Enbart yppig. Ja det verkar definitivt att vara en stark trend. Vi människor blommar ut under sommaren och det är inte minst då som de yppiga formerna märks. Är det enbart så att jag är gubbsjuk och lägger märke till detta först nu eller har allt fler kvinnor fått större bröst och tajtare tröjor.

När jag samtalar med en väl tilltagen urringning så måste jag verkligen tänka hela tiden och anstränga mig än mer för att blicken skall vara på ögonen och inte i klyftan och på bröstvårtorna. Är jag sexistisk nu, eller enbart mänsklig? Tolka mig rätt, jag tycker det är otroligt tilltalande och njuter av det vackra jag ser. Men det är inte alltid så lätt.

Jag var hos en doktor för ett antal månader sedan. En vacker kvinna som var lite äldre än jag men som verkligen månat om sin kropp och att också se till att framhäva den. Urringningen var djup och klädseln lös. Det var som gjort för att vila blicken just kring hennes bröst. Att sitta och samtala med en vacker doktor är trevligt men ganska jobbigt när det mesta av tankarna går till att hålla blicken under kontroll.

Så många kläder med så djupa urringningar. Hur ska man egentligen kunna tolka det på annat vis än att det är meningen att jag skall kolla just på det som kläderna väljer att framhäva? Yppigheten. Men det är ju inte direkt accepterat att jag under ett samtal sitter och med välbehag låter min blick smeka ett par välformade och framhävda bröst.

Det är inte lätt att vara man ibland. Men det är härligt med sommaren och då och då kan jag ju inte låta bli att lägga min blick till vila. Underbart är det att vila. Ibland vilar blicken på silikon men lika fullt så njuter jag av sommaren.

Nog är det så att kvinnorna blir yppigare och yppigare. Inte tror jag att det beror på att de föds med större bröst utan snarare att modet framhäver det var och en har men också att allt fler fyller på sina former.

Själv har jag härliga benmuskler men mina biseps är inte mycket att skryta med. Kunde kanske låna ett par bröstinlägg och lägga dem på mina armar. Även killar vill vara yppiga. Det är ju bra mycket enklare än att träna.

Peter PC Carlsson

Enbart alldaglig är oftast vad jag känner mig som. En människa bland alla andra. En vanlig dag på jobbet känner jag ofta att jag inte gör skäl för min lön. Men så vissa dagar så exploderar jag, det sprudlar och jag finner vägar till kontakter jag inte ens funderat på. Är det vad som kallas Flow? Kanske, kanske inte. Men jag kan finna vägar, vägar till nya former av samverkan. Dessa dagar känner jag mig så mycket mer än alldaglig. Dessa dagar känner jag att jag gör rätta för min lön.

Det krävs tålamod att kunna lita på sin egen förmåga att skapa de kontakter som krävs. Just nu står jag i just det vägskälet. Snart kommer jag att veta hur det går. Snart vet jag hur jag lyckats skapa band som ger en vinna vinna situation för alla inblandade.

Just i denna stund tillåter jag mig att känna mig nöjd. Nöjd med den jag är och med det jag gör.

Peter PC Carlsson

Enbart tålamod krävs för att klara en del dagar. Inte minst tålamod med min egen otillräcklighet. Att erkänna den och att trotts den ta ytterligare ett steg. Att trotts att man känner sig allt för liten för rollen man iklätt sig så spelar vi den. Det krävs tålamod för att urholka en sten med hjälp av droppande vatten. Ibland brister mitt tålamod med mig själv. Jag skulle så gärna vilja vara mer komplett, vara mer fullkomlig, mer hel. Men jag gör vad jag kan just nu. Just nu är detta vad jag förmår och jag förlåter mig för mina brister. Men det krävs tålamod.

Visst vore det skönt med en katolsk tro och biktfader dit jag kunde gå och bekänna mina synder, mina otillräckligheter. Ja gud, jag finns och jag räcker inte till. I min fantasi kan jag höra svaret "För vem räcker du inte till min son!" Tomt ekar mitt svar i mitt inre... för mig, för mig räcker jag inte till!

På något vis vill jag mer, men jag vet inte vad. Ibland kan jag känna att jag kommer till min rätt, men oftast står jag där med en påse av skam i min hand och en säck av otillräcklighet på min rygg. Jag bär dem och strävar ändå framåt för än har jag inte givit vika, än har jag inte givit upp.

Våra liv flätas samman och vi lever dag efter dag. Maten är oss given och vi lever, men det är inte nog. Vi vill så mycket, att allt inte är nog. Vi vill ha det nu och genast och sedan blir vi deprimerade för att vi inte har några mål.

Mer och mer funderar jag på om det inte är just vår välfärd som är vårt problem. Vår brist på kamp för att leva, för att känna lust och längtan till något vi innerligt önskat. Något vi länge strävat efter, något vi länge åtrått högt. Men långt innan vi hunnit längta har vi redan önskan i vår hand.

Tålamod min vän, allt kommer i sinom tid. Fortsätt att sträva, fortsätt att längta, att önska och att drömma! Men måtte inte alla våra drömmar uppfyllas allt för snart. Vi behöver åter lära oss att ha tålamod, att ge saker sin tid. En blomma växer och blommar, men den behöver sin tid. Så också våra drömmar. Men allt för lätt lånar vi upp, skuldsätter oss och köper oss fria från vår längtan, från våra drömmar och mål.

Ändå är det just denna längtan, detta tålamod och dessa drömmar vi behöver. Behöver för att ge vårt liv en mening. Vi behöver kampen, motståndet för att fortsätta att sträva.

Vi njuter som bäst när vi längtar som mäst.

Peter PC Carlsson

(se intressant)

Enbart Liv som spirar, som blommar ut. Värme och människor som slår ut i full blom. Knoppande, barhudade vänder vi oss mot solen. Det är lätt att förstå denna soldyrkan i vårt annars så mörka och kalla land. Livet kommer åter, likt knoppar och grönskande gräs blommar vi ut under korta sommarmånader. Det ligger en värme och en erotisk känsla över hela vårt land. Ledighet som närmar sig eller som just inletts. Avspänning och förväntan. Så mycket att ta igen, att återta att uppleva denna ljuva tid.

Samtidigt är det lätt att våra högt ställda förväntningar går i kras. Den ansamlade spänningen grumlas av regn och brist på sol. Då rusar vi likt ett lemmeltåg mot resebyråerna och bokar mot vilket pris som en plats i solen. Delar plats med andra nordbor på en sandstrand och doppar våra bleka kroppar i ljummet vatten runt medelhavet.

Vi äter dricker och vi njuter, drar in ljummen kvällsluft i våra lungor och gläds åt att kunna sitta ute sent på kvällarna. Gärna lyssnar vi till den lokala musiken. Vi njuter av gränder, av den främmande kulturen som blir allt mindre främmande var gång vi reser.

Folk som kommer från Thailand beskriver med varma hjärtan hur väl de blivit bemötta hur vänliga alla var. Under min senaste resa som gick till USA så möttes jag av en underbar vänlighet. Särskilt mins jag en medelålders kvinna på ett snabbköp, som när hon fick höra att jag var ickeamerikan, tog min hand och tittade i mina ögon och frågade om alla hade bemöt mig väl. Om jag känt mig välkommen. Jag svarade som det var att alla hade bemöt mig väl. Då nickade hon och log samtidigt som hon sa att det var ju för väl.

Vilken inställning. Vi bör bemöta det annorlunda, det vi inte känner till med nyfikenhet och med vår gästfrihet. Allt annat är ju egentligen att visa oss oartiga. Kanske ska jag själv tänka till och bjuda in det som för mig är så främmande och skrämmande. Främlingsfientliga Sverigedemokrater. Var i består deras rädsla? Jag tror att det är just rädsla som styr främlingsfientlighet. Även om det döljs bakom en massa ord.

Det är här och nu vi lever och det är tillsammans med alla andra vi lever. Hur vi lever och hur vi väljer att samverka avgör var och en av oss. "Du har väll blivit bra bemöt?"

En del har undrar varför jag tillåtit Sverigedemokrater att skriva svar på min inlägg. Jag tror att ett öppet klimat bara kan försvaras med öppenhet. Så länge svaren är inom lagen är jag för en öppen dialog. Även om det mesta jag skriver om snarast handlar om känslor.

Enbart öppen

Peter PC Carlsson

Läs gärna (www.intressant.se/intressant)

Enbart midsommar är en tid vi ständigt längtar till. En tid då sommaren är här, ledigheten står bak dörren och vi längtar. En längtan som räcker året om, längtan efter värme, efter ljus och efter sol. Många låtsas att vi njuter av de fyra årstiderna, att det är skönt med regn, med mörker,med piskande vind. Men alla njuter vi av midsommar, av den värme som kommit eller som kommer.

Midsommar blod är vad vi firar. Förr skulle vi män stöta vår säd i jorden för att garantera att det skulle bli ett fruktsamt år. Lite missförstånd där skulle jag tro. Just att stöta säden i jorden (runka och spruta på marken) är knappast fruktsamt. Ljuset är som mest mest påtagligt just denna tid på året. Så är kontrasten. Kontrasten mot hur vi vanligen lever, i mörker eller åtminstone i dunkel. Sverige är fantastiskt på många vis men knappast är det vädret som lockar.

För de flesta är midsommar en högtid då vi dricker, eller snarare super, oss fula. En högtid då vi ger oss själva rätten att koppla av med mängder av alkohol. När man inte gör det anses det som underligt. Igår var jag underlig, näst intill osvensk ett par öl och det var allt. En film som avslutning på kvällen. Vi satt hemma och firade själva. Nog tog vi oss förbi midsommarstången, tittade på dansen och undrade varför man skall hoppa runt stången som en groda.

Även en treåring som min son reagerar och tittar med förundrade ögon på de vuxna som skuttar runt. Det går inte att låta bli att förundras över kulturen. Vad är det som är så bra med att sitta på huk, hoppa som en groda, sätta händer till öron och svans, samtidigt som man sjunger "ej öron, ej svansar hava de!"?

Kultur är en gemenskap, en yttring av tillhörighet. Konstigt för mig som aldrig tyckt mig höra till det jag känt som löjeväckande. Men det är vårt kulturella arv, det är den svenska kulturen. Att sitta på huk och hoppa som en groda, runt en penis som tränger in i en slida. Den ursprungliga midsommarstången var en symbol för en kuk och trängde in i en ring -en slida.

Jag är inte emot denna kultur, jag känner mig bara inte delaktig i den, lika lite som jag känner delaktighet i muslimernas brytande av fastan. Kultur är ett sätt att skapa och känna gemenskap, men det behöver inte betyda att vi alla känner oss tillhöriga. Jag har dock inget emot firandet. Och firar gärna själv, även om det är utan hoppande runt en kuk.

Peter PC Carlsson

kolla (intressant.se)

Enbart reflektion där vi ges tid att tänka och fundera över hur det egentligen är. Allt för sällan reflekterar vi över våra liv, våra ståndpunkter och åsikter. Tex vad tycker vi om FRA-lagen.

Var gång jag sätter mig ner och ger mig själv tid att reflektera så kommer jag till nya insikter. Det är lätt att leva livet slentrianmässigt, att låta rutiner och strukturer ta hand om och ruta in våra liv.

Framför allt när det är hektiskt, när jag inte hinner, så är behovet av reflektion som störst. Där är just då, just när vi inte ger oss tiden, som vi behöver den. Men den tid vi behöver är inte för att jäkta vidare än mer, det är för att fundera över hur våra liv ser ut, hur vi lever dem och om vi vill fortsätta exakt så som vi gör?

När jag hamnar i en kö, i en affär eller i en bilkö så har jag ett val. Ett val att irritera mig och ständigt byta kö för att snabbare komma fram, eller också ta detta tillfälle som ett välkommet avbrott. Ett avbrott vi uppenbart i stunden inte kan göra något åt. Vi kan om vi vill nyttja köerna till att reflektera, till att fundera och bara acceptera att vi inget kan göra i stunden.

Det är lätt att bli stressad i en mängd situationer som vi inte kan påverka. Men om vi i köerna istället använder tiden till att koppla av, att reflektera så är tiden inte förspilld. Den är vunnen! Tid vi plötsligt får. Inte mer tid, men väl ett tillfälle då vi kan välja att vara irriterade eller att nyttja den till reflektion.

När nu en näst intill enig riksdag har bestämt sig för att utöka kontrollen (FRA-lagen) så finns det anledning att fundera. Det är bara ett parti som är emot själva principen av övervakning, nämligen miljöpartiet. S och V rösta denna gång nej, men mer för att opponera mot Alliansen. Det var S som initierade lagen, med stöd av V. De enda som konsekvent var emot är Miljöpartiet.

Är de då de enda liberalerna?

Att S och V står för övervakning är inte förvånande då de värnar kollektivet före individen. Men hur kan ett liberalt parti som Folkpartiet och ett parti som Centern, som allt mer profilerat sig som liberaler, rösta igenom denna integritetskränkande lag?

Det finns nu anledning för mig att åter reflektera över min politiska ståndpunkt. Vilket parti passar mig om jag är socialliberal? Visst jag kan och har nästan alltid taktikröstat, men var finns det parti jag kan dela värderingar med?

Hur kan man kalla sig för ett liberalt parti när man "piskar" igenom en lag som man antog igår? Jag har svårt att se det. Det krävs reflektion från min sida, eftertanke, fundering och kanske också omvärdering.

Att konservativa partier som Kd och M röstar på en medborgarkontroll förvånar mig inte. Individen är inte så viktig i konservatismen, bara när det gäller att utkräva ansvar och att klara sig själv. Men för en liberal så är individen grunden i ett samhälle. Dess frihet är central. Men nu har småföretagare Maud och "The fax-finger" (internt skämt) Jan Björklund missat en central del. Individen!

Att enskilda individer hojtar och gör sig till som Fredrik Federley är inte mycket att säga något om. Allvarligare är att de liberala företrädarna tar en väg bort från liberalismen. Det är Jan och Maud som skall pekas ut, det är de som är företrädare för de främsta liberalerna.

Just nu reflekterar jag, det hoppas jag att Jan och Maud också gör. Hur kunde det bli så här? Hur fick vi denna position. Jag drar mig till minnes en anteckning på ett block i riksdagen från en känd finansminister för Socialdemokraterna. ".... är ett jävla skit. Men nu har vi baxat dem ända hit...!"

Jag hoppas verkligen att Jan och Maud sätter sig och reflekterar hur de hamnat i denna sörja. Kanske är det dags för en ny Allians. En allians med Mp. Fast det är klart, Mp kanske inte vill ha med icke liberaler i sin allians?

Peter PC Carlsson

(läs intressant.se, Projos blogg)

Enbart Sverigedemokrater (SD) verkar bevaka min lilla blogg om känslor. Jag har inget emot det. Jag säger och skriver enbart det jag kan stå för. Men efter varje gång jag har skrivit något om sverigedemokraterna så har min statistik stigit på min blogg.

Det är inte alltid lätt att vara liberal, att tro på varje individs rätt att forma sin framtid, sitt liv. Det inbegriper ju även personer som bär åsikter jag verkligen inte kan dela. Men Även Sverigedemokraterna har rätt att ha och bära sin rädsla för det främmande.

Jag försvarar deras rätt att ha det och jag motsätter mig den lag som ikväll röstats igenom som riskerar att åsiktsregistrera bl.a. Sverigedemokraterna. FRA-lagen hör möjligen hemma i diktatoriska samhällen eller i romaner skrivna 1948 av George Orwell.

Bodström tog initiativ till lagen som borgarna inte gillade och tog fram en egen variant. Nu är det omvända roller. Men grundprincipen är den samma. Individers integritet riskerar, eller kommer att kränkas.

Grunden är USA:s antiteroristlagar. Lagar som USA kommer att se överoavsett om det kommer att bli Obama eller McCain. Nu inför vi en lag som för varje liberal måste vara problematisk.

Ibland när jag skriver utifrån min liberala grundsyn så får jag ofta reaktioner från SD. I diskussioner med vänner, bekanta och arbetskamrater så brukar jag framhålla att hotet mot demokratin och främlingsfientligheten kommer inte från extrema grupper som SD. Det värsta hotet är "hembygdsfassisterna" de som finns i alla politiska tillhörigheter. "Vi säger det folk tänker!" Skriver SD. Så många tankar som jag är glad att ingen yppa. Än mindre vill jag att någon gör politik av mina tankar.

Nej det finns alltid ett mörker inom oss och det gäller för var och en av oss att göra oss fria och kunna bekämpa vår rädsla och våra fördomar.

Var och en av oss som lever och bor i Sverige (oavsett om vi är flyktingar eller födda här) har ett ansvar att ordna våra liv så att vi kan stå för vår egen försörjning. Men lika väl som jag önskar mina barn möjligheten och rätten att flytta vart de vill i världen så anser jag att vi bör agera på samma vis. Grunden borde vara att inte ligga samhället till last, dvs att vi ordnar vår egen försörjning. Det bör vara en huvudprincip. Detta oavsett om du är flykting eller särskilt om du är invandrare (vilket vi har mycket få av).

Sverige kommer att ha ett stort behov av arbetskraft inom mycket kort tid. Bara det är en anledning att tänka lite och vara klok och öppna våra gränser.

Det är lätt att styras av rädsla och det är just rädsla som är ett viktigt drivmedel för SD. Skapa rädsla, se till att peka på nackdelar och hot med flyktingar. Visst det finns massor av problem med att ta emot fler personer som skall bo i vårt land. Problemen är olika beroende på var de kommer ifrån och från vilken bakgrund.

Jag anser att Sveriges linje (som jag pratat med Tobias Billström, vår migrationsminister, om) borde vara att underlätta de nyanländas rätt att skaffa sig en egen försörjning. Egentligen anser jag att vi borde gå längre. Kräv egen försörjning efter si och så lång tid. Men framförallt utkräv ansvar och befogenheter att styra sitt eget liv.

Enbart fler

Peter PC Carlsson

Kolla Intressant.se

Enbart WES, Water Energy System, får mig att känna hopp. Hopp om en framtid. När jag först läste om det så tänkte jag att det var ett skämt. Men det verkar vara allvar. En bil som går på vatten. En elektrisk generator som drivs av vatten. Det låter allt för bra för att vara sant. Precis som att FRA-lagen inte kommer att gå igenom. Det kommer den. Det råder en bred enighet om det i riksdagen. Det är inte om principen som debatten har rasat de senaste dagarna, det är om hur integritetskränkningen skall kunna minskas. Visst det är bra, men för egen del anser jag att principen om att det skall föreligga en brottsmisstanke innan integriteten har rätt att kränkas. Så den återremittering som riksdagen kommer att besluta om i morgon är troligen inte lika bra som den låter.

Men är WES det. Har företaget Genepax i Japan verkligen lyckats utveckla en generator som kan drivas av vatten? Tänk om det är sant? Gissa om oljebolagen kommer att stå i kö för att köpa upp och lägg patentet på hyllan tills all olja är uppeldad och luften än mer tjock av föroreningar från fossila bränslen.

Det finns hopp! Skulle denna vattendrivna generator verkligen fungera kommer det att krävas politiska beslut som snabbt ser till att skatta bort det forsila bränslet. Det troliga kommer ju att vara att WES initialt inte kommer att vara lika snabb och stark som en fossildriven wankelmotor. Då kommer det att behövas politisk kraft som vida överstiger diskussionerna om FRA-lagen. Det har föga med partipolitik att göra, men dock med visioner och politiskt mod.

En spännande framtid kan vänta oss.

Enbart spännande.

Peter PC Carlsson

(läs gärna intressant.se)

Enbart whiskey var det jag blev lärd att dricka när jag var på Irland. Det har gått 24 år sedan dess och nu dricker jag det gärna. Nyligen röstade Irländarna nej till en utveckling av EU. En utveckling som ökar de demokratiska inslagen och minska de nationalistiska. Ca 50 procent av det irländska folket gick och röstade. De sa nej. I praktiken innebär det att några tiotusen Irländare stoppar en demokratisering av EU.

Visst jag vet att många skulle invända, men de som invänder är de som inte gillar EU. Oavsett vad du tycker om EU är det en ökad demokratisering som man sa nej till. Det finns massor av frågor som det verkligen inte lämpar sig att folkomrösta om. När det blir riktigt komplext så väger en välinsatts röst lika tungt som en som inte alls har en aning om vad den säger ja eller nej till. Men så skall det vara det är just det som är demokrati. Det skall vara upp till den som vill övertyga att göra just det. I Irland misslyckades de somville demokratiser EU.

Det är en baksida av demokratin som gynnar populismen. Att spinna på och göra sig till språkrör för "vanligt folk" är något som tex Sverige Demokraterna försöker med. "Vi säger det folk tänker" menar de. Ja det kan ju vara så, men allt vi tänker bör ju definitivt inte komma fram.

Hur ofta tänker vi inte tankar som vi inte vill skall bli kända? Som vi inte ens själva kan stå för om vi ställs inför dem? Jag kan ha sexfantasier om både det ena och det andra men jag vill varken att Sverige demokraterna eller någon annan yppar mina tankar. Det är just tankar. Inget jag kan eller vill stå för. Ibland saker jag skäms för. Skillnaden är att Sverige demokraterna vill göra politik av sina tankar. Själv nöjer jag mig med att leka med mina sexfantasier. De vill slänga ut många av mina vackra kvinnliga fantasier.

 Nå, tillbaks till EU. Komplexa frågor kräver stora insatser för att förstå. Jag är ledsen att behöva säga det, men de flesta av oss vanliga väljare är inte tillräckligt insatta för att kunna göra ett relevant och korrekt avgörande på riktiga grunder.

Vi tenderar att rösta efter våra känslor. Så den som piskar upp känslor bäst i en riktning vinner. Tänk om vi skulle ha en folkomröstning om att kasta ut alla invandrare? SD, Sverigedemokraterna skulle jubla och mobilisera allt vad man kan för att öka främlingsfientligheten. Utan att ha en tanke på att det är tack vare just arbetskraftsinvandring som Sverige kunnat byggas till det välfärdssamhälle vi fortfarande är. Det finns frågor som är för komplexa för folkomröstningar. Och deffenitivt för Sverigedemokraternas annhängare. Ursäkta men det är få av den intellektuella medelklassen, eller eliten som är Sverigedemokrater. Jag har dock svårt att anklaga de som inte har tillräckligt med fakta för att de sympatiserar med SD. Men de som företräder en diskriminerande parti har jag lite förståelse för. Poppulism det är vad det är, inget annat. Smörja de som smörjas kan.

När jag var i Irland för 24 år sedan liftade och vandrade jag runt i ett land som på många sätt var underbart och på flera sätt helt främmande när man var uppvuxen i Sverige. Jag reste genom Belfast och såg Engelska soldater beväpnade till tänderna. Det var en tid då ungdomar uttryckte sig med hjälp av gatusten och slagrop. Själv lyckades jag kampa ute i naturen och efter en ordentlig åsknatt så vandrade jag in till en liten by och möte en familjefader på en gokartbana. Jag kom vandrande med allt jag hade i min ryggsäck, blött av regn från det senaste dygnet.

Trött som jag var satte jag mig vid banans kant och stirrade på ingenting. När tävlingarna var slut satt jag kvar. Efter en stund kom mannen fram och började prata med mig. Snart bjöd han hem mig till sin familj för att vila upp och torka allt jag hade. Tacksamt tackade jag ja. Hemma hos familjen Steven blev jag bjuden på mat och pilsner. Jag berättade om varifrån jag kom och nyfikenheten var levande bland alla runt bordet.

När sedan kvällen kom så var det påtagligt att det var männens kväll. De bägge barnen och mamman/frun var inte längre välkomna i vårt sällskap. Själv var jag bara 19 år och kände mig knappast som den man jag blev behandlad som. Men snart fick jag en whiskey, Irländsk förstås, och snart ännu en. Språkbruket var så främmande för mig. Då tänker jag inte på språket utan på ordvalen. Hur den Irländska mannen stod högt över kvinnor och barn.

Men det är med värme och kärlek som jag kan se tillbaks på mitt möte med Irland. Några dagar efter min ankomst blev jag skjutsad till närmaste tågstation. På vägen stannade Steven till och rullade ner fönstret samtidigt som han skrattade sa "Listen to this!". Sen började han snacka med en man som kom gåendes på vägen. Vi körde vidare och Steven skrattade så att det ekade i bilen. "Did you hear?" George has studing in Oxford, and the only thing he learned is the accent!". Efter det bullrade ett skratt fram.

Själv visste jag varken då eller tidigare kvällen innan, då hand sände iväg sin fru med några barska tillrop, vad jag skulle säga. I Sverige lär vi oss just den dialekten sa jag... Han kollade på mig en kort stund, skrattade sedan och sa att det var ju tur att jag lagt mig av med de snobberierna.

När jag steg ombord på tåget tackade jag hjärtligt för min tid hos familjen. Plötsligt kollade Steven på klockan och sprang iväg. Några minuter senare kom han tillbaks och hade med sig en liten papperspåse som han sträckte genomrutan till mig. Jag öppnade den och såg att det var en halva Bushmills, black. Jag nickade glatt åt honom och tåget började att rulla. Genom en smutsigt fönster vinkade jag med en brun papperspåse i min ena hand. Steven krympte i horisonten och jag satt ensam kvar i kupén, kollade på min papperspåse och började att le. Jag som tidigare inte gillat whiskey.

 Nu satt jag där med en flaska från världens äldsta destilleri. Jag log, stoppade ned handen i påsen skruvade av korken och lyfte flaskan mot munnen. En klunk, starkt och svårt att njuta av.

Irland rullade bort bakom mig. Aldrig tidigare hade jag mött, eller ens föreställt mig ett så hårt och tillsynes känslokallt klimat som det jag fann på Irland. Våld tog snabbt överhand. Ändå älskar jag Irland. Ett kargt land som lärt sig att livet kan vara hårt. Jag tror att det är högtid att lära sig att livet kan vara underbart, att samvaro och gemenskap kan vara till nytta. Allt är inte en kamp. Ibland är kampen till ondo och ställer oss i en vrå vi inte vill vara.

 Idag njuter jag extra av Bushmills, inte för att den smakar bäst men för att till den har jag en relation. Det är inte relationen till drycken, det är relationen till familjen Steven. En relation till det som är lite främmande och skrämmande som jag önskar var Sverigedemokrat. I en värld av trångsynthet finns ingen plats för olikheter, för det som är annorlunda.

Vi är alla annorlunda.

Enbart annorlunda

Peter PC Carlsson

(läs gärna intressant.se)

Enbart Zlatan har avskytts och hyllats på en och samma gång. Själv måste jag erkänna att jag inte är särskilt intresserad av fotboll. Mest tycker jag det är långtråkiga matcher. Men att inte jag har förstått tjusningen med sporten är ju inget hinder för världens största sport att ockupera våra medier, och få nationer att yras av glädje eller gråta ut i blod.

Fotboll är en sport som uppenbart engagerar nästan hela världen. Jag skriver nästan för dels finns det ju fler som jag, som inte direkt bryr sig. Kanske lite pliktskyldigt kollar på en match. Dels finns ju USA. Här är football otroligt stort, men det är inte vår typ av fotboll. Nej vår fotboll kallas som bekant socker och är en liten sport som få bryr sig om.

Men nu handlar det om EM, det handlar om de 16 bästa ländernas lag i Europa som möts. Zlatan har fått sitta på presskonferenser och svara på "Hur känns det" frågor. Jag har, trotts att jag inte är så intresserad av fotboll, alltid gillat Zlatan. Därför tycker jag att det är lite synd att han ställer upp på intervjuerna. Hans tidigare linje att han spelar fotboll och skiter i att snacka finner jag mycket tilltalande och värd all beundran.

Tänk efter själva att behöva svara på de banala "Hur känns det frågorna" som Peter Jidhe och hans kolleger lyckas ställa. Ja vad fan tror du -Pucko. Det känns bra om det gått bra och det känns för djävligt om man förlorat. Det gäller liksom varje gång, alltid och för alla.

Nej heja gamla Zlatan skit i och ställa upp på intervjuerna, spela boll, det gör du bra. Jag älskar din attityd att du skall bli bäst i världen, det som så många retade sig på tidigare. Det är just den attityden som gör Zlatan så bra. Mindre ödmjukhet och ett tydligt mål. Fler spelare skulle säga så, varför inte hela det svenska landslaget. Vi skall bli världens bästa lag och spela skiten av Brasilien nästa gång vi möts. Säga det, mena det och tro på det. Då har vi ett lag med go, ett lag som satt upp ett mål att verkligen kämpa för.

Jantelagen hör inte hemma hos den som vill nå långt, den hör inte hemma om du har ambition att bli bäst. Ödmjuk kan man vara, men mest för den enorma uppgift man har föresatt sig, att bli bäst. Det är väll ändå varje elitidrottsmans/kvinnas mål. Att bli bäst i världen. Så heja Zlatan du är en förebild, du vill bli bäst och du bryr dig inte så mycket om journalisterna. Ta nu inte och lägg dig till med en massa ödmjukhet. Stå på dig, var kaxig och var stolt över det.

Enbart stolt.

Peter PC Carlsson

Läs gärna intressant.se SvD Expressen

(Sista delen av fyra. Del 1, Del 2, Del 3)

Enbart ordning som återupprättas. Åter kommer jag att kunna tro på rättsväsendet. Inte tack vare utan trotts vakterna. Efter några timmar då jag låg och kollade i taket, funderade igenom de senaste timmarnas overklighet så var det dags att gå ut på ett förhör.

Under de timmar jag legat med en arm under huvudet så hade jag vid några tillfällen stigit upp och släckt lyset i taket. Några minuter senare kom en polis öppnade luckan i dörren och tittade in. Efter några gånger lärde jag mig att jag skulle vinka och visa att jag var vid liv. Då släktes lyset på nytt och lag blev lämnad ensam i mörkret. Att sova gick inte. Huvudet var fyllt av allt det overkliga som hänt.

Gång på gång spelades filmen upp om hur vakten plötsligt vridit om min arm. Vad hade jag missat? Vad hade jag gjort som var fel? Tankarna jobbade frenetiskt och det enda jag kunde finna var att jag inte tagit vakten på allvar när han sa att jag skulle ut. Fortfarande trodde jag att det gick att samtala, att jag kunde visa att jag hade en biljett. Liggandes i cellen kunde jag inte förstå varför man inte var intresserad av om jag hade en biljett eller ej. Jag kunde enbart rekapitulera vad som hänt. Så gång på gång spelades filmen i mitt huvud. Vakterna sa heller inget annat än att jag skulle ut. Fåordigt kan tyckas.

Efter ca fyra timmar öppnade en civilklädd kriminalinspektör dörren och presenterade sig lite trött. Klockan var över tre på natten och det enda jag kunnat göra var att ligga och kolla upp i taket.

Kriminalinspektören (K) bad mig följa med honom och vi gick mot ett förhörsrum. Väl framme satte jag mig på en pinnstol av plastsits och stålben. K bläddrade i sina papper och började sedan att ställa frågor till mig. En av de första var om jag kunde visa mitt SMS. Givetvis gjorde jag det och jag fick också ringa hem och berätta att jag var ok. Det var ett lugnande besked för min flickvän som inte kunnat somna.

Sen fick jag berätta vad som hände. Han bläddrade och "antar jag" jämförde med vad vakterna sagt. Ställde nya frågor, och nya frågor. När han frågade om jag gjort motstånd berättade jag att jag vred mig för att det gjorde så ont i höger armen, att jag trippade upp på tå för att komma undan smärtan. Jag fick då svar att det är vanligt om man vrider armen riktigt hårt. En av K:s frågor var om inte vakterna velat se att jag sänt ett SMS efter biljett. Han verkade både trött och lite uppgiven. Men egentligen vet jag inget om vad han tänkte. Frågorna fortsatte och så var vi efter en stund framme vid om jag sparkat en av vakterna.

Jag sa då att jag vet inte ens hur det skulle ha gått till att göra det eftersom de hela tiden var bakom mig.

Senare har jag tänkt att detta var något som vakten hittade på eftersom han var rädd att jag skulle göra en anmälan efter att fått ett knä (eller vad det nu var) uppkört i ryggslutet. Så hans ord mot mitt. Men inte heller det vet jag egentligen något om.

Hela förhöret började med att jag fick frågan om jag ville ha advokat? Det tyckte jag inte att jag behövde, jag ville bara åka hem. Jag hade inte alls förstått allvaret i anklagelsen. Våld mot tjänsteman. Allt var så overkligt att jag inte kunde ta till mig det. Men K förklarade med tydlig skärpa att jag skulle ta detta på allvar. Om det skulle gå till rättegång kunde jag räkna med att jag skulle bli dömd. Det är sällan som en civilperson får rätt gentemot vakter. Inte minst med tanke på att du skulle varit full. Jag förklarade att jag inte förstod. Innan jag och min flickvän gick ut drack vi en liten gin och tonic. När vi lämnade vår son blev vi bjudna på en liten whiskey och under de timmar vi satt och väntade på att konserten skulle börja så drack vi tre små mellan öl. Detta var allt vi druckit och det under närmare sex timmar. Faktum var att när vi gick hem så kände jag mig knappt ens påverkad.

K undrade om jag ville ta förhöret en annan dag. Men jag ville enbart att allt skulle vara över, att jag skulle få gå hem. Fortfarande hade inte verkligheten hunnit ifatt mig.

Ju längre förhöret gick ju mer uppgiven tyckte jag att K såg ut att vara. Han berättade att min situation blivit allt vanligare. Killar som tidigare aldrig haft problem med rättvisan får problem i kontakt med ordningsvakter. Jag vet inte om det är en tröst eller en än större anledning att bli förtvivlad?

Det finns mycket jag skulle kunna skriva om detta besök på Kronobergshäktet, om K och hur jag kände. Men hela situationen var både overklig och känns konstig. Men det jag kan sammanfatta med är att allt bemötande med poliserna kändes enbart bra, tryggt och professionellt. Runt halv fem på morgonen följer K mig ut. Han förklarar hur fortsättningen kommer att gå till. Han hade fått min flickväns kontaktuppgifter för att kunna höra henne som vittne. Det visade sig att det inte behövdes, hon blev aldrig kontaktad. Uppenbarligen hade polisen tillräckligt med underlag för att bestämma om det skulle väckas åtal eller läggas ner.

Själv skulle jag bara vänta på att få ett besked. En orolig tid skulle följa.

Dagen efter vaknade jag med en fruktansvärd verk i höger armbåge och handled samt i mitt vänstra knä. Under dagen blev smärtan allt värre. Med stor svårighet kunde jag gå, men lyfta armen eller att röra den var omöjligt. På eftermiddagen tog jag mig till akuten. Läkaren på Rosenlund trodde inte att något var brutit men ville ändå att jag skulle röntga. Han menade att det troliga var att jag fått inflammation till följd av kraftigt våld. Röntgen visade inte heller någon skelettskada. Jag haltar fortfarande och har fortfarande värk i min högra arm, framförallt i min handled. Men det går över, det kommer att bli bra.

Under förra veckan hade jag svårt att sova. Så fort jag slöt mina ögon så rullade gång på gång allting upp. Overklighetskänslan kunde inte försvinna, och sakta så tilltog min oro för att jag skulle ställas inför rätta. Bara tanken fick mig att känna olust.

Dagen innan jag fick besked så välde sorgen genom min kropp. Jag kände mig så ofantligt ledsen och det var med fuktiga kinder som jag la mitt huvud mot kudden. När jag nästa dag kom hem från jobbet stod min flickvän med ett brev från polismyndigheten i handen. Genom mitt huvud for en lustig tanke, "I morgon är det Sveriges nationaldag och antingen har jag anledning att fira att jag kan behålla min tro på rättvisan eller också mister dagen sin mening".

Vi tittade på varandra en liten stund innan jag tog kuvertet höll det en liten stund innan jag slet upp kuvertet. Snabbt skummade mina ögon igenom brevet efter svar.

Vi kunde inte vänta med att fira. Glädjen bröt genast ut, lättnaden var så fantastisk och det glas vin vi drack och skålade, för fortsatt tilltro på rättssamhället, var bland de godaste jag smakat. Polisen hade trott på mig och jag tyckte att jag fått upprättelse. Det var jag som var trovärdig. Smärtan jag kände spelade längre ingen roll. Blåmärken kan läka, leder kommer åter att kunna röra sig så som de skall utan att göra ont. Men viktigast av allt är att jag kan bibehålla min tro på det svenska rättsväsendet.

Visst kunde jag gjort annorlunda, visst borde jag snabbare ha insett att jag skulle gå ut och att det inte var möjligt att prata med just denna vakt. Visst kan det vara så. Jag väljer att lägga detta bakom mig. Att förlåta det som hänt och låta det vara.

Till K och polisen sänder jag en stor virtuell blombukett för att jag kan fortsätta att tro på vårt rättsväsende.
Enbart tack K, tack!

Peter PC Carlsson


Läs gärna Intressant.se

(Tredje delen av fyra. Del 1, Del 2, Del 4)

Enbart ordning. I händerna på de väktare som skall upprätthålla ordning satt jag tyst i en halvtimme och inväntade att polisen skulle komma. Nya vakter hade kommit och de frågade om jag ville sitta eller stå. Fylld av förvåning från vad som hänt ville jag fortsätta att stå. Även det verkade göra dem osäkra, så jag satte mig på en upp och ned vänd spann. En ny vakt hade dykt upp och var mer lugn. Jag frågade honom om jag kunde ringa till min flickvän och berätta att jag var ok. Svaret var nej. Jag undrade då om han ville kolla min telefon och se att jag hade en biljett? Men även här var svaret nej.

Så när han frågade om mitt namn var mitt svar att jag säger det till polisen när de kommer. De hade nämligen förklarat att jag nu var polisanmäld för våldsamt motstånd och våld mot tjänsteman!!!

Med tanke på mina misslyckade försök tidigare att kommunicera så tyckte jag att det var bäst att bara sitta och vänta. Jag frågade dock om jag måste svara, och när jag fick svaret att jag inte måste det så valde jag att vara tyst.

Så jag satt på min upp och ned vända spann och väntade på att polisen skulle komma. När jag blev tilltalad svarade jag bara att jag ville ha ett glas vatten, att de kunde kolla min telefon för biljett och att jag ville ringa min flickvän och berätta att jag var ok.

När jag sa detta visste jag inte att hon var så orolig som jag senare skulle få veta. Hon var rädd att killen som vridit om min arm skulle gå in och misshandla mig. Han fick aldrig komma in till mig för de andra vakterna. När jag om min flickvän pratade senare så berättade hon om hur hon tidigare än jag uppfattat att han var farlig. Att hon när jag blivit satt med handklovar fått gå framtill honom och gråtandes försöka lugna honom för att hon var rädd för vad han annars skulle göra med mig. Min flickvän jobbar i vardagen inom psykiatrin så jag tog till mig det hon sa.

Jag fick inte ringa och jag fick inget vatten. Inte heller lossade de handklovarna som ströp blodet mot mina fingrar. Efter ytterligare en stund kom den nye vakten med vatten, lossade lite på mina handklovar och lät mig ringa till min flickvän. Jag kom bara till en telefonsvarare och meddelade bara att jag var ok och att hon kunde ta det lugnt.

Jag satte mig på nytt och väntade bara på att polisen skulle komma. Tiden gick och efter en lång väntan i tystnad så kom poliserna.

Det första de frågade var om jag skulle vara lugn om de tog av mig handbojorna. För mig var hela situationen fortfarande helt overklig. Jag svarade att jag varken nu eller tidigare haft andra avsikter. Så de tog av bojorna. Min armbåge hade börjat att smärta, jag gned den och handleden en liten stund. Det hjälpte inte. Det var enbart den ena armen som smärtade, den där "Snubben" varit. Den andra var helt ok. Trotts att den varit lika låst i en väktares grepp.

Poliserna studerade mig en liten stund och började sedan fråga vad som hänt? Jag berättade kort om att jag gått in med en biljett sänd i min telefon och att jag inte fått svar när jag gick in. Att min flickvän dragit sitt kort och att jag gått in. De frågade direkt om de kunde få se mitt sms. Jag tog fram min telefon och visade det. Jag hörde en förundran i deras röster när de frågade om inte vakterna velat se att jag sänt efter en biljett.

Så var de klara och sa att jag skulle följa med dem. Att jag var anklagad för våldsamt motstånd och våld mot tjänsteman. Allt lät så främmande och förvånande. De frågade hur jag ställde mig till detta och jag nekade att jag medvetet gjort något av det som sagts. Men utan att diskutera närmare följde jag med in i piketbilen. Vi åkte en liten bit och körde in i berget under Kronobergshäktet.

Längst bak där jag satt var sätet täckt av en plast. Piketbilen var skyddad mot spyor. Jag satt där tillsammans med en ung polis de minuter det tog att åka till stationen. Vi kom in via källaren och min nyfikenhet tog över. Några frågor och nyfiken blick följde mig på vägen in.

Så steg vi ur bilen och gick mot hissen. Jag vet faktiskt inte hur många våningar vi åkte upp. Allt var tyst. De tre poliserna var tysta och det var även jag. Huvudet var fullt med frågor och funderingar. Jag förstod inte vad som hände och än mindre varför. Men någon stans inom mig så fanns en stark tillit på rättssäkerheten och på rättssamhället. Så någon oro fans inte, kände jag inte.

Vi gick igenom någon sluss och jag såg mig nyfiket runt. Aldrig tidigare hade jag varit i ett häkte. Faktum var att jag inte ens visste att jag var i ett häkte än. Jag frågade och fick vänligt förklarat av en av poliserna att jag var i häktet, att jag var omhändertagen enligt LOB (lagen om omhändertagande av berusade personer). Eftersom allt var så overkligt frågade jag inte om vad LOB var. Så jag följde snällt med och lätt mig avvisiteras. Jag plockade allt ur mina fickor, tog av mig skor och livrem och blev sedan vänligt invisad i en cell som enbart bestod av ett gallerförsett fönster, en plastöverdragen säng och en filt.

På väggarna fanns mängder med inskriptioner. Jag orkade inte ens läsa dem. Noterade bara att de sträckte sig runt den lilla cellen.

Dörren hade stängts liksom luckan i dörren. Polisen gjorde det med orden "Nu får du vara här några timmar!". Så jag la mig ner på den galonförsedda britsen, använde en arm och filten som kudde. Ljuset var tänt och efter en liten stund gick jag upp och släckte.

Fortsättning följer.

Peter PC Carlsson

kolla gärna på (intressant.se)

(Andra delen av fyra. Del 1, Del 3, Del 4)

Enbart ordning, eller enbart övergrepp. Vad annat kan det betecknas som?

Om jag varit en ökänd terrorist, en känd mördare, livsfarlig sexualförbrytare, pedofil eller kanske till och med en skattebrottsling så skulle jag kunna förstå det våld jag blev utsatt för. Nu var det så att jag smet in i tunnelbanan innan jag fått svar på min mobil om att min biljett hade kommit.

Kanske anser SL det som ett så grovt brott att den tänkte passageraren skall misshandlas. Trotts att jag försöker visa upp min betalning. Men utan intresse för betalning så trycks armarna upp på ryggen. Framför allt min högra arm.

Jag vet inte hur det är med er med för min del så känns det kränkande att plötsligt få armen uppvriden på ryggen. Framför allt om någon vrider så hårt att jag måste shippa efter andan. Men med armen bakom ryggen trippar jag på tå och vrider mig för att lätta på trycket, för att minska smärtan. Men snubben är dock inte alls intresserad av att höra på att han drar allt för hårt och (enligt mig) helt i onödan i min arm.

Nej, nej, jag får känslan av att det tvärt om skall dras allt vad som är möjligt. Kanske är man som vakt van vid att om man möter en stor lugn och leende kille så skall han genast tas omhand. Hans arm skall vridas om så att han skriker. Inte vet jag vad man har för policy och erfarenheter på Connex (som upphandlar ordningsvakter mot lägsta anbud. Vakter som utbildats i 60 timmar). Men nog blir jag efter detta lite konfunderad.

Det kan ju vara så att jag inte har hela bilden klar för mig. Kanske finns det en tanke i att vi som tidigare aldrig haft några problem med "rättvisan" skall få känna hur det känns att bli tilltryckt av Connex förlängda arm. Ett slags omvänd ordning mot New York polisens arbete med nolltolerans med våld i tunnelbanan.

Så böjd och menlöst vädjande till att de skulle släppa lite på taget staplar jag fram. Det gör grymt ont i min högra arm, snart också i min högra nederdel av min rygg. Någon har bakifrån tryckt upp ett knä i mitt ryggslut. Smärtan var omedelbar men kortvarig. Jag shippade efter andan ett tag, svalde en begynnande ilska när jag kände hur jag blev intryckt mot tunnelbanespärrarna. Det gjorde ont i mina revben på vänstra sidan (blåmärkena har nu tio dagar senare försvunnit). Med tyngden från ordningens väktare kunde jag inte röra mig utan att bruka våld så jag lätt kroppen slappna av. Mina känslor fann inget fäste i vad som hände. Hur kunde detta ske, vad var det som skedde, vad gjorde de? Ropande ut i salen luftade jag gång på gång min förvåning. "Vad gör ni, vad håller ni på med?".

Allt gick så snabbt, jag kunde inte fatta vad som hände. Smärtan i armen var minst sagt förödande. Så kände jag hur det smärtade till i mitt vänstra knä, vet inte av vad. Det enda jag kunde göra var att ligga raklång över tunnelbanespärrarna. Men vid något av de omskakande tagen flög mina glasögon och min telefon ner på golvet. Då rätade jag upp mig och böjde mig, med några vakter över mig, ner och plockade upp både glasögon och telefon. Vakterna slet i min kropp och det enda jag kunde känna var overklighet.

Åter smärtade det till i min högra arm och så hörde jag hur "snubben" skrek "Va fan du sparkade mig!". Med vakterna bakom mig skulle jag ha sparkat!!! Overkligheten tilltog när samma snubbe skrek att det var våld mot tjänsteman och än hårdare tryckte mig mot spärrarna. När jag kände handklovarna slutas hårt om först min högra och sedan min vänstra handled så tilltog min känsla av overklighet än mer. "Vad gör ni, vad fan håller ni på med???" kom gång på gång ur min mun.

Så plötsligt en minut, eller kanske trettio sekunder efter att allt började så befinner jag mig i handklovar. Jag fattar inte vad som hänt och förvåningen rullar runt i mitt huvud. Medan jag leds de tio meterna till en "skrubb" så hör jag min flickväns förtvivlade röst och rop. Hon ropar ut samma fråga som jag, "vad gör ni?" och lägger gång på gång till, "Ta det lugnt, ta det lugnt, vi har biljett!"

Samtidigt drar jag under stegen mot skrubben mig till minnes hur jag hört henne ropa. Gång på gång försökte hon skapa kontakt med väktarna och lugna dem. Framför allt killen som försökte vrida av min arm. Jag hör inom mig hennes förtvivlade rop på att de skulle ta det lugnt. Från mitt minne ser jag henne i ögonvrån gråtandes vädja om lugn från vakterna!

Jag kan inte annat göra än långsamt gå mot skrubben, jag vänder mig och ser efter min flickvän. Får syn på henne över axeln och stannar till, låter smärtan från de hårdare omvridna armarna vara. Jag söker ögonkontakt med henne och säger att det är lika bra att hon går. Att hon åker och hämtar vår treårige son. Jag ser in i hennes glansiga ögon och försöka med både kropp, röst och ord förmedla att det är okej. Hur skulle jag kunna veta det? Med tanke på det jag hittills varit med om? Så var hon borta, jag var själv med vakterna.

Väl inne i skrubben var snubben borta, en ny vakt hade kommit dit och en av dem jag sett tidigare fanns vid min sida. Det första jag märkte var att hela han skakade så att hans hand han hade på min högra armbåge skakade. Åter växte min förvåning och jag vände mig mot honom och frågade varför han skakade. Jag varken väntade på eller fick något svar. Istället sa jag att han inte behövde vara rädd, jag var inte farlig.

Han kollade in i mina ögon och drog tillbaks sin hand utan att säga något. Jag upprepade att han inte behövde vara rädd och att jag varken var eller varit farlig. Det fick mig att tänka till. Vad var det som hänt? Vad var det som gjort denna lille kille så fylld av adrenalin? Det enda svar jag då (och fortfarande) kan komma på var just den händelse som fått mig att reagera med sådan stor förvåning. Hans kollega hade flippat ur och de var tvungna att ingripa när han agerade.

Ursäkta! Kanske är killen störd, kanske är han labil och behov av vård? Jag vet inte, jag vet bara att jag fortfarande tio dagar efter händelsen har ordentlig smärta i min högra arm, framför allt i min högra handled. Jag haltar fortfarande på mitt vänstra ben som smärtar framför allt när jag går nedför i trappor.

(Första delen av fyra. Del 2, Del 3, Del 4)

Enbart ordning är uppgiften att bibehålla, eller att skapa om så med våld. Förra helgen har jag varit med om något jag aldrig trodde att just jag skulle vara med om. En erfarenhet som jag gärna kunnat vara utan.

Vår son är nu 3 år, en gång tidigare har vi ordnat barnvakt. Det var när min bästa vän gifte sig och jag var Toastmaster. Nu har det gått ett drygt halvår och vi hade på nytt ordnat barnvakt för grabben. En av hans bästa lekkompisar på dagis skulle han vara hos.

Innan det var dags att åka iväg på konserten dit vi var bjudna så var det som vanligt. Både jag och min flickvän var lite trötta, men vi hade bestämt oss för att gå. Så efter en dusch och en liten drink gav vi oss iväg. I väldigt god tid. Vi var hos barnvakten vid strax efter sex och satt och snackade en stund. De bjöd på en whiskey och vi lovade att gärna ta hand om deras barn fler gånger, vi gjorde det för ett tag sedan.

Så gav vi oss iväg, första gången själva i staden sedan vi blivit föräldrar. Tre år senare, eller egentligen nästan fyra för det blev inte mycket uteliv under graviditeten heller. En kompis hade bjudit in oss till en konsert. Vi var bjudna vid åtta och hade förstått att det skulle börja vid halv nio.

Glada och fria gick vi dit, gick in och fann genast ett par tidigare arbetskamrater till mig. Vi satte oss där och snackade. Klockan tickade iväg och vi bytte några ord med vår kompis som skulle spela. Vid strax efter tio kände vi båda att nu tog småbarnstiden ut sin rätt. Vi bestämde oss för att gå hem en liter öl efter att vi kommit för 2,5 timmar sedan.

Så vi gick. Båda var vi nöjda med att vi varit ute, att vi haft en stund för bara oss och att vi bestämt oss för att gå hem. Så hand i hand strosade vi mot tunnelbanan och njöt av den ljumma vinden som smekte runt oss denna kväll. Vi pratade och skattade lite åt oss själva för att vi inte orkat vara kvar tills det var dags för en försenad konsert. Men bägge tyckte vi att det spelade ingen roll. Vi har liksom accepterat att det är så ett tag till, barn och jobb är det vi orkar med. Att vara ute blir inte mycket av, varken tillsammans eller var och en för sig själv.

Strax innan vi steg in i tunnelbanestationen så sände jag ett SMS på min mobil för att få en biljett. Under tiden strosade vi vidare. Tidigare under kvällen hade det dröjt tjugo minuter innan biljetten kom så vi väntade inte på att den skulle komma utan min partner drog sitt månadskort för mig i väntan på att jag skulle få mitt SMS på min biljett.

Detta var ett misstag, åtminstone var det ett misstag att jag gick in innanför spärrarna. Det stod fyra rödklädda ordningsvakter där och genast var det en som rusade fram. Han hade sett att jag gick in på flickvännens biljett men kunde omöjligt veta om jag själv hade en giltig biljett eller ej. Så när han kom med sin stubbade skalle och sammanbitna käkar så fick jag direkt en känsla av overklighet. Det var som en parodi på hur elaka smånassar beter sig i amerikanska filmer. Men värst av allt var ändå hans ögon. De stirrade som om han var galen och jag fick genast tankarna att han pumpat sig full på anabola steroider.

Mycket riktigt påpekade han att man måste ha biljett (som om det skulle vara något nytt). Och jag svarade då att jag sänt ett SMS för en biljett men att det ännu inte kommit. Det var lika dant tidigare på kvällen påpekade jag och då kunde jag visa att jag beställt en biljett. Men killen var inte intresserad av att veta något om fakta utan krävde bara med hög röst att jag skulle UT! Kanske för att jag var trött och avslappnad så tog jag inte honom på riktigt allvar utan trodde att det fans utrymme för samtal. Så jag försökte på nytt att påpeka att jag beställt biljett men att den inte kommit.

Nu gjorde jag mitt misstag. Jag ansåg att hans beteende var så löjeväckande och onödigt att jag inte kunde ta honom på allvar. Jag drog mig till minnes hur en K-pist beväpnad DDR soldat väckt mig klockan tre på natten och skrikit åt mig för att visa passet. Detta var just när muren hade fallit. Hans sätt att behandla mig och mina vänner fick oss alla att skratta. En stund blev det farligt när han riktade K-pisten emot mitt huvud. Men trotts det kunde jag inte låta bli att skratta. Allt var så löjeväckande.

Jag sa att jag hade sänt efter en biljett och att den kanske kommit nu. Så jag sträckte mig efter min telefon i kavajfickan. Men den ville han inte se. Han ville bara se mig gå ut. UT! Ropade killen som hämtade ur en Mel Brooks film. Jag kunde inte tro att det var sant utan försökte återigen med det vi människor är kända för. Kommunikation. Kolla min mobil så ser du att jag har betalt!....

Fåfängt snubben ville inte veta något om min biljett. Möjligen hade den redan hunnit komma under den stund som nu passerat. Jag drar mig mot sidan och går långsamt mot tunnelbanenedgången. Samtidigt som jag säger "kom igen, kolla min telefon...."

Han klarade inte att jag tog ett par steg till sidan för att komma förbi. Samtidigt som jag sa att jag kan visa att jag har betalt min biljett. Så stoppar jag handen i fickan och drar upp min telefon. Då smäller det. Snubben (ursäkta men jag vet inte hans namn han ville inte uppge det eller sitt anställningsnummer) flyger på mig, tar tag i min högra arm och vrider den motleds. Samtidigt som jag jag drabbas av smärtan så sköljer en våg av overklighet över mig. Detta kan inte vara sant! Vi lever i ett land där de flesta av oss ändå kan samtala. Men nej då. Denna snubbe ville inte snacka, han ville slåss. Kanske gick han på anabola steroider eller på något annat som fick honom att snedtända så som han gjorde.

Med största förvåning finner jag att jag har en ordningsvakt över mig. Flåsande klämtar han fram "Fetto, Ditt feta as nu ska du ut!". Jo, visst jag har ett antal kilo för mycket men vad har det med saken att göra. Och varför ville han inte kolla min telefon med min biljett?

Nu när det har gått över en vecka så kan jag se att jag inte tog honom på allvar utan ville kommunicera det provocerade "snubben". Det var inte min mening, men uppenbarligen var grabben labil.

Senare tyckte polisen att det var märkligt att ordningsvakterna inte varit intresserad av att lösa problemet och kolla om jag betalt. Men det var ordningsvakterna inte. Däremot var de desto mer intresserade av att fysiskt stoppa mig. Det kan vara så att jag är dum, att jag inte förstår men om en ordningsvakt har rätt att springa fram till mig och vrida om min arm, när jag tar upp min telefon samtidigt som jag säger högt att jag har sänt efter en biljett... ja då förlorar jag min uppfattning om rättsväsendet (i kontakten med polisen senare skulle det återupprättas).

Snubben tycktes överlycklig över att få gripa tag i min arm, vred den så att telefonen trillade ur min högra hand. Jag böjde mig ner med en liten stubbad ulltott över mig, plockade upp min telefon. Plötsligt var det en hel hög över mig. Inte ens efteråt kan jag förstå vad som hände, varför skulle de vrida minan armar så hårt bakåt att jag dagen efter inte kunde röra dem och var tvungen att åka till akutmottagningen? Varför? Fortfarande nio dagar efter att det har hänt smärtar såväl min högra handled som mitt vänstra knä.

Tyvärr tror jag inte att det finns något svar på detta. Finns det ett svar så är det adrenalin och allt för låg utbildning åt de ordningsvakter som erbjuds jobb (mot lägsta anbud) i tunnelbanan. Skrämmande. Jo, det kan tyckas, men det är värre än så. Som ordningsvakt har du rätt att leka polis, att slå människor och att komma undan med det.

Fortsättning följer


(läs också intressant.se)

Enbart nationaldag är något vi svenskar har svårt med. Varför ska vi fira den, varför skall vi vifta med vår flaga? Vi har svårt att känna stolthet över att vi är svenska. I de flesta andras ögon är det märkligt. Än mer märkligt blir det när vi pratar illa om vårt land och om svenskheten. Samtidigt anser vi att vi är bäst en massa saker. Det går inte ihop.

Vi har problem med vår identitet. Med att stolt kalla oss för svenska!

Det är inte helt fint att kalla sig för nationalist, för att kalla sig stolt över sitt land. Ständigt brottas vi med vår "jävla" jantelag. Ständigt skall vi nedvärdera oss själva. Vad är det som gör att vi har så svårt att känna stolthet, av att känna oss nöjda med att vara just svenskar? Pröva själv att bara tänka och känna att du känner dig stolt över att vara svensk." Jag tror att det är först då vi kan känna oss stolta över att vara svenska som vi har lättare att acceptera olikheter.

I USA är man stolt över sitt land. 4 juli är i sanning en nationaldag och man är stolt över sitt land och över att vara amerikan. Tänk om vi kunde känna samma stolthet. Känna samma tillhörighet till vårt land. För en amerikan är det inte en fråga var man kommer ifrån, Bara om man känner sig som amerikan. Du kan vara afroamerikan, italiensk amerikan eller svenk amerikan. Det spelar ingen roll så långe du är just amerikan.

Men för oss är det ett problem. Vem är en riktig svensk?

Den som känner sig som svensk? Nej vi tycks anse att det skall krävas generationer av infödda vita svenska för att vi skall kunna kalla oss för just svenskar. Jag är Stockholmare som har flyttat hit från småland och jag kommer för alltid i mina egna ögon att vara både Stockholmare och smålänning. Men min Stockholmsfödde son kommer i allas ögon att vara just en Stockholmare. Varför ser vi det annorlunda med invandrare?

Det är hög tid att vi ger upp vår trångsynta rasism och samtidigt erkänner oss stolta över att vara just svenska. Jag är svensk och jag är stolt över det. Sverige är på många sätt ett fantastiskt land. Massor av saker är bra i Sverige även om det finns saker som jag vill förbättra. Men från och med nu har jag bestämt mig för att likt amerikanarna vara stolt översmitt land.

Det finns massor jag vill förändra, men det hindrar inte att jag känner mig stolt över att vara svensk. I USA ansågs min dialekt vara gullig, exotisk. Det fick mig att tänka till. Jag exotisk??? På samma sätt som jag och andra svenskar anser att det är exotiskt med personer från tex Jamaica. Skillnaden är att i USA är man nyfiken på det annorlunda medan de flesta av oss inte har en tillräckligt stark svensk identitet för att kunna vara det.

Hög tid att vi mognar, att vi blir stolta över vår nation, att vi erkänner vår svenskhet och att vi blir nyfikna på och välkomna det som är främmande. Inskränkthet, protektionism och häxjakter leder oss inte framåt. Så jag öppnar mina armar och säger välkomna. Kom, ni har rätt att komma. Kom och skaffa er egen försörjning. Sverige är ett underbart land, ett land som jag är stolt över. Ett land som har en egen identitet, som är stolt och som välkomnar fler som vill tillhöra vår nation, vår identitet!

Det är vår identitet som vi behöver jobba med, det är den som behöver stärkas. Då kommer flyktingfientlighet att minska och vi kommer att kunna känna oss stolta över att vara svenska.

Enbart välkomna alla ni som vill känna er stolta över att vara svenska, av att höra till Sverige. Jag är svensk och jag är stolt.

Peter PC Carlsson

Läs också  SVD och (intressant)

Enbart utspring är så mycket mer än att bara sluta gymnasiet. Framtiden ligger redo och väntar och idag möter staden med sin bästa sida och badas i värme och ljus. Det är enbart en dag som idag när studenterna springer ut som man kan se alla vuxna stå och le åt sjungande, skrålande och skålandes ungdomar klockan 8 på morgonen.

Vi ser dem halsa bubbelvin tidigt en skoldag, känner solen värma och vi ler. Inom oss så rullar minnen från vår egen student, från vår ungdom då allt fortfarande var möjligt, de den gyllene framtiden var vår.

Vita mössor och tunna vita klänningar vajar senare i takt till högt spelande musik från lastbilsflak. I Stockholm har man nämligen den traditionen att hyra stora lastbilar, sätta upp en riktigt stor ljudanläggning på flaket och sedan fylla lastbilen med vitklädda studenter. Studenter som glada sjunger och ropar ut sin glädje åt att få springa ut. Varv efter varv dundrar lastbilarna genom staden och studenterna sköljer sina strupar.

Längs Kungsgatan står trafiken i princip stilla. Mellan husen dunkar musiken och marken är fuktig av utsprutad öl och cider. En stark doft av malt ångar upp i värmen. Leende vuxna ser på när de vita klänningarna nu är blöta av öl och inte längre svalt svajar i vinden utan sitter som klistrade på unga kropparna.

De på morgonen så vackra frisyrerna och noggrant sminkade ansiktena är uppblötta av kringsprutande öl. Hoppande och gungande i takt ropar de ut sin glädje. Förra året var det någon som skadades, som föll av. Men än rullar lastbilarna, än sköljs struparna och håren av öl.  

Vi vuxna ler, står och drömmer, minns och gläds med de sista 80-talister som nu springer ut. Några av oss har våra drömmar kvar, andra har förverkligat sina. Ytterligare några har skaffat nya och ve och fasa det finns också krossade och tappade drömmar.

Jag tillät mig att stå en stund, att se och höra deras glädje, känna dunket från musiken, känna lusten i luften. Jag stod en stund och tillät mig att drömma, att fundera på min tid kring studenten, på mina drömmar. Många har jag kvar, en del har jag förverkligat, nya och tillkommit och andra har jag tappat.

Nu är det helg och det är kanske åter dags att sätta sig ner för att drömma.

Enbart drömmar.

Peter PC Carlsson

Senaste inlägget 

A
081009 Enbart GB av Adam nr 1 
081021 Enbart Gb av Adam nr 2 
081105 Enbart GB av Adam nr 3 
081204 Enbart GB av Adam nr 4 
081217 Enbart GB av Adam nr 5.  
080625 Enbart Alldaglig 
080905 Enbart Andra  
071226 Enbart Annan dag 
080923 Enbart Anne 2  

080916 Enbart Anne 
080204 Enbart Annorlunda 
080927 Enbart Ansvar 

080222 Enbart Ansvarig 

080805 Enbart Arbete 

081209 Enbart Arbogabarnen 2 

081209 Enbart Arbogabarnen 
081107 Enbart Arnold
081211 Enbart Audio   

B

080811 Enbart Barn 
081022 Enbart Barn 2  
080929 Enbart Barncancerfonden 
080209 Enbart Begär 

080104 Enbart Bekräftelse 
081031 Enbart Besynnerliga fakta 
081220 Enbart Beundrad  
081216 Enbart Blick    

080205 Enbart Blogg 
081005 Enbart Bloggkraft 
080824 Enbart Bond 
080920 Enbart Blondinbella   

081201 Enbart Bonus
071218 Enbart Borta 

071221 Enbart Bra 
081113 Enbart Brinna
080830 Enbart Bröllop 

C 
081020 Enbart Cal in Power  
081225 Enbart Canada  

081205 Enbart Dagdröm Nr 1 del 1

081206 Enbart Dagdröm Nr 1 del 2
080215 Enbart Dance 

081013 Enbart Debatt 
080201 Enbart Din 

080302 Enbart Distans 
081004 Enbart Djur 
081110 Enbart Djävulen  

080106 Enbart Drömmar 
081121 Enbart D-vitamin  
081019 Enbart Död 
080904 Enbart Döda 

E
081004 Enbart Egen 

081016 Enbart En månad 
080312 Enbart Ensam 
080915 Enbart Én viskning   

081015 Enbart En viskning nr 1 
081015 Enbart En viskning nr 2 
080727 Enbart Eftertanke 
080908 Enbart Erotik 
081026 Enbart Espania 
080221 Enbart Etiskt 

081201 Enbart Ettårsjubileum 
081121 Enbart Extremism  

F
081109 Enbart Farsdag
080807 Enbart Fart 
081129 Enbart Fel   
081127 Enbart Fisk 
081221 Enbart Fjortonde  
081030 Enbart Flygbolag 
080719 Enbart folkomröstning om FRA 
080915 Enbart Fotboll del 2 
080915 Enbart Fotboll  
071228 Enbart Fredag 

080404 Enbart Få 

071210 Enbart Förkyld 

080310 Enbart Förlåt 

080213 Enbart Förlåtelse 
081018 Enbart Förlöjligande 

080115 Enbart Förnimmelse 

080131 Enbart Förståelse 

G

080516 Enbart Gallsten 
080811 Enbart Gardell 
081009 Enbart Gb av Adam nr 1 
081021 Enbart Gb av Adam nr 2 
081105 Enbart GB av Adam nr 3 
081204 Enbart GB av Adam nr 4 
081217 Enbart GB av Adam nr 5   
081019 Enbart Gb av Ajaxen 
080916 Enbart Gb av Anne  
080909 Enbart Gb av DI 
081125 Enbart Gb av Eva  
080923 Enbart Gb av Gussilago 
081013 Enbart Gb av Helene 
080926 Enbart Gb av Lena 
080922 Enbart Gb av Malin 
080919 Enbart Gb av Nina 
081003 Enbart Gb av Petra
080911 Enbart Gb av Princess 55 
080927 Enbart Gb av Sabina  
081014 Enbart Gb av Sanna 
080913 Enbart Gb av Tess 
081003 Enbart Gb av Yllegarnet 
080914 Enbart Gb av Vida  
080319 Enbart Genom  
081219 Enbart Get till Carl Bildt    
081201 Enbart Givande
081023 Enbart Glad   
081011 Enbart Glädje 
081208 Enbart Glöd 
081208 Enbart Glögg
071220 Enbart Grattis 

081023 Enbart Gåvor

H
071230 Enbart Halv fem 
081021 Enbart Hammarby  

080127 Enbart Hand

080415 Enbart Hat 
080825 Enbart Hedrad 
081114 Enbart Helg 

071209 Enbart Hem
080713 Enbart Hemligheter
080527 Enbart Hemlös Del 1
080528 Enbart Hemlös Del 2
080528 Enbart Hemlös Del 3
080529 Enbart Hemlös Del 4
080214 Enbart Hjärta 
081126 Enbart Hjärta
080817 Enbart Homo
080220 Enbart Hopp

080212 Enbart Hopp 2

081003 Enbart Höst 

I

071216 Enbart Ibland 

080411 Enbart Identitet 
080906 Enbart Idol  
080924 Enbart Ifatt  
081128 Enbart Illa I

081128 Enbart Illa II
080707 Enbart Indignerad 
080822 Enbart Inget 
081127 Enbart Insamling  
081120 Enbart Intervju   
071217 Enbart Intresse 

J 
080925 Enbart Jag 
081223 Enbart Jesus  

071213 Enbart Jobb 

071224 Enbart Julafton 2 
071224 Enbart Julafton 
071212 Enbart Julbord 
081130 Enbart Julskyltning   
081221 Enbart Julstress   
080912 Enbart Jämförelse  

080531 Enbart Jämförelse 
080812 Enbart Jämförelse 2 
081120 Enbart Jämställd   

K

071227 Enbart Kalkon 
081218 Enbart Klump      
080206 Enbart Kväll 
081202 Enbart kopierat 

080311 Enbart Kork 

080321 Enbart Kors 

071220 Enbart Kram 
080424 Enbart Kroppen del 1 
080901 Enbart Kroppen del 2 
071220 Enbart Kräksjuk 

071219 Enbart Kultur 
081226 Enbart Kultur  

081210 Enbart Kurage 
080126 Enbart Kåt 

080928 Enbart Kändis 

L

080813 Enbart Leva 
071231 Enbart Liten 

080622 Enbart Liv 2 
080107 Enbart Liv 
080826 Enbart Ljus 

081203 Enbart Luccebulle

080112 Enbart Lugn 
081214 Enbart Lugnt   
081106 Enbart Lützen   

080218 Enbart Lycka 
081212 Enbart Lysande  
081218 Enbart Lång   

071214 Enbart Läkare 

Enbart Länk till dig!
081202 Enbart "Länk till Lucia!"
071215 Enbart Läsande
080317 Enbart Lättad 

071225 Enbart Lögn 

M

071223 Enbart Magen 

071220 Enbart Magsjuka 
081116 Enbart Maud 

080105 Enbart Mening 
080621 Enbart Midsommar 
080810 Enbart Minister 
080303 Enbart Minnen 
081018 Enbart Miracle  

081230 Enbart GB av MMM  

081229 Enbart Mode  

080903 Enbart Moral 

071201 Enbart Morgon   
080114 Enbart Mun 

080402 Enbart Myt 
081117 Enbart Mål 
081016 Enbart En månad 
081124 Enbart Månader  
071203 Enbart Måndag 
080929 Enbart Mördare  

N
081008 Enbart Naken 

080605 Enbart Nationaldag    
081210 Enbart Nobel    
080819 Enbart Nominerad 
080822 Enbart Noshörningspartiet 
080702 Enbart Nostalgisk 
080101 Enbart Nytt 

080131 Enbart Nära 

O 
081020 Enbart Obama    
081118 Enbart Oljesupertanker  
081105 Enbart Om  
080725 Enbart Ont 

080601 Enbart Ordning 
080608 Enbart Ordning 1  
080608 Enbart Ordning 2 
080610 Enbart Ordning 3 
080611 Enbart Ordning 4 
080124 Enbart Otillräcklighet  

081117 Enbart Otrohet   

080526 Enbart Pippi  
081222 Enbart Piratpartiet   
071231 Enbart Plagiat 
081230 Enbart Platt   
080831 Enbart Polis 

081122 Enbart Posten  

081023 Enbart President 
081104 Enbart President 2 
081118 Enbart Projekt  

080205 Enbart Prov 

081102 Enbart Pumpa

Q

080420 Enbart Queer
080809 Enbart Queer hippa? 
081215 Enbart Quick   

R
081119 Enbart Regn  
080619 Enbart Reflektion 
080509 Enbart Relaxed  
080403 Enbart Repris     
081229 Enbart Rund    
080314 Enbart Röd     

S

080228 Enbart Sann 
080406 Enbart Sekt 

080119 Enbart Service 

080510 Enbart Shopping 
081007 Enbart The Show 
080517 Enbart 17 maj 
080113 Enbart Sinnlighet 
071230 Enbart Skatt  
081217 Enbart Sko   

071211 Enbart Skorpor 

071220 Enbart Skuld 

080216 Enbart Skör 2  
080922 Enbart Skör  

080307 Enbart Slakt 

071222 Enbart Slapp 

080121 Enbart Slask 

071231 Enbart Slut 

080313 Enbart Smutt 

080226 Enbart Smärta 
080829 Enbart Son  

080217 Enbart Sol 

080122 Enbart Sorg 2   
071229 Enbart Sorg  
081214 Enbart Sova   

080116 Enbart Spray 
080313 Enbart Stilla 
080808 Enbart Stockholm 
080327 Enbart Stor 
080224 Enbart Strindberg 

080325 Enbart Stunder 
081617 Enbart Sverigedemokraterna 
080103 Enbart Sår 

080207 Enbart Sömn 

071202 Enbart Söndag 

080309 Enbart Söt 

T  
080816 Enbart Tankar 
081126 Enbart Tankar 1   
080128 Enbart Tempo 
081120 Enbart Tim   
081115 Enbart Timmar 

081209 Enbart Tjat 
081006 Enbart Tobias, Tim... 
080219 Enbart Tomt 

080312 Enbart Tråd 

080129 Enbart Trött 
081207 Enbart Två timmar

080623 Enbart Tålamod 

U

080717 Enbart Ullenhag  
080305 Enbart Underbart 

080508 Enbart Upplevelse 

080312 Enbart Upplev mig 
080907 Enbart USA 2 
080930 Enbart USA 
081211 Enbart Ut   

071221 Enbart Utbränd 
080815 Enbart Utmaning 3 
080814 Enbart Utmaning 2 
080806 Enbart Utmaning 
080605 Enbart Utspring 

V

080521 Enbart Val 
080916 Enbart Valdag 
080726 Enbart Vardag 2 
071206 Enbart Vardag 
080120 Enbart Varligt 

080123 Enbart Vemod 
080818 Enbart Verkstad 

080806 Enbart Vice 
080130 Enbart Vila 
081017 Enbart Vila 2 
080822 Enbart Viktoria 
080814 Enbart Vind 
081102 Enbart Vinnare 
081215 Enbart Vinter   

080304 Enbart Vilsen 2 

080210 Enbart Vilsen 
080828 Enbart Vision  
081122 Enbart Vit   
080926 Enbart Välvilja 
081002 Enbart Vän 

080110 Enbart Värme 
080109 Enbart Vänner 
081123 Enbart Värde 

W

080617 Enbart WES 
080616 Enbart Whiskey  

081228 Enbart The World  

X

080118 Enbart X 
081031 Enbart X-box bortskänkes  
081220 Enbart X-tra    

Y
080703 Enbart Ynkligt  
080626 Enbart Yppig 
080429 Enbart Yrsel    
080921 Enbart Ytlingar 
081021 Enbart Yxa

Z

080421 Enbart Zenta 
080614 Enbart Zlatan 
081124 Enbart Zytomierska   

Å 
081101 Enbart Ångbastu. Del 1 förnimelse  
081108 Enbart Ångbastu, Del 2 Ånga 
081116 Enbart Ångbastu, Del 3 Lust  

081122 Enbart Ångbastu Del 4 förlösning 

080910 Enbart Ångest  
081210 Enbart Ångest 2   
080422 Enbart År 
081231 Enbart År   
080318 Enbart Åre 

Ä 
081107 Enbart Äktenskap 
080813 Enbart Äldste 
080125 Enbart Älskad 

071221 Enbart Älskling 
081216 Enbart Ängel  

Ö

081208 Enbart Ödet
080409 Enbart Öppen 
080701 Enbart Öppet brev till Statsministern 
080701 Enbart Öppet brev till Reinfeldt nr 2 

Enbart Clinton kämpar likt Sisyfos med en omöjlig uppgift. För Sisyfos del var det att rulla en stor sten uppför ett berg och så fort han nästan var uppe rullade stenen åter ner. Clinton har rullat sin sten dag efter dag, vecka efter vecka och månad efter månad för att kunna bli nominerad till presidentkandidat för demokraterna.

Nu senast gjorde hon gemensam sak med McCain och sa att bensinskatten skulle sänkas. Nyss hemkommen från USA har jag förstått hur viktigt amerikanarna anser att bensinpriset är. Priset har rasat i höjden de senaste åren och de måste nu betala ca en dollar för en liter bensin. Ja en dollar alltså ca 6 kronor. Det var länge sedan vi hade så billiga bensinpriser. Visst är det lätt att förstå befolkningens rop på billigare bensin när samhället och det vardagliga livet är uppbyggt på bil. Inte ens i städerna klarar du dig utan bil. Som liten förundrades jag över Drive in Bio men nu var jag mer förvånad över att man gått så långt att man även gör sina bankärenden genom Drive in, samma sak med att hämta ut medicin på "Apoteket", även detta Drive in.  Doktorn måste man dock fortfarande gå in till.

Dessutom saknas ofta trottoarer och cykelvägar. Bilen är det sätt man transporterar sig med, egen bil.

Att som Clinton gjorde falla för det populistiska tricket och prata om att sänka bensinskatten var ett sista desperat försök att klamra sig kvar vid möjligheten att bli nominerad. Lyckligtvis gick inte denna populism igenom. Obama har nu utropat sig själv till demokraternas presidentkandidat. Oavsett valets utgång så var detta isig en seger för miljön. Hur tung och jobbig än omställningen kommer att bli för amerikanarna så är deras bensin allt för billig. Endast genom plånboken kan förändringar komma och som Obama säger Change will come. Fast det är nog inte högre bensinskatt han menar. Men just högre bensinskatt skulle vara till stor gagn för USA i längden.

Det är genom högre priser för att köra bil som alternativ kommer att födas, alternativ i allt från mer bränslesnåla bilar till bilar med alternativa bränslen. Men det skulle inte bara sätta fart på den kreativa problemlösningsförmågan i ett av världens mest innovativa länder, det skulle också göra att man var tvungen att se över hur man byggt upp sitt samhälle. Allt kanske inte skall vara Drive in.

USAs bilindustri har under senare år haft stora ekonomiska problem, att tillverka mer energisnåla bilar skulle göra dem mer attraktiva igen. Idag tappar de ständigt marknadsandelar inte minst till de Japanska mer bränslesnåla bilarna.

Dags att säga nej till Volvo XC90 och andra stora bilar. Stor föresten, nja inte i USA där är XC90 inte stor, en ganska medelstor bil. Inte konstigt att man klagar på bensinpriset, troligen betalar man många gånger minst lika mycket som vi gör per mil till följd av sina bränsletörstiga bilar.

Change will come, även i USA. En del förändringar som vi tvingas till är till fördel för oss på lite längre sikt. Samma sak hos oss, vi kommer nog inte att se så låga bensinpriser igen som vi har just nu. Världsmarknadspriset fortsätter upp och allt fler vill hjälpa till att öka på växthuseffekten. Enbart genom plånboken kommer vi att vilja förändras. Även om det skulle gynna våra privata ekonomier får vi hoppas att våra svenska politiker inte faller i samma populistiska fälla som Clinton. Den politiken står inte för den förändring som skall komma, enbart en till stagnation.

Enbart Change will come oavsett vad vi vill.

Peter PC Carlsson

Läs mer på SvD och på DN och på Intressant

Enbart ordning vill vi ha. Ordning hemma, på jobbet, i samhället och i våra liv. Ordning. På något vis låter det så hårt, så förknippat med helt fel tankar. Kanske beror det på att det tyska Ordnung fortfarande ljuder inom oss. För ordning är bra, det ger oss möjlighet till att ägna oss åt det vi verkligen vill.

På jobbet krävs det också en viss ordning av oss. Vi måste vara diciplinerade att göra det vi skall, att göra rätt saker. Ordning och reda pengar på fredag. Ord som jag är uppvuxen med. Jag tror att de flesta av oss tycker om ordning, men däremot inte alltid att hålla ordning.

Ibland blir jag förvånad när jag är ute och ser hur både vuxna och unga kan kasta eller lämna saker efter sig precis där de står. Som om det saknas ett gemensamt ansvar för vårt gemensamma utrymme.

Nej ordning och reda pengar på fredag, dags att plocka upp vårt skräp. Vad lämnar vi efter oss? Inte bara i skräp vi kastar på marken utan också de sopor vi inte sorterar? Miljödebatten som nu tilltar kommer att förändra mycket för alla oss som lever nu. Vi kommer att få vara med om både allt högre energipriser och större krav på minskad förbrukning. Sopor kommer vi att få sortera allt nogrannare så att vi lämnar så lite efter oss som möjligt. Det är en ny ordning på väg. En ordning där vi kommer att tvingas till ett allt större ansvar.

Peter PC Carlsson