Vad smyger, allt smyger, men det gör det sakta. Sakta ser vi hur natt övergår idag, hur vinter i vår, hur snö ger plats till vissnat gräs. Sakta smyger det fram, det vi kallar vår, det som ger liv. Sakta kommer värmen, sakta återställer vi våra liv och plockar fram våra grillar. Sakta men säkert vinner ljus över mörker, vår över vinter. Sakta men säkert.

Men sakta och säkert blir det också allt fler som har det svårt, som inte finner en plats i vårt samhälle, som inte finner något att göra för att överleva. De som ställs utanför de allt bredare medelklasen blir samtidigt allt fler.

Klyftorna växer, inte alltid för att de som har minst får det sämre utan ibland växer de för att de som redan har allt får mer. Men klyftorna växer i vårt samhälle. Ibland ställer jag mig frågan om jag inte skall se ut längre än över nationens gränser. Skall jag inte se över unionens gränser? Kanske till och med utanför den!

Då förändras allt. Våra rikaste ter sig absurt rika och våra fattiga som medelklass, alla med möjlighet till gratis sjukvård och fri skolgång. Samtidigt sjunker antalet absolut fattiga i världen. Idag är de bara en liten del mot var de var för 30 år sedan. Ändå ser vi hur allt fler söker sin försörjning genom att sitta och tigga eller spela på gator och torg.

Sakta smyger det sig på. Det vi kanske länge har anat, det vi kanske länge har trott. Snart är det här. Staten Sverige kommer inte längre att ta det ansvar den har tagit för den enskilde individen. Nu krävs något mer! De äldre blir fler, och de lever allt längre. Omsorgen omvandlas till att ta hand om det mest nödvändiga. Det övriga lämnas utanför.

Vi kan klaga, vi kan sätta oss emot, men sakta förändras det vi tagit för givet, sakta lär vi oss att allt har ett pris. Någon måste passa och sköta om mormor eller farfar. Alla är eniga om att de behöver hjälp, frågan är vem som skall hjälpa. Vem som skall betala?

Sakta smyger det sig på, behovet av att fler behöver hjälpa till, att fler behöver hjälp. I södra Europa finns hjälpen i frivillighet och är oftast är man utelämnad till den egna familjen, eller eller knuten till en församlings välvilja. I norra Europa har vi en omsorg som skall vara generell, men den krymper. Allt mer sociala uppgifter krävs av den enskildes anhöriga, eller någon annan.

Sakta smyger det sig på. Vi har länge varit på väg bort från att kunna leva med stöd av staten. Nu smyger sig samhället sakta men säkert närmare. Frågan är bara vilka som tar de roller som samhället erbjuder? Vilka ska hjälpa, vilka skall umgås, vilka skall betala och vilka ska bara finnas där när allt annat dör?

Sakta smyger det sig på, förändringen, på gott, på ont. Det som kommer att bli vår ålderdoms framtid är på väg hit. Även om det smyger, även om det är diskret så kan vi se vad som är på väg, vad som kommer att krävas av var och en av oss. Den minsta enheten i samhället har varit och är individen. Nu står familjen för dörren.

Peter PC Carlsson

Gör ENBART som favorit på Nyligen Intressant?