Enbart gemenskap kan man ibland känna med människor som man möter genom livet. Mer och mer försöker jag vara öppen och acceptera de jag möter, låta det gå en stund och bara bjuda in nya personer. Jag möter dem på restauranger, tunnelbanan, barer eller i möten. Ibland klickar det till och min nyfikenhet är väckt. Det är inte en spegelbild av mig som intresserar mig utan snarast dess motsatts.

För ett tag sedan befann jag mig på en tillställning där jag fick möjlighet att möte en rad olika personer i samhällets toppskickt. Jag minglade runt och försökte småprata och vara lite lagom trevlig. När så kvällen löpte mot sitt slut stötta jag ihop med en man som ansvarar för försäljning av JAS Gripen. Han var nyss hemkommen från Norge där affären gått i stöppet för några månader sedan. Hans jobb intresserade mig och vi började att prata. Jag med min bakgrund i fredsrörelsen under "Bofors-tiden" (80-90-tal) och han som säljare av ett av världens främsta vapensystem.

Min nyfikenhet visste inga gränser och jag lockade honom att berätta om affärer och hur det fungerar med mutor och korruption. Diskussionen flöt enkelt fram. Tänk vad lätt det är att få män att berätta bara de känner sig uppmärksammade och intressanta. Jag frågade och lyssnade. Hans trygghet växte och efter en stund kom hans politiska åsikter fram. Även nu lyssnade jag och lockade med frågor. Men efter en stund var jag tvungen att stänga dörren då den brunna främlingsfientligheten började att välla ut ur hans mun.

Min vana trogen har jag ett antal gränser som jag markerar, detta var en sådan. Jag fick påpeka att min inställning snarast var den motsatta och jag tog nationer som exempel på hur just migration varit en framgångsfaktor, USA, Canada och Australien. Han förstod sitt menlösa förfäktande av nationalismen och bytte spår.

Det fanns gemenskap i vår diskussion, en gemenskap som byggde på mitt intresse att veta och hans att få briljera och berätta. Ändå kunde vi knappt stå längre ifrån varandra.

Ett tag senare möte jag en tidigare marinsoldat från Storbritannien. En marinsoldat som utbildats till krypskytt och var specialist på att döda tyst och effektivt. Åter var nyfikenheten väckt och mina frågor lockade honom minut efter minut, timme efter timme att berätta om sitt liv som soldat i specialkommando. Över 100 bekräftade döda fanns i hans facit.

Visst skulle det vara lätt att förfasas, att tycka illa om en man som dödat mer än hundra människor (enligt egen utsago). Men han var en varm person, en person som haft "Licens to kil". Med stort intresse förde jag diskussionen och lyssnade på hans ord. Förvånande nog fanns det mer respekt och medmänskligt i hans ord, hans tankar och i hans beteende än hoss många andra jag mött. Det vore lätt att säga att han är en massmördare, men sanningen är snarast att han varit ett verktyg. Ett verktyg för makten. Ett verktyg som varit effektivt och som sedan länge dragit sig tillbaks.

Under vårt möte blev han av några andra förolämpad och bespottad, kallad idiot och lögnare. Jag gjorde mig beredd att ingripa men han visade en sida som få ens har och än färre kan plocka fram. Utan att tappa det minsta av sin stolthet gick han fram, tog bespottaren i hand och tackade för argumentationen. Han visade på ett ärligt sätt sin respekt för en annan uppfattning än hans och hela hans person utstrålade lugn.

Märkligt hur världens möten flätas samman. Med denna engelske kommandosoldat känner jag en större gemenskap och samhörighet än med den svenske vapenförsäljaren. Frågan är vem som dödat flest? Vem som visar människor mest respekt?

Peter PC Carlsson

P.S.
Nominera Enbart Månadens för februari. 
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna, Knutby församling och cancern skall bekämpas