Jag faller!

Livet har sina med och motgångar och jag måste erkänna att det har funnit tillfällen i livet då jag bara har fallit. Golvet har försvunnit under mina fötter och det som varit fast och säkert har lyst med sin frånvaro. Alla kan vi falla men det är få som inser det. Alla kan vi falla även om det är få som faller hela vägen. Oftast finner vi ett halmstrå, en liten tuva att få tag i. Men alla kan vi falla.

Jag tror att en av skillnaderna mellan oss människor är att de flesta av oss inte inse att det kan gälla oss. Mannen på gatan skulle kunnat vara du, skulle kunnat vara jag. En arbetslöshet och en skilsmässa som händer samtidigt kan vara skillnaden mellan att leva våra liv som vi känner dem eller att falla igenom de offentligas skydsnät.

Uppvuxen på landet och under slutet av sextio och sjutiotalet så var jag förvissad om att "den ljusnande framtid är vår". Jobb fanns alltid att få, skulle jag förlora det fanns A-kassan och blev jag sjuk fick jag sjukersättning utan karensdag. Även utan högskolor fanns det arbete och även utan miljoner på banken fanns det bostäder. Det är klart att framtiden var ljus och att det inte fanns anledning att vara orolig. Staten fanns alltid där som en garant för att just jag skulle må bra. Staten tycktes finnas där för alla.

I takt med att livet går och förändras så drabbas vi alla av olika kriser. Krisen kunde vara en krusning på ytan när jobbet försvann eftersom det fanns ett nytt ett par veckor bort. Men när både jobbet och den äkta hälften rivs ur vardagen så vaklar allt vad som varit stabilt. De ständigt rationella tankarna tycktes som bortblåsta och den uppbyggda förmögenheten blev snabbt till ett minne blott när kortsiktiga risktaganden fick råda. Jag tror att vi alla, alla, kan hamna just där. Där på randen till fallet ner mot den avgrund som så många ägnar ett liv åt att försöka komma upp ifrån.

I förtvivlan över allt som förlorats ligger det nära till hands att söka de tillfredsställelse som bjuds, sex, alkohol och andra droger. Jag kände för egen del den den vassa eggen vid stupet men föll ändå. Jag föll och föll tills ett sista strå av hopp fastnade i min väg. Resan tillbaks är inte lång! Resan tillbaks är en annan väg till ett annat liv. Det är inte sämre, det är inte bättre, det är bara mitt liv, mitt liv så som det är efter att man passerat den vassa eggen vid kanten av stupet.

Alla kan vi falla, alla kan vi sakta sjunka. Men det är inte alla som kan se eftersom vi är så förblindade av vår egen framgång. För dessa människor kan jag bara hoppas att de aldrig passerar den vassa eggen.


Peter PC Carlsson

P.S. Ovanstående krönika är publicerad på www.temafattigdom.se

Gör ENBART som favorit på Nyligen Intressant?