Enbart halvvägs genom livet och så börjar klockan förbereda sig för att ringa in både ett nytt år, nytt decennium och nästa halvsekel. Kanske är det just för att jag känner mig ung som jag har svårt att förstå de siffror som dansar förbi, kanske är det tankarna på vad äldre personer jag mött har sagt om hur fort livet går.

Jag har alltid känt mig ung och fylld av driv och även om ett halvt sekel nu har gått så känner jag likadant. Att fylla 50 är en så bra anledning att stanna upp och reflektera över vem man har blivit och hur man vill fortsätta att leva sitt liv. Inte i misströstan utan i förtröstan att jag väljer, inte vad som varit utan i vad som komma skall. Åtminstone kan jag inbilla mig att jag väljer och att det inte är mina ickeval som styr vartåt jag är på väg.

Livet är ingen gåva av någon gudomlig kraft, om man inte med det menar den sexakt under vilka vi alla blivit till. Våra liv är en gåva från våra föräldrar och jag har fått det att vårda och bära med mig så länge jag kan. Hur och vad jag gör med mitt liv beror förstås på mängder av saker men i slutänden är det bara jag själv som kan förvalta min tid på jorden min stund under solen.

Under fem decennium har jag levt och så fantastiskt mycket har hänt, så mycket har jag upplevt, längtat och strävat efter. På ryggen av min livscykel kan jag spana ut och se min barndoms uppväxttid, mitt sökande tonårsliv, min tidiga roll som far och försörjare, min jakt efter bekräftelse att vara någon, att betyda något. Här på toppen av dit jag nått ser jag de steg jag tog eller inte tog som ledde till separation och en ny familj. Det fanns en tid då karriär var viktigt och vad andra tyckte om mig spelade avgörande roll. Idag är tryggheten fast förankrad i min kropp där jag bor och jakten på att vara tillfreds för andra är över.

Med en något försämrad syn kan jag se ut över mitt liv och konstatera att det finns så mycket jag fortfarande vill och så väldigt lite jag måste.

Vi som föddes på 60-talet växte upp med drömmar om vad vi ville bli, hur vi skulle bo och teknikens framsteg klev in i våra liv med lockande rop om nya saker vi ville ha. Men de drömmar vi är uppvuxna med har vi lärt oss att man strävar emot och sparar till. I takt med att åren går uppfyller vi våra drömmar och kan spara till och se fram emot nya drömmar. Många av de som fötts senare tycks ha en syn på att drömmar är som behov som omedelbart skall uppfyllas och tillfredsställas. Därför skaffar de sig lån och skulder för att under resten av sitt liv betala av skulden på sina drömmar.

Tanken skrämmer och förfärar mig. Det är en avgrunds skillnad i att sträva och spara till sina drömmar för att sedan äntligen uppnå möjligheten att de skall infrias mot att ha en dröm man genast förverkliga utan all tid av längtan och strävan. Att resultatet sedan blir en avbetalning till följd av att man tagit lån till sin bil, TV eller resa gör att drömmen blev till en skuld.

Idag dagen innan jag fyller 50 år är det väldigt få saker jag önskar mig men massor som jag vill göra. I mitt hem finns de prylar och saker jag vill ha, visst skulle en del kunnat vara bättre, en hel del nyare men det är inget jag behöver eller ens känner en önskan om. Det är skönt att växa upp och mogna och att känna att jag är tillfreds med mitt liv och att accepterar den jag är.

Solen lyser, jag är glad och runt om mig är kvinnorna vackrare än någonsin, dagen ler och klockan värmer upp och nedräkningen har startat.

Idag är en dag i mitt liv, en dag som alla andra, det är den första och den sista dagen av sitt slag och det är just så som resterande av mitt liv kommer att vara. Var dag är bara ytterligare en snabbt gående dag men den enda i sitt slag i mitt liv, en dag jag kan förslösa eller förlösa.

Imorgon är en ny dag, livsryggens topp är nådd och jag lämnar 40-talet bakom mig för att träda in i ett nytt årtionde men fortsätter mitt strävande och sparande till de drömmar jag när.

Peter PC Carlsson
För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter skall bemötas och cancern bekämpas.