Enbart otillräcklighet var det jag fann. Det vi framförallt pratade om i samtalet häromdagen. Den känsla som jag ständigt bär med mig, den och ytterligare en, skuld. Otillräckligheten har jag känt sen... ja, jag vet inte när. Så länge jag minns. Jag räcker inte, räcker inte till. Mina, andras och förväntade förväntningar är det som ger mig känslan. Vad är jag, att känna mig tillräcklig. Har jag rätt att vara det, tillräcklig. Tillräcklig för vad? För ganska mycket egentligen. Ändå är det just bokstaven O som jag fäster mig vid, Otillräckligheten. O som i icke. Icke tillräcklig. För vad, för vem?

Jag bär med mig mitt liv, dagligen, stundligen. Hela jag är närvarande, även när jag inte vet det. Hela mitt jag, all min kapacitet, allt det som gjort att jag nått ditt jag nått. Att jag lyckats med allt det som gjort mig till den jag är. Ändå är det just bokstaven O som jag har så lätt att fästa mig vid. O. O Oooohhhh vad det låter bra, det är OOOOet i i Ordet som gör det.

O, vad det låter bra, o vad jag skulle vilja känna att jag är tillräcklig. Att jag räcker, att jag är bra, att jag duger, att världen är nöjd med mig. Så få som bryr sig, ändå bryr jag mig om just mitt o, just det att jag inte känner att jag är och gör tillräckligt. Prestera mera!

Prestera mera kärlek, prestera mera närhet, prestera mera jag är här för dig. Prestera mera nöjdhet. Prestera. Prestera.

Jag vet att jag försökt att göra mitt bästa, jag har till och med gjort det, mitt bästa. Jag har inte kunnat göra mer, det har varit allt jag har kunnat. Ändå, ändå känner jag mig inte nöjd. Jag tycker att jag borde kunnat mer, att jag borde gjort mer, funnits mer, levt mer. Allt, borde jag mer. Så O-tillräcklig, så mycket O.

Jag vill finnas för alla de jag älskar, jag vill vara en viktig person, en som man kan luta sig emot, en som man kan älska, en som man kan se upp till, en som du kan tycka om, en som jag kan tycka om. Skulle så gärna vilja just det, tycka om mig själv, för den jag är, tycka om mig för att jag är. Att jag är som jag är. Inte trotts det, utan just för det. Men jag är otillräcklig. Tänk om du kunde tycka om min otillräcklighet, om den räckte för dig, om den räckte för mig. Tänk om jag kunde tycka om mig för att jag är jag. Tycka om mig för att jag är otillräcklig. Att det vore tillräckligt.

Enbart en stund av tillräcklighet skulle vara tillräckligt. Känslan av att vara komplett, att vara hel, att vara fullkomlig. Gud, vad jag längtar efter det, fullkomligheten, tillräckligheten. Men det jag känner är just ett stort O.

Enbart O

Peter PC Carlsson