Enbart gästblogg av Gussilago som även hon ger ett självutlämnande inlägg. Älskade du, jag skulle så vilja hålla dig i min famn. Du skulle kunna krypa in i den och känna dig liten och trygg. Jag lovar. Jag är en stor smålänning som skulle kunna omfamna dig.

----

Självdestruktiva tankar!

Nu väger jag snart 90 kg. Jag kommer ihåg för ca två år sen då vägrade jag att gå över 70-kg strecket. Sen vägrade jag att väga över 75, sen 80. Ok men absolut inte över 85 kg hmmmm. Varför plågar jag mig? Jo för att jag är självdestruktiv.

Jag skär mig inte och jag bränner mig inte eller gör några sår som syns. Jag gör det inuti mig. Jag vill, men låter mig inte få må bra. När jag var liten var det nog mamma som var självdestruktiv. Hon valde män som slog, förnedrade, söp och tryckte ner.

När jag var tonåring längtade jag efter en gullig kille att ha ett förhållande med. En som vågade visa att han tyckte om mig genom att hålla handen och krama mig bland andra, en som jag kunde mysa o kolla på film med, någon som bara var min.

Istället så strulade jag runt och vaknade både här och där. Jag smög iväg på morgonen för att slippa prata för det gjorde jag bäst på fyllan. Om någon sov hos mig ville jag bara att dom skulle gå, så jag låtsades sova så länge jag bara orkade ligga kvar i sängen.  

När jag äntligen träffade min "drömkille" var det naturligtvis en som både förnedrade, tryckte ner och slog mig. Men en sådan person slår inte enbart utan smeker även och talar om att man är speciell och att man är det bästa som hänt.

Jag var svältfödd på sådana känslor så jag tog det hårda mot att jag fick uppleva bara lite kärlek. Jag började även med droger för det tyckte han ju inte var så farligt och han älskade mig ännu mer då.

Då var vi sams för det mesta, det var bara när det kom alkohol med i bilden som det slog över eller om det inte fanns något överhuvudtaget. Jag var smal som en sticka som vem som helst hade kunnat bryta av just då och det kämpade han hela tiden med, att knäcka mig.

Jag blev räddad av min dotters pappa som var stor och stark och tog hand om mig. Inget romantisk alls men han tyckte ju om mig så då tyckte jag som han att det där med romantik, det är bara tjafs. Vi drack en hel del och jag gjorde allt jag kunde för att hela tiden reta upp honom. Nästan som att jag ville att han skulle slå mig. Han var dock inte våldsam på det sättet. När jag vaknade efter en fylla ville jag helst bara försvinna eftersom jag fick sån ångest. Jag gick inte ut, jag gick knappt upp ur sängen.

Han sa att han inte ville ha barn men gick på nåder med på ett för att jag inte skulle lämna honom. Det resulterade i ett missfall i 5-e månaden, det tog jag hand om själv. Jag satt en hel natt på toa och grät. Det kom så mycket blod att jag inte kunde resa mig. Smärtan kände jag knappt. Jag väckte inte min sambo och jag ringde inte sjukhuset. På morgonen sa jag bara "nu är bäbisen borta" men jag grät för mig själv och inuti.

Ett år senare blev jag gravid igen och den här gången gick det vägen. Det gjorde ont att föda, en sån smärta som man inte kan föreställa sig. När hon kom ut och jag fick henne på magen kände jag mig helt tom på känslor, jag ville känna men kunde inte. Jag har själv aldrig upplevt äkta känslor utan baktanke så jag visste väl helt enkelt inte hur det skulle gå till.

Jag vågade inte vara själv med henne hemma för jag trodde att hon skulle dö ifrån mig och att det skulle vara mitt fel. Jag slutade äta, satt bara med henne hela tiden. Tog t o m med henne när jag skulle gå på toa. Min sambo brydde sig inte så mycket. Han var mest frånvarande.

När någon mer var med mig var jag den mest självklara mamman som fanns. Det var som jag slappnade av då. Jag började gå hos en psykolog och 5 år senare lämnade jag dotterns pappa. Jag började genast leta efter någon lämplig att visa ömhet och passa upp på.

Jag drack på mina barnlediga helger och vaknade alltid upp med sån ångest att jag fick gå och kräkas. Jag hade några pojkvänsämnen men det slutade med ingenting. Direkt kände jag att jag inte dög, att jag var ful, att så fort någon lär känna mig så försvinner dom.

Relationen med dottern förbättrades mer och mer men jag ville inte låta henne gå för långt ifrån mig. Jag var så rädd att hon skulle må dåligt eller att något skulle hända henne så jag vände nästan ut och in på mig själv för att vara den bästa mamman.

Jag träffade min nuvarande sambo en kväll ute och han var helt annorlunda. Han visade hela tiden hur mycket jag betydde och jag njöt som bara den. Men jag var livrädd för att det här nykära skulle försvinna och att vardagen skulle infinna sig och han skulle lära känna mig på riktigt.

Det har gått två år nu och han är fortfarande lika gullig och jag får känna mig betydelsefull, ändå är det som att jag hela tiden känner att jag inte är värd detta, eller att det är för bra för att vara sant. Så nu är det vikten som jag lägger fokus på, precis som jag måste plåga mig själv på nåt sätt. Jag tänker att jag inte får äta så mycket - vilket resulterar i att jag vräker i mig så jag mår illa.

Jag tänker att jag måste träna så att jag inte blir tjockare - vilket resulterar i att jag helt slutar gå överhuvudtaget. Nu är bilen trasig så jag måste gå men då drar jag ut på det in i det längsta.

Varför gör jag så här mot mig själv?

När ska jag lära mig?

Allt jag vill är att få må bra.

Gussilago
-----
Tack för ditt nakna inlägg!
Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan! Kan göras en gång per dag februari ut.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?


Ursäkta jag orkar ej svara er just nu!