Enbart mening söker vi. En ständig livslång jakt efter mening. Meningen med livet, med vår tillvaro. Vad är just min roll, vad är min uppgift, varför finns jag? Vi kan välja att ta frågan på allvar eller skaka den av oss men vi kommer inte ifrån att oavsett om vi gör det medvetet eller omedvetet så söker vi mening. En mening att falla tillbaks på, att lita till att stödja oss på.

För de djupt troende kan svarat vara givet. Det finns en Gud, en Allah, en Jehova, en Shiva eller vem det nu är. Tron kan försätta berg och meningen kan vara given. Frågan har funnit sitt svar. Men alla andra, alla vi som inte har denna djupa övertygelse vi, vi söker också. Samma fråga men helt andra svar.

Karriär, konsumtion och kroppsfixering kan blir vårt svar, kan bli vår mening. Drömmen om en resa om en familj kan ge oss tillfälliga svar, ge oss en mening. Att lyckas i sitt jobb att älska sina barn. Allt detta har naturligtvis mening. Men ändå är vi människor sökare. Vi söker svar på frågor vi inte ens vet att vi ställt oss. Rastlöshet och behovet av att känna oss älskade, omtyckte för just de vi är. Ständigt följer det oss. Vi vill något mer, vi söker ett svar.

Jag söker ett svar, jag söker en mening. I brist på det kommer tungsinthet, kommer mörker. Meingsfullhet med min tillvaro. Att vara nyttig, att göra nytta, att tas i bruk, att tas tillvara. Att känna mening med att vara att bara finnas. Här ligger jag och duger. Här sitter jag och är älskad för just den jag är. Här sitter jag och älskar mig själv. "Jesus älskar alla barnen, röd, gul, vit och svart gör det samma har han sagt!" En sång från min barndom, men vetskapen om att vara älskad är inte alltid nog. Är inte alltid tillräcklig.

Eller är det så att den mening vi kan finna är just att få känna känslan av att vara älskade, älskade för just de vi är? Vad kan vara större? Vad kan vara starkare än just känslan av att varav älskad, känslan av att själv kunna älska. Älska någon för just det den är. Inte trotts, utan just för sina fel, just för sina brister.

"Älska din nästa så som dig själv". Älska din nästa såsom mig själv. Men jag älskar ju inte mig själv. Inte för den jag är. Kan jag då älska min nästa och ska jag älska honom/henne så som jag älskar mig själv? Att söka meningen, att söka svar är kanske att söka möjligheten till att känna och kunna ge en sann och villkorslös kärlek. Sen må kärleken vara till en högre makt, till vår nästa eller till oss själva.

Hur svårt är det inte att just älska villkorslöst. Är det den mening jag söker, att kunna villkorslöst älska mig själv för den jag är, för den jag blivit. Inte för den jag vill vara, inte för den jag kunde blivit?

Att försonas med den jag är och älska mig för just det. Här ligger jag och duger. Tänk hur härligt att ärligt kunna säga: "Jag älskar mig själv så därför kan jag älska just dig."

Jag är trygg, jag står fast. Jag heter Peter som kommer från Petrus (som betyder klippa) så jag står fast, jag ska icke förneka tre gånger innan tuppen gal. För jag älskar dig, så som jag älskar mig. Kanske vore då min mening uppfylld. Kanske kunde jag då förlåta mig själv för att jag är den jag är. Kanske älska mig för den jag är.

Enbart att älska har en mening, så kom, kom och kom med mig, älska att älska med mig såsom jag älskar att älska med dig när jag känner att du njuter av att älska med mig just för att du älskar mig.

Peter PC Carlsson