostra till att ta ansvar. Vi har allt för lite av ansvarstagande, allt för mycket av att det är någon annans fel, någon annans skuld. Vi urskuldar beteende med bl.a. bakgrund och droger. Men jag säger att vi är alltid ansvariga för våra handlingar även om vi inte menar att det skulle bli som det blev. För om inte jag är ansvarig för mina handlingar vem är det då? Gud?

Att se är att konstatera att något är på ett visst vis. Men det betyder inte att jag acceptera det. Det betyder inte att jag tycker att det är bra. Att se är just att se, innan jag värderar.

För ett tag sedan såg jag ett stort ungdomsgäng spraka ner en "gästarbetare" från Polen (vet att han var från Polen för jag pratade med honom efteråt) på tunnelbanespåret. Jag kunde inte värdera och bedöma varför. Jag kunde inte bortförklara att de var fulla och att det var därför de gjorde det. Jag kunde enbart och var som människa ansvarig för att agera för att hjälpa honom upp från spåret och från vidare angrepp samt att ringa polisen.

Det kan funnits många anledningar till varför det blev som det blev, men beteendet är inte acceptabelt och jag agerar utifrån det.

Att förstå blir sedan grundläggande för att jag skall hantera det som hände. Varför, vad gjorde att det blev så? Ett lätt svar är just alkohol, droger, rasism. Men är det acceptabelt för det?. Nej naturligtvis inte. Det är vad jag ser, men inte vad jag acceptera.

Att se är att aktivt betrakta och kunna beskriva det jag ser. Inte att acceptera men jag vill se för att förstå.

Enbart förståelse

Peter PC Carlsson

Enbart vila är det jag nu gör. En vila efter några intensiva dagars jobb. Att jobba mycket, att lägga många timmar och att känna adrenalinet flöda under en kort period är inget farligt. Att känna en kortvarig stress är inget som vi blir utbrända av. När Zebran flyr från Lejonet så fylld hon av adrenalin, ett adrenalin som ger kraft och styrka som är utöver Zebrans normala förmåga. På samma sätt fungerar adrenalinet hos oss människor. Vi flyr när vi måste men oftast utan att kunna förbruka adrenalinet genom våra muskler.

Kortvarig stress är inte farligt, det kan till och med hjälpa oss att fokusera att enbart göra det som är nödvändigt för att klara vår uppgift. Men därefter ska vi vila. Låt topprestationen avlösas av en lugn period, av vila. Så efter några dagars topprestation villar jag nu. Jag tar det lugnt på jobbet, gör lite gran, jobbar några timmar och går sedan hem för att koppla av. Men viktigast av allt är att jag gör det utan minsta dåligt samvete. Jag har toppresterat och nu ska jag återhämta mig.

Vårt vanliga fel är att vi tror att vi ständigt skall presstera på topp. Det går inte, vi förmår inte det. Åtminstone inte i längden utan att till sist ha förbrukat även de reserver vi bär med oss.

Villan är nödvändig för att både kroppen och hjärnan ska återhämta sig. Att ta det lugnt, att koppla av, att sova, att slappa. Att ligga ner i sängen och känna "Här ligger jag och duger". Det är målet för min avkoppling.

Konstigt nog bär många av känslan att vi ständigt ska prestera på topp. Att vi ska vara maxpresterande varje stund som vi är vakna. Både på jobbet och hemma. Varför då? Vad är det för en märklig bild av hur en människa ska vara. Om du just har löpt ett maratonlopp så är det knappast någon som förvänta sig att du genast ska löpa ett till och ett till och ett till. Nej du måste vila. Du måste också träna för att kunna topprestera. En del av träningen är justavkoppling, vila men också närvaro. Att träna vår närvaro. Jag är här och nu, inte någon annan stans. Min kropp är här och jag är här med mina tankar, med min blick, min hörsel, min känsel, ja med alla mina sinnen. Jag är här. Att vara i nuet är så svårt, att inte tänka på saker som varit, som gör oss förnärmade, förbittrade, besvikna. Att inte tänka på allt som skall komma, problem eller möjligheter. Bara vara här och nu. Det är bara här jag är.

Jag behöver träna det än mer, liksom att bara njuta av en utmattning efter en topprestation. Tillåta mig att vila, att koppla av och koppla bort. Nu vilar jag, nu tar jag det lugnt.

Jag vill tillåta mig att missa möjligheter, missa krav, måsten och mycket av det jag tycker att jag borde. Nu villar jag, just nu är det vila som krävs, som jag behöver. Ger jag mig inte den vilan, den återhämtningen så är jag inte professionell. Jag undergräver då möjligheterna att prestera på topp, att vara närvarande och alert.

Så nu är jag professionell, jag slappar på jobbet, jag tar det lugnt och jag vilar när jag kommer hem. Saker får vara så länge, ett litet tag, någon dag.  

Så jag sätter mig i min fåtölj, lägger benen på fotpallen och kopplar bort, kopplar av. Jag sjunker in i ett lugn, känner mig nöjd med det som gjorts, njuter av tröttheten, prestationen och känner hur jag domnar bort. Vila, enbart vila. En vila i kropp och själ. Att inget göra, att bara känna mig nöjd och njuta av det. Slappt sitter jag här och njuter för att kunna vara professionell.

Enbart professionell

Peter PC Carlsson

Enbart trött, enormt trött. Efter ett antal dygn av arbete mer eller mindre varje timme på dygnet så är det klart. Målet är nått, villkoren uppfyllda och leveransen är gjord. Med nöjda men tunga ben trampade jag hem på min cykel i natt. Jag/vi hade klarat det, vi hade gjort det omöjliga möjligt. Fokuseringen var enorm, koncentrationen på topp, minut för minut, timme efter timme och dag efter dag. Ett enormt fokus och koncentration på det som är viktigt, det som är nödvändigt gjorde att vi klarade produktionen trotts att det enbart var teoretiskt möjligt. Men nu är det gjort och jag känner mig nöjd, känner mig tillfreds och känner ett välbehag i trötthet. Ett välbehag som enbart ett riktigt gott arbete kan ge. Tillfreds, vetskap av att gjort mitt yttersta, att presterat och levererat, trotts oddsen. Det ger en tillfredsställelse, ett välbefinnande i tröttheten.

Jag vet också att det skulle kunnat bli så mycket bättre, vet att jag/vi kunde gjort mer, gjort ytterligare, format till fulländning. Men inte under dessa förutsättningar. Vi lyckades komma i mål och det var mer än som kunde krävas. Så jag känner enbart en känsla av välbehag, av förnöjelse av stolthet. Att lyckas, att vara nöjd med det vi gjort även om jag vet att under andra omständigheter kunde jag gjort bättre.

Det är den inställningen som är skillnaden, den inställningen, det förhållningssättet som gör att jag kan känna ett välbefinnande i det som gjorts istället för att se till vad som saknas, vad som under andra omständigheter varit möjligt. Det är det som gör att stressen inte blir bestående, utan enbart en adrenalinkick för att klara presstationen i stunden. Ett lugn omger mig nu. Det är klart, det är gjort och jag är nöjd, nöjd men min insatts. Nöjd med mig själv.

Tidigare, innan min utbrändhet, hade jag enbart sett till det jag inte hunnit med, det jag inte lyckats med (trotts förutsättningarna) och känt ånger, skam och skuld för dessa brister. Nu känner jag stolthet, trotts allt jag inte hunnit med, trotts allt som saknas och allt jag inte lyckats med. Stolthet just för att det gick beroende på förutsättningarna.

Så den trötthet som nu finns i kroppen är skön, den känns välförtjänt och jag kan njuta av den. Kroppen, hjärnan är trött och behöver vila. Ansträngningen, anspänningen är över och nu tar avkopplingen vid. Jag går till jobbet och tillåter mig att vara slö, att vara slapp och enbart njuta av min prestation. Att presstera på topp förutsätter också förmåga att vila, att koppla av att släppa och låta saker falla. Nu gör jag det, jag njuter av min mentala och fysiska trötthet, jag ska gå in i den några dagar. Prestera och vila, tillåta mig att vara nöjd ett litet tag. Buffra upp energi, suga åt mig beröm och tacksamhet. Inte slå ifrån mig genom att förringa. Ta emot tacksamheten genom att säga tack. Tack, enbart tack. Och njuta av tröttheten efter ett gott arbete. Tillåta den att få plats, att ge den utrymme att finnas. Minska kraven på prestation och bara få vara några dagar.

Enbart tacksam för tröttheten

Peter PC Carlsson

Enbart tempo är vad det har varit de senaste dagarna. Visst kan jag planera för att få tid att göra saker innan deadline, visst kan jag planera för att få underlag och kunna börja producera. Men det räcker inte alltid med planering. Verkligheten för mig och inte minst för andra gör att det ofta blir förskjutningar. I dessa lägen kan jag välja att säga Nej, det går inte eller acceptera att lägga in en turboväxel under några dygn för att klara av det som skall göras. Det är inget självklart val, inte minst utifrån hur man skall hantera stress.

För egen del sa jag tidigare alltid jajjemän, det går bra. Numera säger jag. Jag kommer att göra ett ärligt och tappert försök trotts att tiden talar emot mig. Jag ser att det är teoretiskt möjligt, men jag vågar inte lova något.

Det kan tyckas som en marginell skillnad men det är det inte. Dels spelar det roll för mig. Jag pekar på att det är egentligen för sent och inte längre möjligt, men trotts det kommer jag att försöka. Jag säger samtidigt att det är inte mitt fel om det inte går, det är för sent och det beror inte på mig men jag kommer att göra vad jag kan för att det skall bli möjligt. Samtidigt säger jag att jag kan inte garantera att det går. Dvs jag ger mig själv marginaler och möjligheter att backa ur.

När jag som tidigare enbart sa jajjemän. Då gav jag inga reservationer och all press låg då på mig att fixa produktionen trotts att det kanske berodde på andra att det inte kunde gå. Så tidigare förhållningssätt gav mig skulden om det inte gick och nuvarande ger mig äran om det går. Det är en vässäntlig skillnad, inte bara i form av att få ära eller skuld utan också i för mig själv. Känner jag att det är mitt fel, eller känner jag att det är min förtjänst?

Det är inte en fråga om nyanser, det är en fråga om att vara tydlig och att visa att jag kommer att göra mitt yttersta för att det skall gå. Dessutom skulle jag med nuvarande förhållningssätt inte känna skuld för att det inte gick. En mer realistisk bild över min förmåga att klara, att lova. Givetvis ger massor av jobb under kort tid en massa adrenalin och skapar stress. Men det betyder inte att det är negativt. Intensivt arbete där vi känner stress är ok om vi efteråt ger oss tid att vila, återhämta oss. Men främst är det vårt förhållningssätt som avgör hur vi tar stressen.

Att redan från början vara tydlig med att detta kommer att bli svårt, detta är egentligen inte möjligt gör att jag väljer ett förhållningssätt som skyddar mig. En sköld mot att känna skuld, dåligt samvete och skuld för att det inte går. Nu kan jag nöjd lämna resultatet efter mig bara genom att ha klarat av det. Skulle jag haft förhållningssättet från början att jajjemän detta fixar jag. Då krävs det redan från början att jag skall klara det och det är först när det är ett riktigt bra resultat som jag kommer att känna mig nöjd, först då som jag kommer att få en positiv respons.

Tydlighet i huruvida det är möjligt, vad det kommer att krävas för insatts är avgörande för hur jag sedan ska uppfatta mitt eget resultat och framförallt för vilken form av respons jag kommer att få.

Förhållningssätt kan jag alltid välja, men jag kan inte alltid välja över hur min arbetssituation kommer att se ut, hur andra skall agera. Förhållningssätt är inte bara en sköld mot att känna otillräcklighet, det är också frågan om professionalism. Att göra bedömningar och vara tydlig i förutsättningarna.

Men nu är det tempo, nu är det produktion. Även om jag har angett att förutsättningarna gör att jag inget vågar lova så rusar adrenalinet i kroppen. Timmarna går och jag jobbar så många jag orkar. Det enda jag har sagt är att det är teoretiskt möjligt och att jag skall göra allt vad jag kan för att det skall gå. Jag är nöjd med det.

Enbart nöjd.

Peter PC Carlsson

Enbart hand i hand vill jag vandra genom livet med dig. Känna dina fingrars fasta mjukhet i min stora hand. Älskar att känna värmen från dig strömma in i mig, genom mig och uppfylla mig. Enbart beröringen av din hand kan väcka mina känslor, väcka mig till liv bort från mitt slummer.

En hand så fylld av liv, så fylld av all den kärlek en människa kan ge, men också en symbol för kamp och som kan ta till våld. Våra känslor styr vår hand att smeka eller att slå, att bygga eller att riva, att peka finger eller att smeka till rätta. Min hand i din, din hand i min, varmt, ömt och mjukt.

Stora händer som kan vara trygga och starka eller skrämmande och hotfyllda. Min hand är din trygghet, din fasta punkt. Jag vill smeka och massera dig. Mina händer kan se, med hjälp av dem kan jag se, din kropp när jag rör vid den. Jag kan känna din sinnestämning när de omfamnar dig. Jag kan värma dig när du fryser och krama dig då du längtar.

Min hand är din, ta den och låt oss gå, låt oss ta  och vandra, känna leta och bearbeta varandra. Jag njuter av din hand i min, så varm, så len så skör. Så stolt jag känner mig när du håller i min. Så stolt att tillhöra dig, att vara ett tillbehör till dig, att beröra dig, att röra dig. Att höra till, att vara tillhörig, behörig att röra, att känna att smeka och röra. Så rör mig, berör mig, så ska jag tillhöra dig, höra till dig och lystra till dig. Jag hör till och känner mig lycklig.

Min hand på din kind och ord som ömt och varmt uttalar ditt namn: Fylld av längtan rör jag dig, tar jag i dig och handen brinner av längtan att vila på din kropp. Mina fingertoppar vill leka på din nacke, de vill känna hur du ryser av välbehag när de masserar ditt hår. Och älskling jag andas djupt och tar ditt huvud i mina händer, drar dig mot mig och kysser din panna. Du ler och jag pussar dina ögon, dina kinder och din hals.

Du sträcker ut din hand mot mitt bröst, lägger den där, flinka fingrar öppnar en knapp och så värmer du mitt bröst, mitt hjärta. Värmer det med din hand. Hjärtat bultar och du ler, lutar ditt hår mot min famn och jag tar in dig, omfamnar dig.

Tio fingrar som leker med din kropp, tio små fingrar som leker med min kropp. Så mycket känsel så mycket värme, så mycket utan ett ord, utan annat än händers beröring och fingrars lek och smek. Så varmt i mitt bröst, så varmt i min kropp. Är det längtan, är det lust eller välbehag jag känner. Gud vad skönt att bli berörd att bli vidrörd, om så än i fantasin.

Så älskade hand kom till mig, kom och rör vid mig, berör mig och rör vid mitt liv. Jag vill leva berörd, vidrörd jag vill bli rörd av dig. Vill att du rör mig och rör till mitt liv. Enbart vidrörd, rörd och berörd vill jag leva. Så rör, berör och gör mig rörd.

Enbart berörd

Peter PC Carlsson

Enbart kåt, kan man vara det. Kan du liksom jag känna hur det pulserar i ditt kön? Vid blotta tanken på din kropp, på att få röra den, så brinner min längtan. Ibland är det sensualismen som får mitt hjärta att slå, men ibland är det ren kåthet. En brinnande längtan efter att få älska att få förlusta mig, att få njuta av sex.

Det finns stunder då jag bara längtar efter att bli tagen, då jag längtar efter mjuka händer som smeker min kropp, läppar som söker sig fram över min hud. Fingrar som leker, som trevar sig fram. Smekande, lekande. Känner din doft, din längtan. Hur du liksom jag fyllts av åtrå och lust. Jag kan sluta mina ögon och se dig, se hur din hud knottrar sig av min beröring, hur du ryser när jag kysser din hals, när jag vidrör dina läppar. Se dina bröstvårtor hårdna, känna min lem fyllas av blod. Lust och längtan.

Min kropp brinner och hjärtat bultar högt i mitt bröst. Hjärtat är fyllt av min längtan, av min kärlek till dig. Min näsa fylls av dina dofter, lukten av ditt hår, din hud, din parfym och av ditt kön. Min längtan är så stark så klar. Munnen klibbar av åtrå av längtan att kyssa ditt kön, av lusten att smaka din saft. Njuta av dig, ge njutning till dig, få dig att åtrå mig, att ge dig till mig, njuta med mig. Hänge dig åt din lust och längtan så som jag vill ryckas med i njutning av dig.

Vill ligga på dig, känna dig omsluta mig, känna dig under mig, över mig, känna ditt kön, känna dina kyssar, dina bröst i mina händer i min mun. Jag vill ta dig, krama dig, älska dig, vill slicka dina läppar, kyssa din mun, vill komma in i dig och komma i dig. Jag vill förlusta mig med dig för jag har lust till dig. Vill älska och knulla med dig, viska snusk i ditt öra. Dra av dig dina trosor och älska med dig. Vill, vill vill.

Åtrån är stark, liksom lusten, längtan när jag känner din doft, ser din kropp, dina läppar. Du tänder min lust, min längtan att förföra. Vill ta ditt hår i mina händer, kyssa dina ögon och känna din hand i min. Dina fingrar som flätas runt mina, din mun som andas i mitt öra dina lemmar som omfamnar mig, dit kön som omsluter mig. Jag är din, din enbart din. Så älska mig, älska mig för jag älska dig. Kärleken är villkorslös och ovillkorlig.

Så utan villkor utan annat än min nakna längtan, min nakna kropp och min nakna kärlek söker jag dig. Söker jag förlustelser med dig. Så kom min älskade så vi kan förlusta oss, njuta av varandra. Lust och längtan. Erotik och kärlek. Min kropp och din. Våra kroppar kan bli ett. Bröder och systrar världen över förenen eder. Låt oss förenas i vår lust, i vår längtan. Vår erotiska längtan efter närhet, efter kärlek och orgasm. Så kom, kom och låt oss komma, enbart komma.

Enbart kom, kom.

Peter PC Carlsson

Enbart älskad av alla. Ja det är väll vad vi alla vill. Att bli älskade. I går morse satt jag med min 2,5 årige grabb i knäet. Vi hade lite morgonmys framför TV:n. Kramades och pratade lite. När jag sitter där med min nu minste son, kramar honom, snuffsar (doftar) honom i håret så kan jag inte annat än att överväldigas av kärlek. Fåtöljen är lite för smal så våra bägge rumpor får inte plats bredvid varandra. Lille Leon konstaterar att "Pappa du har stor rumpa, större än mamma (de får plats bredvid varandra i fåtöljen)." Så lyfter han på sin lilla rumpa och klappar den lätt och säger: "Leon har liten rumpa, pappa har stor!" Jo tack för den.

Nåja jag lever med skammen och fortsätter att gosa med min lille son. Efter en stund kan jag inte låta bli att uttrycka min kärlek till honom. Så jag säger som det är. "Pappa älskar dig!" Leon svarar som vanligt att "Mamma älskar mig också" och jag håller med. Så är det. "Vi älskar dig Leon, både pappa och mamma älskar dig!". Nöjd nickar Leon och fortsätter att titta på när Nemos pappa letar efter sin son.

Några minuter senare säger Leon nöjt "Pappa, alla älskar mig!"

Alla älskar mig, tänk, att alla älskar dig, för att du är du. Alla älskar Leon, för att han är just Leon. Det är hans världsbild. Tänk om han kunde behålla den hela sitt liv. Att vara älskad för att han finns, för att han är. Vad kan vara större än det, att vara älskad för den man är.

"Ja Leon alla älskar dig, vi älskar dig Leon!". "mmmmmm" svarar han nöjt.

Eller häromdagen kom han och kröp ner bredvid mig tidigt på morgonen, kröpp in under mitt täcke och var som vanligt otäckt vaken. Så efter en liten stund så säger han... "Pappa" "hmmmmmm" svarar jag trött. "Pappa!" "mmmm" svarar jag igen. "Pappa (så en liten konstpaus) Jaaaaaag är jääääätttttte sööööt!" Vad kan jag svara annat än att "Ja, Leon det är du, du är jättesöt!" "hmmmmmmm" svarade Leon med stort välbehag.

Livet kan vara så, älskad av alla och jättesöt. Så kan det vara och så har vi alla rätt att känna. Leon jag älskar dig och du är jättesöt. Beppe, Hampus och Mattis jag älskar er och ni är jättesöta, helt underbara. Underbara barn, som jag älskar som är värda att älskas av alla.

Tänk att få vandra genom livet och känna sig älskad, känna sig jättesöt? Så ljuvligt, så underbart, då kan man säkert också älska sig själv, känna sig nöjd med hur man ser ut.

Du är värd att älskas, och du är söt, jättesöt.

Enbart älskad och jättesöt.

Peter PC Carlsson

Enbart otillräcklighet var det jag fann. Det vi framförallt pratade om i samtalet häromdagen. Den känsla som jag ständigt bär med mig, den och ytterligare en, skuld. Otillräckligheten har jag känt sen... ja, jag vet inte när. Så länge jag minns. Jag räcker inte, räcker inte till. Mina, andras och förväntade förväntningar är det som ger mig känslan. Vad är jag, att känna mig tillräcklig. Har jag rätt att vara det, tillräcklig. Tillräcklig för vad? För ganska mycket egentligen. Ändå är det just bokstaven O som jag fäster mig vid, Otillräckligheten. O som i icke. Icke tillräcklig. För vad, för vem?

Jag bär med mig mitt liv, dagligen, stundligen. Hela jag är närvarande, även när jag inte vet det. Hela mitt jag, all min kapacitet, allt det som gjort att jag nått ditt jag nått. Att jag lyckats med allt det som gjort mig till den jag är. Ändå är det just bokstaven O som jag har så lätt att fästa mig vid. O. O Oooohhhh vad det låter bra, det är OOOOet i i Ordet som gör det.

O, vad det låter bra, o vad jag skulle vilja känna att jag är tillräcklig. Att jag räcker, att jag är bra, att jag duger, att världen är nöjd med mig. Så få som bryr sig, ändå bryr jag mig om just mitt o, just det att jag inte känner att jag är och gör tillräckligt. Prestera mera!

Prestera mera kärlek, prestera mera närhet, prestera mera jag är här för dig. Prestera mera nöjdhet. Prestera. Prestera.

Jag vet att jag försökt att göra mitt bästa, jag har till och med gjort det, mitt bästa. Jag har inte kunnat göra mer, det har varit allt jag har kunnat. Ändå, ändå känner jag mig inte nöjd. Jag tycker att jag borde kunnat mer, att jag borde gjort mer, funnits mer, levt mer. Allt, borde jag mer. Så O-tillräcklig, så mycket O.

Jag vill finnas för alla de jag älskar, jag vill vara en viktig person, en som man kan luta sig emot, en som man kan älska, en som man kan se upp till, en som du kan tycka om, en som jag kan tycka om. Skulle så gärna vilja just det, tycka om mig själv, för den jag är, tycka om mig för att jag är. Att jag är som jag är. Inte trotts det, utan just för det. Men jag är otillräcklig. Tänk om du kunde tycka om min otillräcklighet, om den räckte för dig, om den räckte för mig. Tänk om jag kunde tycka om mig för att jag är jag. Tycka om mig för att jag är otillräcklig. Att det vore tillräckligt.

Enbart en stund av tillräcklighet skulle vara tillräckligt. Känslan av att vara komplett, att vara hel, att vara fullkomlig. Gud, vad jag längtar efter det, fullkomligheten, tillräckligheten. Men det jag känner är just ett stort O.

Enbart O

Peter PC Carlsson

Enbart vemod och en känsla av saknad kan fylla mig ibland. Vemodigt se jag tillbaks, med längtan ser jag på det som varit. Drömmande önskar jag att det vore annorlunda, att det vore som det en gång var. Eller en vemodig  känsla över att något går förlorat, något som kunde blivit. Något som inte blev. Kan man känna vemod över det? Jag gör det.

Kan man förlora något man inte haft? Längtan var stark, så var drömmen, tankarna och fantasin. Som om det vore verkligt. Som om det hade skett, som om det var sant. Då kan man känna vemod, en känsla av förlust över det jag inte haft, inte fått, men redan förlorat. Förlust av en dröm, av en fantasi, en längtan. Även om längtan finns kvar, även om lusten finns där är vemodet verkligt. Känslan av förlust.

Med vemod kan jag se tillbaks, på vägval som jag gjort. Inte för att de var fel men för att nyfikenheten på andra val lever kvar. Vad kunde jag blivit, vad kunde jag varit, hur kunde livet sett ut? En känsla av något som gått förlorat, något som saknats Vad är det om inte vemod. Så även en saknad framåt, av vägval jag gör idag, en saknad för något som inte kommer att kunna bli.

Hur svårt är det inte att leva, att veta att jag väljer rätt, att jag följer den väg som är min. Den stig som är min stig, mitt livs väg. Den är inte självklar, den är inte utstakad. Jag går den själv, jag väljer själv hur jag går. Var dag gör jag mina val. Ibland stora, ibland inte alls. Men jag går. Jag vandrar och väljer.

Så i stunder kan jag stanna, fundera och tänka på andra val, på andra vägar, på andra jag. Hur jag kunde blivit hur jag kunde gått. Vem vore jag då, vart vore jag då.

Visst är det vemod, visst är det en känsla av saknad, av nyfikenhet på det som inte blev, den jag inte blev. Livet har så många möjligheter och vi gör så många val. Framförallt väljer vi bort, väljer att säga, jag vill, men jag säger nej. Hur vet vi att vi väljer rätt, att valen inte är fel? Kan vi veta det?
Det är aldrig för sent att ge upp, att välja på nytt. Att ta nya steg, välja nya vägar, skapa en ny stig att vandra. Aldrig för sent.

Varje morgon, varje stund kan jag välja att ge upp, kan jag välja att gå en annan väg. Men vart, vad vill jag gå, vart är mitt mål, vart är ditt? Vi vandrar i våra liv, vi vandrar. Ibland med tydligt mål, ibland utan att veta vart, men vi går, vi går.

Vad annat kan vi göra utan att just gå, utan att just välja vår väg. Vi kan ge upp, ta en ny väg, gå mot nya mål, men vi vandrar, vi går. Frågan är bara vart, vart vi går. Men vi går.

Vemod är inte bara sorg, vemod är också en uppgiven längtan över att aldrig få veta hur det kunde bli. Alla val som inte blev, som valdes bort. Valen längs vägen som gjort mig till den jag är, till det som är jag.
Med en känsla av vemod kan jag se på alla de Jag som aldrig blev. På alla de Jag som aldrig kommer att bli. Så här sitter jag nu och funderar på den jag aldrig blev. Inte med bitterhet, inte ens med sorg, men med en vemodig längtan att veta hur jag kunde blivit.

Enbart vemod över den jag aldrig var, den jag aldrig blev, den jag aldrig blir.

Peter PC Carlsson

Enbart sorg var det jag fann i ett samtal. En hel del förvåning fann jag också. Förvåning över att jag öppnade mig och berättade. Hur jag mår och varför, vad jag tror ligger bakom. Jag har nästan alltid ett skratt nära till hands, skratt som en strategi att klara av.

Sorgen finns alltid där, närvarande och nära. För att inte fastna i alla sorgens fällor söker jag glädje i det som finns. Söker humor, söker lust. Om inte annat så kan jag använda mig av självironi. Driva med och skratta åt mig själv. Det jag tycker är jobbigt kan jag ofta hantera med humor, med ironi, självironi.

I samtalet idag blev jag avbruten. Han sa att han märkte att jag skrattade mycket och undrade varför. Jag svalde klumpen i halsen och svarade som det var. Att när jag berättar om saker som berör, som är jobbiga för mig, så har jag lätt till tårar. Men jag kan också hantera klumpen i halsen med tysthet eller med humor och självironi. Humorn gör att jag kan titta på mig själv utifrån, beskriva mina egenheter med värme, med självdistans. Finna det komiska i det jag gör. I den jag är.

Svaret jag fick var både bra och ytterst allvarligt. "Det låter som en stor sorg". Vad kunde jag säga annat än -Ja, det är det! Det är det.

En stor sorg finns alltid närvarande, bär jag alltid med mig. Bakom mina ofta tindrande ögon vilar tårarna, vilar sorgen, finns det en ytterst ledsen människa. Vad annat kan jag säga än att han har rätt. Jag är sorgsen, även om få märker det, ser det eller känner det. För det jag ger, det du ser är glädje, energi och självdistans. Men det jag känner är sorg.

Hur skulle jag klara mig utan humor, utan självironi, utan självdistans? Antagligen inte.

Jag orkar inte vara fyndig, orkar inte leka med orden idag. Idag är sorgen närvarande. Idag tillåter jag mig att känna efter hur jag mår.

Min strategi är klar, den är bra, jag ger den en chans. Men idag är jag sårbar, idag är jag skör, idag tillåter jag mig en spricka, låta fasaden rämna. Så jag lämnar humor, lämnar ironin, kvar blir sorgen och jag. Klumpen i halsen, det salta vattnet på min kind. Kvar är det som är jag. En sorgsen man.

Varför, är det så? Varför känner och bär jag, en sådan sorg? Sorgen är en drivkraft, är en källa till omvänd energi, men varför bär jag den med mig, varför? Skulle så gärna slippa mödan, skulle så gärna vilja vara fri, fri från sorgen, fri från de tårar som ständigt rinner längst min väg. Som förföljer mig, dag som natt. Sorgen som väntar och vakar, väntar på sin chans. Väntar på en spricka i min mur. Så genast är den där. Obönhörligt, obarmhärtigt och tycks det oundvikligt slår den till. Sorgen, min ständiga följeslagare. Mer närvarande än min egen skugga. Den syns ju bara i ljus och ljus saknas i min värld.

Sorgen, som ständigt följer, ständigt jagar mig. Jagar mig att nå fram, att nå framgång, att vara glad. Ständigt finns den där och jag flyr för att bibehålla min glädje, för att vara den som också är jag. Glad, lycklig, stark och trygg.

Sorgen, jagar, lurar och väntar. Ständigt måste jag vara på min vakt. Men så slår den till. Idag är jag sårbar, idag har jag lagt mig ner, blottat min strupe och genast hugs jag där. Klumpen växer och enbart tårar saknas. Men just nu är det torrt, inte ett öga vått.

Enbart tyngden av min sorg kan få mig att gå på knä, kanske därför jag har så starka ben, så fyllda av muskler.... Se där... ständigt finns försvaret här, självironin som sätter på autopiloten och utan att jag ens är med, slår tillbaks.

Så kom då, du sorgsna följeslagare, kom så kommer du att få motstånd. Autopiloten är ständigt på, slår sändigt tillbaks, alltid finns det moteld, alltid finns det ett nät som skydd.

Så går min dag, så går min tid, så går jag. Vid min sida följs jag åt, aldrig ensam, alltid ensam! Sorgen är ständigt där så som ensamheten, ensligheten. Känslan av att vara själv, att vara övergiven, lämnad kvar. Var?

Sorg för det som är, för det jag är, för att jag är. Sorgsen! Enbart sorgsen.

Det blir inte mer än så idag. Vi människor är så komplexa, så fulla av möjligheter och motsägelser. Idag är jag sårbar, idag gör det ont, sorgen värker i mitt bröst. Hjärtat slår fel och det värker, klumpen finns där och jag sväljer. Salt och rinnande vatten nedför min kind. Salta spår i min hud.

Idag orkar jag inte kämpa, idag lämnar jag in. En dag som sorgen segrar, en dag. Det är allt! En enda dag.

Ständigt denna kamp, denna sorg.

Enbart sorg, enbart sorg.

Peter PC Carlsson

Enbart slask kan räcka för att jag kall känna mig lite sur, lite blöt inombords. När det som idag börjar med att snöa stora blöta flingor blandat med regn blir jag lätt nedstämd. Trotts att jag vet att jag har ett val, ett val att välja min inställning så har jag svårt att låta bli att känna hur fult det är, hur illa jag tycker om slasket.

Jag kan inte på något vis påverkar att det är slaskigt ute, därför borde jag acceptera att det är så. Finna sätt att stå ut med att det är slaskigt. Jag vet det men har ändå så svårt. Regn går bra, jag kan cykla i nästan vilket regnväder som helst och jag vet att jag blir blöt. Det gör mig inte glad men jag kan stå ut med det, acceptera det. Men slasket, varför kan jag inte acceptera det.

I morse var gatorna fulla av slask, blöt snö och regn föll så att det var helt grått utanför mitt fönster. Genast surnar jag och genast springer Leon fram till fönstret, hoppar av glädje och vill genast åka både pulka och kana. Kraften rinner ur mig och jag får svårt att finna tillräckligt för att möta denna dag.

Så går vi slutligen ut, jag och Leon. Dags att gå till skola/dagis och till jobbet. Så vi börjar vandra. På något vis hör jag mig själv klaga och gnälla över blöta pölar, över hur äckligt det är. Leon trippar glatt bredvid, stampar då och då med än den ena och än med den andra foten i marken. Plask, plask, slafs, slafs. Skvätt och plask. Hans byxor är redan efter tio meter blöta och jag har fått slask på mina skor. Jag muttrar och Leon klafsar fram. Jag sur, Leon bara lite blöt.

Tänk om jag ändå kunde möta dagen som ett barn, om jag kunde se möjligheterna i det besvärliga, det jag inte gillar. Bara plaska lite, bara bli lite blöt. Slippa bli sur. Tänk om jag kunde ändra min inställning. Om jag kunde säga. Jaha idag är det slaskigt, stövlar och klafs, bara ut. Foten i kläm - Jajjemän. Men ack, jag går där och surar, lik förbannat blir jag blöt. Leon blir bara blöt. Dessutom har han galonbyxor och stövlar. Jag har skor. Korkad, javisst, och sur också....

Så tänk om jag skulle ta på mig mina stövla, plaska iväg och köpa ett par fiskarbyxor som går upp till bröstet. Sen kunde jag plaska iväg till jobbet hur det än slaskade. Jag kunde ta på mig på lunchen och klafsa runt i stan, försöka hoppa i varje vattenpöl. Stå vid övergångsstället och bara vänta på att bilarna skall köra förbi så att de kan skvätta ner mig. Hoppande och plaskande tills jag blir tagen av polisen för förargelseväckande beteende.

Om jag ändå kunde möta dagen så som ett barn, se den och ta emot den för vad den är. Göra vad jag kan av den för att den skall bli rolig. Klafs. Så nu ska jag genast öva upp min sång och ge hals längst Stockholms gator när det regnar "I´m singin in the rain". Ge hals bara, och plaskande hålla takten. Prassla med mina fiskarbyxor och för att jag riktigt skall synas så tar jag på mig en gul sydväst.

Enbart på så sätt kan all få se att där går en man som möter dagen. Han möter den så som den är och han gör det bästa av den trotts att han hatar slask.

Peter PC Carlsson

Enbart varligt kan jag närma mig. Enbart med ömsinthet och sinnligt kan jag möta andra, kan jag möta mig själv. En dag av stress och jäkt hindrar min förmåga att varligt ta tillvara det som ges mig just idag. Att se vad jag har, att finna vägar att njuta av det som just nu är. Varlighet, varsamhet borde vara vägledande för mitt liv, ditt liv. Att varligt möta någon där just hon är. Att se någon för vad just hon är, underbar.

Hur lätt har vi inte att rusa iväg, att skynda och jaga utan att ens ställa oss frågan varför. Varligt möter jag dagen, varligt ser jag dagen gry. Söndag och det mesta är stilla, är lugnt innan allt har vaknat. Vinden har mojnat, stormen är förbi. Jag vandrar sakta fram längst husen, ser hur enstaka fönster lyser. Solen stiger sakta bakom de grå molnen. Ljuset tilltar, allt är stilla. Även bilarna verkar att ta det lugnt. Varligheten finns där, finns här en tidig söndagsmorgon.

Innanför rutorna kan jag föreställa mig familjer som vaknar, barn som äter flingor.  Kvinnor som går mot badrummet, gör sitt morgonbehov. Hur de stiger in i duschen och låter sig sköljas varma, väckas av strida smekande strålar. Njutningsfullt lyfta blicken mot vattnet, varligt smekas av ett stilla flöde. Hår som löddras, tvättas ömt och varsamt, inget stress, bara lugn. Inget jäkt. Lödder som rinner längst våta nackar. Tvål som smeker bröst, ben och kön. Sinnligheten väcks en och annan passar på att njuta, smeka sig själv för att känna lusten stiga. Pirrande känsla, vällust och liv. Läppar som sväller av beröring, av smek och välbehag.

Doften av kaffe sprider sig och lockar till ännu en ny dag. Jag passerar fönster, jag passerar dörrar och hus. Varligt vaknar folk däri. Dagen är här ljuden tilltar, bilarna känner sin rastlöshet och börjar skyndande sin färd. Jag vandrar på, håller drömmarna vid liv, känner lust i min kropp. Lust att gå, att vandra. Allt fler fönster lyser och allt fler ljud hörs. Dörrar som öppnas och stängs. Barn som springer ut. En motorcykel drar iväg och ljudet ekar i luften. Ett par hundar jagar varandra och en flock fåglar lyfter i panik. Dagen är här och varligheten avtar. Jag vandrar vidare och ser hur lugnet flyr. Hur jakten återtas, på vad.

Varsamt går jag fram, varligt ser jag dagen gry. Drömmer om kroppar som möts, ser händer som rör, som berör. Rör vid mig så ska jag beröra dig så som du berör mig. Vidrör mig, rör vid mig, så vi kan röra om varandras liv. Beröra, röra varligt och ömt. Jag vandrar varligt vidare och drömmer än. Så rör mig och jag ska beröra dig.

En kort stund sluter jag mina ögon för att se, se dig här hos mig. Jag förnimmer din doft i mitt minne, jag känner din hand i min, ser dina ögon som ler. Min sinnlighet spirar och jag känner vällust på min hud som du i drömmarna berör. Jag hör dig andas mitt namn när jag tar dig i min famn. Kysser dig, njuter av dig, njuter med dig.

Så öppnar jag åter min blick för just denna dag, för det som är just nu. Men min lust finns kvar, jag bär den, bär den med mig. Leende tar jag nya steg och vandrar vidare, vandrar åter hem. Nu är dagen fylld av liv av lust och längtan, längtan till dig.

Enbart längtan

Peter PC Carlsson

Enbart X som man har barn med måste man alltid bibehålla en relation till. Många misslyckas, trotts tappra försök, med att få den att fungera och då går det ut över barnen. För andra fungerar det bra och kontakten med barnen blir då också bättre. Vi tillhör de andra. För mig och mitt X fungerar vår relation bra.

Att skiljas är påfrestande, det finns alltid orsaker till skilsmässan, till att man inte längre vill leva ihop. Oenigheter och olikheter. Samtidigt måste det vara just likheter och enighet som förenar i synen på barnen. Att ge samma budskap, att ge samma trygghet och samma stöd. Enighet som stärker dem i sin uppväxt, som hjälper dem att bli trygga.

Att ställa oenigheten och olikheterna åtsidan för att enas om det  som för alltid är gemensamt, barnen, blir skilsmässans viktigaste mål. Hur svårt det kan vara har jag förstått av andras separationer. Men ändå är det just detta man ska ha i åtanke, detta man bör uppnå.

Det känns skönt att förenas i denna enighet, i denna likhet. Om så allt annat är olika som så allt annat för isär så har vi ett fortsatt gemensamt ansvar, en gemensam vilja för våra barn.

Att lägga åt sidan, att förlåta och att enas om det som krävs var vårat mål, var våran väg. Så enade står vi där i en enad syn på våra barn. Jag hoppas och tror att det lett till att de lättare kan känna vår gemensamma kärlek till just dem. Det var ju aldrig deras skuld, aldrig deras fel att vi delades. Nej det var de som förenade oss. Det var de som gjorde att vi levde tillsammans så länge.

Jag vill alltid finnas där för mina barn, så som jag vet att mitt X alltid finns där för dem. Jag vill att de kan känna det, att de kan komma till mig, prata med mig eller bara vara. Vara med mig.

Med klokhet och värme har de hanterat sina liv, vår separation, har de funnit sina vägar att leva. Älskade barn hur stolt jag är, när jag ser er, när jag tänker på er, när jag berättar om er. Stolt att få vara er far, att få vara er pappa. Stolt över mitt X som ständigt funnits där för dem så som jag velat finnas där för dem.

Idag känner jag mig enbart stolt över mina barn, över mitt X och över att få finnas i just era liv.

Enbar en stolt far kan längta så som jag gör. Enbart en stolt pappa kan känna sådan skuld över att inte ständigt vara där, inte ständigt vara hos er.

Enbart stolt finns jag här!

Peter PC Carlsson

Enbart Spray kan vara så fruktansvärt dåliga att det skall ta en timme att logga in, få fram sin första fyllda sida av spam och lyckas få fram och läsa ett enda mail. Jag hatar Spay, hatar! Redan på den tiden då ett modem skickade 1/20 av dagens modem (fast knappt någon använder modem längre), var de snabbare än Spray. Jag misstänker starkt att de av besparingsskäl har flyttat alla sina servrar till Libyen. Där har de dessutom låtit bli att köpa uppkoppling så att när jag loggar in så ringer en klocka hos Kardaffi och han sänder ut en dresserad kamel att springa iväg med mitt meddelande till närmsta båt till Europa. Eftersom den inte avgår dagligen tar det tid för mig att hämta mina mail.

Säkert en bra besparing för Spray, för att inte tala om vilken bra motion det är för kamelen. Eller om det nu är Giraffen som Spray har som sin symbol. De borde byta symbol till en snigel. Nej förresten det vore en otrolig förolämpning mot sniglarna. En död vandrande pinne är snabbare.

Nej, det är länge sedan jag skrotade skiten, men jag har ju kvar saker jag vill skicka vidare till nya och bättre ställen. Men det tar ju sådan tid att jag bara inte hinner. Kanske om 30 år när jag är pensionär kan jag sitta och ha tid med denna väntan. Vad tusan i väntan på Gordo går ju fortare och han har fortfarande inte kommit.

Nåja, ibland måste jag få bli förbannad, så det är ju bra att Spray finns. Tack Spray för er värdelösa sajt, för ert ständiga försök att pröva och tenja mitt tålamod. Måtte ni någon gång lyckas så att jag orkar med att läsa åtminstone ett mail.

Jag kan ju trösta mig med att alla sprayburkar tar slut, denna verkar vara det, totalt slut.

Enbart slut

Peter PC Carlsson

Enbart förnimmelse av förändring av att något händer. Enbart förnimmelse av närhet, en förnimmelse av lust och längtan. En förnimmelse av glädje, av liv. Av den jag aldrig var, den jag aldrig blev.

Vi sluter våra ögon och drömmer om liv vi önskar, om hur det kunde vara. Stunder av lycka, stunder av stillhet, en frid ett lugn och tankar av längtan. Så i stunder som dessa förnimmer jag den jag också är. Jag är här och jag är nu. Allt jag nånsin kunde bli är jag, allt jag alltid varit är nu. Jag är och i stunder av lycka förnimmer jag det. En sällsam helhet, en stillsam lycka.

En dag i november, eller en dag idag, när jag blundar kan jag se. Jag ser då allt, allt det jag önskar, allt det jag drömmer och allt jag vill. Det är bakom mina ögonlock som jag är jag, som jag är hel. Här lever drömmarna, här lever jag. Här lever du, och du, och du. Här lever vi alla just så som jag vill. Jag ler och drömmer. Jag kisar och ser ut, det är grått, det är vått. Så slut dina ögon och dröm, slut dem för att se.

Med en stigande känsla av välbehag förnimmer jag den jag är. Jag ler och känner mig nöjd, den jag aldrig var är jag. Hel och komplett. Så komplex som jag. En man som lever sitt liv, som lever i ditt liv. Jag blundar och du ler, ditt hår som svajar din blick som strålar med solen. Solbränd hud, en doft av salt och kropp. Sinnlighet som vaknar och jag hör vågor som når till strand. Känner vinden på min kind, eller var det lätt din hand som strök förbi? Du fnissar och går. Lämnar små spår i sanden, jag böjer mig ner känner med fingrarna avtrycken från dina tår. Luften smakar sommar, en smak av hav av lust och längtan.

Förnimmer min lust, min längtan i den vinterlånga november där grått är livets färg. Så jag sluter åter min blick och förnimmer sommarens sinnlighet. Den närhet som livet kan ge, den glädje och de skratt av samhörighet, av tillfredställda behov. Och Gud jag längtar och jag ler. Alltid finns de där, bilderna av mitt liv. Det enda jag behöver göra är att sluta min blick för att se. Så kom min vän, kom och blunda med mig, kom, kom och dröm med mig. Låt oss drömma här i drömmarnas värld. Slut dina ögon så att du kan se, se den du aldrig var men som du också är. Se allt och du blir hel. Förnimmer du, minns du din ungdoms längtan, dina krisers lust? Minns du all din längtan,? Den finns, här och nu! Bara blunda och se! Dra in luft i din själ, fyll dina lungor med längtan och du är där. Allt, ja allt det du vill är här, är här och nu.

Varsamt tar jag mina drömmars hand, varsamt håller jag den kvar. Varsamheten binder oss samman och löser våra band. Varsamt vårdar vi varandra, drömmarna och jag. En längtan så stark, så levande stark, till något mer. Till den jag aldrig var, till den jag också är. Varsamt löses våra band när jag lyfter min blick för att se. Då allt försvinner och jag åter står här i den vinterlånga novemberdagens gråa dag.

Du ljuva dröm, du ljuva tanke, du som också är, var rädd om mig. Ta det varligt, ta det lugnt!

Släpp mig varsamt när det är dags för mig att gå!

Enbart varsamt

Peter PC Carlsson

P.S. Sista strofen är "stulen" från Di.

Enbart mun som blänker. Läppar som lätt fuktas av tungans spets. Läppar som glänser. Jag vill närma mig dem, se dem, röra dem. Så låt mig komma nära, nära. Låt mig känna doften av dig när du andas, värmen från din mun. Jag sluter ögonen och längtar efter hettan av dina läppar. Ser dina tänder gnistra då du ler, din tunga sakta glida runt din mun. Jag sluter så åter mina ögon, sväljer saften i min mun. Känner lusten som stiger.

När du ler dras läpparna lätt isär och jag längtar, längtar och kryper närmare dig. Skälvande lutar jag mig mot dig, känner din hud mot min arm. Det knottrar sig och jag ryser, du ler och säger kom. Värmen från din mun får mig att skaka, det kittlar i min mage, ner i mitt kön. Din röst får mig att förstummas. Längtande ser jag din tungas rörelse när du talar, när du viskar mitt namn, din längtan. Jag drar in luft, känner doften av din lust. Sluter mina ögon ser dina läppar fyllas, svälla, ser dem kyssa min mun, omsluta min lem. Jag drömmer och hjärtat slår, jag längtar och blodet rusar.

Dina läppar lyser, glänsande glöd. Jag vill böja mig fram, luta mig över dig och kyssa din mun. Känna smaken av dig, doften suget i din mun. Jag suger lätt på din läpp, du biter och drar tillbaks. Jag låter min tunga leka med din, vi låter dem rulla runt, så som jag längtar att rulla med dig. Så se min mun, smaka och bit. Se hur jag ler, ser hur jag längtar, hur jag trånar och ber.

Läppar som lyser, min lust som tänds. Glänsande, strålande leende och fyllda med blod. Röda och svällda sväljer du mig. Lust och längtan. Sug i din blick, din mun. Jag sluter mina ögon och ser din åtrå. Sug i din mun med glänsande tand, spelande tunga och lekande läpp. Du ler och jag smälter, du ser och smeker med tungan din mun. Skälvande ser jag dig, känner hur benen mjuknar och lemmen växa. Synen grumlas och andningen blir tung. Tungan klibbar och hjärtat slår. Lust, lust och längtan. Åtrå som stiger längtan så stark. Jag vill börja mig fram kyssa din mun fatta din hand.

Dina läppar söker, min hud hettar och brinner av din mun. Din tunga som fuktar min hals, min bringa. Gud vad jag brinner, brinner. Älskade kom till mig, kyss mig nu, kyss mig. Låt mig brinna med dig. Längtan är här, jag brinner, kom, kom och brinn med mig. Kom, kom och ta min hand i din, ta min mun i din. Känn mig, smaka mig, ät mig, ta mig här och nu. Låt mig fyllas av dig så ska du hyllas av mig. Så kom, kom och omslut mig, slut dina läppar om mig, delar av mig och dela mig. Slut dig runt mig så ska jag sluta mig till dig.

Mun som glänser, läppar lätt isär, längtan och lust skälvande lutar jag mig mot dig, vågar jag, vågar jag. Ja, ja, jag kysser dig här och nu.

Enbart lust och längtan till dig.

Peter PC Carlsson

Enbart sinnlighet och lusten att känna det som omger oss. Lusten längtan att känna livet. Lusten och erotiken i våra liv. Lust som driver längtan efter närhet, ömhet, värme. Sinnlighet, mina sinnen som tänds och vaknar. Lust och längtan efter hud, av beröringen av din kropp mot min. Dofter av sommar, jag känner en vind, hör det minsta ljud och känner smaken av din tunga.

När du rör dig ser jag ditt hår bölja, jag ser dina armar röra sig i takt med dina långa ben, din stjärt som gungar och med målande rörelser stryker fram längst den väg du går. Jag känner doften av dig, av ditt hår, din hud och av din parfym. Jag sluter ögonen och drömmer om en kväll med dig. Låter känslorna finnas, låter dom omfamna mig så som jag vill omfamna dig. Smak av salt från din hals när jag nuddande lätt låter min tunga röra dig. Viskandes ömt av värme och längtan i ditt öra.

Din hand som så lätt rör vid mitt bröst, jag hör mitt eget hjärta slå, blodet i mina ådror som pulserar genom min kropp. Synen av dig som bedövar, doften som eggar lusten som tänts. Se min mun som söker sig fram längs din kropp, känn handen innanför din blus hör mig andas ditt namn, se hur jag längtar se hur jag brinner. Känn doften av min längtande kropp, känn hur jag växer i din hand. Känn smaken av min tunga, låt pulsen slå, hjärtat vibrera, pulsera. Längtan i förening, känn med hela din kropp, alla dina sinnen hur jag omsluter dig, hur jag för mig med dig, förförs av dig.

Sinnlighet, närvaro i våra känslor. Upplev dem starkt, känn, smaka, se dofta och lyssna på min kropp så som jag vill uppleva dig. Leva upp med dig, bli upplivad med dig. Uppeggad och egga dig. Låt oss älska låt oss njuta drömma och finnas just här, just nu. Så lev med mig, kom, kom och kom med mig så ska jag komma idig. Igen, igen och igen. Ta min hand och njut med mig så som jag vill ta din hand och njuta av dig, med dig.

Enbart njuta av dig.

Peter PC Carlsson

Enbart ett lugn kan fylla oss med stillhet, med ro. Lugn i oss själva, trygg i den vi är. Ett lugn i att vara den vi är, i att vara den jag är. Att leva mitt liv med stolthet. Att leva och känna en ro, ett lugn. Lugn i de vi är, trygghet att bara få var de vi är, att vara den jag är. Som hela och trygga människor kan vi leva.

Jag söker lugn, frid inom mig. Vi söker lugn för att leva. Så enkelt och så svårt söker vi vår väg att leva som hela trygga och lugna människor. En frid och stillhet som omger oss får oss att växa, får oss att forma vårt liv så som vi vill. Lugn att känna, lugn att ge den kärlek vi så väl behöver.

Så söker vi vårt lugn, vår frid, vi söker tid för ro, för stillhet och styrka. Att bara vara trygg i sig själv, kunna känna en inre frid, ett lugn. Att bara ligga ner och duga för just den du är, för just den jag är. Vi har så lätt att jaga lyckan, jaga efter ett lugn för att få frid. Konsumera och fly. Köp dig fri från din oro från din längtan.

Stillhet, frid och lugn ord som kan vara tomma eller fylla vår dag. Jakten kan vara slut, flykten är över. Svaret finns där, svarat är här. Lugn, bara lugn. Finns det där, finns det här min frid, mitt lugn. Tryggheten jag söker, den vi alla söker. Att bara vara, att bara duga. Lugn i mig, trygg för just den jag är. Friden läger sig och molnen skingras. Någonstans där långt in bakom molnen finns en sol, min sol att lysa. Så lys, skin, skin på mitt skinn. Lys och glöd så som jag vill leva med glöd och energi, strålande och lugn.

Enbart lugn kan jag finna när jag är mig själv, när jag är jag. När stillheten drivit molnen på flykt, när värmen omsluter mig.

Så kom mitt lugn, kom du vackra så, kom och lys på mig, skin och stråla. Låt stillheten finna sin plats, sin ro att vara stark.

Stilla natt, heliga natt! Allt är frid....

Stilla natt, heliga natt! Mörkret flyr, dagen gryr...

Lugn i en gryende dag där mörkret flyr. Stilla natt, frid och ro. Enbart lugn som gör mig stark. Stark idag, stark att leva, att drömma. Att känna och ge.

Enbart stark efter en stilla natt.

Peter PC Carlsson

Enbart värme som sköljer över oss. Varmt väder, varma kläder. Inte minsta gnutta snö. Kanske är det klimatförändringar, kanske är det min önskan om att leva i ett varmare klimat. Men om det är det sista så var detta inte vad jag önskade. Inte slask och 2-5 plusgrader. Nej jag vill ha värme, sol. Värme är 25-30 grader. Även kvällstid. Inte slask, regn och grådask.

Jag vill ha färg, sprakande färger och en klarblå himmel. Nu är det svart när jag vaknar, när jag somnar och däremellan är det olika nyanser av grått. Grått är nog den färg jag tycker sämst om. Grått som döljer solen, grått som bäddar in vår tid, grått som smoggen och grått som tristes. Grått, grått enbart grått.

Jag vill leva i färg, leva i ljus inte i mörker och inte i den gråa smet som omger oss nu. Livet blir så mycket enklare med färg, med ljus, det blir liv, det blir lust och rörelse. Hur kan vi annat än känna oss nere är gråheten omsluter oss. Hur kan vi annat än sakna, längta och drömma om något mer, om något annat. Hur kan vi annat än längta bort.

Så jag sluter mina ögon och drömmer mig bort, jag längtar till en anan tid, till ett annat liv. Jag längtar och ler. Låter drömmen omsluta mig och jag ber. Längtan och lust till något mer, till det jag är. Fri att leva, fri att känna värme och vilja. Gud vad jag längtar, inte efter dig men efter värme, efter lusten som kommer när dagen är ljus, när livet är varmt.

Enbart värme och ljus. Så slut dina ögon och dröm dig bort, enbart drömmar kan värma när dagen är trist, när natten är kall och färgen är grå. Enbart drömmar om något annat om något mer. Om en tid som var, om en tid som kan bli.

Så kom, kom och värm min själ, smek min kind och värm min mun med kyssar och smek. Kom, kom värme kom och lek med mig. Låt livet leka med mig så som jag leker med dig. Så kom, kom och lek. Kom, kom och värm. Bara kom. Älskade kom, kom till mig, kom och kom med mig. Bara kom så att vi kan värma. Kom och var varm med mig. Bara varm, varm.

Enbart varm

Peter PC Carlsson

Enbart vänner finns där när det blåser. Enbart de bästa och starkaste står kvar när vinden tar i, när orken tryter.

När jag isolerar mig, drar mig undan. Knackar du på min dörr då? Lämna du en lapp i lådan, ett brev en ros i en bukett. Vem står fast när jag sviker, vem står kvar när jag faller? Vem reser mig upp, vem rättar mina fel? Jag har vänner som alltid finns för mig. Som ger mig motstånd när jag minst vill ha det och som mest behöver det.

Enbart vänner finns där när det blåser. Enbart de bästa och starkaste står kvar när vinden tar i, när orken tryter.

Vänner som finns, som möter och bemöter oss. Vänner som ger utan krav på att få. Vänner lever sina liv och bereder en plats för mig däri. I deras liv ligger jag och duger. I mitt söker jag mening med min dag. Det finns och det är hos vänner vi lever kvar. Enbart den som lever kan dö, så vänskapen måste vårdas hur stark och stolt den än må vara.

Enbart vänner finns där när det blåser. Enbart de bästa och starkaste står kvar när vinden tar i, när orken tryter.

Vi lever våra liv var för sig, nära eller långt, långt bort. Men varken närhet eller distans spelar roll i denna vänskapskarusell. Vi blandar och vi ger. Enbart de trogna blir kvar. Med några länkas vi samman, sitter ihop med starka band. "Vart du dig i världen vänder villar lyckan i vännens händer". Alltid nära om än så långt borta. Vänner som ger mig kärlek när jag inte förtjäna det.

Enbart vänner finns där när det blåser. Enbart de bästa och starkaste står kvar när vinden tar i, när orken tryter.

En helig plats där vi kan vila, en stund av stillhet och av ro. Du ger till mig jag ger tillbaka, förtrolighet och ett troget hjärta som slår för dig, som slår för mig. Enbart sår som du kan läka. Enbart liv som vi kan leva. Din hand i mitt hjärta, ditt öra vid min mun så binds vi samman, så förs vi fram. Längtar så starkt och känner så väl din röst som vaggar, som vyssar mig fram

Enbart vänner finns där när det blåser. Enbart de bästa och starkaste står kvar när vinden tar i, när orken tryter.

Peter PC Carlsson

Enbart den som lever kan dö. Det är just nu, just idag jag lever. Det är just nu, just idag som du lever. Så låt oss leva, leva, leva. För utan liv kan vi inte dö. Vem vill leva för evigt när det är idag som livet pågår. Tänk att leva i nuet, att vara närvarande just i denna stund. Det är just nu, nu när du läser detta som du lever. Nu, inte sen, bara nu. Att drömma om ett bättre liv är bra, men att leva våra liv så som de är, oavsett drömmar, är större.

Var dag vi stiger upp, var dag vi går till sängs är värd att vårda, var dag. Oavsett hur vi mår, oavsett att drömmarna inte uppfyllts är just denna dag vårt liv. Är just denna dag ditt liv. Oavsett om vi är bekräftade eller inte, oavsett. Det är idag jag lever, det är nu. Och här ligger jag och duger.

Vi har så lätt att leva på någon helt annan plats än där vi är. Vi lever i och för våra drömmar, vi lever i minnen av en tid som varit eller vi lever i en förväntad framtid. Under tiden rinner livet iväg. Livet är nu och enbart den som lever kan dö. Enbart den som varit levande kan bli odödlig. Så låt oss leva, låt mig leva, var dag och låt var dag vara just idag. Just idag när livet är.

Vad gör vi av vår tid. Hur vet du att du lever just idag? Allt för ofta flyr vi från dagen utan att ta tillvara just den stund som är. Leva livet så som det är. Enbart den levande kan dö, enbart den som lever blir odödlig.

Jag menar inte att vi ska vara nöjda med det vi har utan att sträva efter att få det bättre, men jag menar att oavsett hur du mår oavsett hur ditt liv är så är ditt liv just nu. Det kan bli bättre, det kan det alltid men det är nu du lever. Det är nu jag lever. Jag är inte nöjd, men jag lever.

Det är inte alltid jag inser det. Att mitt liv är just nu, att det är just idag. Att det är genom att vara levande när jag lever som jag kommer att leva för alltid. Själva livet gör mig odödlig. Livet gör mig levande, så jag lever. Lever just nu, just idag.

"Inte visste jag att alla dessa dagar som gick var livet". Tänk att vakna upp på en bädd av vita lakan, en bädd där det står ett bord med vit duk, ett levande ljus och en enda röd ros. Bredvid på en stol sitter någon jag känner igen och gråter. Håller min hand och försöker att le. Alla dessa dagar som gick var mina, denna dagen tillhör någon annan. Alla dessa dagar då jag ännu levde var just mitt liv. Vem tillhör livet nu? Vem tillhör ditt liv, just nu?

Livet är mitt att leva, livet är ditt att leva. Enbart den som lever kan dö, enbart den levande kan leva för alltid, så lev min vän, lev och gör det nu, enbart nu.

Enbart nu.

Peter PC Carlsson

Enbart drömmar om att var dag ska bli den bästa, ska bli just så som vi vill att den skall vara. Vi människor har drömmar om så mycket, en del stora en del små. Det viktigaste är att vi drömmer att vi vill något med vår tid, med vårt liv. Ibland är drömmen att kunna stiga upp ta på sig och klara av just den dag som väntar. Ibland är drömmen att resa om så inte till månen så kanske på besök hos vänner eller kanske en dröm om en semester i sol. En dröm om värme och bad. En dröm om kärlek Vi drömmer alltså finns vi. Det är drömmar som får oss att vilja, som får oss att ta steg.

För en del är drömmen ett eget hem, att få sova inne, att kunna äta sig mätt, att slippa frysa. För andra är det att få kraften att lämna sitt hem, att kunna gå, att bli fri, att gå vidare. Men alla har vi drömmar hur olika de än må vara så är drömmarna just våra. Visst är våra drömmar olika men de har en sak gemensamt, att få det bättre. Att bli något annat, något mer. Vi drömmer om något som inte är, något vi inte är, något vi inte har men något vi önskar. Drömmen om ett bättre liv, ett annat liv.

Ofta tänker jag vilka hjältar som varje dag lever sina liv. I blogg efter blogg delar människor med sig av sin sorg, sin ensamhet, sina problem, sin vardag. Delar med sig av hur man blivit inte tack vare sin bakgrund utan trotts sin bakgrund. Vilka hjältar, vilka vardagshjältar som varje dag stiger upp, som varje dag klarar av sitt liv trotts att deras drömmar ännu inte slagit in.

Vad kan vara större än just det, att leva sitt liv, att klara sitt liv, att göra det bästa av det och fortsätta att drömma om att det ska bli bättre. Ett liv där vi klarar att ge kärlek till de vi älskar, ett liv där vi klarar att älska oss själva för just de vi är. Vilka hjältar och vilken dröm att drömma.

Så dröm, för guds skull, dröm. Dröm om ett liv du vill leva men lev det liv du lever. För du är en hjälte, om än en drömmande hjälte.

Enbart drömmar

Peter PC Carlsson

Enbart mening söker vi. En ständig livslång jakt efter mening. Meningen med livet, med vår tillvaro. Vad är just min roll, vad är min uppgift, varför finns jag? Vi kan välja att ta frågan på allvar eller skaka den av oss men vi kommer inte ifrån att oavsett om vi gör det medvetet eller omedvetet så söker vi mening. En mening att falla tillbaks på, att lita till att stödja oss på.

För de djupt troende kan svarat vara givet. Det finns en Gud, en Allah, en Jehova, en Shiva eller vem det nu är. Tron kan försätta berg och meningen kan vara given. Frågan har funnit sitt svar. Men alla andra, alla vi som inte har denna djupa övertygelse vi, vi söker också. Samma fråga men helt andra svar.

Karriär, konsumtion och kroppsfixering kan blir vårt svar, kan bli vår mening. Drömmen om en resa om en familj kan ge oss tillfälliga svar, ge oss en mening. Att lyckas i sitt jobb att älska sina barn. Allt detta har naturligtvis mening. Men ändå är vi människor sökare. Vi söker svar på frågor vi inte ens vet att vi ställt oss. Rastlöshet och behovet av att känna oss älskade, omtyckte för just de vi är. Ständigt följer det oss. Vi vill något mer, vi söker ett svar.

Jag söker ett svar, jag söker en mening. I brist på det kommer tungsinthet, kommer mörker. Meingsfullhet med min tillvaro. Att vara nyttig, att göra nytta, att tas i bruk, att tas tillvara. Att känna mening med att vara att bara finnas. Här ligger jag och duger. Här sitter jag och är älskad för just den jag är. Här sitter jag och älskar mig själv. "Jesus älskar alla barnen, röd, gul, vit och svart gör det samma har han sagt!" En sång från min barndom, men vetskapen om att vara älskad är inte alltid nog. Är inte alltid tillräcklig.

Eller är det så att den mening vi kan finna är just att få känna känslan av att vara älskade, älskade för just de vi är? Vad kan vara större? Vad kan vara starkare än just känslan av att varav älskad, känslan av att själv kunna älska. Älska någon för just det den är. Inte trotts, utan just för sina fel, just för sina brister.

"Älska din nästa så som dig själv". Älska din nästa såsom mig själv. Men jag älskar ju inte mig själv. Inte för den jag är. Kan jag då älska min nästa och ska jag älska honom/henne så som jag älskar mig själv? Att söka meningen, att söka svar är kanske att söka möjligheten till att känna och kunna ge en sann och villkorslös kärlek. Sen må kärleken vara till en högre makt, till vår nästa eller till oss själva.

Hur svårt är det inte att just älska villkorslöst. Är det den mening jag söker, att kunna villkorslöst älska mig själv för den jag är, för den jag blivit. Inte för den jag vill vara, inte för den jag kunde blivit?

Att försonas med den jag är och älska mig för just det. Här ligger jag och duger. Tänk hur härligt att ärligt kunna säga: "Jag älskar mig själv så därför kan jag älska just dig."

Jag är trygg, jag står fast. Jag heter Peter som kommer från Petrus (som betyder klippa) så jag står fast, jag ska icke förneka tre gånger innan tuppen gal. För jag älskar dig, så som jag älskar mig. Kanske vore då min mening uppfylld. Kanske kunde jag då förlåta mig själv för att jag är den jag är. Kanske älska mig för den jag är.

Enbart att älska har en mening, så kom, kom och kom med mig, älska att älska med mig såsom jag älskar att älska med dig när jag känner att du njuter av att älska med mig just för att du älskar mig.

Peter PC Carlsson

Enbart en bekräftelse på att vi duger, på att vi är bra, på att vi är Ok söker vi. Ständigt, ständigt vill vi bli bekräftade. Duger jag? Är jag OK. Vi köper och konsumera för att känna oss bra, för att bli OK. Snälla säg att jag är bra, säg att jag är duktig, säg att jag duger! Men för helvete säg att jag duger!

Att bli älskad att bli sedd för den vi är, är grundläggande behov. Hjalmar Söderberg skriver i sin bok "Doktor Glas" från 1905:  "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad."

Ständigt söker vi bekräftelse på att vi är OK. En del mer än andra. En del behöver dagligen och stundligen framhäva sig själva för att bekräftas att de är bra. Jag har mött så många som har en ständigt behov av bekräftelse, antagligen för att de inte känner sig tillräckliga. För att de inte kan känna att de duger. Otillräckligheten står ständigt på lur. Ständigt jagas vi av monster i vårt huvud som hävdar att vi måste, att vi borde att vi skulle. Ständigt, ständigt.

Så snälla säg att jag duger! Att jag är bra för den jag är.

För ett par år sedan lästa jag extra på universitet. Det var mitt i den tid då jag var sjukskriven för utbrändhet. På en anslagstavla såg jag en rubrik till en föreläsning "Här ligger jag och duger". Här ligger jag och duger. Jag läste om och om igen. Tårarna steg i mina ögon folk gick förbi, salt vatten rann ner för mina kinder och bildade små våta sträck. Kvar stod jag, Här ligger jag och duger!. Salt vatten, snor droppade och jag stod kvar. Här ligger jag och duger.

Någon stans inom mig gick en föreställning sönder. Föreställningen att jag är värdet av det jag gör, värdet av mina prestationer. Motsatsen till att jag ligger här och duger. Jag stod kvar, tårar, snor rann. Studenter gick förbi.

Där stod en gubbe och grät, en gubbe stod där och snorade ner universitetet. Stod han där och dög? Nej han dög inte. JAG dög inte. Jag stod inte där och dög.  !

Det var just det, att inte duga. Att ständigt känna behov av bekräftelse. Att duga, att vara OK.

Att duga som den jag är, det är ett mål. Att älska mig själv för den jag är. Trotts mina brister, trotts mina fel. Trotts allt det jag skulle vilja vara. Så älska mig, älska mig, älska mig för den jag är? Men det gör jag inte. Jag älskar mig inte, jag duger inte. Jag bekräftar mig inte! Jag ligger inte här och duger. Duger du för den du är?

Jag vill älska mig själv, älska mig för den jag är, för den jag blivit, inte för den jag önskar att jag var. Jag är. Det borde räcka. Jag är! Så jag borde älska mig för att jag är. Jag borde duga. Jag vill duga. Så snälla jag, bekräfta mig! Bekräfta dig. Jag är bra som jag är, med alla mina fel och brister. Är du bra som du är, med alla dina fel och brister?

Jag bekräftar dig, du är bra, du är underbar. Med alla dina fel och brister.

För att vandra, för att gå, för att leva kan vi inte göra det allena. Vi behöver bekräftelse, vi behöver stöd för att känna att vi är älskade för just de vi är. Så älska mig, älska mig så som jag älskar dig!

Men jag kan inte älska mig, jag har inte lärt mig det ännu. Så jag likt så många andra vandrar runt, söker stöd, söker bekräftelse för att känna att just jag duger. Tänk en dag kan jag ligga ner, titta upp i skyn och sluta mina ögon, sluta dem och säga med sanning "Här ligger jag och duger". Vad mer kan jag då begära?

Att ligga ner och duga, att inget göra men ändå duga. Duga för den Jag är. För den Jag har blivit. Så älska mig, slå mig, bind mig och piska mig men snälla du låt mig åtminstone känna, höra och veta att jag duger.

Enbart duger

Peter PC Carlsson

Enbart sår kan läka. Men vi måste se dom, sköta om dem och vårda dem. Så slicka dina sår så att de kan läka. Alltid finns ärren kvar, alltid kommer du att veta att de finns där. Såren, slagen, huggen. Allt det som sårar, allt det som smärtar och gör ont. Det finns där, kommer alltid att finnas. Men det måste inte alltid kännas. Efter såren får vi ärr, ärr som är läkta sår men som finns kvar som en påminnelse om det som skedde, det som hände. Men också en påminnelse om att vi lever vidare. Utan dessa ärr skulle du inte levt. Det är läkta sår, sår som inte längre blöder.

Det finns saker som inte borde få hända, saker som är för onda för att ens platsa i sagor av bröderna Grimm. Ändå händer det, ändå finns de som vill såra, de som gör sår, de som dödar. Små och obetydliga människor som enbart kan leva genom att göra andra illa.

Ständigt brottas jag med att försöka förstå, förstå hur en del människor, oftast män, kan begå de mest bestialiska handlingar. Men jag kan inte förstå, jag kan inte. Jag vet att det sker, men jag kan inte förstå.

För ett tag sedan var jag på en fest där en journalist berättade om en sajt där man kunde se riktiga mord. Några dagar senare fanns artikeln i DN. Människor som filmas medan de blir mördade. Hur ska jag kunna förstå detta?

Hur kan vi förstå. Små obetydliga människor som våldtar, misshandlar och dödar. Ibland är verkligheten för tung att ta in. Ibland ser andra på och gör inget för att stoppa, inget för att hindra. Att se på utan att agera. Hur ska jag kunna förstå det?

Det finns de som ingriper som själva blir offer, som själva blir slagna till döds. Ändå är det just det vi måste göra, ingripa, agera och reagera. Annars är vi inga människor. Vi har alla ett val, ett val att såra eller att läka och att läkas. Så vårda dina sår, låt de läkas. Försonas med det som skett, med det onda som hänt. Lämna det bakom dig, låt det förpassas till något som varit och dinna sår kan läkas till ärr. Ärr som enbart blir en påminnelse om något som varit, inte om något som är.

Vi har alla sår, mer eller mindre djupa som blöder som vi behöver slicka och plåstra om för att de ska läka. Ibland behöver vi hjälp för att de ska läka. Hjälpen kan vara ett plåster men ofta är det samtal för att kunna försonas med det som skett. En försoning för att kunna lämna, för att kunna bli hel igen.

Aldrig ska du skämmas för sår och ärr som andra givit dig, enbart för dem vi givit andra. Skulden och skammen tillhör förövaren även om han ofta är allt för skadad för att känna den. Försoning med det som skett ger oss kraften att inte vara ett offer för det förflutna, för det som sker. Försoning ger oss möjlighet att ställa oss upp med våra ärr och våga vara de vi verkligen är. Fullkomliga människor som har rätt att leva just våra liv, rätt att vara, rätt att finnas, rätt att bli älskade för de just vi är.

Älskade prinsessa du har rätt att bli älskad för den du är. Jag älskar dig för den du är fast jag inte vet vem du är. Jag älskar dig för att du är den du är, för att du finns. Mer behövs inte för att älska dig. Så slå tillbaks, slicka dina sår låt dem läka till ärr. Jag tycker inte synd om dig. Varför skulle jag göra det? Nej jag tycker om dig, för att du finns!

Detta inlägg skriver jag efter att ha läst en av de mer gripande berättelser som bloggvärlden hittills gett oss. "The Fucking princess"

Enbart sår kan läka

Peter PC Carlsson

Enbart svårt att förstå ibland hur allt hänger ihop. Jag menar när nu Gud har skapat världen, gjort oss till sin avbild och gett oss en fri vilja. Ja sen tar han, eller om det nu är en hon, sin hand ifrån oss. "På sjunde dagen vilade han." En otroligt lång dag. För den måste ju pågå fortfarande, eller vad gör Gud nu. Gud vad gör du nu? Lyssnar på våra böner, titta på hur vi lever våra liv. Se oss synda, se oss göra det bästa vi kan? Vad gör du?

Du ska inte se det som kritik. Antingen gör du saker som jag inte ser, eller så har du en välförtjänst vila. Men igår när jag slappade hela dagen efter nyårsnattens fest så tänkte jag på dig. På hur många miljarder år du ska vila. Din hand skulle behövas här och nu.

Kanske har du inte sett det men din avbild håller som bäst på att förstöra förutsättningarna för liv på din planet. Det vore väll synd, när du lagt ner så mycket jobb att du måste vila i miljarder år. Tänk om du får börja om igen. Skapa allt på nytt. Då kanske du ska modifiera din avbild. Fixa till oss lite.

Vi håller ju på som bäst själva, genmodifiering, har du hört om det? Vi kan till och med klona får och kalvar. Inte illa för en avbild. Nu pysslar vi lite med stamceller också. Ja det kallar vi de celler som är själva grunden till att utveckla ett liv. Ja så snart ska vi nog kunna plocka fram nya människor och kunna leva helt i avskildhet. Visst det kan tyckas lite konstigt med tanke på vår dyrkan till sex. Men så är det i vart fall. Påven blir säkert glad.

Sex behöver ju inte ha något med avkomma att göra. Nej vi kommer säkert att kunna programmera vår egen avbild snart, sen ska vi vila. Vila och vila, vi ska ligga i sängen och ha sex. För det gillar din avkomma. Bara så att du vet det. Du vet Gud vi är inte mycket för det där med jungfrufödsel, nej tillverkningen pysslar vi gärna med. Ja det har till och med bildats religiösa sekter som påstår sig stå extra nära dig. Där har finns pastorer som får SMS från dig och en egen brud som är redo att möta Jesus när helst hans lust faller på. Kristi-brud kallas hon. Fast egentligen heter hon Åsa Waldau och det är nog en riktig knäppgök som inte fått plats inom psykvården. Så om du bryter din vila en stund så kan du ju se till att hon börjar ta sin medicin.

Pastorn, ja han sitter inne. Han lät mörda sin fru så att han fritt kunde ha sex med barnflickan. Jajjemän. Men det var ett tag sedan. Nu väntar vi som bäst på nästa sekt. Du mins väll Hans Schejke. Det var en kille det. Han hade ett antal kvinnor som tyckte om en gammal gubbe i långt skägg..... (du vet så som du ofta framställs) och de vill få sig en liten uppstjärtning då och då. Vad uppstjärtning är, jo på vanlig svenska så är det pisk på bara baken. Det gjorde den gubben glad.

Nå, jag får erkänna, det är nästan att jag kan sakna Hans och hans uppstjärtningar. Men sen kom ju teknikutvecklingen och du började sända SMS. Fast jag tillåter mig att tvivla på att det verkligen var du. Lika väl som jag tvivlar på att den helige ande formligen väller ut över Livets ords församlingsmedlemmar. Som de talar i tungor. Konstigt nog är det totalt obegripliga språk de vräker ur sig. De förstår inte ens sig själva och än mindre varandra. De måste på något vis missuppfattat att tungotalet var ju för att få ett nytt och begripligt språk. Men jag ska ju inte vara för säker, det kan ju finnas några Alien någonstans som pratar just så som de. Så Livets ord och UFO-jägarna kan göra gemensam sak, ställa sig med en skyllt och på obegripligt språk skriva välkomna.

Nå Gud, jag tänkte bara att om du nu är ledig så kanske du slappar på samma vis som jag och surfar runt lite i cyberrymden. Då hamnar du ju förr eller senare på min blogg så här har du några av mina funderingar. Skriv gärna en kommentar om du har någon. Skicka inte SMS, jag är inte bra på det, tycker att det är så tråkigt.

Vi hörs

Enbart jag

Peter PC Carlsson

Enbart nytt är året, enbart nya löften att bryta.

Det finns många sätt att fira nyår, mycket man kan göra just vid tolvslaget. Jag mins när det skulle bli millenieskifte, ni vet då alla klockor skulle stanna och krisplanerna aldrig behövde tas i bruk. Ja det skiftet var det några om ville flyga från tidszon till tidszon för att fira igen och igen.

Nu tog vi inte flyget igår, men vi ringde till Taxi. Kvart i tolv lyfte vi luren för att den skulle kunna komma fram inom en timme. Tidigare hade vi ringt och försökt att förbeställa men det gick inte nyårsnatten. Så kvart i ringde vi och tio i tolv står bilen där. Jaha, ska vi då fira nyår i baksätet på en Taxibil. Fnissande tar vi med oss en flaska skumpa och sätter oss i bilen. Raketerna skjuts upp vart vi än kör, smällare smäller och folk vandrar längs gatorna. Så slår klockan tolv vi skålar och beskådar fyrverkeri efter fyrverkeri. Till och med Taxichaffisen blir bjuden på skumpa fast tackar nej. På skansen står Jan Malmsjö och lyfter blicken mot skyn ser samma syn som vi. Ännu ljuder hans stämma i TV-apparaterna "Ring klocka ring!" och det ringer i klockor och telefonerna dör men Taxichaffisen svarar i sin mobil. Önskar gott nytt och det gör även vi. Stadsdel efter stadsdel glider förbi det smäller och blänker. Året är nytt men natten är ändå svart.

Fnissande stiger vi ur, skålar med chauffören en sista gång, lämnar 340 kr och går in. Året är nytt! Idag är jag slö, idag är jag lat och jag trivs med det. TV och film precis som en nyårsdag skall vara. Lat, lat och lite slö.

Enbart Taxi

Peter PC Carlsson