Enbart besynnerliga fakta.
Jag har blivit utmanad av Sabina och Hilda 
Jag ska berätta sju alldagliga och lite oväntade saker om mig själv.

1. En gång när jag plockade vitsippor som liten och stoppade ner handen bland de vackra blommorna så ringlade en stor orm runt handen. Sedan dess är jag rädd för ormar.
2. Jag tror att världen blir lite bättre eller lite sämre till följd av att jag lever.
3. Jag har av etiska och moraliska skäl svårt att äta fisk, men älskar kött och har inga problem att äta det.
4. Är närmare två meter lång men ändå inte längst i familjen (lillebror är större).
5. Har ett litet umgänge bl.a. för att två av mina bästa vänner bor utomlands.
6. Jag har nästan alltid dåligt samvete.
7. Jag har varit sjukskriven för utbrändhet och byte då mitt Motto från "Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid!" till dagens "Det är aldrig för sent att ge upp!"

Jag i min tur utmanar:
Dockmamman
Hontass 
Kotte
Makrame 
Sanna
Tess
Zlata

De regler som gäller är:
Länka till den person som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget.
- Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade.
- Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor.
- Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar.

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne. Skänk en gåva till Barncancerfonden.

Tack vare henne, hennes mamma och pojkvän och alla er som redan givit en summa fick vi en X-box av Barncancerfonden. Denna ger Enbart (som startade insamlingen) med glädje till Maddes mamma Anne för att hon skall kunna ge den till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, JK avdelning 70. Det är inget som botar, men det ger förhoppningsvis en liten stunds glädje för de tjejer och killar som var dag kämpar mot "Den jävla idioten".

Tack alla ni som har givit och bidragit till insamlingen "Den jävla idioten".


Inlägget är pingat på Intressant.

Alla ni som har givit stöd utmanas härmed att lägga upp inlägget på er blogg.

Enbart flygbolag som går i konkurs, som gör att vi blir strandade på en strand. På en flygplats i södra Spanien samlas Scandinaver, först i samförstånd och samverkan för att finna vägar hem. Vart ska vi vända oss, vart ska vi ringa. Dit kan vi ringa men de svarar inte, eller på det numret kommer man inte fram.

Erfarenheter delas, och historier berättas, rykten sprids. Alla slår en signal till någon där hemma med tillgång till Internet. Släkt och vänner söker och nya förhoppningar byggs upp. När det väl är dags skall det visa sig att några haft tur andra har köpt en nitlott.

Vi var ett ganska stort gäng som tog oss ner till Spanien för fest i helgen. Vi reste ner, hyrde bilar och så åt och dansade vi oss in i den Andalusiska natten. Några reste hem redan dagen efter och slapp konkursen. Andra av oss tog ytterligare några dagar för att pricka in ytterligare upplevelser innan hemresan. Men ingen av oss räknade med upplevelsen av att inte ha någon hemresa.

Själv hade jag två, biljetter alltså. Den första var med Ryan Air, den blev ändrad så att vi skulle bli strandsatta i Frankfurt. Så vi bokade nya. Denna gång skulle vi flyga med Sterling. Lyckligtvis gjorde vi bokningen med Norwegian och tillhörde några av dem som skulle bli hämtade. Inte för att vi i sig hade mer rätt att hämtas än de som köpt biljett i samma plan men gjort det direkt av det konkursade Sterling.

Enda skillnaden mellan oss och de som bokat i stolen bredvid var att vi hade tur och andra hade otur. Ibland är inte skillnaden större än ljust så. Vi visste lika lite som några andra att det inte var läge att boka med Sterling. Ibland är skillnaden just bara tur, eller otur. Denna gång tillhörde jag de lyckligt lottade. Om det nu är att vara lyckligt lottad att ha köpt dubbla flygbiljetter hem och ändå kommer fem timmar för sent.

Enbart president, ja det skulle min far kunna bli om han var amerikan, om han pratade engleska, om han var intresserad och om han inte istället skull tycka att livet har andra världen när man är pensionär. Pappa, är aktiv som få, han har krafter i sin kropp och är snabb i skallen. Han har dock ett handikapp, han är svensk. Det är en klar nackdel om man skall bli president. I USA skulle min svärfar kunna kandidera, men han har valt att lägga sin röst på Obama. Svärfar är amerikans medborgare, pappa är svensk medborgare och pratar egentligen bara ett språk, småländska. Men han förstår också språken som finns runt om, från blekinge, skåne och halland.

Han är pigg och alert, men jag vill inte gärna att han går i skogen själv. Ja att han går där gör inget, men jag menar att han hugger billast med stock själv. Jag menar han är ändå 71 år gammal. Under sommaren spelar han golf i princip var dag. Det är underbart det gör att han håller sig igång. Men under vintern går det inte att spela golf. Då hugger han i skogen. Vandrar där med motorsågen, hoppar upp på stockar och rotfällor. Drar igång sågen och sågar till i lagom bitar. Därefter hämtar han traktorn och lastar upp med hjälp av vajervinsch de stockar han kapat av.

En vital pappa, en pappa som dessutom lärt mig att räkna snabbare än alla andra vuxna jag mött. Men han är 71 år gammal. Det betyder att han både har rätt att förvänta sig att ta det lite lugnare och att faktiskt tillåta sig att allt går långsammare.

Pappa är vital, kanske är även McCain det. Men om man är 72 år gammal är det då rätt att åta sig ett av världens tuffaste jobb? Är inte det oansvarigt, Oansvarigt mot den egna familjen, mot ämbetet och emot landet? Jag tycker det.

Pappa är klok, men jag vill inte att han skall ta över istället för Reinfeldt i lilla Sverige. Varför skall då en gammal man som McCain orka med att satsa på åtta år i ett av världens tuffaste ämbete.

I Sverige har man möjlighet att jobba vidare tills man är 67 år gammal. Därefter är det mer diskutabelt. Men när kungen blir 72 får han fortsätta att vara monark. Fast det spelar ingen roll, han har ju ingen makt. Men det skulle McCain ha, han skulle bli världens mäktigaste man. Som 72-åring, ok, han kanske blir omvald som 76 åring.... Är det ok att han är världens mäktigaste som 80-åring?

Ja säger ja, om alternativet är att en religiös kristen fanatiker vid namn Sarah Palin. Så det är nu vi väljer, vill vi ha fanatism eller pragmatism?... Ursäkta, det är inte vi som väljer hur mycket jag än skulle vilja.... Så gogo Morfar.

Enbart gåvor har givits, sms har sänts och 1.177 insättningar har gjorts till "Den jävla idioten" och summan är uppe i 88.340 kr. Det betyder att i genomsnitt har varje insättning varit på strax över 75 kr. Många har givit mer, en del har givit det man förmått och alla har givit för att man vill slå ner "Den jävla idioten". Var har den här att göra, med vilken rätt kommer den och ta liv, unga liv. Barns liv?

Går man in på Barncancerfonden så finner vi snabbt massor av kämpande små människor.

Här kommer ett kort litet axplock av andra insamlingar och vilka motiveringar de ger till varför du skall öppna din plånbok eller sända ytterligare ett SMS.

• Älskade barn
  Barn är det vackraste vi har, vår framtid. Livet är så orättvist ibland, men om vi alla hjälps åt kan vi hjälpa de som blir sjuka och kanske våra älskade barn får vara just barn med allt det roliga det innebär!
• Älskade Noel
  När våran 2 åriga son drabbades av sjukdomen Leukemi rasade hela världen för oss. Det var en total chock. Vårat barn? Hur är det möjligt? Varför? Hur kan detta hända?! För Noel och för andra barn som fått barndomen "stulen", inget barn ska behöva växa upp så här fort o gå miste om glada/roliga/enkla år som det ska vara när man är liten, snälla ge ett bidrag du också!
• Även cancersjuka barn har rätt att skratta
  Vi är två 18åriga tjejer som nu går i trean på gymnasiet. Vi skulle vilja hjälpa barnen på sjukhuset att finna lyckan i mörkret. Det är inte alltid lätt att vara cancersjuk, men det behöver inte vara ett enda mörker hela tiden. Detta vet vi av egen erfarenhet, då en av oss har vart allvarligt drabbat i cancer. Vårt mål är att tillbringa tid på sjukhuset med barn, och få dom att skratta och må lite bättre inombords.
• Bedårande barn
  Jag var på besök på barnkliniken på lasarettet i samband med en intervju och fick syn på världens sötaste pojke på två år. Han hade stora blåa ögon, knubbiga armar, plutmun och en kal hjässa. Det känns så fruktansvärt orättvist att små barn ska behöva tillbringa sina första levnadsår på sjukhus. Jag blev så berörd av att se den lille pojken med en sådan gnista och kämparglädje att jag startat en insamling för att hjälpa både honom och tusentals andra barn som varje år drabbas av cancer. Snälla, hjälp den här pojken och andra drabbade barn, låt de få växa upp och leka med sina kamrater utan smärta i kroppen.
• Christofer har kämpat
  Min son Cristofer idag 5 år fick den 8 e juli 2005 diagnosen Leukemi, ALL, efter 6 månaders sjukdomsperiod. Många och svåra infektiner höll på att ta min sons liv, jag har sett honom mycket illa ett flertal gånger. Ser tillbaks nu och minns med smärta och tårar fäller jag när jag kommer ihåg min sons värsta tider. Cancer måste bekämpas. Hjälp till. 
• Hjalmar 1 år
  Vår systers son fick diagnosen neuroblastom i april - 2008. Han är världens mysigaste 1-åring och kämpar nu för fullt för att bekämpa denna tuffa och hemska sjukdom. Vad som behövs till Hjalmar och alla sjuka barn är stöd till forskningen. Ditt bidrag gör nytta! 
• Johns minne
  I ett år kämpade vår John mot en elakartad hjärntumör. Nu har det gått drygt fyra år sen han lämnade oss, men han lever i vårt och andras minne. Vill du uppmärksamma hans minne, skänk en gåva till Barncancerfonden. Första delmålet är 6 000 kronor, en liten summa, men den känns symbolisk. John blev 6 år och en tusenlapp per år är inte mycket, men varje krona som kan bidra till forskning som rör barncancer är värd så mycket. Hjälp till och skänk samtidigt John en tanke. 
• Tilda i våra tankar
  Den 1 oktober 2008 kom beskedet att mitt fadderbarn, Tilda, har fått cancer. Tilda hade en tumör i magen som slagit ut hennes njurfunktion totalt. Hon har kämpat sig igenom en första kritisk vecka och tumören har tagits bort. Tilda har många cellgiftsbehandlingar kvar samt en framtida njurtransplantation. 
• Till minne av Marina
  Till minne av min älskade dotter Marina som avled i cancer 2008-04-01.
  Min förhoppning är att mina vänner och ovänner skänker 20:- eller mer.
  Många av er kände inte Marina men alla barn som drabbas av denna hemska sjukdom.
• Tufflan Tilde
  18 Mars 2008 rasade världen då våran dotter Tilde fick diagnosen neuroblastom. Vi genomgår nu en otroligt tuff behandling och har bit kvar innan vi är färdigbehandlade. Det finns bara ett mål och det är att Tilde ska bli frisk! Hjälp oss att samla in pengar så forskningen kan gå framåt och hjälpa dessa barn som hamnar i denna fruktansvärda situation!

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne. Skänk en gåva till Barncancerfonden.

 

Enbart glad var vad jag blev när jag öppnade min blogg och fann inlägg från äldste sonen. Det är långt ifrån alla inlägg som han läser men just det förra lyckades han läsa. Just ett inlägg som jag skrev om mitt ständigt dåliga samvete. För så är det jag har dåligt samvete och känner mig otillräcklig.

Det är åtta år sedan jag och mitt X skiljde oss och det är nio år sedan vi flyttade isär. Att skiljas är inte lätt, det gör ont även om man är enig om att det är rätt, även om man skiljs som bästa vänner och även om man fortsätter att tycka om varandra. Det gör ont, det gör ont.

Vi har tre underbara killar tillsammans och med alla har jag god relation, alla träffar och pratar jag med regelbundet. Det är inte det om är mitt dåliga samvete, det är inte det som är min otillräcklighet. Nej det har legat i att jag inte funnits där fysiskt i vardagen. Jag har inte kunnat vara med om deras dagliga uppväxt. Vi bor nämligen närmare 50 mil ifrån varandra.

Samtidigt har jag ständigt haft dåligt samvete för att jag lämnat allt vardagsbestyr till mitt X. Hon ha fått dra ett stort och tungt lass. Det har gett mig dåligt samvete. Vi har flera gånger pratat om detta och jag vet att vi har tillsammans gjort det bästa av situationen, men det hindrar inte att jag känner mig otillräcklig.

Hur oändligt glad jag kände mig när jag läste att jag faktiskt duger, att jag faktiskt har varit en bra pappa. Dessa rader fick mig att gråta en liten skvätt. "Som den äldste sonen från tidigare förhållande för dig kan jag säga att jag inte har något att klaga på. Jag tycker du är en bra far. Nu är jag ju långt bort och vuxen så jag vet inte vad mer jag kunde begära av dig? Att du var miljonär? Nja, jag är rätt nöjd ändå :P Men jag hade blivit mycket glad om du kunde komma över en sväng." Tack för det grabben, det värmde långt in i roten av mitt hjärta. Jag skall komma över till dig i Canada, nästa år.

Nu är jag lycklig igen.!!! Fanken, jag har fyra helt fantastiska grabbar, det kan ju inte bli bättre.

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne. Skänk en gåva till Barncancerfonden.

Enbart barn kan få mig så blödig, kan få mig att vekna. Det är alltid något visst med just barn. Barn som far illa gör oss mig både förbannad och nedstämd. Program som går på TV och där jag var att det skall visas utsatta barn brukar jag undvika. På samma sätt som jag undviker skräckfilmer för de berör mig illa. Det känns inte alltid som att jag vill utsätta mig för allt som berör mig illa. Fly verkligheten med en skönt avkopplande film eller läsa en deckare.

Hur mycket sanning och verklighet orkar vi med? Ibland räcker det, ibland vill jag bara skärma mig och fly in i mina egna dagdrömmar. Jobbar man som jag vid Medborgarplatsen i Stockholm så går det inte att undvika att varje dag mötas av människoöden. Alkoholister, narkomaner och organisationer som söker stöd för än det ena och än det andra. Ibland ger jag en hundring, ibland går jag förbi. Ofta ljuger jag och säger att jag redan är medlem, att jag redan skänkt. För att jag inte orkar, för att jag inte alltid vill se.

Men värst av allt är när barn utsätts för våld, blir negligerade, ignorerade, när barn inte blir älskade sedda och kramade. Varje liten unge har alla möjligheter, det är dess sociala miljö och vi vuxna som begränsar dem. Hur tar vi oss tid att vara med våra barn? Lyssnar vi och uppmärksammar vi dem så mycket vi vill, så mycket de vill?

Ständigt brottas jag med mitt dåliga samvete för min otillräcklighet, för att jag inte finns för mina barn så som jag tycker att jag borde, så som jag vill. Framförallt är jag otillräcklig för mina barn från tidigare förhållande.

Otillräckligheten följer mig ständigt och som enväldig och omutlig domare sitter jag själv i tronen. Inte en en chans att få nåd, inte en chans att få förmildrande omständigheter.

Enbart Adam skriver här sitt andra inlägg, tidsmässigt i hans liv är ordningen på inläggen Adam nr 1, Adam nr 3,  Adam nr 4 , Adam nr 5, Adam nr 2. Adam nr 6,  och Adam nr 7. Han har valt att vilja vara anonym men jag vet att han läser era kommentarer.

Tack Adam för att du delar med dig även om jag vet att det är svårt.

Jag vaknade och kände ribban i bänken där jag låg. Solen lyste i mina ögon och jag försökte att fånga mitt förstånd. Var var jag, varför var jag där? Utan att fatta, utan att finna ett svar så famlade min hjärna efter svar.
Jag slöt åter ögonlocken och försvann bort. Nästa gång jag vaknade var när några barn sprang förbi, ropade och började trumma på min mage. Jag vaknade och med ett tjut av skratt försvann de bort. Solen stod högt på himlen och svetten rann från min panna. Den smutsiga skjortan var blöt på bröstet.

Spriten höll på att ånga bort från min kropp. Jag satte mig upp blev yr av värmen och vätskebrist (har rätt bra koll på vad som händer i kroppen när man utvecklar alkoholism). Försökte fånga in mitt medvetande men det flydde bort. Just när jag la mig ner igen kom en kaskadspya rakt ut. Det kändes skönt och jag spydde en gång till. Magen var tom och jag la mig ner. Bänkens gröna träpanel kändes skön mot min kind. Jag somnade om.

Jag väcktes igen av att några gamla tanter gick förbi och beklagade sig på uteliggare. Någon tömde en ljummen mugg kaffelatte över mig och jag vaknade till. Efter att torkat mig och vaknat till kände jag igenom mina fickor utan att finna något. Så mindes jag och vände mig mot soptunnan bredvid bänken, rotade en stund och fann sedan de bägge öl jag stoppat ner dagen före. Snabbt öppnade jag burkarna och tömde dess ljumma innehåll.

Så var det morgon. Sp var det dag.

Jag kollade ner på mina byxor och log, hade inte kissat på mig denna natt. Alltså måste jag vara kissnödig, gick ett par steg från bänken och tog fram min lem. Efter att stått en stund kom en liten mängd gul eller nästan orange vätska.

Abstinensen började göra sig påmind, huvudet värkte, jag mådde illa och händerna skakade som asplöv. Min mobil var fortfarande laddad, ja med ström inte med pengar, och visade att affären var öppen. Jag tog av mig en av mina dojjor, plockade fram en hundring och gick för att handla.

En halvtimme senare kände jag hur livet återvände. Kroppen ville gång på gång spy men jag höll emot. Alkoholen måste få verka, ge mig lugn.

Så somnade jag om. Vaknade igen och tömde de sista fem burkarna. Så satt jag en stund och tittade på alla som gick förbi. Alltid ensam, sa alltid nej till alla andra runt Medborgarplatsen. När klockan närmade sig 18 gick jag på nytt till affären, köpte ytterligare tio burkar.. Två av dem gömde jag på nytt undan till morgondagen. De andra drack jag upp... tror jag...

Jag vet inte ens om jag åt denna dag, det var bara en dag bland andra. Ensam, tyst och full.

/A

----------------------

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Enbart Adam har berört mig djupt. Han är en man jag lärde känna igenom studie i socialpsykologi år 2000. Sedan dess har jag följt och berörts av hans utveckling. När vi träffades var Adam i kris, han förlorade sin familj, sitt jobb, sin arbetsförmåga och sin livslust. Ibland har det gått upp och ibland ner. Vi har kommit varandra nära under åren och här kommer det andra i en serie gästbloggsinlägg av Adam. Det finns ingen hänvisning till någon blogg, Adam har ingen och vill vara anonym.

Detta inlägg är också skrivet för ett tag sedan, en del har hänt Adam sedan dess.

Enbart yxa i skallen och en död man blev resultatet. Just nu bedömer tingsrätten i Karlstad om det var överlagt mord eller om det var så att kvinnan skyddade sig från våldtäckt.

Först läste jag Aftonbladet och fick genast känslan av att kvinnan skyddade sig från att bli våldtagen. Sedan läste jag Expressen och nu blir bilden mer komplex, hon har försökt söva ner honom innan och döljer liket, tar hans bil och länsar hans konto...

Det är skönt att inte vara jurist, att inte vara domare. Det är så mycket enklare att sitta bredvid, läsa en kvällstidning och tycka till. När vi inte har hela bilden är det lätt att vara tvärsäker. Lätt att ropa på hårdare straff och lätt att ställa krav. När vi får hela bilden blir det så mycket mer komplext. Min första reaktion var att det var ett förmildrande fall, hon skyddade sig mot att bli våldtagen, men efter att läst ytterligare en artikel så var det snarast försvårande omständigheter. Ett väl planerat mord. Två faktum kvarstår, ett mannen är död, två jag har ingen aning om hur det gick till.

Allt för ofta fattar vi beslut, allt för ofta grundar vi vår åsikt på artiklar i blaskorna och egentligen vet vi väldigt lite. Vi blir nyttjade att tycka och tänka om Idol, vi blir nyttjade att reagera på Paris Hilton, att reagera på Katrin "nobody" Zytomierska för att hon varit elak i TV. Vi låter oss nyttjas och vi reagerar. Politiskt har Sverigedemokraterna varit duktiga på att utnyttja detta. Dels genom att ständigt försöka utmåla sig själva som förfördelade och diskriminerade av media och andra politiska partier. Följden blir att vi tycker synd om dem. Men det värsta är inte att de framställer sig som offer utan att de nyttjar enskilda artiklar och frågor till att svartmåla olika delar av svensk politik. Det de vanligast lyfter fram och svartmålar är flyktingar. Flyktingar klumpas ihop och sägs göra si, sägs göra så. Detta fungerar, de lyckas få personer som inte ser mer än en bit av sanningen att tro på dem.

Samtidigt säger jag att SDs ganska öppet rasistiska åsikter har jag inte så stora problem med. Dels för att det går att bemöta dem på punkt efter punkt, dels för att de flesta människor ändå är tämligen förnuftiga och klarar att vara kritiskt tänkande och därmed ifrågasätta SD och deras populism. Ett större problem är den dolda rasism, den dolda främlingsfientlighet som finns i landet. Den som uttrycks runt köksbordet efter att ha läst en kvällstidning.

Ibland har vi lätt att generalisera, och ibland gör vi det inte alls. Muslimer ligger illa till, de riskerar ständigt att utsättas för generaliseringar. Samma sak med Palestinier, Turkar, Irakier, Romer och så vidare. Men när en norsk kvinna som är konstnär dödar en man med yxa, då generaliserar vi inte! Varför inte då? Varför drar vi inte slutsatsen att det ligger i norskornas natur att yxdöda. Eller varför drar vi inte slutsatsen att sådär gör de där konstnärerna?

Givetvis gör vi rätt när vi undviker att generalisera och givetvis gör vi fel när vi generaliserar om Romer, Turkar osv. Men det är dessa fördomar som du och jag bär på, det är de som Sverigedemokraterna utnyttjar.

Så akta dig för varulven, den kommer i fårakläder med len tunga. Lär dina barn att tänka kritiskt att ifrågasätta så slipper du att födda upp en Sverigedemokrat eller en religiös fanatiker (oavsett religion).


Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne. Skänk en gåva till Barncancerfonden.

Enbart Obama blev det val som morfar valde. Ja så är det, min partner är andra generationens invandrare. Jag är tillsammans med en invandrare helt enkelt. Morfars (min svärfars) föräldrar är bägge födda i Sverige och flyttade till USA innan han föddes. När han var sju så flyttade de tillbaks. Men han var då amerikansk medborgare och det ger honom rätt att idag bidra till att rösta fram Obama.

Jag känner mig lite stolt. Många är vi i Sverige som snackar och tycker om vem som skall bli president men få har någon verklig möjlighet att påverka. Morfar har och han nyttjar den till att rösta på Obama. Go, go morfar!

Ha ha alla Sverigedemokrater här har nu ytterligare ett exempel på hur bra det kan vara med invandring ;-)

Hur många har en släkting med rätt att rösta i USA?


Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.


Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne. Skänk en gåva till Barncancerfonden.

Enbart Cal in Power, för visst är det Power som behövs och visst var det Power när Powell stöder Obama. Colin Powell har alltid framståt som en bra person i mina ögon. När han nu öppet stöder Obama så visar det på vilken styrka som finns hos denna nya demokrat och presidentkandidat.

För egen del trodde jag länge att han skulle bli den första svarta presidenten i USA, men det blev George den lille istället. Ibland kan jag tycka synd om lille George. Så misslyckad som president. Försökte gå i pappas spår och tog även över hans gamla hökar Donald Rumbsfeldt och Dick Cheney. Han fullföljde det pappa påbörjade och kastade ut Sadam Hussein från sin diktatorstron. Men sen har det gått sämre. Både i Afghanistan och i Irak sitter USA fast med sina trupper och är inte i närheten av att kunna dra sig ur med hög svansföring.

Tyvärr har mycket gått fel för USA under de senaste åtta åren, inte minst har den amerikanska ekonomin fortsatt att gräva djupa hål i det redan stora budgettunderskottet. Med lånade pengar har man fört krig, med lånade pengar har man sänkt skatter och med lånade pengar har man underlåtit att ta hand om världens största ekonomi.

Det kommer inte att bli lätt att ta över den amerikanska ekonomin. Det kommer att krävas både tillväxt och skattehöjningar för att få ordning på ekonomin. Inte minst behöver de enorma militärkostnaderna kraftigt bantas. Jag menar att den behöver bantas för att skapa större säkerhet för USA och för världen i övrigt, men även för att ekonomin klarar inte dessa kostnader.

USA kommer att genomgå stora förändringar framöver, regleringar inom bank- och finansvärlden kommer att bli nödvändiga. Större rätt till välfärd i form av sjukvård för alla kommer att bli nödvändigt. Högre skatter för att betala av de bägge Bushpresidenternas och Reagans enorma underskott. Bensinpriset kommer att behöva fördubblas och kollektivtrafiken byggas ut. Allt detta är impopulära åtgärder, men nödvändiga.

När det gäller utrikespolitiken så är det helt om som gäller. USA måste spela en helt annan roll i världspolitiken än man gjort under juniors tid som president. "Den som inte är med oss är emot oss!". Det har inte varit någon hållbar strategi.

USA måste ställa krav på sin bundsförvant Israel om trupptillbakadragande från ockuperade områden, de måste kräva att Palestinerna skall ha rätt till de delar av landet som nu befolkas av Israeliska bosättare. Alternativet att fortsätta den linje som Bush slagit in på kommer bara att applåderas av Usama Bin Ladin.

Nej nu är det hög tid att "cal in power" och jag hoppas och tror att Obama är tuff nog och får tillräckligt starkt stöd för att leva upp till den change som skall komma.

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.


Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne. Skänk en gåva till Barncancerfonden.

081019 Enbart Gb av Ajaxén

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Ajaxen. Håll till godo med en av de bloggar jag nyss upptäckt och som jag kommer att fortsätta att följa.

-------------------------

Det hela började för 8 år sedan och vi var en familj som alla andra, vi var förväntansfulla på det lilla liv som vi skulle få bli delaktiga i. Vi längtade verkligen för det var inte helt lätt att bli med barn men nu när turen hade vänt så var vi dom lyckligaste i hela värden.

Allt va klart nästan in i minsta detalj och vi väntade på att det hela skulle sätta i gång. En dag när jag va på koll så tyckte barnmorskan att magen min var lite väl liten för det antal veckor jag hade gått. Så det vart koll, sen igångsättning, allt hände på en dag vi hann inte riktigt med.

Det tog inte lång stund för lilleman att komma till värden, men kampen skulle bli tuff, tur att man inte vet allt på en gång. Nåväl läkarna talade om tidigt, redan när han var nyfödd bara ett par timmar gammal att det va bäst att vi fick ligga på prematuravdelningen/neontal för förtidigt födda barn. Då stod det klart för oss att detta skulle bli en kamp men vi hoppades att inga skador fanns ändå.

När det gått en eller 2 dagar så kom ena chock beskedet efter det andra, hjärtfel, döv, synfel, hjärnskador, nånstans där i allt tumullt fanns det ett litet liv som låg i mina armar och var det finaste som fanns, men det saknades så ofantligt mycket på honom.

Efter ett par år så fick vi hans diagnos och den isig gjorde ingen skillnad för oss, det har varit många operationer för att han ska kunna äta tex en knapp på magen en sk pegg, ögonen så att han ska kunna se när han inte hör. Det är några av många, många operationer, men det är inte det som är det viktigaste med att få ett gravt handikappat barn, utan att han ler, fast han inte kan höra oss, så kan han se oss. Han kan inte gå, men han kan ta sig fram på sitt sätt, han kan inte förstå vad som händer runt honom, så som barn i hans ålder men han kan ändå på sitt sätt.

Han ger glädje, och många skratt, visst han är ömtålig men han är tuff på ett sätt som det är få förunnat att vara. Han älskar att åka bil, och åka i sin vagn och rullstol, som sagt vi vet allt för väl vad som saknas honon, men det viktiga i vårt liv är att se vad han kan och vad han ger. Glädje till en var han träffar .

Detta är ett axplock, och jag tackar peter för att få gästblogga här hos dig Ajaxen

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.


Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne. Skänk en gåva till Barncancerfonden.

Enbart död är den 23-årige tidigare rugbyspelaren. Vid en träning tidigare i år bröt han ryggen och blev helt förlamad från nacken och nedåt. Efter detta ville han inte leva längre och försökte själv ta sitt liv, men lyckades inte. Nu är han död efter att hans föräldrar hjälpt honom till en dödsklinik i Schweiz.

Att hamna i en situation där du inte längre vill leva krävs inte alltid en totalförlamning för. Varje år tar ca 1.500 personer i Sverige livet av sig, ofta till följd av depression. Gemensamt är att de inte ser någon utväg. Men det är långt fler än 1.500 personer som är deprimerade, långt fler. Dessa har funnit en utväg. Det är inte heller alla som är totalförlamade som vill åka till en dödsklinik i Schweiz för att sluta sina dagar där.

Min bror har en god vän som för 20 år sedan blev totalförlamad efter en dykolycka. Hans liv är inte lätt men han har funnit en väg och är tillsammans med en tjej.

Har föräldrar rätt att hjälpa sina barn att begå självmord? Gäller det då bara när de själva är fysiskt oförmögna? Daniels föräldrar riskerar nu upp till 14 års fängelse för medhjälp till självmord.

Jag anser att du har rätt att ta ditt eget liv, du ha rätt att be om och borde få hjälp när du själv ej är kapabel att avsluta det. Men frågan är när du har denna rätt? När är det dags att släppa taget? Det vet jag inte, jag kan inte svara på det och då faller hela rätten att ta sitt liv med andras hjälp.

Jag har återkommande varit djupt deprimerad och inte funnit mening att leva, och varit allt för nära gränsen flera gånger. Men jag lever och är glad för det.

Frågan om när vi har rätt att ända våra liv är svår. Det är lätt att säga att ingen har rätt att ta någon annans liv. Men är det verkligen alltid så? Det bästa är att inte hamna i den situation där vi behöver välja. Ett val som Daniels föräldrar inte ville ha, som de fick och tvingades ta ställning till. De tog honom dit han ville till en klinik där han kunde få hjälp att dö.

Rätt, fel? Jag vet bara att jag kan inte döma.

Enbart en viskning startade för en månad sedan idag. Jag la ut en begynnande text till några olika bloggar och de skulle skriva en fortsättning och sedan sända den vidare. Tanken var att historien skulle växa under en månad. Här publicerar jag en text jag fick tillbaks för ca en vecka sedan, då hade den tråden tagit slut. Ytterligare publikationer kommer så snart jag får in dem.

Det fanns tre kategorier, detta är avdelningen romantik/erotik övriga var humor och Thriller.

.......

Enbart en viskning var allt som hördes, i övrigt var det helt tyst. Hennes ögon glänste när hon stilla lutade sig fram för att höra de svaga orden. "Snälla ge mig din hand, ge mig en chans. Jag lovar, ja, jag lovar allt vad du vill, vad som helst bara du ger mig din hand, så snälla, snälla, ge mig din hand!"

Sekunderna tickade, ingenting hände. Hon var rädd att viskningen var för svag och att han inte hörde vad hon hade bett om så hon viskade ytterligare en gång fast denna gången med lite högre röst.

Hon fick inget svar, mannen visade inga tecken på att han hade hört henne. Hon var osynlig för honom, som en vindpust, en kall höstvind. Hon var avliden och hade lämnat sin man kvar på jorden med mer sorg än en människa kan bära och mer kärlek än en man kan producera.

Det var som att tiden stått stilla sedan dagen hon försvann. Den dagen då hon blev den vackraste ängel jorden någonsin skådat och försvann till andra sidan, enormt saknad men för alltid ihågkommen som flickan med ett stort hjärta.

Så skulle han alltid minnas henne. Trots att hon lämnat honom, trots sorgen, kände han sig aldrig ensam.

Han visste att hon vakade över honom. Livet går vidare, med tanken att han någon gång skulle komma att få se henne igen. I nästa liv. I nästa verklighet. Han undrade hur verkligheten såg ut där hon befann sig. "Då smärtan upphört, då vilar jag på gröna blomsterängar" det var det sista hon sa.

De sista orden hon sa, ekade om och om igen i hans huvud. Han bildade sig en egen uppfattning om hur hon hade det,

han såg bilder på den vackraste ängeln, flickan med det största hjärtat springa omkring på gröna blomsterängar och vara ännu lyckligare än förr.

Och miitt i all frustration, för att inte förtränga henne tapetserade han sovrumsväggarna med minnen. För att alltid kunna se dem i repris på kvällen innan han somna, på kudden som hon brukade sova på. Han har nu trasslat in sig i minnesfilmen från den natten då de förevigades i fuktiga, varma lakan.

Han tyckte han kände hur hennes fingrar balanserade upp för hans bröst och lämnade mjuka avtryck. Han kände hur allt återupplevdes, hur hennes varma andetag fuktade hans kind, hur hennes fingrar smekte honom över pannan, lyckan som bara kunde skapas med henne.

__________________________________

Historien tar halt där, var och en av er har möjlighet att skapa ett eget slut, Kopiera och lägg in på er egen blogg och länka hit. Eller skriv en fortsättning i kommentaren direkt på sidan.

Författare till historien är: Peter PC Carlsson , Marika Rödebäck , Lina Borg , Malin Carlsson , Ida Molin , Linda T , Emelie J , Ronja L,  Tanja P G

Ytterligare versioner kommer.
Enbart en viskning Nr 1

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Tims föräldrar söker hjälp
Stiftelsen Tobias Ekholms glädjespridarfond Bg: 5279-4336
Barncancerfonden
Bloggkraft

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne. Madde dog för en månad sedan idag.

081014 Enbart Gb av Sanna

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Sanna. Hon skriver om något som framförallt många tjejer är drabbade av, ätstörningar. Håll till godo med en av de bloggar jag nyss upptäckt och som jag kommer att fortsätta att följa.

-------------------------

Att få äran att gästblogga känns fantastiskt och faktiskt lite läskigt, vilka krav det blev (absolut inte av bloggaren Enbart själv, utan av mig som ska gästblogga, kraven på mig själv finns fortfarande kvar! )

Jag har valt att skriva om det jag vet mest om, som tyvärr är Ätstörningar, att jag ens började skriva om det i min blogg är pga. att jag idag är så frisk, och har fått distans till allt.

Problematiken finns idag inte bara i det känslomässiga (att man tar till ätstörningar för att slippa onda känslor), utan det ligger mycket i media och vad som sköljs över våra barn om vad som är parallelt med lyckligt och hur man ska se ut gällande allt, kläder, skor, väskor, hår, ja allt, och vad man ser idag när man har pratat med många unga, så är Lycka = pengar och utseende .

Det här skrämmer mig!!

Vi måste se till, att få våra barn, att se sig själva som underbara och vackra och att alla är värda lika mycket.

Jag vill att dom som läser mina inlägg ska få veta vilket helvete det framför allt är både för en själv och omgivningen, naturligtvis hoppas jag även att någon som håller på eller är i startgropen på bantning ska få sig en tänkeställare.

ÄR det VÄRT det??

Jag vet att många säger - jag skulle aldrig hamna där, och då kan jag svara -det sa jag också!

När någon frågar mig - Är du helt frisk idag?

Kan jag bara svara - jag är som en nykter alkoholist, men jag måste ha ett förhållande till maten dagligen eftersom det inte är något man bara kan sluta med!

Men känslorna finns där hela tiden om det händer något ex.  vill-vill-vill ta bort när det gör ont.

Den enda anledningen till att jag vet att jag aldrig kommer hamna där igen är att jag aldrig vill tillbaka till det helvete det faktiskt är!

Lämnar med den här texten ut en stor del av mig själv

......Utdrag ur min Dagbok........
Behövde sova var så trött, ska bara ta en tablett så jag får sova (jag vet inte hur jag fått dessa tabletter, men jag måste ha sagt att jag var så trött hos läkaren jag var hos i mitten av veckan och försökte få en sjukskrivning förlängd.....)
Jag minns att jag tryckte ut 1 tablett och tänkte, nej vad faan inget funkar ju så jag tog 2 på en gång... väntade nån minut vilket kändes som evigheter, kände mig inte alls trött jag var speedad kände att kroppen skulle gå igång igen, men jag orkar inte det blöder ur halsen och allt gjorde ont ville inte mer skulle ju bara sova ett slag så skulle allt bli bättre varför lämnar inte den onda skiten mig FAAN jag vill inte längre ta bort mig här ifrån....

Tog 2 tabletter till det började kännas snurrigt men inte nog, MÅSTE sova faan ta dessa skittabletter dom gav mig inget funkar tog 2 till..., och 2 till...,och 2 till..., och några till
VILLE ju sova , jag kom inte riktigt ihåg hur många jag tog, men låg i ett dåsande skönt borta, men vaknade till av att det ringde.

Ringsignalen var som en ekande klocka RIIIINNNGGGGGGG och signalen lät om och om igen, men vad nu jag ska ju bara sova, kan jag inte ens få göra det i frid, låt mig sova, försvinna, jag vill inte ha det här sjuka livet......
Signalerna fortsatte, letade svamlande efter telefonen som var vid sängen......signalen ljöd hela tiden varför kunde det bara inte sluta
- Jag är så trött låt mig vara ifred vill inte mer, orkar inte.....
- Va vad säger du? hör jag en röst långt borta..hur mår du ingen har fått tag i dig hur är det ????
- Jag vill sova sluddrade jag vill inte mer låt mig va...slumrade tydligen till, då L skrek i luren - Vad FAAN håller du på med? Vad har du gjort? Du är ju helt borta? Vad gör du????
- Ska bara sova lite hade jag svarat och blivit tyst.

L, fortsatte att skrika,
- Vakna nu säg vad du gjort, jag kommer på en gång lägg inte på luren.....
- Trött, hade jag svarat har bara tagit en tablett eller några tror jag....ögononen slöts hela tiden
L, skrek när hon talade till mig -gå och spy förfaan NU på en gång Hör du mig gör som jag säger...
- spy det kan jag inte... tårar började rinna ner för kinderna vadfaan håller jag på med ....-L, jag har tagit för många tror jag , hade jag sludrat fram- L , jag vill inte DÖ, jag ville bara sova....

L skrek nu - Spy, spy nu för faan stoppa fingrana i halsen ta bort det kommer, har dom kvar nyckeln???
- mmm, hade jag svarat och försökte få upp allt igen, så trött så trött ambulansen kom med L, och det var in på sjukhus för magpumpning kom inte ihåg så mkt och har inte frågat L heller om jag ska vara ärlig, så feg var/är jag
...Vill om igen Tacka dig, min älskade väninna L, Jag älskar dig! kramisar!!!

Du räddade faktiskt mitt liv den kvällen om jag sovit hade jag antagligen inte vaknat igen, så tack, för idag är jag verkligen glad att jag lever jag har en fantastisk Familj och underbara barn.

Orkar inte mer just nu, det knyter sig i magen och gråten står högt upp i halsgropen SORRY, hoppas att inte allt dravlar ihop sig, för som sagt skriver direkt från minnet utom det som jag skrev av min gamla dagbok idag, för att få med dom riktiga känslorna som fanns vid det här tillfället.
Kan erkänna att trots att jag mår bra och är frisk idag gör det lika ont att minnas känslorna jag hade..=0(

Kram

Sanna

---------------------------

Tack! Enbart Tack för inlägget Sanna!
Skulle du mot förmodan inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Enbart gästblogg av Anne.

081013 Enbart Gb av Gussilago/Helene

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Helene med bloggen Gussilago.
Håll till godo med en av de bloggar jag nyss upptäckt och som jag kommer att fortsätta att följa.

Enbart Adam har berört mig djupt. Han är en man jag lärde känna igenom studie i socialpsykologi år 2000. Sedan dess har jag följt och berörts av hans utveckling. När vi träffades var Adam i kris, han förlorade sin familj, sitt jobb, sin arbetsförmåga och sin livslust. Ibland har det gått upp och ibland ner. Vi har kommit varandra ganska nära under åren och här kommer det första i en serie gästbloggsinlägg av Adam. Det finns ingen hänvisning till någon blogg, Adam har ingen och vill vara anonym.

Detta inlägg är skrivet för ett tag sedan, mycket har hänt Adam sedan dess. Inlägg som kommer längre fram handlar om hur Adam hamnade där han är idag. 
Enbart Adam skriver här sitt första inlägg, tidsmässigt i hans liv är ordningen på inläggen Adam nr 1, Adam nr 3,  Adam nr 4 , Adam nr 5, Adam nr 2. Adam nr 6,  och Adam nr 7. Han har valt att vilja vara anonym men jag vet att han läser era kommentarer.

Tack Adam för att du delar med dig även om jag vet att det är svårt.

12 Sekunder

Jag vaknar ofta på natten, ibland är jag blöt av svett, ibland väcker jag mig själv av att det känns som jag kvävs. Har svårt att få luft och om paniken bryter ut så låser det sig. Konstigt, varför skulle jag få panik för att jag inte kan andas? Det är ju det jag önskar, att sluta andas! Men det är en sak att önska och en annan att känna hur jag kvävs.

Sedan några år lever jag själv, mina barn ser jag ibland. Inte så ofta utan allt för sällan. Fortfarande efter tio är är det ett öppet sår. Jag jobbar men förmår inte mer. Det är länge sedan jag kunde känna att jag gjorde ett bra jobb. Jag går där som katta ungefär. Gör vad jag kan men så fort jag skyndar, så fort jag ökar tempot så brister kroppen ut i vrål. Hjärtat slår, bankar och rusar. Var gång undrar jag när det slår sitt sista slag. Kommer jag att känna det, vara vaken och känna. Kommer jag att tänka, ja, så var det, det var sista slaget. Vi lever ju en liten stund efter att hjärtat slutat slå, det är först när syret till hjärnan är slut som allt blir svart. Jag tror att det tar 12 sekunder.

12 sekunder innan allt är slut, innan hjärnan släcks av syrebrist. Det är dessa sekunder jag funderar kring. När inträffar de? När slutar mitt hjärta att slå. Jag vet att mitt hjärta inte är som det ska, det slår inte normalt. Jag orkar inte gå långt, en liten uppförsbacke och hjärtat skenar, svetten bryter fram och jag blir andfådd. Måste sätta mig, just där oavsett om där finns en bänk eller ej. Det bultar och värker och pulsen närmar sig 200. En kvart senare kan jag fortsätta att gå, sakta och med svetten droppande.

Kanske är det därför som jag tror att det är av ett brustet hjärta som jag dör.

Kvällen är här jobbet har jag lämnat bakom mig, tar aldrig med mig en tanke hem. Inte som förr, inte som innan. Nu lämnar jag jobbet kvar. Det är tyst i mitt rum, enbart tv:n som vän, endast grannars ljud är mitt sällskap. Ibland dricker jag, för att slippa tänka för att få känna en gnutta lugn, för att slippa smärtan. Visst hjälper det men bara för stunden.

Mitt hem är litet, men rent. Var strumpa på sin plats, lite ordning. Något jag kan ha koll på. Strumpor klarar jag att sortera men inte mitt liv. Rummet kan jag hålla rent men inte mitt liv. Ordningen i mitt rum står i kontrast till mina känslor, ja till allt som jag har blivit. Bit för bit har jag rasat, har jag fallit och förlorat mig själv i känslor av skuld. Det finns dagar jag inte ens mins, dagar jag bara vet har varit. De är borta. Så som jag känner mig borta.

Tolv sekunder, undra hur de är, vad man tänker, vad man känner? Gör det ont, ont att dö? Gör det mer ont att dö än att leva. Kan smärtan fortsätta att hålla mig vid liv? Var dag har länge varit en kamp, en gåva men jag lever än. Kanske gör jag det länge till. Ibland vill jag det, leva, leva länge. Någonstans kanske det finns en dag även för mig. Hoppet är det sista, det sista jag släpper. Även idag när det smärtar, även idag då jag så gärna skulle vilja räkna ner från tolv.

Kanske kommer det en annan dag, en dag som är min. Det är för den jag ännu lever.

/A

------------

Tack Adam, enbart tack. Jag vet att du kommer att läsa detta och de svar du får. Jag vet att du flera gånger funderat på att ta adjö av världen, hoppas att du fortsätter att finna kraft. Sköt om dig Adam snart kommer din dag, den dag du längtar efter, den dag du kan känna att du mår bra.

Tims föräldrar söker hjälp
Stiftelsen Tobias Ekholms glädjespridarfond Bg: 5279-4336
Barncancerfonden
Bloggkraft

Inlägget är pingat på Intressant.

"Tobias mitt älskade barnbarn

Någonting ofattbart har hänt, så svårt att riktigt förstå. Så smärtsam är nu verkligheten och vetskapen om att Du inte längre finns bland oss här på jorden, och aldrig mer kommer att göra det.

Men vi har fått en gåva av dej "Minnena". Genom dem kommer Du att leva kvar inom oss, för alltid.

Tobias Du spred så mycket glädje omkring dej, och Du visade oss hur man kämpar mot något som är mycket, mycket svårt. Du tappade nästan aldrig modet. Jag är så stolt över dej, att jag har fått lära känna dej den korta stund du var bland oss på jorden. Och jag har ju som så många andra som kände dej personliga minnen, glada, roliga, vackra, fina minnen...

Du vann oftast över mej när vi spelade spel. Ja inte förstås dataspel, för där tyckte du jag var en klantskalle, med all rätt.

Du hade också en speciell förmåga att uttrycka dej som t.ex. när jag inte fick ihop julgransfoten för 2 år sedan:" Pappas mamma kan inte", sa du. Och det sporrade mej att fortsätta tills jag kunde svara dej: "Pappas mamma kunde". Då förklarade jag för dej och Emelie vad uttrycket "skam den som ger sej" betydde. Eller i somras när din pappa satt försjunken vid datorn; "Farmor, din son är tråkig". Gud vad jag skrattade åt dej då.

Men du sa också Farmor, vad tur att det finns en kyrka för barnen som dör på Astrid Lindgren. Du tänkte så gott. Jag minns när Du satt i pappas knä med en gul ros i handen, som Du skulle lägga på Stens kista, Du var fem år då. Sedan gick Du och jag och Emelie omkring bland gravarna uppe på Garnsviken, och jag fick säga hur gamla alla var när de dött. Nu kommer Du att få vila mitt emot Sten.

I augusti innan du fick så där ont, så ropade du på mej, "Farmor, kom och se sista delen av "Bröderna Lejonhjärta", när alla blir glada, ja så sa du"! Vi tittade tillsammans men jag tyckte och tycker att det är en sorglig men mycket, mycket fin historia.

Och djur, du kunde tala med djur, speciellt katter. Din katt Elvis som vägrade att lämna dej där du låg "den sista dagen", var ett tydligt bevis. Och Nallemaja, som Du hade ett speciellt förhållande till.

Jag minns hur du envist kämpade med dina första steg, bara 8 månader gammal. Din första stapplande resa gick mellan sovrum och vardagsrum. Och alltid hade du bråttom, precis som om du måste hinna så mycket som möjligt, det var som om kroppen visste... att livet skulle bli kort. Du lärde dej nästan allt, fortare än andra i din ålder. Och så smart du var, och klok, och vacker. Att du inte finns bland oss mer är ofattbart svårt att förstå, men vi kommer att lära oss att leva
med.

När någon frågar mej  hur många barnbarn jag har, så kommer jag självklart, och utan den minsta tvekan att svara: " Jag har 2 barnbarn, fast mitt yngsta, Tobias finns inte kvar här på jorden, han bor i Nangiala eller himmelen, vilket som känns lättast för den som frågar att föreställa sej.

Jag ser framför mej hur Du nu rider på en Ponny som du fick av dem som tog emot dej, rakt in i "Lyckans land", undrar just vad du tänker kalla den? Tiden där Du nu är går mycket fort, Emelie säger att ett liv på jorden är som 2 dagar i Nangiala. Så vi är snart hos dej allihopa!

Men först får du nog träffa Sten och busa med honom igen, och min syster Agneta och Nallemaja kanske blir din egen katt.

Nu har Du inte ont mer, Du kan springa och spela fotboll hela dagarna, Du är befriad från all jordisk smärta. Och, jag din farmor är övertygad om att du har det bra nu.

Och vi som är kvar här på jorden har fått en gåva av dej,
"Minnena"

Genom dem kommer Du att leva kvar inom oss, för alltid.

Din Farmor."

Stiftelsen Tobias Ekholms glädjespridarfond Bg: 5279-4336
Barncancerfonden
Bloggkraft

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Enbart Bloggkraft!
Enbart Bloggkraft är det vi ser i bloggvärlden. En kraft som kan leda till förändring. Jag tänker här samla exempel på hur vi i bloggvärlden kan göra skillnad. Samtidigt passar bloggen Enbart på att utmana dig. Se till att sprid Bloggkraften till minst två andra bloggare. Be dem att publicera detta inlägg och att samtidigt ge bidrag till minst en av insamlingarna. Har du inte fått utmaningen känn dig fri att bli utmanad och kopiera hela texten. Hämta senast uppdaterade version som du finner i Bloggkraft på http://enbart.blogg.se.

Bloggkraft är när över tusen personer på några veckor skänker pengar till Barncancerfonden mot "Den jävla idioten". Detta till följd av att vi blir berörda och vill hjälpa till. Vi blir berörda av andra människors öde, inte minst av Maddes  mammas sista ord till sin dotter. Utmaningen är att samla ihop 100.000 kr.

Tobias Ekholm föddes den 31 januari 1999, han blev knappt åtta år gammal. Han tog vara på sin tid här på jorden och hann göra mycket på sin korta tid här. Det var som om han visste att tiden var knapp. Han var helt sorglös som person. Det kunde hända att han skrek av smärta den ena minuten, bara för att nästa stund, när medicinerna börjat verka säga: -"Bär mig till grannarna, jag vill plinga på och höra om killarna vill leka". Ni kan skänka till:

Stiftelsen Tobias Ekholms glädjespridarfond Bg: 5279-4336 eller ge till barncancerfonden.

Nalles Resa - ett äventyr genom Sverige. Följ nallarnas resa hem till svårt sjuka barn.

Bloggkraft är ibland bara att göra en länk och så får en organisation en gåva. Eller vad sägs om att hundratals bloggar länkar till Uppdrag Barn vilket innebär att ett stort bolag skänker 20 kr/länk till Childhood. Varsågod här fixade jag 20 kr.




Bloggkraft påverkar regeringen. För första gången fick regeringen också känna på kraften i bloggvärlden. Utan den kritik och det stora engagemang som bloggvärlden bombaderade de folkvalda med hade regeringen inte ändrat och gjort tillägg i FRA-lagen.

Bloggkraft är om många läsare plockar fram sin mobiltelefon för att stoppa bröstcancern. Sms:a ROSA till 72900 så bidrar du med 50 kronor till Cancerfonden. Samtidigt får du ett digitalt rosa band till din mobil.  » Läs mer om villkoren här.

Bloggkraft är att i handling och i ord visa att vi bry oss. Du kan välja att skänka 10 alternativt 50 kr genom att skicka ett SMS. Skriv FÖRÄNDRA10 (för 10 kr) respektive FÖRÄNDRA (för 50 kr) och skicka till 72 950. Läs mer om Rädda barnens arbete.

Bloggkraft är att dela med sig av det vi kan. Du kan stödja BRIS genom att skicka ett SMS med texten BRIS25 till 72950. Då skänker du 25 kronor till BRIS. Är du Tele2-kund tillkommer ingen ordinarie SMS-taxa.

Bloggkraft skulle via Action:Aid kunna ge massor av vatten, flera barnmorskor nya skolböcker eller var för inte getter. Man kan här ge bort gåvor i form av hjälp till behövande. Själv funderar jag på om jag skall ge bort en get eller en barnmorska?

Några tips var du denna månad kan spendera några tior eller vad just du kan avvara.

Kopiera gärna texten och lägg på din hemsida, sprid till ett par av dina bloggkompisar. Har du fler uppslag så gå till Bloggkrafts ursprung och ge förslag.

Inlägget är pingat på Intressant.

Peter PC Carlsson, på bloggen Enbart, utmanar alla som läser detta att bidra. Själv sänder jag det till ett tiotal bloggar direkt.

Enbart egen tid är vad jag får när jag åker iväg för att handla, för att koppla av. Ett par timmar i en mataffär är bland det bästa jag vet. Jag vandrar fram och tillbaks längst gångarna och komponerar nya maträtter. Det är i affären som jag sätter samman mina recept. För mig är det väldigt rogivande, väldigt lugnande, avkopplande.

Bland hyllorna drömmer jag om gamla och nya maträtter. Jag vandrar där och kockar middagar med vänner och kamrater. Middagar som sällan blir. Dagarna går och alla har så mycket att göra. Men jag har en trogen krets av gratisätare, mina barn. Med familjen har jag återupptagit traditionen från barndommen, söndagsmiddag.

Inför varje söndag funderar jag vad som skall bli veckans höjdpunkt på matbordet. Imorgon kommer jag att göra älgfärsbiffar med klyftpotatis som ugnsbakats med mycket olivolja. Det innebär att de blir lätt friterade samtidigt. Till detta blir det en brunsås möjligen lite smörstekta kantareller, kokta morötter och brytbönor samt avslutningsvis lite rönnbärsgele.

När jag tänker så här på maten, ja då känner jag hur det vattnas i munnen. Då vet jag att det blir rätt. Så där vandrar jag i affären och lagar maträtt efter maträtt. Det är ett sätt att koppla av, att få tid för mig. En egen tid jag behöver för att må bra.

Det finns också andra tider då jag kopplar av, som nu, nu när jag skriver. Att skriva är ett sätt för mig att strukturera och ordna upp mina tankar och känslor.

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant. Jag har gått med i bloggkolla så att ni läsare skall kunna prenumerera på mina inlägg. Följ min blogg med bloggkoll

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne.

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Petra. Petra har mycket tid att tänka eftersom hon är sjukskriven och går på cellgiftsbehandling. Här har hon tänkt kring skolmaten. Hon skriver om det i inlägget nedan. 

Håll till godo med en av de bloggar jag nyss upptäckt och som jag kommer att fortsätta att följa.

-------------------------

Hej!

Jag har fått ett fint erbjudande från Peter att få gästblogg i hans blogg! Jag har som några av er andra som gästbloggar här haft svårt för att komma underfund med vad ska jag blogga om, jag känner mig verkligen hedrad.

Jag kom på vad jag ska blogga om.

Skolmaten!

Väldigt aktuellt ämne,

Mina barn går i en skola som är toppbra på alla vis utom,

Skolmaten så....

Jag funderar mycket hela tiden, jag har inte så mycket annat att göra just nu. Är hemma och är sjukskriven jag går på cellgiftsbehandlingar. Jag tänker och tänker, och ibland så har jag tom kommit på hur vi ska lösa världens alla problem. Problemet är att när jag synar det jag kommit på, så har det stora brister. De liksom spricker på alla möjliga håll. Och då kommer jag på att så är det i verkligheten för alla oavsett om det USA:s president eller Finlands finnansminister eller om det är grannen eller jag.

Allt är komplex och faktiskt svårt att lösa. Men det finns problem som går att lösa och det enkelt bara vi vill. 

Skolmaten och skolmatsalarna.

Ni som själva varit barn ungdom i Sverige, handen på hjärtat ska det behöva vara så som det är på allt för många skolor runt om i vårt land år 2008?

Hur tyckte ni om skolmaten när ni var unga?

Hur var miljön i matsalarna?

Erkänn att de flesta matsalarna  var kala och tråkiga och dess personal oftast var som arga getingar?

Inte konstigt  att de var arga och irriterade med tanke på vilken miljö de arbetade i och det är tyvärr nästan lika dåliga miljöer att vistas i även idag.

Barn med orolig bild med sig själva har inte möjlighet att  finna ro i dessa högljudda och urtråkiga miljöer, utan blir än mer oroliga och ställer till dumheter, som att  förstöra saker och förstöra för andra.

Ni som har barn i skolan hur tycker de om skolmaten? Hur är deras skolmatssituation? Skulle ni vilja ha det så när ni äter lunch? Jag vill inte ha det så på min lunch.

Ska våra barn som vistas på sin arbetsplats mellan 5-7 timar varje dag inte kunna få näringsrik vällagad god mat på alla vis. Jag är övertygad om att, skulle matsalarna vara på lika vis som personal restauranger eller som  lunchrestauranger så skulle hälften vara vunnit redan där,för barnen, även för skolornas ekonomi och för studieresultaten. Lugn och ro vid lunch ger tillbaka mätta glada och mer studievilliga barn och ungdom.

Sen är det, själva maten. Hur är maten? Många skolor har upphandlingsavtal som är bort i skogen hur dumma som helst, de får inte köpa mat som är närproducerat, osv.

Även skolor utan avtal köper halvfabrikat och helfabrikat och den goda matlagningskonsten har mer eller mindre försvunnit från de som arbetar på våra skolor. En del av våra moderna skolor har inte ens kvar sin utrustning!

Hur ska då personal kunna laga mat?????

Jag kan mycket väl fatta att de som enbart får hålla i gång detta substitut till mat faktiskt trubbas av och blir uttråkade och invaggad in en tro att det är bra mat de serverar. De lagar inte mat, de värmer mat och rör ihop all sköns olika kemikalier och diverse annat skumt som våra barn sedan ska stå sig på hela dagen. Jag skriver kemikalier för det är så mycket dumt i dessa såser och gratänger och mos och gud vet allt. Ur barns hälsa så ska de ha nylagad mat på plats! Gärna nybakad bröd oxå!

Alla näringsämnen i kött, fisk och grönt mår bäst av att serveras strax efter tillagning. Det säger sig själv att en tillagad fiskgratäng i fabrik har mindre näringsinnehåll när den värmts upp än en som tillagas och serveras dirket. Jag behöver inte vara professor för att fatta det. Men visst får jag de stora industrierna på mig om jag säger det högt att jag som mamma och utbildad kock/ kallsänka bara säger så utan vetenskaplig utbildning!

Hm! Jag kan mer än de!

Ur miljö synpunkt är det än mer korkat att stora fabriker ska tillverka färdig mat som ska fraktats land och rike runt och sedan serveras till skolbarn som tyvärr inte äter utan det mesta får slängas! Barnen blir trötta hängiga och orkeslösa resten av skoldagen, en del barn åker dessutom direkt till andra aktiviteter efter skolan, hur mår de?

En del barn har inte lagad mat när de kommer hem, hur mår de?

Det blir mycket svinn! mänskligt och ekonomiskt!

Ur ekonomisk synvinkel blir det besparingar om maten lagas på plats av matglada kockar både kvinnliga och manliga, och, Mindre svinn skapar mer utrymme för bättre råvaru inköp, Mindre svinn skapar utrymme för nysatsningar på utbildad glad personal som vill göra vällagad mat till barnen. Mindre svinn skapar utrymme till mätta och glad och mer harmoniska barn, som bonus blir de mer socialt tränad att varva ner i matsalen. Mindre svinn och bättre billigare närproducerad mat ger oxå möjlighet till att skapa en bra måltidsmiljö,

Mindre svinn skapar mer arbetestillfällen i alla led, Bonden får chans att utveckla och sälja mer även ekologiskt, skolorna kan köpa närproducerat och näringsriktig mat kan tillagas, mindre belastning på miljö och lugnare barn som orkar ta in kunskap hela dagarna.

Lite förslag, Bönderna borde få komma mer till tals och sälja direkt till skolorna. Matsedeln borde vara efter årstiderna och vårt nordiska klimat. Inslag av andra matkulturer ska givetvis finnas med. Vällagad husmans kost på det vanliga viset och med nya smaker. Det ska vara en meny för barnen ungdomarna att kunna titta på med tre alternativ.

kött fisk, soppa och vegetarisk mat.

Frukt svensk frukt först och främst, men visst apelsiner kan ännu inte odlas i stor skal i Sverige men kanske om ngr år.

Självklart ska det även finnas riktig mjölk och då menar jag den feta......... hmmm feta mjölken....3%är det fett????

 ........ 3 % är inte fett!!!!

80% är fett och då snackar jag rent smör som också ska vara en naturlig de av all matlagning och riktig grädde!

Då är det fett!!!

Att servera lättmjölk eller som en del kommuner nu gör tar bort mjölken helt för våra växande små människor, våra barn, är helt förkastligt! Vatten skadad mjölk  och lightprodukter och andra substitut, borde förbjudas, inte ens de överviktiga blir smala på lättprodukter!

Det är med en enorm glädje jag kommer att titta på det nya tv program som startar 6 oktober i 4:an, Melker Andersson och Bert Karlsson tar tag i skolmaten!!!!

Toppen!

Jag återkommer i detta ämne, då jag anser att det inte är i barnkonventionens anda att servera mat som barnen inte vill ha. En del skolor har bara mat men de flesta har det inte, dessutom betalar vi alla skatt, för att kommunerna ska kunna hålla med skolmatmat i skolorna, och då är det inget tvivel om att jag och du har rätt att säga ifrån. Jag har tröttnat på att mina barn kommer hem varje lunch för att maten är under all kritik.

Jag har tröttnat på den dåliga mentaliteten hos många vuxna i barnens direkta närhet på skolorna att de inte tar till sig det barnen gång på gång påtalar att, maten är äcklig.

Det handlar inte om bortskämda barn som inte vill äta det som serveras. Det handlar om att maten ska vara ätlig och vällagad ej uppvärmda frysta pannkakor m.m Maten ska serveras i en miljö som lockar till hunger, glädje och mättnad.

Det handlar om morgondagens arbetskraft  (våra barn är det) och det är även barnen som ska ta hand om oss när vi är gamla.

Skolmaten på många skolor runt om i Sverige är inte för barnens bästa. Den har kommit att bli för kommuns bästa i spar tider, vilket helt går emot barnkonventionens föreskrifter och lagar. Nu ska jag laga mat mjölk kokade makaroner och hemlagad köttbullar! Fet mjölk att dricka till! från Milko i Värmland! och lugn och ro!

Kram

Petra

------

Tack! Enbart Tack för inlägget Petra!
Skulle du inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!


Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant. Jag har gått med i bloggkolla så att ni läsare skall kunna prenumerera på mina inlägg. Följ min blogg med bloggkoll

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne.

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Yllegarnet. Bloggen drivs av en kvinna som misshanlats. Hon skriver om det i inlägget nedan. 

Håll till godo med en av de bloggar jag nyss upptäckt och som jag kommer att fortsätta att följa.

-------------------------

Varför ska det behöva gå så långt?

Läser i tidningarna om unga tjejer som mördas av sina pojkvänner, stora spekulationer görs om varför? Vad är det för fel på dom? Vem ska man lasta?

Jag känner stor medkänsla med både offrets och förövarens nära och kära. För tänk om det vore mitt barn som blev mördat eller mördade någon? Det jag vet är att det har kunnat varit jag som blivit mördad nån gång för länge sen.

Vi träffade varandra 1981, vi var 16 år och kom från dysfunktionella familjer. Han var elitidrottare och hade precis kommit trea på SM. Vi var väldigt kära och levde som tonåringar i allmänhet, kanske vi till och med var hemma mer än andra, vi var ju nöjda med varandras sällskap.

Helvetet började 4 år senare. Jag blev gravid och vi skulle flytta till egen lägenhet. Han hade börjat ta droger vilket jag inte fattade. Det började med att han för minsta lilla grej pucklade på mig, jag fattade ingenting. Han som var världens snällaste, skulle aldrig göra en fluga förnär. Från början hände det ju inte alls ofta men med missbrukets ökande så blev det tätare mellan smockorna. När jag fick blånader och annat som syntes så skyllde jag på allt mellan himmel och jord, man skäms och vill skydda samtidigt, det var ju egentligen min bästa vän som gjorde det här.

Jag minns en natt när jag inte kunde somna och han sov djupt, jag klev upp och hämtade en kniv, ställde mig vid sängen och tänkte. "Nä ä det är ingen ide att hugga för han kommer att vakna innan han dör och hinna slå ihjäl mig i alla fall". Jag la tillbaka kniven och gick tillbaka till sängen.

Jag var fullständigt livrädd både för mitt och vår sons liv, han gav sig på den lille ibland också, tröck honom över munnen så blodet rann, drog honnom i örat så blodet rann.

Mig kastade han runt med som en trasdocka och bar mig i håret.

Jag fick nog efter 2 år, då satt jag ute på parkeringen och han hade slagit min käke ur led, jag var på väg till akuten, han slet tag i min väska och slog mig med den, han tvingade sig med till akuten. Inne på akuten tog han av sig skon och skulle slå mig med den, då skrek jag så någon kom och tog bort honom, jag minns inte vem.

Det är mycket jag inte minns från den här tiden. Hur som helst så tog jag kontakt med kvinnojouren och fick fantastisk hjälp där. Jag kunde ju inte gömma mig nånstans för i värsta fall slog han in dörren och kom han in så slog han alla som befann sig där.

Jag bodde på kvinnojouren i 6 månader, dom hjälpte mig med allt, skutts till och från dagis, fixa lägenhet, hämtade mig hur och när som hellst jag behövde m, m. Det gjordes samtidigt en LVM (Lagen om vård av missbrukare) på honom, den gick inte igenom.

Jag levde sen i skräck i ca 3 år, tills han träffade en ny tjej, då lät han mig vara.

Man är väldigt maktlös i såna här situationer, dom gånger jag bad polisen om hjälp så var det som dom hånskrattade också frågade dom vad jag var rädd för?

Det är inte nog med att man skäms över situationen utan man ska bli ifrågasatt också, vem ska man förlita sig till? Jag har fortfarande inget svar på det.

Kanske nån annan har det?

Jag har i alla fall stor förståelse för alla tjejer som inte säger något, jag vet varför.

Så undra aldrig varför hon inte sa något.

Min sons far dog -05 av förgiftning pga sitt missbruk, vi blev med åren vänner och kunde prata om det som hänt.
------------------

Tack! Enbart Tack för inlägget Yllegarnet!
Skulle du inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!


Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne.

Enbart vän kan göra mig så lättad och tillfreds. Vi träffas allt för sällan, men med tanke på att han bor i ett annat land så träffas vi ändå relativt ofta. Igår var det åter dags, först åt vi en ordentlig lunch på Gondolen medan vi pratade om livets väsentligheter. Kvinnor, barn och jobb. Med en del känner man sig alltid så avslappnad, jag kan berätta vad jag vill och så kan han. Bägge vet vi att det finns inget vi inte kan berätta, inget vi inte skulle göra för varandra. Det är vänskap. Att känna en full tillit och framförallt vetskap om att vi alltid finns för varandra. Ja det känns stort när jag ger mig själv tid att tänka på det.

Nu väntar han barn, han har väntat länge, väldigt länge. Redan ser jag den stolte fadern. Jag ser hur han på sin väldiga arm bär fram sitt lilla barn. Men ännu är inte väntan över, ännu är tid för oro om hur det skall gå. Ännu är tid för sömnfyllda nätter innan barnskrik tar vid. Ännu vilar det tunga ansvaret lätt.

Senare på kvällen mötes vi igen på Hörnans bar och Kök, en middag med öl och samtal. Ett par timmar är en allt för kort tid för bästa vänner. Veckor av väntan tills vi åter möts är en allt för lång tid för samma vänner. Ändå kanske det är just detta som svetsar oss så starkt samman, kanske är det just avståndet och begränsningar av möten som gör att jag när jag vill kan känna hans närhet?

Det jag vet är att våra band är starka och långa.

Enbart vän

Peter PC Carlsson

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne.

Jag har placerat min blogg i
Södermalm på bloggkartan.se