080528 Enbart Hemlös Del 3

Del 1, Del 2, Del 3, Del 4



Enbart hemlös men verkligen inte rådlös. Fortfarande med handen uppe i luften undrade Micke vad vi nu skulle göra. Jag sa att det fanns två saker jag ville i NY, möta folk, tex på kaffer och barer samt att gå på olika klubbar. Gärna Jazz och Bluesklubbar. Visst det var lite tidigt på em för det så vi bestämde oss för att käka först, så enbart några kvarter bort stannade den gula bilen och vi steg ur. Köpte lite mat och en gemensam stor pilsner på flaska.


Sen var det dags för en tripp till Harlem. Själv visste jag inte att det var dit vi var på väg men nu hade Micke släppt allt vad billigt resande gällde med tunnelbanan så han viftade snabbt in en gul Ford. Gav en adress och lutade sig tillbaks i sätet. En kvart senare var vi framme. Harlem, de svartas område. Eller så var det åtminstone tidigare, nu var det inte helsvart längre, mer blandat. Vi steg av och gick till en av klubbarna som Micke manade var de bästa, men varken den eller andra var öppna på em. Så allt för tidigt var vi i Harlem för att gå på klubb.


Micke kände sig lika hemma som jag på landet i Småland. Han hejade och hälsade med massor av slag på knogar, knytnävar och handflator på folk i gathörn. Alla tycktes glida fram, strax över marken. Kanske för att de var höga, eller också var det deras svävande gång. Juno var en gammal bekant i en hörna där musiken dånade högt från T-shirt och brynjeklädda grabbar med svällande muskler. Micke och Juno snackade en stund och bägge tycktes tycka att det var kul att ses igen.


In på en pubb. Här satt några färgade och snackade och drack pilsner. Vi gick till ena ändan av baren.


Den vackraste kvinna jag någonsin sett kom fram och tog emot vår beställning. Jag stammade något om Samuell Adams och Micke tog samma. Så drack vi och sökte allt mer kontakt med Jamhil. En dubbelarbetande tjej från Jamica. Som drömde om att studera. Det var tidigt på em så det var lugnt i pubben, hon hade tid att prata med oss. Mest med Micke. Jag var en lätt udda fågel i denna svarta del av NY. Men vi satt där på var sin barstol, hon lutade sig fram bakom disken och vi snackade och skrattade ihop.


En gång när hon gick iväg lutade jag mig mot Micke och sa "När jag ser Jamhil så förstår jag att det finns flera gudar. Det krävs mer än en gud för att skapa en så vacker kvinna som hon." Som skjuten ur en kanon ställde sig Micke skrattande upp och ropade till sig Jamhil. Generad tittade jag redan ner i bordet och visste vad som skulle komma. Hon kunde inte tro att det var jag som sagt dessa ord. Varför inte då tänkte jag genast och kände mig lite upprörd. Det var ju sant. Hon var just så vacker som det krävs minst två gudar för att skapa.


Generande och leende satt jag där, såg mig omkring och visste inte var jag skulle söka min räddning. Men den fanns där. Några meter bort. En gammal svart kvinna, avmagrad och med högerhanden på den ölflaska vi nyss skickat dit, tittade på mig och undrade om jag kunde dansa. Jamhil satte på musik och det var soul i hela salen som ville flyga ut genom fönster och dörrar. Så jag och en kvinna närmare döden än kyrkan, ställde oss upp och lät rytmen strömma genom våra kroppar. Snabbt kände jag att det var underdelen av kroppen som skulle göra jobbet, så höfter och ben fick fritt spelrum.


Ibland sände jag en förstulen blick mot Jamhil, hon kollade och log. Inom mig log jag också. Men sen lät jag den tandlösa gamla damen sätta sig ner. Hon lös av lycka och jag lyfte mitt glas och skålade, viftade och beställde ytterligare en öl till henne. Vi log och skålade. Micke satt tyst och tittade på.


Klubbarna var fortfarande stängda och jag ville inte lämna denna vackra servitris. Men nattens två timmars sömn började ta ut sin rätt och det kändes som att det var dags att sova. Små rykningar i ögonen och en längtan att bara lägga mig ner. Ville inte ha mer att dricka, ville bara sova.


Visst är jag sambo, men nog hade jag velat ligga ner en stund på denna vackra kvinnars arm. Den kvinna som det krävts två gudar att skapa. Så med allt mer slutna ögon satt jag kvar vid disken. Micke hade under tiden flirtat med Jamhil och visste när hon skulle sluta. Även fått henne till att inte gå till sitt nästa jobb efter detta. Men jag var trött. Riktigt trött.


Skönhet och sömn, vad skall man välja. Sömn om man bara är trött nog så jag valde sömn. Vi gick och stack åter armen upp i luften, efter en stund kom en gul bil och vi kördes till ett hotell som Micke nämnde. Ett hotell där man kan boka enbart ett par timmar. Jag och Micke gled in, på det hotell där vi och prostituerade hyr per timme.


Vi la oss i samma dubbelsäng, smal och gnisslande. Lämnade överkastet på. Jag fick en känsla av att det var renare än resten av sängen. Flagor av färg hängde från både tak och väggar. En lätt syrlig doft steg upp från den fläckiga heltäckningsmattan. Jag ville inte somna, så jag låg och hörde Micke andas. Efter en timme steg jag upp och sa att nu skulle jag hem.


Motstridiga känslor brottades inom mig, jag ville tillbaks till Harlem, till Jamhil, till den sköna känslan på baren, till klubbarna som inte var öppna tidigare. Men jag ville inte heller lämna mina vänner.


Jag reste mig upp och plockade ihop mina saker, Micke blev stött. Vi skulle ju festa ihop ikväll. Men det var jag som hade pengarna, jag som kunde välja, så jag valde. Jag valde att gå ut, sträcka handen i luften och plocka en Ford. Micke följde med, nu var det jag som förde, jag som visste vad jag ville. Resan blev tyst. Inte ett ord ville han säga efter att han sagt att nu hade han ingen möjlighet, ingen chans på Jamhil. Han kunde inte åka tillbaks, hade inga medel.


Visst var det sant, men det var ju inte mitt problem. Vi hade haft en bra dag så långt. En dag av glädje. En dag där jag inte väntat jag att jag skulle finna allt det jag fann. Visst skulle jag velat undersöka även andra möjligheter, kanske hade jag gjort det om jag varit singel. Kanske inte. Men nu var dagen med Micke på väg mot sitt slut. Vi satt i en gul bil och han var tyst och sur. Jag lät däcken rulla. Inte ens föraren pratade, radion var tyst. Enbart en och annan syren kunde höras.


Huvudet var tungt av sömnbrist, av dagens öl och en och annan burbon. Intrycken pressade på och jag ville sova. Så stannade bilen vi steg ur, jag betalade och stängde dörren. Försökte säga hej till Micke men han var fortfarande sur. Sur för en möjlig fortsättning på en underbar dag. En dag som var en av de intressantaste i mitt liv.


Så började vi båda skratta, fnissa och så kramade vi om varandra. Som om det fanns en förståelse bortom den tunna linjen. Jag skulle gå tillbaks, han skulle vara kvar. Det var en gemensam dag, det var allt. Men mer än så, det var mer än så. Det var en gemensam dag och den gav mig så mycket. Hoppas att det också gav Micke mer än mat för dagen.


Vi tog varandras händer, önskade lycka och så fick han några dollar, inte så mycket. Men tillräckligt för ännu en måltid eller några öl.


Så vände jag mig om och gick. Sneglade över axeln, såg Micke och saknade honom redan. Han stod åter och pratade med någon ny Raymond.


Hemma stupade jag i säng, kände hur jag studsade ett par gånger på överkastet innan jag slocknade.


Dagen efter sökte jag honom åter, på samma ställe. Han var inte där. Hade just gått, kunde bara be om att sända ett hej från mej. Så är livet på denna sidan linjen.


Enbart en linje


Peter PC Carlsson

Del 1, Del 2, Del 3, Del 4


Kommentarer till Enbart

Postat av: vindensmelodi

Vilken dag! Oj oj oj, mycket känslor att brottas med :-)
Ja, negresser ÄR vackra! Jag har alltid önskat mig lite mulattblod :-) Fast jag är ju lite valon,,,
Men det var väl tur att det blev som det blev ändå, med tanke på din sambo ;-) Inte kul annars inte.
Men härliga minnen och en omtumlande dag fick du i ditt liv :-)

2008-05-28 @ 16:43:39
URL: http://vindensmelodi.blogg.se

Kommentera Enbart här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0