090224 Enbart Hjärtat mitt
Enbart hjärtat mitt får aldrig vila, inte en endaste minut så länge jag lever. Slag efter slag gör den sitt jobb och håller mig vid liv. Det är bara när det krånglar, när det inte slår som det ska, när det gör ont som jag tänker på den muskel som aldrig får vila, aldrig kan koppla av.
För snart tio år sedan drabbades jag av utbrändhet. Drabbades, ja, i vart fall arbetade jag under sådan press att jag blev sjukskriven för utbrändhet. Det var en rik organisation, mycket rik, som tyvärr saknade styrning och tydlighet. Vi var många som föll det året, någon som aldrig mer kunde resa sig och komma tillbaks till arbetslivet. Otydlighet kombinerat med höga krav och ett stort ansvar men utan befogenheter att göra nödvändiga förändringar fick oss att bli sjuka av jobbet på KK-stiftelsen, Stiftelsen för Kunskaps- och Kompetensutveckling.
En av mina kroppsliga reaktioner var just hos hjärtat mitt. Detta var en tid i mitt liv jag var riktigt vältränad och kanske var det min räddning, kanske var det vad som höll mig vid liv. Men en sönderstressad kropp blir fylld av stresshormon och enzymer som sänder för många signaler till hjärtat. Rytmen rubbas och hjärtat kommer i otakt. Ibland blev signalerna till hjärtat så starka att det trodde att jag maxpresterade med kroppen trotts att jag satt och skrev eller bara deltog i ett möte. Så där satt jag med ett hjärta som slog närmare 200 slag i minuten mot mina vanliga 45-50.
Det är märkligt vad en sjuk organisation kan göra med våra kroppar, hur vi kan stressas och hur stressen sedan kan leda till de mest märkliga symptom. Kroppen söker vägar att stoppa oss, att få oss att vila, att koppla av. Det vilt galopperande hjärtat var bara ett av många symptom som kroppen aktiverade för att jag skulle ta det lugnt, för att jag skulle vila. Men kraven från ledningen var höga och ständigt fick jag höra att vi skulle prestera, att vi skulle jobba undan. Fel och brister som jag påpekade ville man inte höra av, vill man inte göra något åt. Förutsättningarna var givna och vi gjorde vad vi kunde. Under några månader jobbade jag bokstavligt dag och natt. Några få timmars sömn sedan tillbaks igen.
Över axeln stod ledningen och pekade och undrade om det var klart, vad vi uppnått i det kaos jag var satt att leda. Vi brann för vår uppgift och vi brände oss på vårt jobb. Höga krav i en ofantligt rik organisation utan struktur och styrning ledde oss obönhörligt mot kollaps. Efter ett drygt halvår på detta vis var kroppen mer än slut men jag hade nått fram, det fanns en struktur, det fanns en väg att gå och planen var lagd och klar. Enbart de sista sidorna i det omfattande arbetet skulle jag beskriva. Men hjärnan var för trött, sömnbristen var mer än akut och hjärtat fortsatte att spela flipper.
Under flera dagar satt jag och skulle formulera de sista orden, de sista sidorna. Skulle skriva det som knöt ihop säcken. Jag visste så väl vad jag skulle skriva, hur det skulle göras. Men jag förmådde inte längre skriva något alls. Det jag skrev raderade jag, det saknade mening, det saknade sammanhang och det saknade spänst. I förtvivlan satt jag natt efter natt och grät med ett kladdigt Worddokument framför mig.
Hjärtat mitt! Förlåt mig, förlåt att jag ej lyssnade till din förtvivlan, till ditt rop på hjälp. Förlåt mig att jag ej gav dig ro utan lätt dig pulsera och jäkta runt likt en jagad i ett halvår. Förlåt hjärtat mitt, förlåt. Jag kan aldrig göra det ogjort, aldrig ta tillbaks den skada jag givit dig. Jag kan bara ta hänsyn till din skörhet och din känslighet som det tidigare jobbet gav dig. Den stress jag utsattes för och som jag utsatte dig för lova jag att aldrig mer upprepa. Jag vet hjärtat mitt att jag tagit en bit av din kraft. Att jag tagit en bit av din förmåga. Jag vet att det som varit har tagit bort en bit av din livslängd.
Men hjärtat mitt, jag vet också att du är starkt och jag hoppas att du vet att jag nu tänker på dig, att jag nu tar hänsyn till dig och är tacksam för vart slag du ger mig. Tack hjärtat mitt! Tack!
Peter PC Carlsson
P.S.
Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan! Kan göras en gång per dag februari ut.
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas
Läs tidigare inlägg kring stress.
Postat av: helen
Ja en del får verkligen känna av att kropp och själ hör ihop.
Stress kan förstöra mycket i en kropp.
Jag fixar inte minsta lilla stress...utan att min hjärna slutar fungera.
Om jag tex försover mig....så vet jag inte ens hur kaffebryggaren fungerar jag kan inte bestämma vad jag ska ha på mig. Det ända jag kan göra då är att sätta mig ner och andas.
Man får vara rädd om hjärtat och hjärnan.....det är bra om man blir medveten om det även om det går så långt att man går in i väggen.
Ditt hjärta har tur som har dig.
Postat av: Ulla
Det är inte förrän man får problem med olika kroppsdelar som man inser att man ibland tar mycket för givet. Att det ska fungera.
Postat av: Lena
Tack snälla för ditt mejl! <3
Hos mig var det hjärnan som tog stryk. Fick en stroke i höger hjärnhalva. Det tog 6 mån innan man konstaterade att det gått en stroke. Visserligen en liten en men ändå. Återhämtningen tog nästan 1 år innan minne och förlamning släppte. Sedan dess är jag otroligt vaksam på min kropp och dess reaktion. Min chef accepterade inte sjuklingar så var man dålig och inte kunde prestera 60-70 timmars arbetsvecka kunde man gå. Många konflikter blev det men tjurig som jag är så gav jag mig inte. Till slut fick han ge sig. =)Det lustiga i det hela att han hatade mig som pesten men när min man dog var det han som ställde upp mot försäkrgingskassan.
Sköt nu om ditt kära hjärta!
Kramis Lena
Postat av: Sandra
Fin blogg :)
Postat av: Sandra
Fin blogg :)
Postat av: Petronella
Mycket bra inlägg!
Det är så synd att man aldrig lyssnar på kroppen förrän det är försent!
Jag håller med om att både SD och cancern ska bekämpas!
Postat av: Hontass
Ett mycket fint inlägg! Tack för den läsningen.
Sv: Du en miljon hade känts ganska behagligt faktiskt ;-)
Postat av: Vida
Vilket öppet, ärligt och tänkvärt inlägg. Du har så rätt.. var rädd om ditt hjärta nu!
Kramar
Postat av: Ann
tänkte du kanske ville läsa här
ang SD
http://www.hakanbergman.se/rb/?p=256
själv mår jag illa och tycker också att SD ska bekämpas.. Var rädd om hjärtat och dig...
Postat av: SpiritSings
Tack för att du kom och hälsade på!
Allt gott, kärlek och mkt Babben är bra för hjärtat! :-D
Postat av: Loppido
Hjärtat är verkligen något man ska vara rädd om. De flesta har sätt reklamen där människor går runt med gosedjurs hjärtan i famnen och den frågan man ställer sig är om man skulle ta hand om sitt hjärta bättre om man såg det varje dag.
Det skulle jag, men ibland kommer det något som man inte kan göra något åt.
Var rädd om dig.
Postat av: fia
att sressa så att hjärtat tar stryk är vanligare än vad man tror , men när det händer en själv blir man oftast förbluffad , hur ,kunde detta hända mig , fast man vet så väl varför . Men det är bra att du är medveten om det nu och att du kan va rädd om dig , och sköta om ditt hjärta och hela dig .
Postat av: Häxmamman i Jämtland
Kikiar in som snabbast, en undran, Loppido tror att du är sur på henne, är det så får du nog förklara för henne varför...
Din kommentar var lite difus hos henne...
Ha det gott/Kram
Postat av: Häxmamman i Jämtland
Starkt inlägg, man riktigt känner den känsla du beskriver, man känner sitt hjärta slå man blir påmind om att det är den som håller oss uppe, vilken sjukdom det är, beror det på hur starkt hjärtat om hur länge man lever...
När jag gjorde mina självmordsförsök så blev det sista väldigt nära, dramatiskt, då hade jag puls men ändå gjorde de hjärtmasage med sina knogar på min bröstkorg så jag blev blå...
Men när jag satt där och hade börjat, så innan medvetandet försvann så kom dräggel, andningen blev mindre, sedan minns jag inget mer men innan jag tappade medvetande så slog mitt hjärta som vanligt...
Så hjärtat är viktigt både för kroppen och kärleken så sköt om dig nu min bloggvän/Kram
Postat av: peter pc carlsson
Häxmamman och Loppido. Självklart är jag inte sur, inte det minsta. Ber om ursäkt om min kommentar varit missvisande.
:-D
Postat av: Skogshuldran Titti
Vilket underbart inlägg om geten Molly!
Det om hjärtat var lite mer allvarstyngt.
Visar hur lätt det är att INTE lyssna på våra fysiska såväl som psykiska begränsningar.
När jag bytte arbetsplats för 2,5 år sedan, så beslutade jag att sluta stressa.
Jag har i stort sett hållit mig till det beslutet!
Men så finns det ju stress som uppstår av sådant som man inte själv orsakar.
Fast som man upplever stressande ändå,
t.ex svårigheter att genomföra en långsiktig planering därför att förutsättningarna ändras för ofta.
Läskig bild du hittat!
Kramar
Postat av: Di
var rädd om hjärtat det som bara är ditt..varm kram och hoppas du har det bra!
Postat av: Christina
Du skriver så otroligt bra. Det känns rakt i mitt hjärta. Ta det lugnt nu. Mitt hjärta är mitt och ditt hjärta är ditt. Dom ska vi vara rädda om.
Sköt om dej. Kram från Christina
Postat av: marie ch
hej
URL: http://gussilago.bloggagratis.se