Enbart vardag som går är en del av vårt liv, är vårt liv. Enbart just denna dag, denna vardag är det jag lever för. Det är lätt att halka, börja drömma och fly in i dem mitt i vardagen. Fly bort från det som vi ser som trist och tråkigt. Istället för att inse och göra det bästa av just det som är vårt liv. Var dag är mitt liv och det är vardagar som är den största delen av livet.

Att leva i framtiden, dåtiden eller någon annanstans är inget annat än en flykt. Ändå är det så svårt att leva just nu, att leva idag, att leva var dag och ta den till vara.

Under fem dygn låg jag inne på sjukhus för en akut gallstensanfall. Jag låg i ett rum med fyra andra människor och en massa sköterskor som kom in och tog hand om oss. Jag låg där och kände hur smärtan kom och hur den gick. (Mer om det sedan, hur den kan vara relativ). Vi var fyra personer som just då under dessa dagar delade vårt liv med varandra. Det var just då detta som var mitt liv.

Det är i dessa stunder som det är en konst att kunna leva. Att kunna finna mening och njutning av den dag som är, trotts smärta och dofter från allt för slappa tarmar, svettiga lakan och från en sjukvård som är långt ifrån ren.

Uno, mannen bredvid mig var de första dagarna så borta att han kunde inte ens trycka på larmknappen när han behövde det. Han kunde inte prata, åtminstone inget som vi kunde förstå. Hans hy var så gul att det var omöjligt att förstå att hud kan ha den färgen. Hans gångar mellan lever och galla var täppta så reningen i kroppen fungerade inte så som de skulle.

Anita, kvinnan mitt emot mig var pigg och glad de första dagarna. Hon hade opererats en gång fören månad sedan för sin cancer i magsäcken. Nu hade hon nästan ingen magsäck kvar och hon fick sin näring genom dropp. En stor påse med en vit vätska som sakta rann in i hennes arm dag efter dag, liter efter liter. Genom näsan gick en slang ner i en påse, dit rann magsafterna, eftersom öppningen till tarmen fortfarande var tom och hon väntade på en ny operation.

Fadima, hette kvinnan snett emot mig. Hon var den enda som var yngre än jag i rummet. Hennes smärta tycktes tävla med min och vi växlade att kalla på sköterskorna för att be om mer medicin. Aldrig tidigare har jag hört talas om bukspottsinflamation. För henne var det tredje gången hon låg inne för samma sak.

Vi delade liv några dagar, Fadima, Anita, Uno och jag. Samma avdelning och i väntan på att vårt vanliga liv skulle återvända. Fritt från sjukdom och från smärta. Men nu låg vi här, nu delade vi rum och nu delade vi våra stunder med varandra.

Först njöt jag av stillheten, av lugnet, av att kunna ligga i lugn och ro och bara läsa. Så jag läste, bok efter bok. Fadima pratade i telefon, samtal efter samtal och Anita fick besök efter besök. Uno, fick också besök men det var mest de besökande som pratade, han låg tyst och var bara gul.

Så tog de bort Uno, hans gångar skulle rensas och han var borta hela dagen. Anita skulle opereras och hon berättade det för alla som kom dit och för alla som ringde. Men hennes operation, liksom min blev uppskjuten dag efter dag. Det kom ständigt nya patienter som var i större behov av vård och operation än vad vi var. Så hennes vita dropp fortsatte att rinna in i hennes arm. Fadima blev dag efter dag bättre, smärtan minskade och hon sluddrade inte längre när hon pratade. Sluddrandet kom från de starka smärtstillande mediciner hon fick från början.'

På natten brukade jag och Anita turas om att vakna, tända lampan och läsa några kapitel. Sedan släcka den igen och somna om. Uno låg hela tiden tyst så när på sina gaser och sitt snarkande. Han var fortfarande gul. Fadima var tyst. Nätterna gick och vi väntade.

Så en morgon när jag vaknade, natten efter att jag skulle ha opererats var Anita borta, hon var på operation. Uno kördes åter bort för en ny rensning av gångarna och jag lästa min bok. Fadima pratade i telefon och sköterskorna gick sina rundor. Fick fick tabletter att svälja och när det blev allt för svår smärta kom sprutorna fram.

För en kort stund kunde jag då försvinna bort, bort från den dag som var mitt liv. Det onda var borta och jag kände inget annat än att hela världen snurrade runt. Jag brukade försöka läsa, men kunde inte koncentrera mig. Jag brukade försöka gå men var tvungen att håla mig i min droppstång. Oftast somnade jag, sov en stund och vaknade fortfarande utan smärta och ville att världen skulle slutat att snurra. Det hade den. Jag njöt en stund, kände hur det kunde vara, hur det en gång varit.

Fortfarande låg jag där och väntade på Jocke med kniven. Så kom han, han gled in i sina gröna kläder bara en iten stund efter det att de åter rullat in Anita som ni var trött och helt tyst. Om en och en halv timme skulle det vara min tur. Så var han borta, så gick han och jag hade ju massor av frågor. Men han var borta.

Jag steg upp, gick till duschen och gjorde mig ren, tog på mig rena kläder, rakade mig och såg till att tömma min blåsa.

Även dessa dagar är mitt liv, var dag är mitt liv och jag lever nu. Det är nu jag lever och det är i denna stund jag vill finna njutning och anledning att må bra.

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant. Ta gärna ställning mot FRA-lagen och läs tidigare inlägg. Här kan du också komma i kontakt med din riksdagsledamot.