Enbart nostalgisk kan jag känna mig när jag minns tillbaks på ett av mina första jobb. Som 19 åring jobbade jag ett tag på ett hem för utvecklingsstörda. En av de personer som jag fortfarande snart 25 år senare mins med stor värme är Folke. Han bodde inte i det hus där jag jobbade men vi stötte ofta på varandra ute på gården och vi gillade varandra. I vart fall gillade jag honom och han brukade passa på att utnyttja att jag gjorde det.

Folke var en kutryggig liten gubbe på strax över 60 år som hade ett stort, nej enormt, intresse för små skruvar, muttrar, sladdar, mojänger och mackapärer. Det fanns inte en gång som vi stötte på varandra utan att han frågade mig med, djup långsam och lite släpig röst: "Peter, Peter, Peter har, har, har, har du någon skruv till mig?  Har, du, har du någon skruv, någon skruv till mig, har du det, har du det?"

I början hade jag aldrig några skruvar till Folke, men efter ett tag brukade jag ha med mig diverse gamla skruvar, muttrar, gamla tändstift och pricken över i var nog den gång jag tog med mig en gammal utbränd generator. Folke blev så underbart glad. Det var som små barn på julafton. Längtan efter en present som äntligen skulle komma. Så kom den och förväntan när paketen öppnades, tindrande ögon och oförställbar glädje. Folke fick inte sina mojänger inslagna av mig, men hans glädje var så underbar och total för varje liten mutter, varje liten krökt och rostig spik.

Varje gång han fick något av mig så sa han samma sak, och alltid med både samma förvåning och glädje: "Får jag den Peter, får jag den?"

En dag ville han att jag skulle följa med honom in i hans rum. Stolt öppnade han något av sina skåp och plockade fram diverse små grejer. En efter en tog han fram dem och berättade stappligt vad det var och av vem han fått den. Han mindes betydligt bättre än jag vad han fått av mig. Och utan omsvepp berättade han om hur han klippt av några kablar från en bil, och var han gjort det. Folke brukade gå runt i samhället och tog med sig en liten avbitartång. En dag var han nere i samhället där mina föräldrar har ett hyreshus. Där klippte han av tio centimeter av en elsladd som gick till en motorvärmare. Lyckligtvis var inte kontakten i så han fick ingen stöt.

Folke var för det mesta lycklig, åtminstone när han fick håla på med sina grejer. Så gärna visade han och berättade om dem. Att de var trasiga, krokiga och rostiga spelade ingen som helst roll. Kanske var det därför jag blev så enormt förvånad den dag jag fick höra att personalen hade tagit alla hans grejer och förbjudit honom att skaffa fler. Än idag kan jag inte riktigt förstå varför.

Detta var en sorg för Folke, alla hans små skruvar, muttrar, mojänger och mackapärer var nu borta och ett förbjudet glädjeämne för honom. Det var inte längre samma Folke som jag möte, han var mera tyst, mera inbunden och inte alls lika glad.

Tidigare när jag möte honom ute kunde han i ren glädje känna sig tvungen att avbryta och göra något helt annat. Ni vet som två hankatter som slåss, plötsligt sätter de sig ner bredvid varandra och börjar att tvätta pälsen, sen fortsätter de att slåss. Folke kunde mitt i ett engagerat samtal om sina muttrar plötsligt känna behovet av att köra ner bägge händerna djupt i sina gabardinbyxor och leka med snoppen. Den bollade han från hand till hand samtidigt som han räckte ut tungan och med spottande ljud körde bil.

Sen fortsatte han sin berättelse. Men efter att skruvarna var borta fanns inte samma intensitet kvar. Han var berövad en del av det som var viktigt för honom. Så ung och rebelliskt som jag var så ökade jag genast på mitt förråd av saker jag tog med till Folke. Kanske var det därför som den gamla generatorn, den trasiga bensinpumpen de utslitna bromsklossarna blev så tacksamt mottagna av Folke. Den glädje jag såg i hans ögon var viktigare än de tillsägelse som jag fick för att jag fortsatte att ge honom grejer när det bestämts att han inga skulle ha.

Folke är fortfarande en av de finaste och varmaste människor som jag har mött. Det fanns så mycket värme, så mycket kärlek och glädje i denna lilla farbror. Om du fortfarande levt Folke skulle jag gärna gett dig ett gäng gamla datordelar som jag nu har i överflöd.

Ibland tänker jag på hur viktigt det är att vi inte förlorar vår förmåga att se vad som är viktigt. För Folke var dessa mojänger viktiga, för mig var hans glädje viktigare än regler. Vad som var viktigt med reglerna och att frånta honom glädjen vet jag inte.

Enbart varma minne av Folke. Jag sänder dig en tanke och en rostig mutter.

Kram

Peter PC Carlsson

Kolla gärna (intressant.se)