Enbart ensam, enbart ensamhet, enslighet känner jag. Mitt i livet, bland släkt och vänner. Livet rusar, barn som busar och jag känner mig ensam. Ensam mitt i vimlet av allt folk, av alla människor. Älskad men ensam. Är det en lyxkänsla? Är det något jag inte borde få känna? Men ensam känner jag mig. Ensam bland mina vänner. Ser dem sällan och när vi ses, när vi hörs står jag bredvid när vi pratar.

Jag hör era ord, jag hör vad ni säger. Men jag drömmer mig bort, orkar inte lyssna. Så blir jag ensam kvar. Ni pratar er bort, jag blir kvar, står där i dimman av mina drömmar. Luften är het, natten är kall och vi vädrar nya dagar. Ensam kvar, ensam med en famn av udda blommor. En bukett, en samling, en gemenskap. Inte en solitär, inte en ensam ros. En samling, en gemenskap så udda och vacker.

Kvar står jag. Ensam. Jag har liftar i natten, liftat i regn, stigit av på en ödslig väg. Känslan sitter kvar, jag är ensam här. Jag har varit med i skolans idrottslag, ett litet och alltför runt barn. I val efter val, tas lagen ut, några blir kvar, tills någon ropar du får slabbet. Ensam kvar med slabbet, en del av slabbet. Att lämnas kvar att bli över. Den som ingen ville ha. Känslan är tung och vi kämpar, vi gör vad vi kan för att bli accepterade, för att få vara med, vara en del av, vara delaktiga.

Jag har alltid haft lätt att få kontakt, lätt att träffa nya och gamla vänner och bekanta. Men samtidigt har jag haft lätt att känna att jag inte hör till, att jag inte är en del av. Ensam, ensam med mina tankar och känslor. Ensam och trött.

Det är lätt att få känslan att jag blev ensam kvar, jag är inte en av er. Inte med, inte jag. Vill vara en del, en del av er gemenskap. Vill så gärna vara med, höra till, vara tillhörig, anhörig vad som helst, ett tillbehör, bara jag är med, bara jag känner mig delaktig.

Ensamma lever vi våra liv, ensamma tillsammans med andra, ensamma utan andra, ensamma.

Det är trotts allt ensamma vi vandrar, ibland går vi ensamma tillsammans med andra, men ensamma traskar vi fram. Ensamheten söker sin partner, ensligheten sin samvaro. Så vandrar vi, sökandes, efter gemenskap och samsyn. Efter värme och närhet. Sökandes efter en själ som vill dela sitt liv med just mig. En själv som är mer än en kropp.

Vi vandrar och söker en hand att hålla, en blick att fånga och en doft att hålla kvar. Så kom, och vandra med mig. Låt oss var och en ensamma vandra, ensamma söka och ensamma sträva. Kanske kan vi tillsammans finna våra svar, finna vår gemenskap, tillsammans eller var för sig. Men kom, kom och låt oss vandra, och söka.

Peter PC Carlsson