Enbart sår kan läka. Men vi måste se dom, sköta om dem och vårda dem. Så slicka dina sår så att de kan läka. Alltid finns ärren kvar, alltid kommer du att veta att de finns där. Såren, slagen, huggen. Allt det som sårar, allt det som smärtar och gör ont. Det finns där, kommer alltid att finnas. Men det måste inte alltid kännas. Efter såren får vi ärr, ärr som är läkta sår men som finns kvar som en påminnelse om det som skedde, det som hände. Men också en påminnelse om att vi lever vidare. Utan dessa ärr skulle du inte levt. Det är läkta sår, sår som inte längre blöder.

Det finns saker som inte borde få hända, saker som är för onda för att ens platsa i sagor av bröderna Grimm. Ändå händer det, ändå finns de som vill såra, de som gör sår, de som dödar. Små och obetydliga människor som enbart kan leva genom att göra andra illa.

Ständigt brottas jag med att försöka förstå, förstå hur en del människor, oftast män, kan begå de mest bestialiska handlingar. Men jag kan inte förstå, jag kan inte. Jag vet att det sker, men jag kan inte förstå.

För ett tag sedan var jag på en fest där en journalist berättade om en sajt där man kunde se riktiga mord. Några dagar senare fanns artikeln i DN. Människor som filmas medan de blir mördade. Hur ska jag kunna förstå detta?

Hur kan vi förstå. Små obetydliga människor som våldtar, misshandlar och dödar. Ibland är verkligheten för tung att ta in. Ibland ser andra på och gör inget för att stoppa, inget för att hindra. Att se på utan att agera. Hur ska jag kunna förstå det?

Det finns de som ingriper som själva blir offer, som själva blir slagna till döds. Ändå är det just det vi måste göra, ingripa, agera och reagera. Annars är vi inga människor. Vi har alla ett val, ett val att såra eller att läka och att läkas. Så vårda dina sår, låt de läkas. Försonas med det som skett, med det onda som hänt. Lämna det bakom dig, låt det förpassas till något som varit och dinna sår kan läkas till ärr. Ärr som enbart blir en påminnelse om något som varit, inte om något som är.

Vi har alla sår, mer eller mindre djupa som blöder som vi behöver slicka och plåstra om för att de ska läka. Ibland behöver vi hjälp för att de ska läka. Hjälpen kan vara ett plåster men ofta är det samtal för att kunna försonas med det som skett. En försoning för att kunna lämna, för att kunna bli hel igen.

Aldrig ska du skämmas för sår och ärr som andra givit dig, enbart för dem vi givit andra. Skulden och skammen tillhör förövaren även om han ofta är allt för skadad för att känna den. Försoning med det som skett ger oss kraften att inte vara ett offer för det förflutna, för det som sker. Försoning ger oss möjlighet att ställa oss upp med våra ärr och våga vara de vi verkligen är. Fullkomliga människor som har rätt att leva just våra liv, rätt att vara, rätt att finnas, rätt att bli älskade för de just vi är.

Älskade prinsessa du har rätt att bli älskad för den du är. Jag älskar dig för den du är fast jag inte vet vem du är. Jag älskar dig för att du är den du är, för att du finns. Mer behövs inte för att älska dig. Så slå tillbaks, slicka dina sår låt dem läka till ärr. Jag tycker inte synd om dig. Varför skulle jag göra det? Nej jag tycker om dig, för att du finns!

Detta inlägg skriver jag efter att ha läst en av de mer gripande berättelser som bloggvärlden hittills gett oss. "The Fucking princess"

Enbart sår kan läka

Peter PC Carlsson