Enbart tempo är vad det har varit de senaste dagarna. Visst kan jag planera för att få tid att göra saker innan deadline, visst kan jag planera för att få underlag och kunna börja producera. Men det räcker inte alltid med planering. Verkligheten för mig och inte minst för andra gör att det ofta blir förskjutningar. I dessa lägen kan jag välja att säga Nej, det går inte eller acceptera att lägga in en turboväxel under några dygn för att klara av det som skall göras. Det är inget självklart val, inte minst utifrån hur man skall hantera stress.

För egen del sa jag tidigare alltid jajjemän, det går bra. Numera säger jag. Jag kommer att göra ett ärligt och tappert försök trotts att tiden talar emot mig. Jag ser att det är teoretiskt möjligt, men jag vågar inte lova något.

Det kan tyckas som en marginell skillnad men det är det inte. Dels spelar det roll för mig. Jag pekar på att det är egentligen för sent och inte längre möjligt, men trotts det kommer jag att försöka. Jag säger samtidigt att det är inte mitt fel om det inte går, det är för sent och det beror inte på mig men jag kommer att göra vad jag kan för att det skall bli möjligt. Samtidigt säger jag att jag kan inte garantera att det går. Dvs jag ger mig själv marginaler och möjligheter att backa ur.

När jag som tidigare enbart sa jajjemän. Då gav jag inga reservationer och all press låg då på mig att fixa produktionen trotts att det kanske berodde på andra att det inte kunde gå. Så tidigare förhållningssätt gav mig skulden om det inte gick och nuvarande ger mig äran om det går. Det är en vässäntlig skillnad, inte bara i form av att få ära eller skuld utan också i för mig själv. Känner jag att det är mitt fel, eller känner jag att det är min förtjänst?

Det är inte en fråga om nyanser, det är en fråga om att vara tydlig och att visa att jag kommer att göra mitt yttersta för att det skall gå. Dessutom skulle jag med nuvarande förhållningssätt inte känna skuld för att det inte gick. En mer realistisk bild över min förmåga att klara, att lova. Givetvis ger massor av jobb under kort tid en massa adrenalin och skapar stress. Men det betyder inte att det är negativt. Intensivt arbete där vi känner stress är ok om vi efteråt ger oss tid att vila, återhämta oss. Men främst är det vårt förhållningssätt som avgör hur vi tar stressen.

Att redan från början vara tydlig med att detta kommer att bli svårt, detta är egentligen inte möjligt gör att jag väljer ett förhållningssätt som skyddar mig. En sköld mot att känna skuld, dåligt samvete och skuld för att det inte går. Nu kan jag nöjd lämna resultatet efter mig bara genom att ha klarat av det. Skulle jag haft förhållningssättet från början att jajjemän detta fixar jag. Då krävs det redan från början att jag skall klara det och det är först när det är ett riktigt bra resultat som jag kommer att känna mig nöjd, först då som jag kommer att få en positiv respons.

Tydlighet i huruvida det är möjligt, vad det kommer att krävas för insatts är avgörande för hur jag sedan ska uppfatta mitt eget resultat och framförallt för vilken form av respons jag kommer att få.

Förhållningssätt kan jag alltid välja, men jag kan inte alltid välja över hur min arbetssituation kommer att se ut, hur andra skall agera. Förhållningssätt är inte bara en sköld mot att känna otillräcklighet, det är också frågan om professionalism. Att göra bedömningar och vara tydlig i förutsättningarna.

Men nu är det tempo, nu är det produktion. Även om jag har angett att förutsättningarna gör att jag inget vågar lova så rusar adrenalinet i kroppen. Timmarna går och jag jobbar så många jag orkar. Det enda jag har sagt är att det är teoretiskt möjligt och att jag skall göra allt vad jag kan för att det skall gå. Jag är nöjd med det.

Enbart nöjd.

Peter PC Carlsson