Enbart gästblogg av Häxmamman. Ni som följt henne ett tag vet att hon varit med om mer än de flesta av oss vill uppleva. Här kommer ett tänkvärt inlägg. Titta gärna in i hennes blogg!

---
Tomheten
Tomheten har alltid funnits i mig, tomheten har ersatt känslor som sorg, ilska, hat och glädje. Jag har alltid förstått att jag varit annorlunda, men har inte kunnat ta fram dessa minnesbilder nu när jag har kommit till vuxenvärlden.

När jag var yngre så tänkte man tanken att ta sitt liv många gånger, när man fått stryk, när föräldrarna bråkade, när mamma slog pappa då pappa var full eller när mina förövare slet i min redan sargade kropp. När jag såg hur mina vänner hade det i sina hem så förstod jag där att jag hade ett annorlunda liv som ingen vill byta med mig.

Mina kompisars mammor gjorde frukost, de gjorde gott fika till friluftsdagarna, de bytte blöja på sina egna bebisar, mina kompisar hade en barndom där de inte hade fullt ansvar för sin syskon. De hade en pappa som skjutsade dom, lekte med dom.

De hade föräldrar som framförallt kramade dom och sa att de älskade dom. De kränkte inte sina barn varken när de hade vänner eller andra vuxna hos sig. Men kan ni förstå att jag är inte avundsjuk på dem som hade fina föräldrar, jag känner bara glädje över att det finns de som hade/har en bra barndom.

Jag kunde inte känna hat , avsky eller tycka illa om mina föräldrar heller, jag visste att jag kommit till för att vara dom till lags. Jag älskade mina föräldrar, mina syskon, MEN inte mig själv. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte vara dem till lags så tyckte jag inte det räckte för att deras ilska och hat mot mig skulle bli mindre.

Det var bara tomheten som ökade, vad var jag för nått, vad hade/har jag för värde? Jag var osynlig när de var snälla, det var bara när jag fick stryk eller förgripen som jag syntes och fanns. Tänk vad tomhet kan vara en räddning också, för jag tror att det är den som var min räddning, man släppte allt och gick in i ett vacum när de olika övergreppen utfördes på mig. Tomheten var en tystnad, mitt liv, en överlevnadstrategi.

Jag utförde försök till självmord när jag var ung, men de var inte planerade, jag kunde inte, jag sökte mig till mina syskon och tänkte att de behövde mig för att klara sin barndom, de behövde mitt tomma skal som beskydd. När jag blev äldre så blev mitt liv bara tommare och tommare, men mitt uppförande var ett helt annat liv.  Jag lever självdestruktivt, kränker mig själv, ser inget värde till att jag ska leva, har inget självförtroende, lever svart eller vitt...

Mitt liv förändrades drastiskt våren-08, väldigt drastiskt, det som tog udden av någon fyllnad i mig om jag nu hade något.
Två av mina flickor är förgripen av samma förövare som förgripit sig på mig, min ena dotter prövade med ett självmord och veckan efter detta avled min bästa vännina.

Jag kan inte förklara hur det riktigt blev, jag blev bara tom, när min dotters sambo ringde och talade om hennes självmordsförsök så hade jag kastat telefonen, sprungit iväg ut, skrikit i högan sky, sparkat i snön, satt mig ner på vägen och bara gråtit.

Dagarna efter det så tog jag hand om min dotter, det var då min kropp slutade att fungera. Jag bara var helt tom, jag åt inte, pratade inte (svarade ja eller nej, ev nickade). Jag sov inte och sov jag så gjorde jag det på en stol i några minuter, jag var rädd hela tiden, jag blev apatisk. När jag lades in på sjukhuset hade jag inte duschat på 3 veckor.

När min sambo nämnde Psykriatrin så sa jag -NEJ! Jag var inte sjuk, jag skulle bli bättre, jag vet att jag inte hade tankar på att ta mitt liv just vid detta tillfälle, det fanns inte en uns av den tanken. Men till slut tog min sambo kontakt med psykriatrin och de tog in mig på tvångsvård eftersom jag var farlig för mig själv.

De första dagarna vet jag att de drogade mig rejält för jag hallisiunerade rejält, jag låg bara i sängen, jag åt inte, jag pratade inte, jag hade inga känslor bara tomhet, de 2 första veckorna gick jag inte ut från mitt rum.

Jag ville inte synas, jag förstod nu när jag var där att jag inte var osynlig längre, då behövde jag något som skyddade mig och det fick bli en svart manchesterkeps som jag hade på mig dygnet runt. Kom det folk eller jag begav mig ut i matsal eller dagrum så drog jag ner den för ögonen.

Men med tiden så hjälpte medicinen mig att åtminstone fungerar kroppsligt, jag duschade, åt och allt det andra man gör. Tomheten försvann inte, men jag började smida mina planer och kände då att det blev helt plötsligt lättare att leva när jag hade ett mål. Jag fick min stickning och min tvångsvård togs bort, jag var en fri människa att få göra det jag ville, jag fyllde min tomhet med bedräglig lättnad att äntligen så var jag fri, fri från det att jag var i skuld till alla.

Jag ringde och pratade med vänner, min sambo och barn, gick in på mitt rum och skrattade, nynnade på en liten låt och gick till handling. Då jag satt där på golvet och precis ordnat allt så kom det in en tjej som skulle visa ett mönster som jag glömt bort och hon lånade. Jag blev så besviken på alla och hamnade under tvångsvård och en liten bevakning.

Det gick några dagar och jag blev åter igen lättare i sinnet och lurade alla att jag mådde bättre så att bevakningen åter igen togs bort. Jag låste in mig på min toalett och ordnat allt, och (lite komik i det hela) när jag sätter ner kroppen på golvet kommer jag åt duschhandtaget så duschen satt igång och jag blev alldeles dyngsur och då kom personal och de satt mig ännu en gång under bevakning.

Men med bevakning så lyckades jag få tag på en sak som jag kunde använda och lyckades smyga mig in på en besökstoa och prövade, men de satt alla i personal och en del patienter att leta så de fann mig snabbt. Jag var så besviken, ledsen för att det misslyckades hela tiden. Även på det var jag en misslyckad människa.

Det gick några månader (Låg inne 5 månader) och min tvångsvård togs bort. Jag lade till mig en attityd som gjorde att alla trodde att jag mådde så bra så bra, min plan var långsiktig denna gång, jag fick åka hem på permissioner utan bevakning. När jag invaggat alla i falsk säkerthet så gick jag till en affär med en personal (för jag fick fortfarande inte gå ut själv), men jag fick då se om denne person reagerade och tänkte nått på de 2 pannband jag köpte.

En kväll så slog jag till och jag lyckades nästan, det var nära denna gång. Det tog mig flera dagar att komma ur besvikelsen. Men jag vill ge några ord till er alla som har tankar på att denna vägen vandra. Jag såg inget ljus, det var ingen som stod på andra sidan och tog emot mig, det finns inget där som är bättre.

Jag är kanske inte rätt människa att säga alla dessa ord eftersom jag själv fortfarande inte är säker på någonting. Man kan få hjälp att fylla sin tomhet med mycket kärlek. Kärlek framförallt till dig själv och ni har alla ett värde och samma rättigheter som andra.

Du betyder alltid något för någon. Helt ensam är man inte, det finns någon för alla. Det är svårt att se det när man känner den här tomheten och man är kanske utsatt för incest, misshandel, alkohol mobbing osv. Men det finns ett liv för dig med, men för att komma in i det livet så måste man få hjälp för att bli stark. När man blir stark så orkar man att fylla tomheten med vänskap från människor man kan orka att lita på.

Jag vill ge alla en kram och tänk på att det finns alltid någon som älskar dig eller saknar dig om du inte finns mer, det finns alltid någon som kan hjälpa och någon du kan har förtroende för. Men det kan vara en lång och svår väg att finna, men det är värt att ge en chans innan man väljer att inte finnas alls.

Häxmamman
Gb nr 1, Gb nr 2,
----

Tack kära Häxmamman för en gripande historia som egentligen var ett svar påmitt inlägg om tomhet. Jag hoppas så att du funnit vägar att må bättre idag.

Peter PC Carlsson

P.S.
Nominera Enbart Månadens för februari. 
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas