080123 Enbart vemod

Enbart vemod och en känsla av saknad kan fylla mig ibland. Vemodigt se jag tillbaks, med längtan ser jag på det som varit. Drömmande önskar jag att det vore annorlunda, att det vore som det en gång var. Eller en vemodig  känsla över att något går förlorat, något som kunde blivit. Något som inte blev. Kan man känna vemod över det? Jag gör det.


Kan man förlora något man inte haft? Längtan var stark, så var drömmen, tankarna och fantasin. Som om det vore verkligt. Som om det hade skett, som om det var sant. Då kan man känna vemod, en känsla av förlust över det jag inte haft, inte fått, men redan förlorat. Förlust av en dröm, av en fantasi, en längtan. Även om längtan finns kvar, även om lusten finns där är vemodet verkligt. Känslan av förlust.


Med vemod kan jag se tillbaks, på vägval som jag gjort. Inte för att de var fel men för att nyfikenheten på andra val lever kvar. Vad kunde jag blivit, vad kunde jag varit, hur kunde livet sett ut? En känsla av något som gått förlorat, något som saknats Vad är det om inte vemod. Så även en saknad framåt, av vägval jag gör idag, en saknad för något som inte kommer att kunna bli.


Hur svårt är det inte att leva, att veta att jag väljer rätt, att jag följer den väg som är min. Den stig som är min stig, mitt livs väg. Den är inte självklar, den är inte utstakad. Jag går den själv, jag väljer själv hur jag går. Var dag gör jag mina val. Ibland stora, ibland inte alls. Men jag går. Jag vandrar och väljer.


Så i stunder kan jag stanna, fundera och tänka på andra val, på andra vägar, på andra jag. Hur jag kunde blivit hur jag kunde gått. Vem vore jag då, vart vore jag då.


Visst är det vemod, visst är det en känsla av saknad, av nyfikenhet på det som inte blev, den jag inte blev. Livet har så många möjligheter och vi gör så många val. Framförallt väljer vi bort, väljer att säga, jag vill, men jag säger nej. Hur vet vi att vi väljer rätt, att valen inte är fel? Kan vi veta det?
Det är aldrig för sent att ge upp, att välja på nytt. Att ta nya steg, välja nya vägar, skapa en ny stig att vandra. Aldrig för sent.


Varje morgon, varje stund kan jag välja att ge upp, kan jag välja att gå en annan väg. Men vart, vad vill jag gå, vart är mitt mål, vart är ditt? Vi vandrar i våra liv, vi vandrar. Ibland med tydligt mål, ibland utan att veta vart, men vi går, vi går.


Vad annat kan vi göra utan att just gå, utan att just välja vår väg. Vi kan ge upp, ta en ny väg, gå mot nya mål, men vi vandrar, vi går. Frågan är bara vart, vart vi går. Men vi går.


Vemod är inte bara sorg, vemod är också en uppgiven längtan över att aldrig få veta hur det kunde bli. Alla val som inte blev, som valdes bort. Valen längs vägen som gjort mig till den jag är, till det som är jag.
Med en känsla av vemod kan jag se på alla de Jag som aldrig blev. På alla de Jag som aldrig kommer att bli. Så här sitter jag nu och funderar på den jag aldrig blev. Inte med bitterhet, inte ens med sorg, men med en vemodig längtan att veta hur jag kunde blivit.


Enbart vemod över den jag aldrig var, den jag aldrig blev, den jag aldrig blir.


Peter PC Carlsson

Kommentarer till Enbart

Postat av: jane

Det jag har läst någonstans, jag tror det var i Skårderuds bok, Oro är att vi kan skilja på den vita sorgen och den svarta sorgen.
Den svarta sorgen är sorgen efter något vi har haft och förlorat.
Den vita sorgen är den sorg vi känner över det vi aldrig haft men alltid längtat efter.
Jag tycker att det är en bra tanke och den hjälper mig att få en lyckligare barndom. Jag kan sörja det familjeliv jag aldrig fick och förlåta mina föräldrar som heller aldrig hade den harmoni och trygghet som gör att vi kan ge våra närstående kärlek och uppskattning.

Jag läser vidare i din blogg. Intressant!

shyQ på Mp och AB-bloggen

2008-01-26 @ 11:38:50
URL: http://blogg.aftonbladet.se/1179

Kommentera Enbart här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0