Del 1, Del 2, Del 3, Del 4

Enbart Hemlös och nu också utan sin resväska. Micke lämnade sin väska mellan en av våra taxiresor. Troligen reste han mer taxi denna dag än han gjort det senaste året. Efter tredje taxiresan tyckte han att det var dags att göra sig av med sitt hem. Vi gick fram till ett par killar som satt på gatan och så lämnade Micke sin väska där. Tog ut ett par grejer först, bl.a. en tandborste och sedan gick vi vidare.

Tänk att det kan vara just så enkelt att göra sig av med allt man äger, att byta ut allt man har mot ingenting. På det viset var Micke mycket mer fri än vad jag är. När jag undrade om han verkligen ville lämna allt så tittade han bara på mig, log lite finurligt och sa att det finns fler väskor.

Det finns alltid en ny väska som vi kan fylla med våra liv, en väska vi kan välja att släpa med oss eller som vi kan lämna bakom oss. Det fick mig att fundera på vad det är för ett bagage som jag drar runt på. Vad är det jag släpar med mig, som tynger och sinkar mig i det jag vill göra?

Det är lätt att låta sig begränsas, att finna skäl att låta bli, att inte göra något. "Halt, här kan ingen passera, här kommer ingen förbi! Det kommer aldrig över nån mera så gå är du snäll om ditt liv är kärt.."

Vi lämnade hans väska och gick. Micke lite lättare och än mer fri. Hos mig snurrade tankar om hur vi lever våra liv. Hans är tufft och hårt, men också fritt att göra vad han vill, just när han vill. Att bara ställa allt du äger och har i ett gathörn för att det är enklare att gå utan väska. Så, nu är du fri. Men också utlämnad till det du bär med dig inombord. 

Vi åt en lunch och drack en öl. Med misstänksamhet tittade personalen på Micke. Men vi hade ju betalat. Värdet av människan tycks inte konstant, inte ens utan väska. Vi åt, hamnade i diskussion med personalen och sen gick vi. Jag var lite upprörd. Micke tyckte att jag skulle släppa. Sånt är livet, jag är van menade han. Alla människor är lika mycket värda. En skimär, en falsk bild av vår verklighet. Jag är mer värd uppenbart inte bara i mina ögon utan också i andras. Vit man är mer värd än svart. Svårt att släppa, svårt att acceptera att världen inte är alltigenom god.

Utan väska går vi vidare, Micke lika obekymrad som tidigare. Enda gången han blev upprörd var när andra försökte blåsa mig. Det gör de bara för att de ser att du går med mig, säger han. De tror att jag blåser dig och de vill de blåsa dig tidigare. Ingen tvekan om att det gjorde honom upprörd, själv blev jag inte så upprörd av det. Mer av att det fanns rasism som han blev utsatt för. Med eller utan väska har vi olika bagage som vi bär med oss.

Redan då, men framförallt efteråt har jag tänkt på vilken tunn linje det är mellan att leva innanför och utanför samhället. Micke ville inte att någon skulle ta hand om honom, än mindre tycka synd om honom. Han var fylld av drömmar, tankar och idéer om sitt liv och sin framtid. Det kändes som att han hade mer visioner och framtidstro än jag. Men han var och är på andra sidan. Jag har möjligheterna medan han har en kamp för var dag. Att finna mat, boende, en dusch och möjligheter att tvätta sina kläder.

Kan vem som av oss hamna på andra sidan den tunna linjen? Kan vem som av oss glida iväg, tappa fotfästet för en stund, halka ut ur gemenskapen? Troligen kan vi det, troligen är det möjligt för vem som av oss att glida, att halka. Om så bara för ett kort tag, halka ut kan vi alla.

Innebär det då att vi som inte har halkat har ett särskilt ansvar att hjälpa? Eller har var och en ett eget ansvar att ta sig upp på banan igen? För min del känns svaret givet. Det är både ock. Dels har var och en av oss alltid ett ansvar för våra liv, för det vi gör eller inte gör. Dels har vi ett ansvar att vara behjälpliga för dem vi möter. Lika självklart som att vi vill ha hjälp den gång vi själva råkat halka och falla.

Allt för mycket tycks idag vara någon annans ansvar, någon annan skall ordna, fixa, hjälpa. Inte minst i vårt svenska samhälle har vi vuxna abdikerat. Vi har flytt undan och låter någon annan göra jobbet. Papper som kastas ska ju ändå städerskan plocka upp. Alkoholister som sitter på gatan och tigger är socialens ansvar. Ungdomar som halvfulla vinglar gatan fram skränande och bråkande är polisens uppgift. Den misshandlade grannfrun är något vi inte vill se. Inte heller det ständigt ensamma barnet i sandlådan. Kollegan på jobbet som är tyst och märklig vill vi inte heller se. Det får någon annan ta hand om. Inte ens vårt eget kiss på toaletten kan vi ta hand om, det får någon annan göra.

Vi abdikerar och slås med förfäran över hur andra beter sig. Det är ditt ansvar, ingen annans hur du lever ditt liv. Mitt hur jag lever mitt.

Micke krävde inget av andra, men han letade efter en sponsor. En sponsor som skulle finansiera hans tandvård. Han förväntade sig inte att någon annan skulle finna denna sponsor åt honom, det skulle han själv. Han var fortfarande ansvarig för sitt liv.

Var och en av oss kan falla och var och en av oss kan ta vårt eget ansvar, var och en av oss kan hjälpa. Kanske är det ingen annan som gör det.

Enbart någon annan.

Peter PC Carlsson