Enbart ledarskap är något som skiljer sig från chefskap. Ändå är det ofta just chefskap som efterfrågas när man ropar efter ett tydligare ledarskap. Att vara chef är en position, något du blivit tilldelad, att vara ledare är något du förtjänat. I bästa fall sammanfaller dessa bägge. En bra chef är en naturlig ledare. Men att vara chef betyder inte att man är en bra ledare. Det betyder bara att man är chef.

Ledarskap är nyckeln för en bra chef, inte tvärt om. Det finns massor av chefer i vårt land som har gjort karriär och till slut nått sin inkompetensnivå. Dvs den nivå där de inte längre förmår att leda. Det enda rimliga då är att ta ett eller flera steg ner. Tyvärr sitter ofta chefer kvar och administrerar sin inkompetens. Konsekvensen är dysfunktionella organisationer eller organisationer som t.ex. är fyllda av konflikter, har höga sjukskrivningar och en hög personalomsättning.

Ledarskap har egentligen lite att göra med att vara chef. Är du ledare kan du få människor att göra som du vill. Inte i kraft av din position utan i kraft av att du lyckas motivera och engagera.

Tänk om vi ändå kunde inse och erkänna det. Då skulle vi se till att rekrytera ledare i första hand till chefspositioner. Att bli en bra chef om du är en ledare är bra mycket enklare än att bli en bra ledare om du är chef. Ledarskap är något man kan lära sig men det är också byggt på dina egenskaper.

Tyvärr efterfrågas fortfarande chefserfarenheter högre än ledarskapsförmåga. Omoget och kontraproduktivt så klart men det krävs just en mogen organisation för att inse det. Moment 22.

Anar du en besvikelse? Shit Sherlock du fattar snabbt.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart besvikelse är något som går över. Även om det gör ont i stunden. Det gäller att ha det klart för sig just i besvikelsens starkaste ögonblick. Det går över. Med tiden blir det som är stort idag mindre betydelsefullt i morgon. Ändå, ändå går det inte att komma ifrån att känslan och upplevelsen av besvikelse kan vara stark.

Jag kom på mig själv med att formulera en fras idag, En fras i form av ett konstaterande. “Livet är det som är kvar av ännu inte brustna förhoppningar”. Visst kan det låta tungt, ändå finns det en gnutta av sanning. Livet består av förväntningar och brustna sådana. Vår framtid är i drömmar och förhoppningar. För var brusten förväntan finns det lite mindre kvar av vårt liv.

Jag har aldrig trott på och hållit med om begreppet “Skomakare bliv vid din läst!”. Tvärt om menar och tror jag att var och en av oss har möjlighet att bli precis vad som helst från det ögonblick vi föds. Vår förutsättningar kommer dock att begränsa oss. Men alla har vi förmågor att göra storverk, bara vi får chansen.

Det är just det att få chansen, att ta och ges möjligheten som är skillnaden mellan vad vi är och vad vi kan bli. Inte konstigt att vi blir besvikna när förhoppningar och förväntningar grusas.

Ibland gör vi felbedömningar och då kanske det är dags att packa ihop sina pinaler, stoppa ner dem i ryggsäcken med brustna förhoppningar och knalla vidare till en annan kulle. För vem vet, kanske är ändå gräset grönare någon annan stans. Jag nöjer mig inte med mindre än att få möjlighet att bli den jag kan.


Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart monarki kan skapa en sådan yra som vi förväntar oss till sommaren. Vår kära prinsessa skall gifta sig med en man av folket. Jodå, så är det. Hotellen är fullbokade och det lär bli en massa jippo i Stockholm just denna vecka. Bäst att fly staden. Vill du hyra vår lägenhet riktigt dyrt en vecka så är det lämpligt att fråga just runt vår lilla sessas bröllop!

Successionsordningen utgår numera från Karl XVI Gustaf. Det är vidare den förstfödde som skall ärva tronföljden. Förutsättningen är fortsatt att regenten bekänner sig till den evangelisk- Lutherska tron. Hmm, så är det. Vidare krävs det för ett prinsessbröllop att sittande regent (knugen alltså) och regering ger sitt välsignande till bröllopet. I annat fall förlorar den lilla sessan rätten till tronen.

Ursäkta mig, men är inte detta lite väl omodernt? Jag har inget emot varken Viktoria, Madeleine eller Carl-Philip (det skulle vara hans dubbelnamn i så fall) men vad tusan. Ska vi verkligen fortsätta att ha ett kungahus? Det har naturligtvis inget med demokrati att göra, snarare med diktatur och envälde.

Jag skulle förvisso kunna tänka mig ett kungahus om det vore så att vi fick rösta fram regent för kommande mandatperiod. Nog skulle det vara intressant? Troligen skulle den snyggaste sessan Madeleine kamma hem flest röster och kunna bli vår egen lilla sexiga regent.

Tidigare var det den förstfödde sonen som hade möjlighet att bli kommande regent, numera enbart den förstfödde. Men det är ju så omodernt. Kolla bara hur den vanliga arvsrätten ser ut. Numera ärver alla barnen lika oavsett om man är född först, sist, i eller utanför äktenskapet. Så det enda rimliga om kungahuset skall behållas att dela upp Sverige i lite olika små kungadömen. Ja, alternativt att rösta fram regent då förståss.

För egen del skiter jag i vad dessa monarker, hertigar, hertiginnor, prinsar, prinsessor fan och hans moster har för en roll. Nej jag håller på regeringens arbetslinje. Så länge de står för egen försörjning så är det väll bra. Tyvärr så är det ju inte så. Våra kära bidragstagande kronbärare lever på allmosor från folket, via skattsedeln.

Dags att ändra på det!

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart jobb, jovisst, pyttsan. Idag är inte jobben bara ett jobb. Fler och fler av oss lägger ner stora delar av vår vakna tid på jobbet. Inte så att vi identifierar oss med jobbet… nja, många gör det också, men så har det varit länge. Däremot så kräver jobben mer av oss idag än tidigare. Tempot är högre, komplexiteten större och ansvaret är mycket tydligare den enskildes.

Så idag sitter jag här, lägger timmar på rad och försöker att hinna ikapp. Tänk vad de flesta 40-talister har det gott. De fick extra betalt om de la extra timmar på jobbet. För oss födda på 60 och 70-talet är det oftast en utopi. Vi jobbar med månadslön, har flextid och som jag förtroendetid.

Underbart, då har jag själv rätt att styra min tid, arbeta när jag vill och faktiskt också var jag vill så länge jobbet blir gjort. Nu har det inte blivit gjort. Jag fick för mig att starta ytterligare ett projekt och det tar ju sin lilla tid. Faktum är att jag älskar att få jobba just så som jag gör. Att själv styra och utveckla mitt arbete. Ibland innebär det många arbetstimmar och ibland är det lugnare.

Mig passar det bra, men det är inte alla det passar. Hur går det för dem? Och vems är ansvaret att alla har möjlighet att få plats på arbetsmarknaden? Lätt är det att ropa och skrika att det är våra politiker, eller kanske företagen. Ni vet, cheferna med alla sina bonusar. Det är så lätt att lägga ansvaret utanför oss själva. Någon annans fel men min förtjänst.

Idag är tempot högre än det varit tidigare, vi som har jobb får en allt större arbetsbörda och många som står utanför ger upp. En del förstår det. Jag gör det inte. Var och en av oss är ansvariga för våra liv. Det är inte samhället som ansvarar för mitt liv, det är jag. Inte ens för ditt liv är samhället ansvarigt, det är du.

Att stå utan arbete bidrar till att självkänslan och självförtroendet bryts ner. Vems ansvar är det? Ja ytterst är det alltid den enskilda individens ansvar. Men det är klart att mycket sammanfaller. En stigande arbetslöshet och ökande krav på befintliga jobb gör det inte lättare att försörja sig själv. Men ändå är det bara var och en som ytterst är ansvariga för just sina liv.

Själv funderar jag på att byta jobb. Enklare att byta när man har jobb än när man inte har. Just nu har jag faktiskt massor av jobb och tänkte trotts det att jag skall se till att skaffa mig lite mer. Eller mer och mer, det vet jag inte, men ett annat jobb funderar jag på. Ni vet, man skall inte fastna för länge. Jag vill ju inte se att det växer mossa på mina axlar.

Enbart nya löften, ett nytt år och nya förhoppningar. Aldrig säljs träningskort som nu, aldrig har vi som nu efter nyår sådana ambitioner att sluta med saker vi ser som dåliga laster. Vi lovar oss själva ett nytt och bättre liv.

Har du slutat slå din fru? Själv skulle jag aldrig kunna svara varken ja eller nej på frågan då det är så otänkbart att slå den man älskar. Samtidigt vore det kanske det bästa löfte som en del män kunde ge. Att sluta slå sin fru. Jag har aldrig kunnat förstå de män som gör det, aldrig förstått hur de gång på gång kan slå bara för att själv kunna känna sig lite större.

Tyvärr har jag den senaste tiden fått erfara hur det är i ett förhållande där mannen utnyttjar och slår sin kvinna. Datum för rättegång är ännu inte satt. Jag hoppas så att jag kan behålla min tro på rättsväsendet så att han kommer att bli dömd för alla de år han har utövat såväl fysiskt som psykiskt våld.

Jag förbannar mig själv för att jag inget sett och därmed inget gjort. Visst borde jag sett, borde jag anat, men det har jag inte gjort. Visst är det en delförklaring att det är ett par som vi träffar ytterst sällan, en eller två gånger per år. Men ändå kan jag inte låta bli att liksom hela omgivningen känna mig medskyldig. För det är just vad vi är, medskyldiga när vi inte ingriper. Förutsättningen är förståss att vi anar att något är fel, ett något inte är som det skall.

Löften är inget värde när de inte hålls. Det kan vara lätt att ge löften men utan handling som lever upp till dem är det inget annat än luften i en utandning. Hellre avger jag få löften som jag är beredd att hålla, som jag vill och kan hålla. Det svåra är att själv inse skillnaden.

Jag tror inte att den man som misshandlar sin partner någonsin kommer att ändra sig av sig själv. Det krävs att hans skam blir offentlig, att han får hjälp att kontrollera sin svaga självkänsla. Utan tryck och hjälp utifrån kommer slag att följa på slag. Oavsett löften, oavsett bedyrande av oskuld. Det är vi i omgivningen som måste reagera, som måste hjälpa till att sätta de gränser som är fullständigt självklara för oss men tydligen omöjliga för dessa ynkliga män som bara kan växa när de slår.

Själv kommer jag alltid att vara extra vaksam när jag möter en man med självhävdelse, svartsjuka och ett starkt ordningssinne. Just han som vi minst anar kan vara en hustrumisshandlare. Tecknen finns där bara vi öppnar våra ögon och är beredda att se det otänkbara.


Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?