Enbart mördare och en kort beskrivning om hans livshistoria. Det är vad vi får av Expressen. Jag tänker inte gå in på själva mordet som sådant, men det slår mig hur det kan vara helt olika beskrivningar beroende på vem som blivit mördad och vem som mördat.

Nathalie blev 20 år mördad av sin sambo. Efter att de bott tillsammans i två veckor. Expressen satte rubriken "Idrottskille blev en mördare". Men jag tror inte att det är många som kommer att skylla på idrotten för mordet.

Hade Expressen satt rubriken "Dataspelare blev en mördare". Då hade vi fått en debatt om dataspelens förfärlighet. Hade killen varit en invandrare så hade många dragit växlar på hans bakgrund. Inte minst Sverigedemokraterna hade passat på att ondgöra sig över alla som kommer hit. Hade Nathalie kommit från mellanöstern så hade spekulationer om hedersmord genast satt igång. Själv har jag aldrig förstått hur vi kan vara så lättlurade. Rubriksättare ger oss en anledning att bygga våra fördomar.

Varje brott måste ses för sig, det finns offer och det finns förövare. I deras bakgrund kan finnas förklaringar till varför saker utvecklats och skett, men det ger inte förlåtelse och aldrig tillåtelse att begå brott. Jag kan tycka vad jag vill om killen som dödade sin flickvän Nathalie, men jag vore bra korkad om jag skylde idrotten för mordet.

Faktum kvarstår att den farligaste platsen för en kvinna är i hemmet, det är där flest misshandel sker, flest våldtäkter och flest mord. Detta av personer i deras omedelbara närhet.

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne.

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Sabina. Sabina är en tvåbarns mamma som själv har en obotlig cancer, se film om henne. Hennes ena dotter har ett medfött handikap PWS (Prader-Willis Syndrom). Det är om sitt barn hon väljer att gäsblogga och vad det har lärt henne.

Håll till godo med en av de bloggar jag nyss upptäckt och som jag kommer att fortsätta att följa.

-------------------------

En Resa
När jag fick Julia var det så klart väldigt omtumlande och svårt, man var ju tvungen att hitta ett sätt att lära sig leva med handikappet. Både sorgen och glädjen att få ett barn, sjukt barn. När jag sen efter 6mån fick denna dikt så kände jag "det är ju precis så här det är!!" 
Lite så känner jag idag oxå när jag är sjuk, man hade ett liv som man kände till som frisk, nu kommer ett annat liv som sjuk. Men mötena med alla dessa underbara människor jag träffar nu och alla nya miljöer får man försöka se positivt på.
Läs själva och sänd gärna vidare om ni känner någon som har varit i denna situation, den har hjälpt mig!!

Välkommen till Holland

av Emily Pearl Kingsley

övers. Sara och Hans Hallerfors

Jag blir ofta tillfrågad om hur det är att leva med ett handikappat barn - att jag borde hjälpa dem som inte delar denna unika erfarenhet så att de kan förstå och föreställa sig hur det känns. Så här är det...

Att vänta barn är som att planera en sagolik semesterresa till Italien. Du köper guide-böckerna och gör upp underbara planer. Colesseum, Michelangelo och gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är mycket spännande. Efter månader av spänd förväntan är det äntligen dags. Du packar dina väskor och så far du iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger; "Välkommen till Holland".

"Holland"!?!, ropar du. "Vad menar ni med Holland? Jag har beställt en resa till Italien! Det är dit jag ska. I hela mitt liv har jag drömt om att komma till Italien". Men flygresan har ändrats. De har landat i Holland och där måste du vara kvar. Det viktiga är att de inte fört dig till en hemsk, ful och smutsig plats full med pest, svält och sjukdomar. Den är bara annorlunda. Så du måste gå ut och köpa nya guide-böcker. Och du måste lära dig ett nytt språk. Och du kommer att möta helt nya människor som du aldrig skulle mött annars. Det är bara en annorlunda plats. Tempot är långsammare än i Italien: det är inte så tjusigt. 

När du varit där ett tag och återhämtat dig så ser du dig omkring och du börjar lägga märke till att Holland har väderkvarnar och att Holland har tulpaner och i Holland finns till och med målningar av Rembrandt.
Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien och de talar vitt och brett om hur underbart de hade det där. Och under resten av ditt liv kommer du säga "Ja, det var dit jag skulle ha rest. Det var det jag hade planerat." Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, någonsin försvinna därför att förlusten av den drömmen är en mycket betydelsefull förlust. Men om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du inte kom till Italien, så blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av allt de sällsamma, det underbara med Holland.

Våga leva livet och njuta av det vi har, svåra stunder kommer och går! Jag har lärt mig mycket av mina svåra stunder! Tack för mig! Tjingeling Sabina

----------

Tack! Enbart Tack för inlägget Sabina!
Skulle du mot förmodan inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Enbart välvilja, på vilket sätt kan man annar tolka att efter tio dagar har 820 personer gått in och skänkt pengar. I genomsnitt har var och en givit ca 70 kr.
Jag tror att vi människor vi vill väl, vi vill hjälpa bara vi får chansen till det. Lättare har vi att visa vår givmildhet om vi blir berörda.

Var dag har nog av sina plågor, ja det var ord jag hörde när jag var liten.
Så är det verkligen i vissa fall, var dag finns det många som har mer än nog av sina plågor. Ändå, ändå klarar ni av dem.
Dagarna och plågorna. Jag har via bloggen de senaste tiodagarna mött så många som berör mig. Människor som för en egen kamp, en kamp för att möta ännu en dag, för att kunna se sina barn växa, för att leva.

Det är så lätt att vi tar livet för givet. När vi gör det blir vi ofta dåliga på att ta tillvara de dagar vi lever. Det är idag jag lever. Men mitt liv är inte självklart.

När vi berörs, när vi stannar upp för att fundera över livet så blir vi både sårbara och starka. När vi tillåter vår medmänsklighet att få utrymme så är vi öppna för att tänka om. Det gör oss både starka och sårbara på samma gång. Ibland bestämmer vi oss för en ny riktning och förändrar våra liv. Oftast gör vi ingenting.

Jag vill leva mitt liv så att jag bidrar till att göra en skillnad, även om det är i det lilla.Tänk att under 10 dagar har 820 personer fattat just det beslutet, att bidra till att göra en skillnad. Det är då jag kan tro på mänskligheten. Det finns godhet bara det ges tillfälle att visa det.

Tack alla som hittills bidragit och till er som kommer att göra det. Ni som skänker 1.000 kr eller mer får en särskild länk, se till vänster.

Jag vill att min blogg skall vara ett litet andhål, en plats där vi kan stanna upp och reflektera och fundera över vårt liv, våra tankar och våra känslor.

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne.

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Lena.
Håll till godo med en av de bloggar jag nyss upptäckt och som jag kommer att fortsätta att följa.

-----------------------------

Tack! Enbart Tack för inlägget Lena!
Skulle du mot förmodan inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Helene med bloggen Gussilago.
Håll till godo med en av de bloggar jag nyss upptäckt och som jag kommer att fortsätta att följa.

Inför "Brevet till min lillebror!"

Min lillebror är missbrukare mest av amfetamin men han tar även mycket annat. Han är blandmissbrukare.

Han stjäl för att få sitt missbruk att gå ihop.

Han har suttit i fängelse 2 ggr för stöld, inbrott och narkotikabrott.

Vi har försökt att hjälpa honom men det slutar alltid på samma sätt, han fortsätter i samma spår. Texten nedan är nog tuff och han har inte läst den men jag önskar han gjorde det ibland, samtidigt som jag är rädd att såra, för det är inte avsikten.

Vad jag vill är att han ska få upp ögonen.

Det går inte en dag utan att jag tänker på honom och det svider i hela mig. Jag har jättedåligt samvete för att jag inte gör mer eller för att jag inte hör av mig....men jag orkar inte!

Jag kan heller inte hjälpa honom utan det måste till professionell hjälp för hans del.

För att hjälpa en alkoholist eller missbrukare får man till slut vända dem ryggen för att de ska få chansen att börja hjälpa sig själva.

Brevet till min lillebror

Jag kan inte hjälpa dig...

Jag kan inte hålla ditt huvud över ytan...

Jag orkar inte, jag vill inte.

DU har själv bestämt att du ska hålla på med det du håller på med.

DU har själv ansvar för vad som händer i DITT liv.

Skyll inte på soc

Skyll inte på kommunen DU valt att bo i.

Skyll inte på hela jävla samhället.

Det är DU som måste ändra på det

Det är DU som måste ta tag i dig själv

Det är DU som måste rycka upp dig

DU har två barn att ta hand om

DU har en familj som älskar DIG innerligt men inte den person DU har blivit.

Jag är för feg att säga ifrån fast jag vet att jag borde.

Jag hjälper inte DIG genom att umgås med DIG och längta tillbaka och låtsas att DU är som förut.

Det var längesen DU var den personen.

Jag har lust att skrika "Håll på med skiten, sjunk ända ner på botten, gör vad fan DU vill, jag bryr mig, men orkar inte göra nåt åt det.

Jag vill säga, "Nu får det fan va nog".

Jag känner mig som en hymlare... såna här är vi i våran släkt...

Vi säger aldrig ifrån.

Vi ryter aldrig i.

Vi är alla uppfostrade att hålla käften och låtsas som ingenting.

Det är det lättaste anser vi, att sopa under mattan, att gömma i ett skåp, att tro att vi kan flyta på ytan och glömma efter ett tag.

Men så funkar inte livet.

Jag gråter... jag är så ledsen... men jag kan inte hjälpa DIG... jag orkar faktiskt inte hålla DITT huvud över ytan...

DU måste lära DIG flyta själv

Gusslilago
---------------------------

Tack! Enbart Tack för inlägget Helene!
Skulle du mot förmodan inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne.

Kära Anne

Först när jag läste att du noterat att jag startat insamlingen och börjat marknadsföra den så skämdes jag. Jo jag skämdes för att jag som aldrig ens träffat Madde, blandade mig i. Men efter att läst hur viktigt du ansåg att insamlingen var kändesdet att jag gjorde något bra.

Jag kan aldrig förstå det Madde eller ni har upplevt. Det enda jag kan göra är att låta mig beröras, låta min medkänsla och empati få utrymme. Jag kan också verka för att fler kan ta del av hur ni tillsammans berör alla som läser. Det var grunden till att jag startade insamlingen. Men också att jag är så trött på ytligheten. Jag vill att vi alla skall stanna upp. Stanna och tänka efter vad som är viktigt för just oss.

Var gång jag gick in på Maddes blogg så lät jag mig beröras, efter ett tag skrev jag även enstaka inlägg i hennes blogg. Hon fanns i mina tankar för att hon berörde och det gör hon än, det gör du och David än.

Skulle det vara så att Maddes insamling vinner en X-box får du mer än gärna den och ge den till dem du vill. Jag visste inte ens om att man kunde vinna en X-box innan. Jag är övertygad om att den kommer till glädje på Sahlgrenska. Jag hoppas att vi vinner den så blir det ytterligare en gåva av betydelse. En gåva som Madde, du och David sett till blivit möjlig liksom alla de pengar från hundratals och åter hundratals personer som skänkt och fortsätter att skänka.

Insamlingen handlar så mycket mer än om pengar. Den handlar om vår förmåga att se, att känna, att visa omsorg och engagemang. Det handlar om att visa att vi är just människor, människor som kan ta till sig och visa att vi finns för var och en. Den kraft som finns i givandet gör mig rörd. På liknande vis som du Anne, Madde och  David gjorde mig rörda för ert varma sätt att skriva och möta dagen.

För allt det känner jag mig djupt tacksam. Mitt enda bidrag är att öppna en fond och försöka få så många som möjligt att inse att de vill ge, att deras gåva är viktig, att deras gest har betydelse.

Nyfödda barn, fyller sina lungor för första gången, och tömmer dem i ett enda långt skrik. Ändå så skört, så bräckligt. En tunn tråd håller oss kvar, håller oss här.

Färd med bilen, halka och glättighet. Ett skrämmande möte, plåt som for förbi. Skört, bräkligt. Ömt är livet, är tiden vi vårdar. Tunn är tråden som håller oss kvar. Jag lever av längtan, av lust att se, att finnas, här, för dig, för mig. Att finnas, bara så, enbart det. Ett liv på en tråd, så skört, så ömt så värt att vårda.

Det finns stunder då jag glömmer, inte mins den gåva jag fått. Inte längre förstår vikten att värna, värdet av att vårda och bevara den sköra tråd jag håller i min hand. Inget koppel, inget band, enbart tråden mellan liv och en dödlig rand.

Just så skört, just så ömt, som en tråd av silke, en tråd av spindelnät. Tunnt, men segt, evinnerligt segt är livets tråd. Vi väver den var dag, var stund spinner jag min tråd. Ibland utan tanke. Ibland med lust att måla en bestående väv. Men skört är livet, är tiden vi fått att vårda. En dag passerar och tråden närmar sig sitt slut. Enbart så, enbart det är vår tid, en utmätt tråd, att bevara, att hålla i vår hand.

Kom, kom och väv med mig, trassla in din tråd i min, låt oss vävas och leva samman, bilda ett mönster och lämna spår. Av nya trådar spinner vi nya liv, väver vi vår väv.

Skört är livet, underbart skört. Kom, kom ge mig din sköra tråd, jag skall hålla den, vårda den och väva den. Men jag vill också dra i den, dra och tänja den, sträcka ut, töja dig mot gränsen, stärka dig.

Så kom, kom till mig, dra i mig, töj på mig! Gör något med mig.
En skör tråd som ligger orörd är varken vacker, skör eller stark. Den ligger bara där, ligger stilla samlar damm. Väntande, längtande så brister den i gråt. Dra i mig, kom och ta i mig. Rör vid mig, vidrör mig, berör och förför mig. Giv mig kraft att svinga mig fram. Sträck min tråd. Dra i den, känna hur den tänjs, hur den nästan brister. Hur jag lever, fullt och nästan farligt. Tänj, tänj, min tråd! Låt den sträckas, låt mig känna att livet leker. Inte skrumpna som en välfylld lever. Dra i mig, kom dra i mig!

Låt mig göra saltomortaler, låt mig våga livet för dig. Kanske faller jag, kanske skadas jag, liksom du, men vi läks om inte tråden brister. Jag är glad att du läkt, att du finner mening att vara kvar. Det gör jag, finner mening att vara kvar! Så tag min hand, se min blick. Låt oss klättra igen, och kasta oss ut. Låt oss falla, låt oss leva, om så bara för en kort, kort stund. Låt oss känna tråden tänjas, tills den nästan brister. Lev, lev, min vän. Kom, kom och lev med mig. Tänj din gräns, väv din tråd. Låt oss spinna, låt oss väva den tillsammans.

Enbart så, enbart det. Skört och så underbart oförstört.


Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Läs gärna mitt tidigare inlägg som är ganska kul, tycker jag själv.
Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne.

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Tidsoptimisten.
Håll till godo med en av de bloggar jag nyss upptäckt och som jag kommer att fortsätta att följa.

Enbart ytlingar skrev jag i mitt förra inlägg. Det väckte visst ilska hos en del läsare. Nåja, för att visa att jag själv ibland gillar att vara ytlig så kan jag ju inte annat än att summera tre artiklar från DN och Expressen som handlar om män.

För ett tag sedan kunde vi läsa hur vi stackars killar har utrustats med en gen som gör att vi har lättare att var otrogna. "Ledsen älskling du vet hur det är det är den jäkla genen nu igen... " Tja ganska praktiskt faktiskt. Det är inte mitt fel, inte mitt ansvar, får en god bundsförvant i gen 334. Den otrogne lille rackaren. Jag kan inte annat än att erkänna att jag skrattade ganska gott åt denna forskning.

Män blir tröga av att sova med sin partner. De är ändå en höjdpunkt i forskningen. Denna gång skrattade jag så mycket att jag bara inte kunde låta bli att kommentera och skriva om oss stackars män som vill ligga och gosa med vår partner. Som tack för det blir vi tröga. Men det kanske är förklaring på mycket i världen :-)

Så idag väcktes åter min nyfikenhet av rubriken "Nya preventivmedlet - en fjärrkontroll". Stoppa spermierna med en fjärrkontroll. Vid lite närmare läsning visar det sig att man forskar i att sätta in en liten ventil i sädesledaren som kan styras med hjälp av en fjärrkontroll. Ungefär som en dator ni vet öppet eller stängt utlösning med eller utan sperma. Låter riktigt praktiskt. Tänk om jag kunde operera in en sådan redan nu, skulle jag gärna göra. Skulle gärna ta två, för säkerhets skull. Den ena för mina sperma som kunde stoppas med en enkel knapptryckning.

Den andra skulle jag faktiskt vilja ha monterad därbak. Jo det är klart den behöver vara lite större, inte minst måste den kunna stå emot mer tryck. Bägge skulle kontrolleras av min flickvän, på så sätt kan hon sätta stopp både för fler små bebisar och för fler pinsamheter på stan likt den tidigare idag.

Vi spatserade längst Hamngatan och det är en rätt fin dag, massor av folk är ute och går. Det är då jag känner hur det trycker på, hur jag har ett starkt behov av att lätta lite på trycket. Jo jag vet det var mitt eget fel eftersom jag druckit Cappuchino -jag tål inte mjölk så bra. Men nu var det gjort och gaserna växte och ville ut. Tidigare under dagen hade grabben tjatat om att få en Helium ballong. Det fick han inte, nu skulle jag kunna blåsa upp en till honom med hjälp av helt ekologisk metangas.

Efter ytterligare några steg så kände jag att det gick inte längre så lagom framför NK:s huvudentre (jag ber om ursäkt för detta) så lyckades jag trotts det hårda trycket få en stor mängd gas att smyga iväg. Ja smyga och smyga, det var i vart fall ingen som kunde höra i det allmänna stojjet. Tyvärr är det ju så att jag inte tål mjölk så bra och det känns. Katt fan var det säkert någon som tänkte och lyfte på sin sko. Själv gick jag vidare. Framme vid Norrmalmstorg var det dags igen, bäst att göra det innan vi stiger på bussen tänkte jag hänsynsfullt. Men denna gång stod vi ju still så det märktes desto mer.

Min kära partner frågar med hög röst om jag har släppt mig? Hmm vad skulle du själv göra i detta läge? Skulle du utan vidare säga, jadå, javisst det är jag som har släppt väder... hmm oväder snarare. Nå i vart fall bestämde jag mig för att bejaka försyndelsen. Men på hennes fråga om det var jag tidigare också så nekade jag... ja det får vara någon måtta på ärligheten tycker jag nog.

Skulle så gärna velat haft en ventil med en fjärrkontroll som min partner kontrollerade. Ja för själv skulle jag till följd av allt skönt sovande bredvid henne vara för trög för att fatta att jag skulle trycka på rätt kontroll. Jag skulle garanterat trycka på fel fjärris och både lyckas med konststycket att släppa väder och att få en fördröjd utlösning i brallan. Fanken också älskling du vet att det är inte mitt fel det är den där genen gen 334. Om den kan förorsaka otrohet så är det väll inte för mycket begärt att vi kan skylla på den för våra små fadäser också.

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne.

Enbart Blondinbella och ett par personer till anser sig ha viktigare saker att skriva om än att bidra eller länka till Maddes minne. Jo jag vet att det är lite taskigt att göra så, att skriva så. Blondinbella bryr sig säkert, bara det att det passar inte i hennes blogg. Så jag skall inte hacka på dig Isabella Löwengrip. Du liksom jag har rätt att göra dina egna val och du har själv rätt att bestämma vad och när du vill stödja något.

Jag brukar ibland fundera och skratta åt en del absurda saker i livet. En av dessa är onekligen att om man kallar sig Blondinbella och berättar om "ingenting av värde" samt visar lite kläder, skriver om lite olika produkter så får man möjlighet att intervjuas i TV, bli förebild på dagis.... !!!

Ja, så är det.

Jag har förundrats över den ytlighet som förekommer inom bloggvärlden. Det har aldrig riktigt gått att få ihop att Ebba von Sydows farfarsfar var Statsminister 1921. Det är klart att det är allas rätt att skriva och tycka vad man vill. Ebba som är 27 år har all rätt att skriva och tycka vad hon vill. Så har Blondinbella. Yta, yta, polera och polera. Lite mera polish och det blir fint. Ebba beklagar sig i DN. "Alla vet att det är på Stureplan som kändisarna och de dyra designväskorna finns. Det är där som det slås champagnerekord och där sportstjärnorna minglar med kungligheter". Jaha Ebba och vadå? Är det viktigt på något verkligt vis? Stackars Ebba, inte lätt att ha en så liten värld... ooohhh gud jag nudda sessan.... jag tror jag dör...

Klart att de skall få ägna sig åt sina gucciväskor, sina små skor med rosetter, blusar och annat tjosan som är viktigt att veta allt om. 25.000 barn dör varje dag av svält... men vad tusan.. Kolla jag har det senaste från Lagerfeldt, (ja ursäkta. Jag är inte så uppdaterad att jag vet vad som är inne eller ej). När jag skriver detta så får jag kritik. Det är ju klart när bloggvärlden är så fylld av just mode. Förstår mig rätt, det är inget fel i mode, inget fel i att skriva om det eller att ägna sig åt det heller. Det jag vill lyfta fram är snarare en ballans. Det kan vara bra med lite ytlighet och med lite allvar.

Det är vars och ens rättighet, vars och ens frihet att skriva och engagera sig i vad man vill. För egen del måste jag säga att om jag möte Lagerfeldt, Blondinbella, Ebba von Sydow eller någon annan duktig och skicklig ytling, ja då hade jag inte haft mycket att säga, mycket att fråga om, av den enkla anledningen att det är inte mitt intresse. Men när jag möter en uteliggare, en hemlös eller en vanlig arbetslös så har jag nyfikna frågor.

Inte för att jag kan hjälpa, inte för att jag kan förändra, men för att jag faktiskt är bra mycket mer intresserad av Micke som uteliggare i New York än jag är av de olika ytlingarna i den svenska bloggvärlden. Micke i New York var det otroligt lärorikt och givande att vara med under en dag.

Inte för att det är fel på dig Blondinbella, eller på dig heller Ebba, ni är nog bra, bara det att ni framställer er så otroligt ytliga att ni blir helt ointressanta. Med det vill jag inte säga att jag är en djuping. Jag är säkert själv ganska ytlig men jag skulle tusan i det inte få för mig att skylta utåt med meningslösheter så konsekvent som ni gör.

Det är egentligen inte så mycket dessa personer, Blondinbella och Ebba som jag riktar mig till, utan i än större utsträckning alla som väljer att ständigt läsa detta meningslösa dravel. Vad är poängen? Varför följer man en person som inte skriver om någonting alls utom om olika märken, mode, klubbar och ... ja...

Ursäkta än en gång Var och en läser vad den vill, följer vilken blogg den vill.

Och jag uppmanar både Ebba och Blondinbella att skriva om och länka till Madde, Anne , David och insamlingen till Maddes minne. Ni har så många besökare att ni har förmågan att göra skillnad om ni vill! Läs gärna Anne, Maddes mammas, sista ord till sin dotter.

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Nina.
Håll till godo med en av de bloggar jag har följt längst tid.

-------------
Det är bara jag...
Jag är rytmen
i din musik

Jag är vemodet
i ditt hjärta

Jag är svaret
på din fråga

Jag är vinden
i ditt träd

Jag är drömmen
i din natt

Jag är ljuset
i ditt öga

Jag är luften
du andas

Jag är allt
och överallt

Överallt är jag.

Det värmande täcket runt din kropp. Den svala kudden under ditt huvud. Darrningen i dina ögonlock när du sover. Drömmarna. Det är jag.

Den ömma kyssen på din panna... som väcker dig... till en solig och fin dag... det är jag. Jag andas i takt med dig. Låter mitt hjärta slå för dig. Det är jag.

Ditt morgonkaffe i favoritmuggen. Stolen du sitter på. Morgontidningen du läser. Skjortan mot din gyllenbruna kropp... det är jag.
Asfalten och gräset du går på. Det är jag. Bussen vid busshållplatsen. Mynten i din hand. Det är jag.

Det grönskimrande trädet som skuggar dig mitt på dagen, med långa mjuka grenarmar ovanför dig. Den ystra ljumma vinden som ömt smeker din kind. Det är jag.
Telefonsamtalet du saknar... kramen du minns... längtan du har. Det är jag.

Drömmarna om livet, om framtiden... om lycka och kärlek. Det är jag.
Tårarna när du gråter, glädjen när du skrattar... det är jag.

Din mjuka handduk i duschen... det är jag.
Jag är din lust, din kättja, din omtanke... Din allra underbaraste skatt. Det är jag.

Svalan på din blåa sommarhimmel. Den varma solen som spelar på din hud. Det är jag.
Månskenet över din rosenträdgård. Stjärnorna som glittrar i natten... det är mina ögon, som ser dig. Det är jag.

Regnet som långsamt rinner ner på din kind. Snöflingan som landar på din utsträckta tunga, och i ditt hår. Isbiten som smälter i din varma hand. Det är jag.
Den hand som sträcks ut mot dig. Det låga "kom", du hör. Det är jag.
Här. Precis bredvid dig... är jag. Bara jag.

Ser dig. Förnimmer dig. Känner din doft, ditt hjärta, din själ. Ler. Överväldigad. Varm. Under din hud...

Överallt är jag och du kan inte värja dig. Vill inte värja dig. Absolut inte.

Och jag smälter... långsamt... av våra brinnande hjärtan.

Drömmer

långt bortom

sans och vett

Drömmer

gärna

mycket

om dig

Drömmer

om oss

nära

varandra

Drömmer

sanslöst

gränslöst

lustfyllt

För evigt

din

i min dröm

natt efter natt

Ja, så vill jag ha... det är viktigt att vara allt för någon.

Enbart tröga anses män bli av att sova med sin partner. Ja åtminstone om man skall tro Expressen. De hänvisar till en Österrikisk sömforskare, Neil Stanley. Jag kan inte annat än att le åt detta, visst är det humor på ganska hög nivå, tröga män. Det har vi hört tidigare eller hur.

Jag får flimrande bilder framför mig där följande utspelas.
"Hej PC hur är det med dig?"
"Öhhhh?"
"Ja, du verkar liksom lite trög idag"
"Öhhhh vadå?"
"Det är som om du tänker på annat"
"Öhhh annat?"
"Ja inte vet jag, du har kanske inte sovit så bra"
"Öhhh jo, nja det vet jag inte jag låg bredvid min partner inatt"

Visst är forskning fantastisk, framförallt när den speglas genom ögonen på en journalist och rubriksättare på kvällspressen. Det är väll klart att man kanske sover bättre rent kvalitativt om man sover själv i ett lagom svalt och luftigt rum under ett ekologiskt fluffigt duntäcke. Men vad säger forskningen om det rent emotionella? Hur skönt är det inte att ligga ner i sängen tillsammans. Att få krypa samman, ligga sked, känna sin partners lite för kalla fötter men varma stjärt. En arm under huvudet och den andra runt midjan, ansiktet inborrat vid nacken. Några djupa andetag och känslan av närhet.

Ja vad kan jag säga om priset för detta är att vi män blir tröga så köper jag det. Hellre ligger jag och njuter med min partner, tar till mig av hennes värme, hennes dofter och låter min lust kittla mig, än att tvingas att ligga i ett väl ljudisolerat och tempererat rum helt ensam.

Men att jag skriver det är väll egentligen bara ett bevis på att jag är trög, vilket skulle bevisas. Shit, nu bidrog jag ju till denna forskning ändå.

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne.

Enbart längtan efter mening. På två dygn har hundratals människor lyft sina mobiltelefoner, de har knappat och sänt vad de ansett sig kunna avvara. "Den jävla idioten" har redan ett belopp på över 25.000 kr. Den öppenhjärtlighet, den kamp som Madde  förde har påverkat och påverkar oss som ännu lever. Alla blir vi påminda. Alla får vi anledning att fundera över livets sårbarhet. Vår tid som inte är evig.

Vi längtar efter mening även om vi inte alltid vet det. I en värld av yta behöver vi mening, behöver vi djup. När allt går snabbt och hela världen bara är ett ögonblick bort behöver vi stillhet, behöver vi ro. Det är vår längtan efter att leva, efter att kunna njuta av just denna stund, det är den längtan som får oss att klicka på länken och ge vårt stöd.

Livet har ett ovärderligt värde. Något vi allt för sällan ser, något vi allt för sällan ger oss tid att tänka på än mindre får möjlighet att uppleva. Madde blir vår spegel mot vårt liv och vår tid som vi vandrar här. Det är bara vi själva som bestämmer hur vi vill leva men inte hur länge. Våra liv har en mening även om det finns stunder då vi har svårt att se det, svårt att känna det.

Den historia som Madde hennes mamma Anne och pojkvän David delar, den historien ger oss perspektiv ger oss anledning att fundera över och värdesätta våra liv och dem som står oss nära. Det är just döden eller snarare vår insikt om den som gör att vi kan bli ödmjuka över våra liv, så som de ser ut.

Den empati, och det engagemang som finns är bra mycket viktigare än de tusenlappar vi kan samla in. Ändå är det just vår empati, vårt engagemang som genom tusenlappar kan rädda och förlänga liv. Hur rörd blir jag inte av inlägg som berättar att man tyvärr inte har råd och därför bara lägger 20 kr. Dessa pengar är mer värda än de som kan avvaras med lätthet. Inte för forskningen men för att gåvan är en större uppoffring även om gåvan är given med kärlek.

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Enbart fotboll är världens största sport. Det brukar sägas så. Visst är det en stor sport men det är inte fotbollen som jag kritiserat nej det är det lilla antal som vill förstöra för fotbollen.

Klart att jag skulle få kritik för mitt förra inlägg, hade knappast trott annat.

Men det är helt orealistiskt att låta utvecklingen fortsätta som det nu är. Det våld som förekommer runt arenorna och framförallt på läktarna är knappast något som en riktig supporter förespråkar. Nej de riktiga supportrarna backar upp klubbarna och poliserna i deras arbete. SvD har en artikel med reaktioner av debattartikeln i DN.

Nej jag tycker att det är dax att tala om för dessa fotbollsförstörare att de hör inte hema på läktarna när de inte kan uppföra sig. Brås förslag är bra. Men jag vill gå längre. Till att börja med så kan man göra alkokoll på alla som går in. Bra sätt att använda polisens resurser. Bara helt nyktra kommer in. Resten får vänta till nästa match.

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Brå lägger fram en lång rad bra förslag på hur man skall komma tillrätta med våldet på och kring läktarna. Exempelvis att man skall tidigarelägga en del matcher, där man misstänker att det skall bli bråk. I dessa fall är risken mindre att publiken skall hunnit dricka sig full, samtidigt som det ökar möjligheten för hela familjen att gå på match.

Jag tycker att det är ett bra förslag, men tror nog inte att publiken ändras så radikalt. De flesta familjer börjar säkert inte att gå på fotboll ändå. Vidare vill man införa säkerhetskontroller innan man släpper in folk på aenorna. Detta tror jag däremot skulle göra nytta. Men detta skulle innebära stora ingrepp och också innebära kroppsvisitationer om man tar kontrollen på allvar.

I grunden tror jag att Brå är helt rätt ute när de skriver om dessa åtgärder. Men vi kommer nu att få höra täckta ord om varför det inte går att göra enligt deras förslag. Det de säger är att det skulle kosta klubbarna för mycket pengar. Riktiga säkerhetskontroller skulle dels vara dyrt, kräva mycket personal (som klubbarna får betala inte poliser som vi skattebetalare får betala). Dels skulle det ändå skapa långa köer innan man kunde ta sig in på arenan. Det skulle leda till att många undvik att gå. Ändå är detta rätt väg.

Visst är det dåligt att man inte tar tag i problemet. Ville man verkligen sätta stopp för våldet på läktarna ja då kunde man göra det. Jag kan komplettera Brås förslag med ytterligare förslag. Se till att alla som går in måste blåsa för att visa att de är nyktra innan de går in, helt nykter publik. Beslagta all alkohol, alla droger. Helt nyktra fotbollsmatcher.

Redan detta skulle göra stor skillnad. Utvisa direkt personer som varit i bråk, avstäng dem under lång tid, ett år, två eller varför inte livstid.

Nå, det är en fråga om att vilja och att ta den ekonomiska smällen. Det vill man inte. Heja Brå, men än tuffare krav kan ställas. Varför skall polisens resurser gå till bevakning av fotbollsmatcher??? Är ändå inte det klubbarnas uppgift att ordna så att matcherna är säkra för såväl spelare, dommare som publik.

Jag vill som skattebetalare inte betala. Så kom igen kära klubbar.


Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Vida.
Vida har valt att skriva om medvetenhet. Håll till godo!

-------------

Enbart Medvetenhet

Det grå skimret sänker sig över staden och hösten är här. Löven skiftar färg och halsdukarna likaså. Året går in i en ny fas. Skogen doftar av svamp. Inomhus doftar det bärpajer fyllda med höstens smakrika bär. I stadens centrum finns det helt andra hösttecken som att vi söker skydd från höstregnet på ett café. I lugnet som hösten för med sig finns det tid för intressanta samtal. 

Det talas så mycket om förändring, tror du att det är det enda rätta? Min vän ser frågande på mig och över hennes axel ser jag den regnvåta svarta asfalten genom fönsterrutan. Men vi sitter inne i värmen och regnet som sakta faller över Drottninggatan kyler inte oss.  Nej, svarar jag men jag tror att det handlar om medvetenhet. Att man kanske blir medveten om vad man vill, om man är där man vill vara eller att man kanske måste förändra något för att få livet som man vill ha det. 

När vi skiljts åt och jag vandrar hem under skyddet från mitt prickiga paraply så löper tankarna vidare likt de regndroppar som ringlar sig sakta nedåt på paraplyets tak. Medvetenhet önskar jag alla. Att man är närvarande i sitt eget liv. Så lätt att säga men ibland så svårt att leva efter, tro mig för jag vet. Jag är verkligen ingen expert på att alltid vara närvarande men jag tränar på att åtminstone försöka göra medvetna val.

Många människor verkar leva omedvetet. De kanske är precis där de vill vara men är inte medvetna om det och lyssnar på omgivningens och samhällets förväntningar så som de uppfattar dem. Resultatet blir att de blir missnöjda med hur de har det när de egentligen skulle kunna vara hur nöjda som helst. Men det finns även de som kanske behöver förändra något för att må bra och förändringar är jobbiga att genomföra så då kan förnekelse eller passivitet vara en lättare väg. Dessutom tar ju viktiga beslut ibland tid att växa fram och man kanske inte är mogen för, orkar eller kan ta tag i det just här och nu. Det är också ok, för det kan ju vara just ett medvetet val att inte göra något just nu.

Ibland är det inte omgivningen eller våra förutsättningar som begränsar oss utan våra egna begränsande föreställningar om vad som är möjligt och omöjligt. Tron på oss själva saknas. I en medvetenhet så kan man även inse att man kanske behöver någon annans hjälp för att hitta svaren eller tron på sig själv, man kanske behöver stöd från någon annan eller en ny utbildning. Det krävs också mod för att förverkliga sin dröm eller leva i sin dröm (oavsett vad omgivningen tycker). Men jag vet att det finns så många modiga människor därute. Ni kan mer än ni tror.

För att vara medveten i sitt liv krävs också att man med jämna mellanrum stannar upp och funderar om man är där man vill vara utifrån de förutsättningar man har. Det som var drömjobbet för fyra år sedan kanske inte längre är det. Man förändras ju under livsresan tack vare erfarenheter, insikter och livsval. Däremot tycker jag inte att man ska ångra någonting utan att vi ska vara snälla mot oss själva angående val vi gjort tidigare även om de kanske känns fel idag. Vi gjorde då vad vi kände var det rätta och idag kanske vi skulle agerat annorlunda men när vi fattade beslutet så gjorde vi det utifrån den personen vi var då. Så var snälla mot er själva under livsresan. Ni duger som ni är jag vill bara göra er medvetna om er själva och det liv ni lever.

Regndropparna fortsätter att falla och doften av höst kryper in under mitt paraply och jag vet att just nu är jag precis där jag vill vara. Både i regnet och i livet.

Vida

-----------

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Jag tackar Vida för detta inlägg. Vida skriver i en blogg som jag regelbundet läser.
Tack! Enbart Tack för ditt inlägg!

Skulle du mot förmodan inte ha besökt och läst i hennes blogg så gör det nu!


Om du också har något du vill gästblogga om är du välkommen att ta kontakt med mig.

Peter PC Carlsson

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är av Tess.
Tess har valt att reflektera över Otrohet, ett ämne jag själv gärna vill återknyta till. Håll till godo!

-----------------

OTROHET

Jag har funderat på val av ämne eller om jag ska skriva om min vardag? Min vardag speglar jag varje dag i min blogg och de blir ofta några roliga kommentarer som mina barn har fått ur sig. Men vardagen är ju inte bara en dans på rosor med solsken och glada barn å vuxna. Vardagen innehåller så mycket mera...

sånt vi kanske aldrig pratar om eller ens nämner vare sig bland vänner eller här på en blogg.

Jag är en väldigt tänkande människa och tänker just nu på OTROHET.

Ordet OTROHET skapar å väcker mycket hos var och en av oss.

VAD är otrohet?

Jag vet att vi alla kommer att svara helt olika på frågan... allt efter ålder och kön, men även efter våra erfarenheter i livet.

För hade jag en väldigt bestämd uppfattning av vad detta var för mig. De flesta kan hålla med om att det är ett svek i en relation, jag tänker på OTROHET i en kärleksrelation. Där man tappar förtroendet för varandra.

Men varför händer det och kan vi förstå?

Förr kunde jag inte förstå, det fanns inte på världskartan, man gör de bara inte! Idag ser jag det lite mera annorlunda.

De finns inga ursäkter för en otrohetsaffär men idag kan jag förstå att detta händer. Å jag vet idag att vi alla ser hemskt olika på detta.
Är en blick OTROHET? Att flirta?
Att prata med någon av det motsatta könet och tycka om denna någon?
Att pussa en annan? Kyssa?
Eller är de först när man har sex?

Vad är otrohet för dig? Och OM din gräns går först vid en kyss är då detta okej för din partner?
Jag har ingen bok som säger hur detta är men för mig har det i alla fall blivit så att allt är okej om de är okej för den man lever med. Man måste sitta ner och fråga både sig själv å den andre var vi står.

Själv har jag många vänner som är just män. Jag får ofta höra:

-Men Tess har inte du sambo?

Å jag tittar oförstående på dom å svarar joooo....

-Men du umgås ju med karlar... de är inte bra...

För vem är detta inte bra?? För mig har de alltid varit så. Jag har killkompissar och jag vare sig kysser eller ligger med mina kompisar. Och detta är okej för min partner jag får ha vänner av båda könen. MEN det väcker tankar hos andra...

Varför?
Är det för att vi tror andra är som vi själva eller som vi själva tror de skulle vara om det handlade om mig själv?

Är man i en relation och jag anser att en kyss inte är OTROHET så måste det också vara helt okej för min sambo att kyssa andra. Varje par i en relation bör fråga sig var går våra gränser för att det ska kallas OTROHET för OSS.

Givetvis har min syn ändras angående OTROHET sedan jag själv varit det.

Jag är inte STOLT och jag är definitivt inte den som skyller på andra. Men det fanns orsaker och det var ett sätt för mig att komma vidare. Att bli sedd, att känna att jag dög jag med. MEN de är INTE en ursäkt och det är det största svek man kan göra enligt mig själv. Men jag DÖMMER heller aldrig någon efter vad de gör, hur de handlar för JAG VET INTE hur deras liv är "uppgjort" vad som är okej i deras förhållande eller om de är på väg de också.

Jag DÖMMER aldrig någon, men OM någon frågar mig skulle jag ge ett råd som jag själv borde lyssnat till....

ORDNA UPP DET DU LEVER I FÖRST... SÅRA ingen... Sanningen har en förmåga att ALLTID komma fram, tro mig!

Så vad är OTROHET för dig? För mig är det fortfarande ett stort svek och något man inte gör mot den man älskar. Älskar man inte längre är man skyldig att säga att nu går jag vidare, innan man är just OTROGEN. Det är vad jag tycker och har lärt av min läxa.... Hur tycker ni???

Anledningen till att jag är så öppen med detta är för att jag inte har något att dölja och jag har lärt mig genom livet att stå för de handlingar å åsikter jag har. Detta är jag.... å jag står för det. Det är inte alltid lätt men sån är jag.

Tess
---------

Inlägget är pingat på Intressant.

Jag tackar Tess för detta inlägg. Tess skriver i en blogg som jag regelbundet läser.
Tack! Enbart Tack för ditt inlägg!

Skulle du mot förmodan inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!
Jag tänkte också länka till en artikel om otrohet i Expressen. När jag gick till sidan blev jag full i skratt av all sexreklam runt artikeln. Så om man inte varit otrogen tidigare så lokas man som man att vara det av Expressen och reklamen.


Om du också har något du vill gästblogga om är du välkommen att ta kontakt med mig.

Peter PC Carlsson

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är av Princess 55
Princess har redan gjort vad jag drömt om, skrivit en bok.

----------------

Sorg
"När Enbart frågade om jag ville skriva en gästblogg så funderade jag på vad som kan vara lämpligt att ta upp i hans blogg.

Jag skriver gärna texter som riktar sig till både unga och vuxna. Dessa texter kretsar ofta kring döden och det som händer i samband med att någon dör eller när man tänker på att man själv ska dö eller någon man älskar till slut måste dö, kanske innan du själv dör.
 Så därför tänkte jag skriva lite om sorg och död.

 När min morsa (vi kallade henne så) dog för fyra år sedan konfronterades jag för första gången någonsin med att en person som stod mig känslomässigt nära inte längre fanns. Det var en märklig känsla. Fast att jag flyttade hemifrån när jag var 17 år och haft ett eget liv i mer än 30 år så var jag helt oförberedd på hur smärtsamt det var att inte ha morsan i livet längre.

 Minst en gång i veckan funderar jag på om det inte är dags att ringa henne och prata lite om ditten och datten. Saknar att höra hennes meningslösa pladder om barnen och barnbarnen, släkten och alla hennes grannar som jag inte känner.

Jag saknar att titta förbi på en kopp kaffe och känna hur hon har fixat och donat bara för att jag ska komma. Städat och bakat sockerringar. Plockat blommor från trädgården och satt i en vas. Högtiderna är inte längre en stund där vi syskon samlas med morsan för att var tillsammans. Navet i vår familj försvann och ingen kan eller bör ta sig ann den uppgiften igen. Livet går vidare och vi får skaffa oss andra sätt än morsan att känna samhörighet.

 Min morsa var en mycket självupptagen kvinna som ägnade hela sitt liv åt sitt yrke och hade lite tid för sina barn. Men ändå kände vi oss alltid älskade, konstigt nog. Senare delen av sitt liv blev hon beroende av alkohol. Vi fick veta att hon hade en cancersjukdom som kallas sarkom sista veckan i maj 2004 och den 9 oktober samma år dog hon.

 Jag minns att hon sa till mig när hennes mor dog (min mormor) att det kvittar om hon var gammal och senil, det kvittar om de inte alltid kom överens. Det är ändå min mamma och allt som vi inte hunnit klara upp kommer, för alltid att förblir ouppklarat.

 Ibland tycker jag att det är småaktigt att lägga så mycket energi på att sörja en enskild person när hela världen är i kris och barn svälter ihjäl varje minut. Men det finns ju så många dimensioner i livet. Och det som är nära och personligt blir påtagligt medan det som är längre bort och svårare att göra något åt inte träffar lika djupt i själen.

 Jag önskar, helt egoistisk att jag får dö först av alla jag älskar. Men jag vet att det antagligen inte blir så. Jag vet att jag kommer att få känna sorg igen, djupare och kanske svårare än sorgen efter morsan. Och jag undrar hur jag ska klara att hantera den sorgen, hur jag ska leva vidare då?

 Många säger DEN DAGEN DEN SORGEN men jag oroar mig en stund varje dag för den dagen och den sorgen.
En dikt som jag skrev till morsan för att hon var så rädd för att dö.

En liten ängel

  Kom till mig en natt

En liten ängel

  På min axel satt

En liten ängel

  Tog mig i sin hand

  Och ledde mig till

  Paradisets land

Princess 55

---------

Inlägget är pingat på Intressant.

Jag tackar Princess 55 för detta inlägg. Princess skriver dels i en blogg som jag regelbundet läser och dessutom har hon redan förverkligat det jag drömemr om, att skriva en bok.
Tack! Enbart Tack för ditt inlägg!

Skulle du mot förmodan inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!

Peter PC Carlsson

Enbart ångest känner jag idag. Men också ett enormt driv. Sedan strax innan sommaren har jag jobbat med att få till ett stort och strategiskt viktigt projekt. Idag bedöms det och mycket avgörs just nu i denna skrivandes stund. Även om det formella beslutet ligger ytterligare en vecka fram i tiden.

Det är länge sedan jag kände oro och en ångest för något som rör jobbet, men det gör jag just nu. Har svårt att sova och ligger hela tiden och tänker på vad mer jag skulle kunna göra. Jag vet att det projekt jag har ansökt om håller en mycket hög kvalitet, jag vet att jag har de bästa samverkanspartner, jag vet att vår projektidé och projektorganisation håller hög klass. Men jag vet inte hur projektet kommer att bedömas i sista instansen.

Det är nämligen så att de som sitter och bedömer min/vår ansökan har själva sökt för samma sak. Jag har givetvis tagit ut deras ansökan och läst den. Lika självklart anser jag ju att den inte är lika bra som vår, men jag är ju partisk. Men nu ligger min ansökan hos "konkurrenterna". De skall bedöma om de skall ge sig själva eller oss alla pengarna.

Kanske tror du nu att detta är på förhand givet, att de skall ge sig själva allt. Jo, om de kunde så skulle de. Men det skulle innebära jäv. Deras beslut måste därför vara ytterst väl avvägt. Ska jag vara ärlig så måste jag säga att jag inte avundas dem. Att behöva sitta och ta ställning till att ge sig själv alla 15 miljoner eller att ge dem till det "bättre" projektet. Problemet är snarast att de har försatt sig själva i denna situation. För egen del kan jag inte annat än att tycka att det är ganska så omdömeslöst att göra det. De riskerar mycket för att vinna lite.

Nå det är snart över, beslutet kommer snart att vara fattat och jag slipper att vara orolig och känna ångest. Skulle vilja nocka ångesten med en rak höger direkt i dörren, nocka så att det står härliga till. Pang, pang och så släng igen dörren, ångest hör inte hemma i våra liv, förvisa snabbt ut skiten. Låt oss skrika ut, låt oss genast mobilisera och kasta ångesten över ända. Bort, bort. Framförallt att ha ångest över något på jobbet känns fel och meningslöst.

Men jag kan konstatera att det händer lite då och då och inte minst nu att jag svettas som om jag satt i bastun. Gamla kroppsliga minnen från tidigare situationer när jag varit stressad och känt en press.

Svetten tränger fram SVD

Inlägget är pingat på Intressant.

Peter PC Carlsson

Nedan följer den första gästbloggen i Enbart. Det kommer att komma fler. Denna är av Diqueen.
----------------

Enbart det svåraste av allt!

När jag fick möjligheten att gästblogga på Enbart  funderade jag länge och väl på vad jag ville dela med mig av till Enbarts läsare, och ja här kommer det rakt ut i etern...

Inga tvivel

Jag tvivlar inte på din blick

inte på din röst

Jag tvivlar inte på din hand

som ömt smeker min

Jag tvivlar inte på din kärlek

som tryggt vilar hos mig

Jag tvivlar inte på oss

det är orubblig och fast

Jag tvivlar inte på morgondagen

utan vilar i min kärlek

trygg hos dig

Den här dikten speglar mycket av det som jag själv skrivit i min blogg. Jag tycker dikten säger precis det jag själv känner, om mitt sökande, om mig själv, och om kärleken till andra människor. Jag har funderat mycket på kärleken. Hur den uppstår och hur vi förhåller oss till den i våra liv. Att jag själv har haft svårt att anknyta till kärleken, både till mig själv och till andra. Det är ändå något som är väldigt väsentligt, att älska sig själv för att kunna älska andra. Det är jätteviktigt. Att kunna ta till sig någon annan så nära som det innebär ändå att göra när man älskar någon.

Vem är det som avgör hur och när vi knyter an till någon? Är det vi själva som har det ansvaret, eller ligger det även hos den vi möter? Att vi får bli bekräftade i vår kärlek till den vi möter? Det är en rätt komplicerad fråga, och inte alls enkel att svara på. Själv har jag haft svårt att ta emot kärlek, och har fortfarande än idag fast jag har blivit betydligt mycket bättre på att ta emot den då den ges till mig.

Svårigheten att ta emot kärleken har lett till att jag upprepat gamla mönster, och förtvivlat emellanåt också kämpat i helt fel situationer. Situationer som gett mig ännu mer bekräftelse på att jag inte varit bra nog. Jag har nog också varit lite av en "svamp" att suga i mig just det. Bekräftelsen på att jag inte var tillräckligt bra. Att ge kärlek till andra har inte varit något problem, trodde jag tills en dag då jag upptäckte att jag älskade för mycket.

Låter"paradoxalt" att älska för mycket samtidigt som man älskar för lite. Men egen kärleken hade "tippat" över och blivit felriktad. Det blev mer ett krävande och kvävande av kärleken till mina "nära" relationer, kontrollerande, styrande, ett märkligt beteende, ett felaktigt beteende. Och när jag vågade släppa taget och inse vad som hände, då "lossnade" mycket i mitt liv. Det var som att bli fri att leva igen.

Att älska mig själv har varit det svåraste av allt i mitt liv. Att våga vara jag framförallt, att våga se mig som den jag är, att acceptera mina fördelar och nackdelar. Att acceptera mig som den jag blivit, och den jag är. Jag är inte alls ensam om mina problem. Beviset på det är väl ändå ökningen av coacher, samtalspedagoger, vägledare, och andra som hjälper oss att älska oss själva, och att våga ta steget i olika situationer. Hur många människor finns det inte i världen som ägnar massor av energi till att söka något som de egentligen inte alls vet hur det känns att ta emot? Att vara älskad och bekräftad.

Förmodligen var det där någonstans i livets första skede vi fick ingången till kärleken. I det första ögonblicket, då mina ögon mötte den som födde mig, fick jag också en känsla av att känna något. Jag minns ännu idag hur jag mötte mina egna barns ögon i det ögonblick de kom till världen, och rädslan för alla känslor som välde inom mig. Det har varit en lång process för mig att lära mig hantera mina känslor, att veta hur det kan kännas och vad jag ska göra med dem. Jag hoppas ändå att känslan av min kärlek var det som speglade sig till mina barn just i det ögonblicket. Inte att det var rädslan som kröp över.

Hur det blev så här i mitt liv? Det vet jag. MEN det viktiga är egentligen inte hur och varför, utan att jag är medveten om mitt problem, och att jag därmed kan åtgärda det. Jag har återfått makten att älska mig själv. Jag har också kunna tillåta mig själv att vila i kärleken till andra människor, att låta andra älska mig som den jag är, och vill vara vilket är en fantastisk känsla. Att vara fri att våga att vilja, och att kliva rakt ut i intet, och ändå känna att marken bär, vad som än händer så har jag kärleken till mig själv kvar, stor varm och underbar. Det är det min dikt handlar om, att släppa alla tvivel, att se sig själv att ha tillit och älska sig själv och andra.  Det är också mycket av det som mina dikter handlar om, kärlek till något, någon, eller kanske bara Enbart det svåraste av allt... Livet.

Di

---------

Inlägget är pingat på Intressant.

Jag tackar Di för detta inlägg. Di skriver i en blogg som jag regelbundet läser och på olika sätt beundrar.
Tack! Enbart Tack!

Skulle du mot förmodan inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!

Peter PC Carlsson

"Som kille känner man sig ofta lite utanför under en graviditet, för lite närhet, för lite sex (allt är förståss rellativt).
- Så bjud på en whiskey eller något annat han älskar. Erbjud massage, gärna oral över hans ollon.

När han tänker massage så tänker han knåda axlar och rygg. Se till attt göra det men att sedan övergå till en erotisk massage.... hur den skall se ut beror på er.

Jag lovar att denna pressent kommer han att älska. Förför honom kort och gott. Se till att han inte får göra något, bara ta emot. Även om det innebär att du skall binda honom.

Jepp det kommer att funka, fint som snus.

Skrattar glatt, men menar varje ord.

Mer komplicerade än så är inte vi killar."

:-)

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Enbart USA lockar till rubriker så långt innan ett val. Vi har inte kunnat undgå att följa valet av presidentkandidater, deras vicepresidentkandidater och hur presidentkanidaternas fruar ser ut och är klädda. Eller vad sägs om denna utstyrsel hos Cindy McCain. De flesta svenskar reagerar säkert negativt på McCains val av Sarah Palin, eller snarare när vi fick veta hennes inställning till ett antal frågor som abort och vapen. Konservativ på högerkanten.

Nu är det ju inte vi i Europa som väljer, då hade inte McCain haft en chans. Samtidigt hade Obama fått utstå mycket hård kritik för sin protektionism. Vi får  helt enkelt som Ekdal på Ledarsidan i DN skriver "lita på att han ljuger".

Visst är det amerikanska valet viktigt inte bara för amerikanarna utan för hela världen, av den enkla anledningen att det fortfarande är världens största ekonomi och den enda riktiga supermakten. Men samtidigt är det ju pinsamt vad lite som vi vet och vad lite som rapporteras från andra stora ekonomier och stora militärmakter.

Här kommer sju frågor, jag tror inte att du har rätt på någon av dem. Vilket egentligen är otroligt med tanke på att vi alla borde ha sju rätt. Mer än ett rätt är en possitiv överraskning.

Frågor
Så handen på hjärtat vad vet du egentligen om världen? Hur många av följande frågor kan du svara på?

1. Vad heter Kinas president?
2. Vem är premirminister i Kina?
3. Vem är generalsekreterare för Kinas kommunistiska parti?
4. Vilka är de fyra största ekonomierna i världen?
5. Japan har liksom Sverige Monarki, vad heter premiärministern?
6. Vad heter Indiens premiärminister?
7. Namnet på Indiens president?

Ofta kan jag höra svenskar klaga på amerikanarnas okunighet om saker utanför sitt egna land. Vi skrattar åt dem när de inte ens vet skillnaden mellan Schweiz och Sweden. Tja det kan vi ju göra, men kan vi skilja på alla amerikanska deltstater? Och hur står det till med våra mest elementära kunskaper om Asien?

Jag själv skall erkänna att för att göra dessa frågor var jag tvungen att använda mig av hjälp, massor av hjälp. Jag kunde enbart en med säkerhet. Men visst är det amerikanska valet viktigt. Frågan är om det är så viktigt att vi behöver kunna vad Sarah Palins make Todd gjorde förra året, så som bloggaren Dick Erixon beskriver honom?

Svar
1. Hu Jintao
2. Wen Jiabao
3. Hu Jintao
4. USA, Kina, Japan och Indien
5. Yasuo Fukuda
6. Manmohan Singh
7. Pratibha Patil

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Enbart Andra, andra som jag tycker om kommer att få tillfälle att sända ett inlägg till Enbart. Gästbloggare med andra ord. Jag letar inte efter många som vill gästblogga. Ett par personer har jag redan frågat men framförallt hoppas jag att ni som läser funderar över om ni har något ni skulle vilja gästblogga om på Enbart.

Enbart har som mest haft 144 unika besökare under en dag. Vilket var igår. Snittet de senaste 14 dagarna ligger på 70 unika besökare per dag.

För er som gästbloggar hos mig kommer jag att lägga upp er blogg som en länk från min första sida. Hoppas att du känner dig manad att gästblogga hos mig. Vill dock passa på att säga att jag kommer att vilja ha inlägg som är välskrivna och förhoppningsvis intressanta ämnen.

Ert inlägg sänder ni till mig via mail och jag lägger sedan upp inlägget.

Vill samtidigt passa på att ge er länken till min äldste son som är ute på upptäcktsresa i Canada.

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Enbart moral, att leva efter sin egen eller andras moral. En del saker är tämligen enkla att fina en gemensam uppfattning om, som att det inte är ok att slå barn som en del av uppfostran. Samtidigt är det något som för bara ett par generationer sedan var lika självklart att man skulle göra. På många platser i världen är detta fortfarande en självklar del av uppfostran.

Trohet gentemot den vi är tillsammans med är för de flesta en självklarhet och otrohet som kommer fram leder till bråk och separationer. Men vilken trohet pratar vi om? Är det alltid den sexuella troheten som är den avgörande? Menar vi alltid att otrohet är genomförda samlag? I Frankrike är det vanligt att man håller sig med en älskare eller älskarinna.

Franska presidenter har haft kvinnor vid sidan av sina äktenskap men det har knappast varit något fransmännen haft moraliska dubier kring. Däremot är det värre för en katolik som Sarkozy att skilja sig. En skilsmässa i Sverige är inget man höjer på ögonbrynen åt.

Varje år gifter sig knappt 40.000 personer och varje år skiljer sig drygt 20.000 personer. Moral är inte bara föränderligt, den är också både kulturell och dessutom individuell.

Att köpa sexuella tjänster är olagligt i Sverige, flertalet anser det vara omoraliskt. One night stand är vanligt och ses som ok av de flesta. Medan att stjäla en påse godis anses omoraliskt. Abort är ok även om det inte är okomplicerat rent moraliskt. Betala barnpassning svart anses helt ok, men att tjäna mycket pengar anses vara suspekt.

Jag vågar påstå att det finns ingen rätt moral, ingen som vi kan anse vara sann. Den moral vi bär med oss är ständigt föränderlig. Vi anpassar den både till olika situationer men också till vad som gynnar oss själva. Moral är föränderligt, såväl min som din. Vi kan i bästa fall vara medvetna själva om vad vi tycker, vad vi anser vara rätt. Enbart då kan vi medvetet förhålla oss till vår egen moral.


Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Enbart peep show upptäckte jag för drygt tjugo år sedan. Som ung och nyfiken besökte jag en peep show i centrala Bryssel när jag nyss passerat tjugo år. Med en kittlande känsla i magen gick jag in bakom de röda skynkena och de blinkande neonljusen. Trotts att det är över tjugo år sedan mins jag väl hur nervös jag var. Mina händer blev snabbt svettiga och när jag lyckades fippla upp en sedel för att få den växlad till mynt så vågade jag inte se kassakillen i ögonen. Med nedslagen blick tog jag emot mynten och gick fram och tillbaks innan jag bestämde mig.

En peep show är en plats där det finns möjlighet att gå och titta på tjejer som strippar och ibland finns även möjlighet att se samlag mellan par. Ofta ligger dessa ställen lite avsides och med en dörrvakt utanför som mer skall ses som en inkastare än en utkastare. Jag skall inte påstå att jag blev inkastad, även om jag blev hjälpt på vägen med lite övertalning. Så väl inne så finner jag en lokal med bilder på nakna kvinnor och män. Det finns video, tidningar, sexleksaker och sexiga kläder att köpa.

En bit in i lokalen ligger det som är en Peep Show. Om du tänker dig en tårta där den yttre delen är uppskuren i sexton små tårtbitar. Var tårtbit har en dörr som du kan låsa från insidan. Här inne finns ett fönster med en rullgardin. När jag stoppar i de första mynten så rullar gardinen upp.

Innanför fönstret finns en rund roterande säng klädd med en röd klädnad. Mitt på sängen står en vacker ung kvinna enbart iklädd högklackade skor. När min gardin rullas upp vänder hon sig direkt mot mig och enbart centimeter från mitt ansikte dyker först hennes bröst upp och sedan hennes kön. När hon sedan vänder sig om har ytterligare en man tagit sig in i en av tårtbitarna. Mitt emot mig rullas hans gardin upp. Först ser jag inget annat än att det är svart där hans gardin tidigare var. Men så dyker hans ansikte upp. Jag ser det tydligt. En äldre man som med kåtglänsande ögon stirrar på kvinnan på den roterande madrassen.

I samma sekund som jag kunde se honom blev jag helt kall och kände ett riktigt starkt obehag. På bråkdelen av en sekund sjönk jag ner på marken, bort från fönstret. Sittande på golvet i den lilla tårtbiten känner jag förnedringen rinna runt om mig. Jag kunde se den kåta mannen och då kunde ju han se mig. I min enfald hade jag trott att jag enbart kunde se in, inte att man kunde se mig. På fönstret hörde jag den vackra nakna kvinnan knacka. Hon skrattade och tryckte sin stjärt mot rutan. Jag satt kvar och väntade på att gardinen åter skulle rullas ner.

När det väl skedde satt jag kvar en lång stund innan jag vågade resa mig och ytterligare en stund innan jag vågade låsa upp och med snabba steg gå raka vägen ut. Konstigt att känna en sådan skam, att känna förnedring för något jag betalade pengar för.

Skammen var stark och verklig, min nyfikenhet ledde mig till förnedring, till en känsla av skam. Lätt chockad satt jag kvar på golvet, gömde mig från skammen, från andras blickar, från att bli en del av denna Peep show.

Det har gått över tjugo år sedan denna förnedring. De flesta besöker inte dessa Peep show och de flesta som gör det förnekar det. Bara namnet antyder ju att det är skamligt, smygtittande, nästan lika illa som att vara papparazifotograf.

Det är många som har moraliska tankar om vad som är rätt och vad som är fel. Detta var inget inlägg för att varken moralisera eller urskulda mig. Enbart en beskrivning om hur det var och hur min nyfikenhet drev mig till något jag kände var förnedrande.

Enbart kroppen ger sig åter till känna. Innan helgen så fick jag åter en påminnelse om en livslång sårbarhet. Jag deltog i en konferens med hela min arbetsplats på Hasseludden utanför Stockholm. En tvådagars konferens. Väl planerad, väl genomförd med ett blandat program.

Så efter en paus var det en av mina närmaste arbetskamrater och vän som framträdde. Under hennes genomgång tog hon mig som exempel vid två tillfällen, bägge tillfällena var både relevanta och mycket kärleksfulla. De lockade bägge till skratt. Strax därpå ringde min telefon, jag hade glömt att sätta den på tyst signal. Med skam i kroppen reste jag mig och gick ut.

Just det att jag hamnade i centrum, ibland alla mina arbetskolleger, gjorde att kroppens minne aktiverades. Den mindes pressen med över hundra timmar i veckan, kraven på prestation av mig och mina medarbetare. Kroppen mindes, de omöjliga kraven, och stressprogrammet satte åter igång. Detta trotts att det inte fans skäl till det, att det enbart berodde på ett kroppsligt minne och att jag ofrivilligt ställdes i fokus.

Så hjärtat satte igång, sprutade runt blod i min kropp med halvdanna men många slag. Svetten trängde genast fram genom mina porer, tröjan blev snabbt blöt, när jag ställde mig upp för att gå höll jag genast på att falla. Balansen var rubbad, hjärtat lekte elitidrottare och kroppen tömde sig på vatten genom var por i min kropp.

Ganska snart var det enbart för mig att tala om att jag var tvungen att gå iväg en stund, att backa från det min kropp reagerade emot. Inte för att det fanns skäl för min kropp att reagera, nej jag kände ingen som helst stress. Men kroppens minne gjorde det, den mindes min tid på KK-stiftelsen, stiftelsen för kunskaps och kompetensutveckling, där vi aldrig var bra nog, där vårt jobba aldrig räckte till, där våra ord, mina ord att det inte går att fortsätt som vi gjorde. Ja dessa ord brydde sig ingen om.

Men i denna organisation jag nu är råder en direkt medmänsklighet och jag blev genast uppmanad att koppla av en stund. En och en halv timme senare var åter min puls normal och jag var åter med. Men skadan vi fick på KK-stiftelsen finns för alltid kvar. Stressprogrammet ligger latent och är ständigt beredd att aktiveras.