090113 Enbart Jaga

Enbart jaga våra mål, våra liv, vår balans är vad vi gör. Vi inriktar våra liv på att bli något annat, att bli något mer, att bli det vi inte är. Jag är en jägare, jag jagar efter något, vad som, som ger mig en mening med mitt liv. För jag är en jägare.


Hur lätt det vore att jaga och ta ett villebråd vilket som. Men så ser det inte ut. Mitt liv, våra liv, är beroende av att vi lever tillsammans. Beroende av att vi finns där för varandra. Det finns stunder då var och en av oss känt oss jagade. Stunder då var och en av oss varit just jagade.


När jag gick i sjuan och i åttan så gjorde jag det i en annan stad. Jag växte upp i en by med enbart tre hus. När jag började i sjuan så reste jag till den stora staden Ljungby för att gå i Kungshögsskolan. Här var vi elva parallellklasser. Redan i sexan var jag en av de killar som det var OK att jaga, som det var OK att mobba. Men då klarade jag det ganska bra. I sjuan och åttan var det värre. Det var en stor skola och jag kände mig fortfarande liten trotts min storlek.


Det finns många minnen från denna skola, men det jag mins mest är två saker. Att jag ständigt var jagad och min klasslärare. När min klasslärare väl fick veta vad som hände så upphörde jakten. För det är jag dig evigt tacksam!!!


Men som barn vill man inte berätta, vill inte säga något om det som sker. Så jag gömde mig på toaletten så fort jag kunde under rasten. Men samtidigt var jag så ung och oförstörd att jag först inte förstod att det var på allvar när jag blev jagad. Egentligen vet jag inte ens nu varför just jag skulle bli jagad, varför just jag skulle få stryk. Antar att det var bara något som skulle vara. Någon skulle få stryk och jag var ett av de lämpliga offren. Så jag fick stryk. Idag kan jag inte ens minnas det, vet bara att det har hänt.


När det blev rast gick jag ut, det var vi alla tvungna att göra. (Korkade skola och lärare). Ibland gick det bra, jag kunde hålla mig i skuggan där ingen kunde se mig. Ibland kunde jag gömma mig där det fanns en vuxen. Fast det sista straffade sig alltid efteråt. Nej jag skulle ha stryk. Klart att jag skulle, jag var ju stor och samtidigt ung. Så stryk skulle den lite tjocka långa grabben ha. Dessutom var han ju en lantis. Nå, allt detta kunde jag ju förstå, det var så det var. Så jag sprang, sprang fort. Oftast kom jag undan, men inte alltid. Då gjorde det ont.


En gång sprang jag ner på stan. Jag kubbade in i en galleria och en skivaffär. Kan inte säga att jag kände mig trygg med ett gäng på ett trettiotal personer som cirklade runt. Jag möte min mamma där som hade handlat och vi pratade en kort stund. Hela jag skrek inom mig att berätta att jag skulle få stryk. Men jag sa inget och mamma gick. Efter en stund gjorde jag det också, gick, eller snarare sprang.


Hur mycket jag än sprang, hur fortjag än sprang så var det någon av de trettiotal som jagade mig som sprang snabbare. Fäktandes och springande så nåde jag skolan, jag sprang uppför trappan till ingången. Efter mig följde ett trettiotal som ville slå mig, som ville ge mig stryk för att jag var jag.


Skolan var tyst, de hann ifatt, jag fick stryk och de gick vidare. Inringningsklockan hade ringt klart, jag låg kvar. Egentligen gjorde det inte så ont. Munnen blödde och näsan rann. Men sparkarna på kroppen gjorde inte så ont som det var menat. Så när de gick så reste jag mig upp och gick lite för sent till lektionen. Fick för sen ankomst. Det var ok! En smäll gör ont när den träffar, men oftast går den snabbt över.


Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?
bloggkoll 
Kommentarer till Enbart

Postat av: Angeslick

Haha.. Ah så är de faktiskt =)

Har inte du oxå god smak då?



De ska jag komma ihåg =)



Joo alla är vi nog jägare, som jagar våra mål och drömmar, vilket är bra! Inget ska ju vara för lätt att få, man måste alltid jobba med saker å ting =)

2009-01-13 @ 17:30:22
URL: http://angeslick.blogspot.com/

Postat av: sara

Sv: Jo, jag håller med dig. Tycker också sånt är jätte intressant att veta. Så den filmen ska jag också se, har dock inte sett den än, men den verkar jätte bra!

2009-01-13 @ 17:44:54
URL: http://dreamaboutme.blogg.se/

Postat av: Skogshuldran Titti

Älskade vän... jag som annars är rätt så talför, är helt ordlös... Och inget kan jag göra för att göra det ogjort!

Men DET var DÅ och NU är NU och det är viktigt att hålla levande för sig. Du verkar kunna det!

2009-01-13 @ 20:35:31
URL: http://skogshuldran.bloggagratis.se

Postat av: Charlotte

Hej,



Skulle jätte gärna vilja komma i kontakt med dig. Har ett litet projekt på gång, berättar mer per mejl. Skulle bli glad om du mejla en mejladress jag kan nå dig på.



/Charlotte

2009-01-13 @ 20:42:27

Postat av: Anonym

...jagad...låter inte alls som om du haft en trevlig skolperiod! Förhoppningsvis har skolan och lärarna idag mer koll på vad som händer på skolområdet...på mina barns skola är det alltid någon lärare ute på rasterna och håller koll på att inget barn far illa eller hamnar utanför i lekarna eller spelen....detta är naturligtvis olika från kommun till kommun....tyvärr alltför många barn som far illa i skolan som i hemmet....Förresten hoppas du mår bättre..

2009-01-13 @ 20:43:58
URL: http://opportunityoflife.blogg.se/

Postat av: Hontass

Barn kan va så fruktansvärt grymma och vuxna så blinda. Fortsätt jaga dina drömmar, jag ska jaga mina ;-)

2009-01-13 @ 20:55:20
URL: http://hontass.blogg.se/

Postat av: ulle

Mobbning är nåt helt fruktansvärt och det är bara att hoppas att det nån gång blir bättre. De flesta skolor strävar väl efter att utrota mobbning men det går nog inte så värst bra. I nuläget är det väldigt mycket mobbning via nätet istället för jagandet och det är ju lika illa!

2009-01-13 @ 23:41:04
URL: http://makrames.blogg.se/

Postat av: Häxmamman

Tårar



Visst är det konsigt att smärtan inte känns, man tränger bort allt för att överleva, hur många slag, sparkar, ord, våldtäkter osv så känner man inte när de utför sina angepp...



Först är man så rädd så man tror att man ska dö, hjärtat slår så hårt, till slut så tar rädslan över allt och omvandlar det till överlevnadsinstinkten...



När slagen kommer så är man inte närvarande, man förflyttar sin själ utanför och är med att utföra agerande med sina egna ord i sitt eget huvud, jag förtjänar detta, jag är en nolla, jag är inget värd, dessa ord far i ens huvud (man mobbar sig själv med ord) man blir själv en mobbare mot sig själv...



Man blir specialist på att överleva, man lever, man fortsätter att leva fast man egentligen önskar att ens liv kunde ta slut...



vad är det som gör att man överlever?



varför är man inte en i statistiken som tar sitt liv?



Vad menar gud med att en del människor måste gå igenom en svår barndom?



Vad förväntas av oss?



Jo, jag tror att det är styrkan, vi har en styrka som överlevt alla år med övergrepp på olika vis, vi har överlevt med de konsekvenser som övergreppen gett...



men vad ska man ha denna styrka till?



Jag tror att mig veta det, vi finns här, vi finns för våra barn, sambo/hustru/man, vänner...



Alla vet att man finns, de vet att man finns i vilken situation som helst...



Vi har styrkan att inte vika undan, vi står för det vi sagt hur rädd vi än känner oss, vi kan känna känslan hur det är och var...



Så jag har funnit varför jag har min styrka och vad gud menade, (i alla fall just idag) jag finns för de som tror att de är stark och kliver över andra människor, jag ska lära dom vad medmänsklighet är...



Nu blev det blablabla från mig igen



Sorry/Men kram



2009-01-14 @ 13:21:24
URL: http://stickmonster.bloggagratis.se/

Kommentera Enbart här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0