090523 Enbart GB av Mallan

Enbart GB, Gästblogg, av Mallan. Det är en blogg jag nyligen hittade till och en blogg som också är nominerad till Månadens blogg (röstning till vänster på första sidan). De flesta av er har nog inte läst det hon skrivit men hennes inlägg är läsvärda.

..........................

Cancer.

Jag har funderat på om det är olämpligt att publicera följande inlägg på en offentlig plats som denna som vem som helst kan läsa. Men det är min blogg och jag skriver vad jag vill. Jag har det skitbra, men känner att jag vill dela med mig. Tycker du synd om mig så letar jag upp dig och bits, på riktigt. Tänk på barnen i Afrika istället när du slänger matresterna, och läs inte detta om du inte har lite livsdistans.


Min läkare, som vanligen verkade ogilla mig innan detta hände ringde mig vid tio på morgonen och var så fantastiskt mjuk i rösten, jag förstod på en gång att något inte stod rätt till då medömkan gav mig en stackars-lilla-du-kram hela vägen genom telefonluren och han bad mig komma förbi när jag hade tid. Hans röst gav aldrig stackars-lilla-du-kramar annars, någonsin.

Jag förstod ganska snabbt att han inte direkt skulle berätta för mig att jag vunnit på lotto. Jag ville inte höra. Jag sa att jag skulle komma om en halvtimme men jag ville inte veta vad han skulle berätta. Jag lyssnade på skithög musik som för att få dagen att passera och försökte låtsas som att den inte var på väg att hända. Don't stop believin' med Journey.
Jag letade cancerformer på internet i fem timmar så att jag skulle ha någon slags förberedelse på vad som väntade. Jag ratade allt som hade över medelålder 40, eftersom jag bara var 22 så vore sannolikheten att jag skulle ha något jättefarligt i min värld obefintlig och det uteslöt vad som väntade.


Märkligt det där, det sätter sig i diafragman när något inte står rätt till. Jag insåg efter fem timmar att jag var tvungen att få skiten överstökad så jag tog på mig mitt starkaste fighting face och gav mig iväg på min lilla rosa scooter. Själv. Jag skulle då inte gråta i alla fall. Icke. Vad han än berättar så ska jag inte gråta, tänkte jag.

Jag klev in i rummet och Eric, sekreteraren, började genast förklara vägen till kliniken där jag skulle opereras. Panik. Vad ska jag dit och göra? Operation? Efter två minuter av tornadosar i skallen så slängde läkaren ut Eric och där satt jag själv med kartan till operationshuset i högerhanden och en alldeles för snygg läkare för att ge mig ett cancerbesked framför mig. -Jaja, kom igen då, du ser ju ut som att det värsta du skulle kunna berätta för mig är att min blånagel förr eller senare kommer att ramla av, bring it on, tänkte jag med mina mentala boxningshandskar i högsta hugg och attackmodet mer redo än någonsin.


-Soooo, there is no easy way to tell you this...................but the test results came back and you have the most aggressive form of skin cancer...............


Orden ramlade ut ur hans mun långsammare än jag någonsin upplevt ord ramla ut ur någons mun förut. So much för den snygga doktorn med beskedet om blånageln. So much för fighting facet jag tog med mig..det ramlade av på en gång och efter tre sekunder kände jag hur ansiktet vred sig muskel för muskel och jag började böla likt en nyfödd som precis fått känna på att livet är kallt, hårt och som insett att lysrören i taket skiner rakt igenom dig utan att blinka. Döden. Cancer=Döden. Döden=Cancer. Var detta allt livet hade att bjussa på?


Jag sa åt Dr. Smith, efter att han förklarat en hel omgång av saker jag inte ens kunde höra, att jag ville åka hem. Ut från kliniken, lägg tårarna tillsammans med känslorna i scooterboxen tills du kommer hem så att inte bilarna tutar så kan du böla så mycket du vill sen. Doktorn följde med mig ut och gav mig en riktig stackars-lilla-du-kram vilken för ovanlighetens skull kändes mäkta uppskattad, sen gav han mig sitt telefonnummer och förklarade att jag kunde ringa när jag ville. Det bästa jag har hört, jag visste att jag aldrig skulle använda telefonnumret, men han erbjöd sig. Läkare erbjuder aldrig snällhet och det gjorde mig lättad mitt i kaoset. Sen for jag hem på scootern igen. Själv.

Jag gick raka vägen in på mitt rum och gick och la mig. Skitliv tänkte jag. Skitliv som gör såhär mot mig. Sov kanske en kvart den natten på ren beslutsamhet. Resten av tiden låg jag och trodde att jag skulle dö. Bestämde mig för att inte berätta för någon. Det var bara två veckor tills jag skulle åka hem till Sverige igen och operationen var planlagd till dagen innan flyget skulle gå, mellan två slutprov. De veckorna pluggade jag, skrev prov, jag såg till att allt var klart om jag inte skulle komma tillbaks på hösten, såg till att allt var klart ifall jag skulle komma tillbaka på hösten.

Åkte och gjorde lungröntgen så att de kunde se om jag hade fått skiten i lungorna. Undvek folk, som blev sura för att jag inte hörde av mig. Trodde att jag skulle dö. Bölade över lysrören som kunde lysa rakt igenom mig, jag som trodde jag var ogenomskinlig.

Ringde försäkringsbolaget tvåhundrasjuttielva gånger och bölade med dansken på andra sidan telefonnätet som sket heligt i att jag inte hade någon särskild lust att prata om att jag precis fått en smäll på käften i form av ett bevis på att det faktiskt kan hända även mig. Jag skämdes som en blöt hund som fått svansen avklippt. JAG ÄR JU TUFF?!?! En tuffing som klarar allt?!

Jag la mig på golvet när ingen var hemma och tittade upp på lysrören och försökte få dem att sluta lysa igenom mig. Jäkla lysrör. JAG ÄR OGENOMSKINLIG!! De slutade inte.


Ekonomiprov klockan 11, operera bort cancer klockan 14.15, accountingprov klockan 17:30. Den dagen, efter det första provet tog jag återigen min lilla rosa scooter, kartan jag fick av Eric och fighting facet, som jag under den veckan tog med mig så fort jag klev utanför mitt rum, och styrde kosan mot operationen. Själv.

Väl där kliver en ny läkare in i det äckliga lilla sterila sjukhusrum jag fått tilldelat. Även han alldeles för snygg. Bring it on, tänkte jag, som om du skulle kunna sätta kniven i mig!? Innan jag visste ordet av så satte han med en fantastisk pondus kniven i mig och bort for skiten av bara farten. Sy ihop, sätt på bandage, skicka ut, jösses, "det där var ju som att fara genom drive-in på McDonalds" tänkte jag när jag satte nyckeln i scootern igen. "En BigCancer med extra Operation, en McNyLivssyn med Smarties, en stor McÅngest och Trehundrasextiofem dagar plusmeny med massa Livsinsikter, tack".


Väl hemma i Sverige igen så spenderade jag sommaren med att få konstaterat att allt var borta och att jag inte ska dö. För det ska jag inte. Än. Livet fick sig en spark i arslet. En hård spark i arslet.


-Idag är årsdagen av mitt livs enda cancerbesked såhär mitt i sviniga influensatider. Som en hyllning till mig själv, mitt leverne och min vishet i att jag faktiskt gick till doktorn så tänkte jag att jag skulle delge er av skiten. Jag minns den tiden som om den tog plats förra veckan och jag minns den med blandade känslor. Fröken jag-klarar-mig-själv klarade den där stormen av känslor och jag tog mig igenom kaoset med bravur, själv. Jag fick en gratis livssynsförändring som jag tror att jag faktiskt behövde. Samtidigt så har inte svansen växt ut än.

Det tär hårt på en 22-åring som är självutnämnt odödlig att sitta ensam framför en läkare som förklarar att du har en aggressiv form av cancer, men det är ett lindrigt pris att betala, att inte svansen växer ut igen.. Hellre ynkrygg och lite skamsen än jordtempererad och maskäten.
............

Tack Mallan för ditt Gästbloggsinlägg. Ni som inte har läst hennes blogg har tillfälle att göra det.

Rösta på Månadens blogg i rutan till vänster på första sidan.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?


090218 Enbart GB av Gussilago

Enbart gästblogg av Gussilago som även hon ger ett självutlämnande inlägg. Älskade du, jag skulle så vilja hålla dig i min famn. Du skulle kunna krypa in i den och känna dig liten och trygg. Jag lovar. Jag är en stor smålänning som skulle kunna omfamna dig.

----

Självdestruktiva tankar!

Nu väger jag snart 90 kg. Jag kommer ihåg för ca två år sen då vägrade jag att gå över 70-kg strecket. Sen vägrade jag att väga över 75, sen 80. Ok men absolut inte över 85 kg hmmmm. Varför plågar jag mig? Jo för att jag är självdestruktiv.

Jag skär mig inte och jag bränner mig inte eller gör några sår som syns. Jag gör det inuti mig. Jag vill, men låter mig inte få må bra. När jag var liten var det nog mamma som var självdestruktiv. Hon valde män som slog, förnedrade, söp och tryckte ner.


När jag var tonåring längtade jag efter en gullig kille att ha ett förhållande med. En som vågade visa att han tyckte om mig genom att hålla handen och krama mig bland andra, en som jag kunde mysa o kolla på film med, någon som bara var min.


Istället så strulade jag runt och vaknade både här och där. Jag smög iväg på morgonen för att slippa prata för det gjorde jag bäst på fyllan. Om någon sov hos mig ville jag bara att dom skulle gå, så jag låtsades sova så länge jag bara orkade ligga kvar i sängen.  


När jag äntligen träffade min "drömkille" var det naturligtvis en som både förnedrade, tryckte ner och slog mig. Men en sådan person slår inte enbart utan smeker även och talar om att man är speciell och att man är det bästa som hänt.

Jag var svältfödd på sådana känslor så jag tog det hårda mot att jag fick uppleva bara lite kärlek. Jag började även med droger för det tyckte han ju inte var så farligt och han älskade mig ännu mer då.


Då var vi sams för det mesta, det var bara när det kom alkohol med i bilden som det slog över eller om det inte fanns något överhuvudtaget. Jag var smal som en sticka som vem som helst hade kunnat bryta av just då och det kämpade han hela tiden med, att knäcka mig.


Jag blev räddad av min dotters pappa som var stor och stark och tog hand om mig. Inget romantisk alls men han tyckte ju om mig så då tyckte jag som han att det där med romantik, det är bara tjafs. Vi drack en hel del och jag gjorde allt jag kunde för att hela tiden reta upp honom. Nästan som att jag ville att han skulle slå mig. Han var dock inte våldsam på det sättet. När jag vaknade efter en fylla ville jag helst bara försvinna eftersom jag fick sån ångest. Jag gick inte ut, jag gick knappt upp ur sängen.


Han sa att han inte ville ha barn men gick på nåder med på ett för att jag inte skulle lämna honom. Det resulterade i ett missfall i 5-e månaden, det tog jag hand om själv. Jag satt en hel natt på toa och grät. Det kom så mycket blod att jag inte kunde resa mig. Smärtan kände jag knappt. Jag väckte inte min sambo och jag ringde inte sjukhuset. På morgonen sa jag bara "nu är bäbisen borta" men jag grät för mig själv och inuti.


Ett år senare blev jag gravid igen och den här gången gick det vägen. Det gjorde ont att föda, en sån smärta som man inte kan föreställa sig. När hon kom ut och jag fick henne på magen kände jag mig helt tom på känslor, jag ville känna men kunde inte. Jag har själv aldrig upplevt äkta känslor utan baktanke så jag visste väl helt enkelt inte hur det skulle gå till.


Jag vågade inte vara själv med henne hemma för jag trodde att hon skulle dö ifrån mig och att det skulle vara mitt fel. Jag slutade äta, satt bara med henne hela tiden. Tog t o m med henne när jag skulle gå på toa. Min sambo brydde sig inte så mycket. Han var mest frånvarande.


När någon mer var med mig var jag den mest självklara mamman som fanns. Det var som jag slappnade av då. Jag började gå hos en psykolog och 5 år senare lämnade jag dotterns pappa. Jag började genast leta efter någon lämplig att visa ömhet och passa upp på.


Jag drack på mina barnlediga helger och vaknade alltid upp med sån ångest att jag fick gå och kräkas. Jag hade några pojkvänsämnen men det slutade med ingenting. Direkt kände jag att jag inte dög, att jag var ful, att så fort någon lär känna mig så försvinner dom.


Relationen med dottern förbättrades mer och mer men jag ville inte låta henne gå för långt ifrån mig. Jag var så rädd att hon skulle må dåligt eller att något skulle hända henne så jag vände nästan ut och in på mig själv för att vara den bästa mamman.


Jag träffade min nuvarande sambo en kväll ute och han var helt annorlunda. Han visade hela tiden hur mycket jag betydde och jag njöt som bara den. Men jag var livrädd för att det här nykära skulle försvinna och att vardagen skulle infinna sig och han skulle lära känna mig på riktigt.


Det har gått två år nu och han är fortfarande lika gullig och jag får känna mig betydelsefull, ändå är det som att jag hela tiden känner att jag inte är värd detta, eller att det är för bra för att vara sant. Så nu är det vikten som jag lägger fokus på, precis som jag måste plåga mig själv på nåt sätt. Jag tänker att jag inte får äta så mycket - vilket resulterar i att jag vräker i mig så jag mår illa.


Jag tänker att jag måste träna så att jag inte blir tjockare - vilket resulterar i att jag helt slutar gå överhuvudtaget. Nu är bilen trasig så jag måste gå men då drar jag ut på det in i det längsta.


Varför gör jag så här mot mig själv?


När ska jag lära mig?


Allt jag vill är att få må bra.


Gussilago
-----
Tack för ditt nakna inlägg!
Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan! Kan göras en gång per dag februari ut.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?
bloggkoll

Ursäkta jag orkar ej svara er just nu!

090218 Enbart GB av Häxmamman nr. 3

Enbart gästblogg av Häxmamman.

I ett av de svar hon gav till ett av mina inlägg, Enbart Ignorera, så kunde jag inte låta bli att lyfta hennes text till ett särskillt inlägg. Ni som har följt Enbart eller Häxmamman ett tag har läst att hon blivit utnyttjad sexuellt. Ändå berörde denna kommentar mig djupt. Hur utsatt man kan vara som människa och inte minst som ett litet barn. Visst vill jag förbanna och visa min avsky mot dessa förövare i hemmets trygga vrå. Men jag vet inte hur, vet inte vad jag skall göra. de mesta brott mot barn och vuxna, sexuella övergrepp, våldtäckter och misshandel begås i hemmet. I det som skall vara din trygga borg. Dessutom begås det av någon som står dig nära. Övergreppet blir därmed trefaldigt. Jag kan inte annat än känna avsky och en djup förakt för dessa människor. Fan ta er.
------

Ordet ignorera
Det finns en ensamhet även i själen, det är den ensamhet som heter annorlunda...
Ensamvarg, enstöring, ja det finns många namn för dessa människor som har en ensamhet som heter Annorlunda.

Känner eller vet man att man är annorlunda så drar man sig undan från det sociala livet, man är skeptisk, man litar inte på någon för att man känner sig annorlunda.

Men ensamheten Annorlunda utmärker mer, man syns och folk lägger mer märke till ensamheten Annorlunda.

Jag är ensam, i själen så river sorgen, jag har alltid varit annorlunda i jämfört med andra barn och vuxna.
Nu i vuxen ålder har jag krupit längre in i min ensamhet med att bara använda få ord som
- Jag tänker aldrig mer vara tyst!

Det väckte mångas förskräckelse, det gjorde att många backade, många vänner försvann...

Jag står mer ensam än någonsin, utan mor och syskon, men det är inte det som är det hemskaste, det är ensamheten i själen där jag vet att jag är annorlunda än dom.

Jag står själv med en kamp där jag vet att de också är begynnande med, när jag väl väljer väg så lämnar de mig och ensamheten annorlunda slog till med full kraft...

Häxmamman
-----
Tack för ditt nakna inlägg!
Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan! Kan göras en gång per dag februari ut.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?
bloggkoll

Ursäkta jag orkar ej svara er just nu!


090208 Enbart Gb av Adam nr 7

Enbart Gästblogg av Adam


Enbart Adam skriver här sitt sjunde inlägg, tidsmässigt i hans liv är ordningen på inläggen Adam nr 1Adam nr 3,  Adam nr 4 , Adam nr 5, Adam nr 2, Adam nr 6 och Adam nr 7. Han har valt att vilja vara anonym men jag vet att han läser era kommentarer.

----

Mitt barnbarn

Dag efter dag, vecka för vecka, månader och nu också år. Det går inte att stoppa, som om det skulle vara så svårt. Men jag kan inte, jag förmår inte och så mår jag allt sämre igen av att jag inte förmår. Det är som förgjort. Jag lyckas ett litet tag, några dagar men sedan faller jag tillbaks igen. När jag väl börjat må sämre jag inte sluta att dricka. Men först skall jag berätta om något bra som hände mig.


För ett litet tag sedan hälsade jag på min son och mitt barnbarn. Det var omtumlande på så många vis. Starten började med ett nödstopp, jag drog i nödbromsen för att komma av. Så det första som sker är att jag blir utskälld av min son. Jag kunde inte riktigt lyssna, dels för att jag faktiskt var full och dels för att jag stirrade på mitt lilla barnbarn. Så jag stod mest och log. Detta gjorde min son än mer förbannad och han skällde så att lilleman blev ledsen, då slutade han skälla och jag fick äntligen hälsa på lille Martin. Tre år skulle han snart fylla och skulle visa sig vara en riktig liten buse.


Hemma hos familjen hälsade jag på min svärdotter blev visad till mitt rum och jag frågade om jag fick snygga till mig lite efter resan. Så jag tog med mig rakgrejer, ett gammalt rakvatten jag hittat, tandborste och rena kläder. Det var länge sedan jag duschat så länge, och så varmt. Konstigt hur det kan kännas som om kroppen faktiskt tinar upp. Omsorgsfullt rakade jag mig, borstade mina tänder och kammade mitt gråspräckliga hår. Rakvattnet sved i kinderna men jag kände mig verkligen ren. Så med nya kläder, frisk doft och en känsla av att vara nästan nykter steg jag ut ur badrummet och in i deras liv.


Timmar satt vi och pratade, först lite stelt och trevande men efterhand allt mer öppet och hjärtligt. Jag ville inte att min son eller svärdotter skulle förebrå mig så jag började med att säga att jag hade något jag ville säga först av allt. Länge hade jag tänkt, skrivit, strukit och skrivit igen innan jag fick fram en text som jag tyckte var bra. Så jag berättade om hur jag haft problem, hur jag fortfarande har problem och inte riktigt orkar med mitt liv emellanåt. Jag tog på mig allt som varit fel av mig sedan tidigare och bad om ursäkt för allt jag kunde komma på. Jag berättade hur jag alltid har ett kort av min son och hans fru i min ficka, hur jag alltid tänker på dem och lille Martin innan jag somnar oavsett var jag somnar. Jag berättade hur jag gråtit och förbannat mig själv för att jag tidigare inte träffat Martin. Så höll jag på. Till slut lutade min son sig fram och la sin stora hand på mitt knä och sa. "Pappa, det räcker nu, det räcker!"


Han ställde sig upp och öppnade sina armar. Jag ställde mig trevande upp och försvann in i hans famn. Mina tårar rann. Jag tror inte att jag känt en sådan lycka sedan han föddes. Han hade fötts på nytt, jag hade fått honom igen. Jag lovade att vara nykter så länge jag var med dem. Det var ett löfte jag skulle hålla och som jag verkligen höll.


Dagen efter tillbringade jag mycket tid med Martin och först fram på kvällen, det var ju  nyårsaffton, så kände jag suget efter alkohol. Istället blev det Ramlösa med citron smak. Inget fel på smaken, bara på effekten. Jag kunde till och med visa upp mig på min bästa sida under middagen med deras vänner. Någon blev lite förvånad när jag sa att jag var alkoholist men att jag kämpade för jag ville kunna få träffa mitt barnbarn och min son.


Tänk hur förvånade de hade blivit om jag berättat att jag var uteliggare, att jag inte hade något hem, att mina få saker jag hade var magasinerade. Inte ens min son fick veta det. Martin och jag hann bli riktigt goda vänner under dessa dagar. Jag läste sagor, byggde tåg, körde bilar och lekte häst. En dag föll det snö och vi åkte pulka. Han tyckte det var så kul, jag också, att han inte kände hur han frös. Hans mamma kom ut och skällde lite på mig för att jag inte tä nkt på att han kunde förfrysa. Jag slog bara ner blicken och sa inget. Jag var så van att frysa att jag inte tänkte på att det var fel.


På stationen vinkade hela familjen av mig, jag kunde inte annat än att gråta när jag fick en kram av Martins små armar runt min hals. Han pussade min kind och sa "FaFa, Martin äskar dig!". Farfar älskar dig också Martin svarade jag. "Om nart igen FaFa!", Ja lovar att komma snart igen.


Men det skulle jag inte göra, komma snart igen. Jag föll åter tillbaks i mitt missbruk och allt för lång tid skulle gå innan vi åter fick ses.

Adam

---
Tack Adam för att du fortsätter att dela med dig.

Peter PC Carlsson

Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?
bloggkoll 


090205 Enbart Gb av Häxmamman nr 2

Enbart gästblogg av Häxmamman. Ni som följt henne ett tag vet att hon varit med om mer än de flesta av oss vill uppleva. Här kommer ett tänkvärt inlägg. Titta gärna in i hennes blogg!

---
Tomheten
Tomheten har alltid funnits i mig, tomheten har ersatt känslor som sorg, ilska, hat och glädje. Jag har alltid förstått att jag varit annorlunda, men har inte kunnat ta fram dessa minnesbilder nu när jag har kommit till vuxenvärlden.

När jag var yngre så tänkte man tanken att ta sitt liv många gånger, när man fått stryk, när föräldrarna bråkade, när mamma slog pappa då pappa var full eller när mina förövare slet i min redan sargade kropp. När jag såg hur mina vänner hade det i sina hem så förstod jag där att jag hade ett annorlunda liv som ingen vill byta med mig.

Mina kompisars mammor gjorde frukost, de gjorde gott fika till friluftsdagarna, de bytte blöja på sina egna bebisar, mina kompisar hade en barndom där de inte hade fullt ansvar för sin syskon. De hade en pappa som skjutsade dom, lekte med dom.

De hade föräldrar som framförallt kramade dom och sa att de älskade dom. De kränkte inte sina barn varken när de hade vänner eller andra vuxna hos sig. Men kan ni förstå att jag är inte avundsjuk på dem som hade fina föräldrar, jag känner bara glädje över att det finns de som hade/har en bra barndom.

Jag kunde inte känna hat , avsky eller tycka illa om mina föräldrar heller, jag visste att jag kommit till för att vara dom till lags. Jag älskade mina föräldrar, mina syskon, MEN inte mig själv. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte vara dem till lags så tyckte jag inte det räckte för att deras ilska och hat mot mig skulle bli mindre.

Det var bara tomheten som ökade, vad var jag för nått, vad hade/har jag för värde? Jag var osynlig när de var snälla, det var bara när jag fick stryk eller förgripen som jag syntes och fanns. Tänk vad tomhet kan vara en räddning också, för jag tror att det är den som var min räddning, man släppte allt och gick in i ett vacum när de olika övergreppen utfördes på mig. Tomheten var en tystnad, mitt liv, en överlevnadstrategi.

Jag utförde försök till självmord när jag var ung, men de var inte planerade, jag kunde inte, jag sökte mig till mina syskon och tänkte att de behövde mig för att klara sin barndom, de behövde mitt tomma skal som beskydd. När jag blev äldre så blev mitt liv bara tommare och tommare, men mitt uppförande var ett helt annat liv.  Jag lever självdestruktivt, kränker mig själv, ser inget värde till att jag ska leva, har inget självförtroende, lever svart eller vitt...

Mitt liv förändrades drastiskt våren-08, väldigt drastiskt, det som tog udden av någon fyllnad i mig om jag nu hade något.
Två av mina flickor är förgripen av samma förövare som förgripit sig på mig, min ena dotter prövade med ett självmord och veckan efter detta avled min bästa vännina.

Jag kan inte förklara hur det riktigt blev, jag blev bara tom, när min dotters sambo ringde och talade om hennes självmordsförsök så hade jag kastat telefonen, sprungit iväg ut, skrikit i högan sky, sparkat i snön, satt mig ner på vägen och bara gråtit.

Dagarna efter det så tog jag hand om min dotter, det var då min kropp slutade att fungera. Jag bara var helt tom, jag åt inte, pratade inte (svarade ja eller nej, ev nickade). Jag sov inte och sov jag så gjorde jag det på en stol i några minuter, jag var rädd hela tiden, jag blev apatisk. När jag lades in på sjukhuset hade jag inte duschat på 3 veckor.

När min sambo nämnde Psykriatrin så sa jag -NEJ! Jag var inte sjuk, jag skulle bli bättre, jag vet att jag inte hade tankar på att ta mitt liv just vid detta tillfälle, det fanns inte en uns av den tanken. Men till slut tog min sambo kontakt med psykriatrin och de tog in mig på tvångsvård eftersom jag var farlig för mig själv.

De första dagarna vet jag att de drogade mig rejält för jag hallisiunerade rejält, jag låg bara i sängen, jag åt inte, jag pratade inte, jag hade inga känslor bara tomhet, de 2 första veckorna gick jag inte ut från mitt rum.

Jag ville inte synas, jag förstod nu när jag var där att jag inte var osynlig längre, då behövde jag något som skyddade mig och det fick bli en svart manchesterkeps som jag hade på mig dygnet runt. Kom det folk eller jag begav mig ut i matsal eller dagrum så drog jag ner den för ögonen.

Men med tiden så hjälpte medicinen mig att åtminstone fungerar kroppsligt, jag duschade, åt och allt det andra man gör. Tomheten försvann inte, men jag började smida mina planer och kände då att det blev helt plötsligt lättare att leva när jag hade ett mål. Jag fick min stickning och min tvångsvård togs bort, jag var en fri människa att få göra det jag ville, jag fyllde min tomhet med bedräglig lättnad att äntligen så var jag fri, fri från det att jag var i skuld till alla.

Jag ringde och pratade med vänner, min sambo och barn, gick in på mitt rum och skrattade, nynnade på en liten låt och gick till handling. Då jag satt där på golvet och precis ordnat allt så kom det in en tjej som skulle visa ett mönster som jag glömt bort och hon lånade. Jag blev så besviken på alla och hamnade under tvångsvård och en liten bevakning.

Det gick några dagar och jag blev åter igen lättare i sinnet och lurade alla att jag mådde bättre så att bevakningen åter igen togs bort. Jag låste in mig på min toalett och ordnat allt, och (lite komik i det hela) när jag sätter ner kroppen på golvet kommer jag åt duschhandtaget så duschen satt igång och jag blev alldeles dyngsur och då kom personal och de satt mig ännu en gång under bevakning.

Men med bevakning så lyckades jag få tag på en sak som jag kunde använda och lyckades smyga mig in på en besökstoa och prövade, men de satt alla i personal och en del patienter att leta så de fann mig snabbt. Jag var så besviken, ledsen för att det misslyckades hela tiden. Även på det var jag en misslyckad människa.

Det gick några månader (Låg inne 5 månader) och min tvångsvård togs bort. Jag lade till mig en attityd som gjorde att alla trodde att jag mådde så bra så bra, min plan var långsiktig denna gång, jag fick åka hem på permissioner utan bevakning. När jag invaggat alla i falsk säkerthet så gick jag till en affär med en personal (för jag fick fortfarande inte gå ut själv), men jag fick då se om denne person reagerade och tänkte nått på de 2 pannband jag köpte.

En kväll så slog jag till och jag lyckades nästan, det var nära denna gång. Det tog mig flera dagar att komma ur besvikelsen. Men jag vill ge några ord till er alla som har tankar på att denna vägen vandra. Jag såg inget ljus, det var ingen som stod på andra sidan och tog emot mig, det finns inget där som är bättre.

Jag är kanske inte rätt människa att säga alla dessa ord eftersom jag själv fortfarande inte är säker på någonting. Man kan få hjälp att fylla sin tomhet med mycket kärlek. Kärlek framförallt till dig själv och ni har alla ett värde och samma rättigheter som andra.

Du betyder alltid något för någon. Helt ensam är man inte, det finns någon för alla. Det är svårt att se det när man känner den här tomheten och man är kanske utsatt för incest, misshandel, alkohol mobbing osv. Men det finns ett liv för dig med, men för att komma in i det livet så måste man få hjälp för att bli stark. När man blir stark så orkar man att fylla tomheten med vänskap från människor man kan orka att lita på.

Jag vill ge alla en kram och tänk på att det finns alltid någon som älskar dig eller saknar dig om du inte finns mer, det finns alltid någon som kan hjälpa och någon du kan har förtroende för. Men det kan vara en lång och svår väg att finna, men det är värt att ge en chans innan man väljer att inte finnas alls.

Häxmamman
Gb nr 1
, Gb nr 2,
----


Tack kära Häxmamman för en gripande historia som egentligen var ett svar påmitt inlägg om tomhet. Jag hoppas så att du funnit vägar att må bättre idag.


Peter PC Carlsson

P.S.
Nominera Enbart Månadens för februari. 
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas


090204 Enbart Gb av Ammizz

Enbart gästblogg en gästblogg av Ammizz pressenteras nedan. Ett intressant inlägg om vikthysterin. Jag har nyligen funnit hennes blogg och kan rekommendera en titt. Tack Ammizz för ditt inlägg.

------
OK? Nej inte okey!
Jag blir riktigt jävla sur på vikthysterin som helt plötsligt har brutit ut. Jag får kommentarer i bloggen som t.ex. den jag fick idag, "tipsa gärna om dina egna viktknep på min blogg". Va? Vadå viktknep? För vad? Vad är det du vill åstadkomma som du tror skulle få dig mer nöjd med dig själv? Vill du gå upp i vikt, vill du gå ner i vikt? Vad får dig att tro att jag skulle ha några viktknep till dig?

Jag förstår inte vad som har hänt med världen helt plötsligt. Tror folk ärligt att de kommer bli lyckligare om de når sin idealvikt? Det tvivlar jag på. Det finns alltid fel som bara väntar på att hittas, och tjejer ödslar så onödigt mycket tid på att hitta dem. Alla har fel, ingen är perfekt. Det låter jävligt klyschigt, men var nöjd med dig själv istället!

Det förundrar mig också när stora bloggerskor skriver saker som "alla har någon gång tänkt på vad de stoppar i sig på grund av deras utseende" och vissa tar det som en självklarhet att man någon gång stått där över toan med fingrarna i halsen. ALDRIG. ALDRIG ALDRIG ALDRIG. Varför skulle man NÅGONSIN göra så mot sig själv? Nu snackar jag inte fysisk. Vadå, fingrar i halsen? Förlorar lite mat, kroppen blir lite trött och det svider lite i halsen, men psykiskt då? Ingen verkar någonsin tänka på hur allt detta bantande påverkar en psykiskt. Jag har aldrig stoppat fingrarna i halsen. Eller jo, en gång då jag hade magsjuka och ville få ut det så jag skulle må bättre. Men aldrig av viktskäl eller på grund av mitt utseende.

Det är lätt för folk att tro att andra har det så jävla bra. "Ja men vadå, du är ju naturligt smal det är klart att du inte håller på med sånt" och sen babblar de på om att det inte är lätt för de som har andra gener och att jag har det så jävla lätt. Mm, visst. Hela den här grejen har ingenting att göra med hur man ser ut. Du kanske tycker du är för tjock och har ett så jävla jobbigt liv som hela tiden måste tänka på vad du äter och gör. Du tror att de som är smala är så jävla lyckligt lottade. Jag kan lova att ALLA någon gång har ogillat sitt utseende. Det finns dagar då jag tänker att jag är sjukt smal och verkligen vill gå upp i vikt och få mer former. Det finns dagar då jag tycker att jag har jättetjocka lår och borde bli lite smalare. Det finns dagar då jag tycker att jag borde vara precis som jag är, för det är helt perfekt för mig. Så är det nog för alla, så varför tror folk att smala tjejer har det lättare? ALLA är någon gång missnöjda med sig själva, vare sig de är tjocka, smala, långa eller korta.

"Alla har någon gång tänkt på vad de stoppar i sig på grund av sitt utseende". Ja, men där tar det slut för mig. Det övergår mitt förstånd att folk allvarligt GÖR någonting åt det. Det har hänt att jag har suttit och käkat en jävla massa godis och sen tänkt "fyfan vad tjock jag kommer bli". Har jag slutat äta mitt godis på grund av det? Nej. Det har hänt att jag har tänkt "..men om jag äter den här glassen innan jag går ner på stranden kommer min mage svälla lite så jag ser tjockare ut". Och? Har jag skippat glassen? Nej. Det har hänt att jag har ätit mig jättemätt och sedan tänkt "jag måste trycka i mig lite till så att jag får de där formerna". Har jag tryckt i mig maten? Aldrig.
Hur kan man orka ödsla så mycket tid på att göra något åt sitt utseende. Ta all den tiden till att lära dig vara nöjd med dig själv, så kommer du aldrig någonsin mer behöva tänka på annat än det som gör dig lycklig.

Jag förstår att folk tänker på sitt utseende. Jag förstår dock inte hur folk kan offra så mycket för att se "bra" ut. Jag tycker istället att alla borde leva precis som de vill. Om du vill banta, fine. Men lev då med att det är DU SOM SKAPAR IDEALEN. Det är du som får alla de där trettånåriga flickorna att stoppa fingrarna i halsen. För du bantar och har bestämt dig för att du bara duger som smal. Även om du tycker att andra duger även om de inte är smala så spelar det ingen roll för det är lättare för folk att ta åt sig av vad som kan vara fel på deras utseende än vad som är rätt. Fy fan. 

Lev livet. Ät nyttigt när du vill, unna dig när du vill. Träna när du vill, slöa när du vill. Ibland har jag dagar då jag äter jättenyttigt för att ta hand om min kropp och känna mig nyttig, för det mår jag bra av fysiskt och psykiskt. Ibland har jag dagar då jag vill äta jättemycket godis och bara göra det jag känner för, och då mår jag bra av det psykiskt och knappast jättedåligt fysiskt. Ibland har jag perioder då jag tränar mycket och aktiverar mig, för att det känns så bra i hela kroppen och själen. Ibland har jag perioder då jag sitter hemma och tittar på TV och knappt orkar gå till bussen, då gör jag det. För jag mår bra av det. Man ska göra det man mår bra av. Man ska göra det man blir lycklig av. Det har jag bestämt.

Sluta följ alla ideal. De är från början skapade av osäkra människor, människor som följer trender. Människor som letar fel. Människor som ödslar tid. Sluta ödsla tid på ditt utseende. Det är skillnad på att sminka sig 5 min om dagen och att hetsbanta i 5 år. Det är skillnad på att framhäva sina bästa sidor och att förändra sig själv. Förändra inte dig själv. Försök inte vara något du inte egentligen är. BE YOURSELF, BY YOURSELF, STAY AWAY FROM ME. Hehehe. He.
-----

Tack Ammizz för ditt inlägg!

Peter PC Carlsson

P.S.
Nominera Enbart Månadens för februari. 
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

090117 Enbart Gb av Sabina

Enbart gästblogg av Sabina som nu går in i sin slutkamp mot cancern. Det händer inte mig, jag kommer inte att drabbas! Det är kanske så vi tänker, var och en av oss. Men några av oss gör det. Några av oss kommer att drabbas. Alla kommer att dö, frågan är bara när och hur.


Sabina låter mig här publicera ett fantastiskt och samtidigt tungt inlägg om att förbereda sig för döden, att förbereda sina barn för livet efter döden. Vi kan alla bara hoppas att Sabina har långt kvar.


Har du inte läst Sabinas blogg "Sabinas kamp" så gör det, lägg också in bevakning på när hennes bok kommer ut "Livet kan inte vänta!".


Skänkt gärna för att bekämpa cancern/Den jävla idioten!
PC
-------

Sista kampen
Kan inte sova, har läst alla värmande kommentarer om och om igen. Jag vill inte, jag vill verkligen inte lämna mina underbara barn, min Henry, min familj och mina vänner. Känns så konstigt inom mig, jag känner mig tom, ihålig, rädd. Jag trodde nog ett tag att jag var odödlig och att jag ska klara detta. Nu vet jag inte?


Sen undrar man ju om man skulle gjort på annat sätt eller tänkt på nått annat sätt eller tom ätit på nått annat sätt? Förmodligen hade de inte spelat nån roll, men tankarna flyger runt. Igår tänkte jag på allt jag kommer missa, allt som jag inte fått uppleva och mina drömmar. Måste tillåta mig få göra det också, sen kom jag till alla saker som jag har upplevt och uppskattat. Det finns liksom alltid en bra och en dålig sida av allt, så har jag nog alltid tänkt.

Jag vet att livet går vidare utan mig och att barnens pappa kommer på bästa sätt ta hand om dom men de lindrar ju inte min sorg att inte jag få göra det. Hade tagit ut sobril igår, men kunde inte ta. Kroppen säger ifrån men jag vet att vid tillfälle kommer jag att göra det. Jag är inte hysterisk utan lugn och ledsen och det har man ju rätt att vara. Det kanske kommer stunder då jag inte vill känna nått!

Jag hoppas mina flickor kommer förstå hur mycket jag kämpade emot detta och att jag så gärna ville stanna kvar hos dom. Idag kommer exet och Melinda hit och vi ska berätta innan hon hör eller ser nått. Men helt ärligt vad säger man?? Ja du mammas kropp håller på att ge upp, dom dumma prickarna har nu nått huvudet och det är inte bra. Men vi ska ta vara på den här tiden nu! Så fort jag får klartecken reser vi iväg med barnen. Måste bara måste komma härifrån. Få en frizon, där vi kan vara tillsammans. Finns så många jag skulle vilja ha med mig dit. Så vi alla skulle kunna ha roligt, njuta och bara må-bra. Jag mår ju bra idag tom smärtan i nacken är bättre, det ända som blöder är mitt hjärta och det kan ingen laga men det finns ju smärtlindring till det med = resa bort! Jag älskar ju att resa och när vi var i NY så mådde jag så bra. Att bara få sitta nära mina barn på flyget och flyga bort från allt. Visa dom himlen dit mamma kommer flytta och kunna se ner på allt dom gör, följa dom fast uppifrån.

Barnens pappa flyttar ju hit 1 februarie och snacka om grevens tid. Då kommer jag kunna träffa mina barn varje dag men ändå inte behöva dra hela lasset. Jag vill bara köpa allt som dom skulle önska sig men jag vet att det inte är det som räknas men ni vet när barnen får välja precis vad dom vill. Jag vill fylla dom med så många pussar, kramar och fylla deras hjärtan med så mycket kärlek så att de räcker 100 år. Som tur är så är jag nästan klar med allt de praktiska om hur jag vill ha det och ska nu ta tag i barnens minneslådor, album m m .

Vi har varit flitiga och filmat mycket och kort. När vi gjorde boken så togs det en massa fina bilder på oss. Har hört att man kan själv välja ut och tom skriva texter för att sen få ut ett färdigt fotoalbum. Måste bara höra med U! Jag måste liksom tänka på allt nu. Har jag skrivit ner och infomerat exet om allt? Det är ju så mycket kring Julia som jag skött och som sitter i mitt huvudet att komma ihåg. Nu måste jag få ner det på papper, vet att de ordnar sig men ni vet ju hur vi mammor är, tror att vi är oumbärliga.

Henry, ja vad säger man, vi fick en kort intensiv och tung tid MEN vi fick även mycket kärlek, skratt och har hunnit med resor som varit fantastiska. Nu har vi en sista resa att klara av och vi bestämde oss igår för att göra den så bra som möjligt. Hur man gör vet vi inte nu men vi tar dag för dag. Jag vet att du lider och att du mister så mycket i samband med mig. Din familj, barnen som kommit dig så nära och som du älskar och tar hand om som om dom vore dina. Du mister ju inte bara mig, du mister ju dom.

Så klart får du träffa dom men det blir ju inte samma sak som nu. Som du sa igår när du sätter nyckel i dörren och hör Julias röst ropa Henry, Julias röst säga Henry jag älskar dig. Känna hennes små fingrar göra taktil massage i nacken på dig. När jag hör dig hantera Melindas tonårs trots med sånt lugn kan jag inget än beundra dig, när du sitter och förklarar matte för henne med sån teknik så kan jag inget annat än att beundra dig.

Jag känner olika sorg för barnen. Melinda kommer kunna sörja och förstå på ett sätt som självklart är jättejobbigt. Men Julia hon kommer ju undra " var försvann den där mamma? "Henne älskade jag ju och henne ska jag ju åka till på torsdag." Hur ska jag kunna förklara för henne? Har haft henne på ett litet annat sätt pga av hennes handikapp, vi har liksom gjort allt. Hade henne hemma i 4 år och gjorde allt med henne så hon skulle bli starkare och må bättre. Hon är ju så konkret. hon behöver ju se saker för att förstå. Hur ska hon förstå detta??? Vill ju inte att hon ska tro att jag lämnade henne frivilligt.

Hon säger alltid om folk hon inte sett på länge eller om A som hon levde med länge att dom kommer snart och snart knackar dom på dörren. Och trots att de gick mer än ett år innan hon fick återse A så visste hon precis. När den dagen kom och han knackade på dörren så sa hon bara glatt, nu nu kommer A och knackar på dörren. Jag vill inte att hon ska glömma mig, inte heller att hon ska stirra på dörren och undra, när kommer mamma hem! Snart knackar mamma på dörren. Fy detta är omänskligt, jag har drabbats av det mest omänsklig man kan. Liksom veta om vad som vänta skall och må som jag gör idag, jag kan inte förstå, jag vill inte förstå!

Ringde mamma igår och det är jätte jobbigt att höra sina föräldrar gråta och vara ledsna men mamma kan i allafall förstå. Ringde min pappa, han kan ju inte förstå, han sa bara "Säg inte så!" och stört grät, jag försökte trösta honom genom att säga - du vet att jag var farmor och farfars favorit. Svaret blev bara- "ja men de var ju meningen att jag skulle ligga där före dig!" Urch det är svårt! Ringde lillasyster och sa att jag vill att hon ska vara min anhörig och ta hand om allt praktiska när jag går bort men hon får inte bli stressad eller pressad nu pga orsaker men hon sa att hon klarar det. Fick sms från storasyster och vi smsa, för hon visste att jag inte orkade prata just då! Trots att vi är en knasig familj så älskar jag er alla så innerligt mycket!


Tack för alla värmande kommentarer, mail, sms och telefon samtal. Hoppas ni förstår att jag inte orkar prata just nu men att jag läser och tar in allt ni skriver. Och det hjälper mig i min sorg, alla bra saker och tips ni skriver till mig! Tack för att ni finns!

Sabina
------

Just nu kan jag inte annat än gråta och hoppas för dig och dina barns skull Sabina.

Varmaste varma kramar till dig. Du är också nominerad till månadens blogg! Omröstningen börjar här i morgon.

Peter PC Carlsson



För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas!
Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?
bloggkoll


090113 Enbart Gb Adam nr 6

Enbart Gästblogg av Adam


Enbart Adam skriver här sitt sjätte inlägg, tidsmässigt i hans liv är ordningen på inläggen Adam nr 1Adam nr 3,  Adam nr 4 , Adam nr 5, Adam nr 2, Adam nr 6 och Adam nr 7. Han har valt att vilja vara anonym men jag vet att han läser era kommentarer.


-----

Nyårsnatten

Länge hade jag sett fram emot denna kväll, inte en droppe hade druckits av något starkare än jos på nästan en månad. Det hade tagit mig lång tid innan jag vågade ringa min son. När jag väl gjorde det blev samtalet lite märkligt. Det var inte sonen som svarade utan hans fru som först inte kände igen mig. När hon väl gjorde det ville hon inte prata. Jag sa att jag förstod henne men att hon kanske kunde lyssna. Så jag berättade att jag varit nykter i flera veckor och att jag gärna ville prata med min son. Hon sa att det var bra med min nykterhet och lämnade över till sonen som stått bredvid och hört samtalet.


När jag först hörde hans röst kände jag knappt igen den, han lätt så mycket mognare, större och mera vuxen än sist vi pratades vid. Vi började båda lite trevande och jag bad om ursäkt både för senast och för att jag inte hört av mig, att jag inte hållit mina löften. Jag bad om ursäkt för näst intill allt, för att jag fanns, för att jag var hans far. Vad skulle han säga, vad skulle han göra? Han sa att allt var ok och att det var skönt att åter höra min röst, att jag mådde bra och var nykter.


Jag kunde inte berätta att jag inte alls mådde bra, så jag bara jakade och tackade för hans ord. Vi pratade om nyårsafton och att jag skulle komma dit. Visst kändes det läskigt och lite skrämmande men jag ville verklige träffa min son och för första gången mitt barnbarn. Så vi bestämde att han skulle möte mig vid stationen den 30:e.


Efter samtalet började jag genast att packa. Först letade jag upp en gammal väska och sedan la jag i mina nyaste kalsonger och strumpor. Alla byxor var slitna och trasiga och mina skjortor såg allt för slitna ut. Jag gick till Dressman och lyckades finna ett par byxor och två skjortor för sex hundra. Stolt gick jag hem och packade ner min garderob.


Några dagar senare satte jag mig på tåget och min resa startade. Med mig hade jag presenter, till min svärdotter, son och till mitt barnbarn. Jag var tvungen att gå till pantbanken för att få råd. Men det spelade ingen roll, jag kollar ändå så sällan på TV och vigselringen borde jag sedan länge gjort mig av med. Nöjd satta jag mig ner, plockade fram biljetten och efter en stund även en flaska Whiskey. Resan skulle ta några timmar så jag tänkte att jag kunde ta en sup, eller två. Visst hade jag varit nykter i närmare en månad nu men min nervositet gjorde sig påmind. Ett par supar skulle lugna mina nerver.


En timme senare var jag hur lugn som helst, hade inte menat att dricka upp flaskan, men så blev det. Ute var det mörkt och tåget vaggade fram. Jag slumrade till och vaknade igen. Gick till kaffevagnen och köpte en kopp och två whiskey. Vaknade till lite grand och njöt av whiskyn som var bra mycket billigare än på krogen.


Så satt jag där med ett plastglas i handen och tittade ut genom fönstret, undrade hur mitt barnbarn såg ut. Hur min son såg ut? Tänk vad tiden går, hur lätt det är att bara låta allt flyta, hur lätt det är att tiden bara försvinner. Mitt barnbarn hade jag enbart sett på bild när han var nyfödd. Nu var han tre år. Plötsligt föll en tår, jag torkade snabbt bort den. Tåget gungade vidare och jag gick åter till restaurangvagnen. Två nya whiskey och en pilsner ställde jag framför mig.


Jag drack och kände mig trött. När jag somnade drömde jag om mitt barnbarn jag aldrig träffat, min son jag inte sett på många år. De lekte tillsammans, lekte på ett sätt jag aldrig gjort med min son. Jag stod bredvid och såg på.


När jag vaknade och tittade ut så stod tåget stilla. Utanför stod min grabb och bankade på rutan. På hans högerarm satt mitt barnbarn och vinkade. Jag kunde höra honom ropa farfar, farfar! Jag kollade ner såg att glaset fortfarande hade lite whiskey kvar så jag tömde det och reste mig upp. Jag var inte vaken än, men gick så snabbt jag kunde mot utgången, glömde min jacka och gick tillbaks. Hörde en visselpipa och hur tågdörrarna stängdes. Såg min son springa iväg och börja banka på dörren. Jag rusade dit och försökte öppna från insidan. Det gick inte. Tåget stod fortfarande still och min son ropade mitt namn, jag hans. Jag tryckte på alla knappar jag kunde men det var för sent. Tåget rullade vidare och mitt liv stod kvar på stationen.


Jag kunde höra ropen från det barn jag aldrig mött, farfar, farfar... så rullade tåget vidare. Mina händer och mitt ansikte var tryckt mot dörrens fönster. Jag såg hur de gled iväg. Sorgen vällde upp likt en lavin och jag slängde mig på nödbromsen. Tåget tvärbromsade och jag kunde strax gå ut. Var krona det kostade var värt det. Var krona!

/Adam

--------------

Varmt tack Adam för ännu en gripande beskrivning ur ditt liv. Det finns mycket jag vill säga men inte här och inte nu. Kram /PC


Peter PC Carlsson

Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?
bloggkoll 


090111 Enbart Gb av Häxmamman nr 1

Enbart ett tungt gästbloggsinlägg från Häxmamman följer här. När jag fick texten blev jag så upprörd att jag skrev ett eget inlägg tidigare idag. Har ni inte tagit del av Häxmamman tidigare så har ni möjligheten nu.

-----
Bilden av kärlek

Ett ämne som är för mig väldigt känsligt, jag har sedan barnsben lärt mig själv att all dessa känslor ingår i Kärlek, ömhet, medmänsklighet, hat, avsky, avund och allt vad man nu kan vara. Jag har nu förstått att kärlek är kärlek och hat är hat osv...

Men för mig har en beröring av min kropp eller ett fint ord alltid varit något fult, en baktanke. Jag har hatat mig själv för att jag är den jag är, för att jag inte tycker om mig, jag kan ingenting. Jo det är sant, min mamma har alltid talat om det för mig, jag ser konstig ut (kunde aldrig gråta för mamma tyckte jag såg så stirrig ut). Jag kunde inte spela musik (För jag hade så konstig musiksmak). Jag kunde inte någonting som inte min mamma kunde gjort bättre...

Jag fick utstå övergrepp av min mammas bröder fram till att jag var 21 år. Jag fick barn, jag gifte mig och de förgrep sig på mig ändå och de tog ifrån mig tron på att jag kunde beskydda mina barn från dom.

Jag förstår idag att jag föddes för att hatas, jag kom till världen för att rädda min mamma från det liv hon inte kunde välja. Min mamma tvingade mig bada naken, fast jag var tonåring, bland män, min mamma slog mig, min pappa drack alkohol, jag blev mobbad och slagen i skolan.

Jag drack alkohol från 12 års ålder, jag förlorade min oskuld vid 4 års ålder och började idka sex även med andra killar utom för min mammas bröder från att jag var 12 är. Jag har provat att sniffa, jag umgicks med värstingar. Jag upplevde inte riktig kärlek förrän jag fick mina barn och från en vuxen det året jag träffade min nuvarande sambo.

Man kan säkert tro att jag är hatfull, men om jag tänker efter så har jag nog inte ens lärt mig det heller. Jag är nog bara sorgsen, djupt inne i min själ sitter den och gnager men jag kan inte känna hat, jag tar avstånd för att överleva. Jag kämpar idag för att överleva, överleva dag för dag, jag har tron på att det kommer en tid där det går vecka, månad, år som jag har överlevt.

Men jag ger inte upp, jo kanske, jag vet inte om man kan säga att man ger upp om man väljer att bestiga det blå, jag tror att jag bara skapar ro för mina nära och kära. Just i denna tanke funderar jag över om jag vet vad kärlek är för jag förstår att min familj blir jätteledsen om jag inte finns mer, men min tanke är att det är övergående. Det är egoistiskt tänkt och det finns ingen kärlek i den tanken tror ni kanske, men det är just det, jag gör det av kärlek.

Jag skulle kunna barskrapa mig, jag skulle kunna ge mitt liv till människor jag tycker om, nu är det en fråga som bär, är det kärlek att tycka om eller är det bara tycka om. Människor jag tycker om skulle jag vilja säga att jag älskar, men hur många kan lära sig att ta emot det ordet utan att rygga tillbaka. Jag älskar säger man till föräldrar, barn och sin partner men när använder man det till en vän? 

Jag har haft en hård uppväxt, jag har haft hårda 40 år och jag har bestämt mig att ta upp kampen för jag vill inte fortsätta leva det liv jag lever i. Jag vill leva ett lyckligt och harmoniskt liv med min familj, men vägen är lång och kampen är hård, men jag har gjort mitt val...

Jag ÄLSKAR, jag visar ömhet, medmänsklighet, har alltid gjort det och det har varit min överlevnadsstrategi och det kommer jag alltid att ha kvar. Som jag behandlar andra så blir jag behandlad själv heter det. Men tyvärr så är det få som tänker så och därför ser det ut som det gör runt omkring oss.

Det finns sådana som jag dum-snäll...

Sparka på mig så får du en Viol
Kliv på mig så får du en Ros
Spotta på mig så får du en Nejlika
Skrik åt mig så får du Solros
Förnedra mig så får du en Kram
Slå mig så säger jag att jag Älskar dig
Sådan är JAG!!!

Jag vill vara snäll, jag vill bli omtyckt av alla, jag vill älska alla. Men till vilket pris, hur långt får kärleken gå, vad är äkta kärlek och oäkta? Men jag har valt min väg och det är att lära mig älska mig själv och förstå att jag duger som jag är, jag har samma värde som de som älskar mig...

Häxmamman
Gb nr 1
, Gb nr 2,
------

Tack för ditt inlägg. Jag önskar dig allt gott!

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?
bloggkoll 


090110 Enbart Gb av Pandarin

Enbart gästblogg, den första för i år och den skrivs av bloggen Pandarin. Inlägget är gripande och det är glädjande att Pandarin nu är här i Sverige. Läs gärna hennes blogg.

------
Krig.
Något man hör på nyheterna. Avlägset. Långt borta.
Jag är säker. Här i Sverige är jag säker. Jag och min familj.
Mina minnen kommer tillbaka. Ryser i hela kroppen.

Bosnien 1992.
Sex år gammal. Jag hör sirenen. Mormor ber. Det är dags. Blir buren in i ett skyddsrum av min mor. Skyddsrummet som byggdes i fall att något händer. Inte skulle kriget komma till oss. Nu är det här. Nu måste vi gömma oss.
Det är Mörkt. Kallt. Jag är hungrig. Jag ber. Att min familj ska klara sig. Att nästa granat faller på ett fält. Där ingen blir skakad. Morbror kör ambulans. Snälla Gud låt han klara sig. Mamma gråter, mormor gråter.

Nyheten går fram snabbt. En granat föll utanför sjukhuset. Morbror var i ambulansen. Klarade han sig? Vad har hänt? Jag vill veta. Skyddsrummet är litet. Det är kvavt. Mörkt. Endast ett stearin ljus. Jag vill blåsa ut det. Så att vi blir osynliga. Jag sover. Jag drömmer. I drömmarna faller granaterna på oss. Väntan. När slutar detta?

Dagarna går. Ovetande. Morbror, min idol var är du? En dag kommer en lastbil. Det är tyst utanför. Inga granater. Skjutandet har upphört. Är det över nu? Vi får komma ut. Dagsljus. Jag ser morbror. Jag springer. Vi kramas. Vi gråter. Han har bandage runt huvudet. Granatsplitter. Men han lever. Vi kan inte stanna i skyddsrummet. Det är för riskabelt. Upp i bergen. I skogen. Nytt skyddsrum. Granater faller som fyrverkerier vid tolvslaget. Aldrig upphör det. Konstant rädsla. Förstår inte. Bäst att inte prata. Att inte fråga något. Blunda och bli osynlig.


Folk pratar tyst. Rädsla. Sorg. Mödrar saknar söner och män. Vem saknas? Vem gömmer sig? Omringade. Tvingade att lämna staden. Står i en kö. En stor lastbil står parkerad. Skadade. Utan armar, utan ben. Döda. Morbror håller om mig. Soldater överallt. Rädd, jag är rädd. Livrädd. Vill bara att det ska ta slut. Skjutandet. Granaterna. Explosionerna.

Sitter på ett tåg. Ett tåg för djurtransport. Mörkt. Kvavt. Trångt. Hungrig. Törstig. Utmattad. Vart är vi på väg? Koncentrationsläger.

Vi är i Zagreb, Kroatien. Inga granater. Men vad händer nu? Lång resa till Sverige. Ni kommer att bli avvisade. Ni kommer att skickas tillbaka. Sverige tar inte emot flyktingar. Mamma chansar. Ystad. Jag ser moster. Jag ropar. Hon känner inte igen mig. 7 år gammal. Utmattad. Rädd. Rädd för att moster ska försvinna. Rädd för att hon åker utan oss. Till slut känner hon igen mig. Tårarna rinner. Glädje.


Göteborg. Nytt land. Nytt språk. Skola. Nya vänner. Vi är säkra. Var är mormor? Var är morfar? Var är morbror? Vad har hänt? Kommer vi att stanna? Eller skickas vi tillbaka? Snälla Sverige, låt mig och min familj få stanna. 1993 Mormor och morfar kommer till Sverige. 1995 Kriget är över. Vem lever? Vart är alla? Morbror. Var är morbror? Röda korset. Brev. Morbror lever. Glädje. Morbror kommer till Sverige. Undernärd. Slagen. Chock tillstånd. Koncentrationsläger. Våldtäkter. Tortyr. Mord. Unga pojkar och flickor, kvinnor och män.   


Vi är säkra. Men jag känner mig förföljd. Förföljd av mardrömmarna. Vaknar kallsvettig. En granat föll på vårt hus. En mardröm. Somna om. Ovissheten är värst. Förtränga. Glömma. Prata inte om det. Sakta radera.

Zlata
-----

Ett varmt tack för ditt inlägg. Jag hoppas att du och din familj finner er väl tillrätta och är välkomnade i Sverige.

Peter PC Carlsson



För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas
Skänk till Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?
bloggkoll 


081230 Enbart GB av MMM

Enbart Gästblogg av MMM följer nedan. MMM skriver om att vara annorlunda är normalt och att vi ska acceptera det. Jag kan inte annat än att hålla med. Besök också MMM:s blogg.

----------

En läskig människa

Jag vet inte varför det är så skrämmande med människor som faller under kategorier som "speciella", "annorlunda", eller med ett elakt ord "bokstavsbarn". Kanske är det när man kan SE att någonting är lite udda som man tror att man måste bete sig på ett speciellt sätt. Kanske blir man extra rädd när man inser att mänskan inte ens har en diagnos på eländet. Det är ju det "normala". Det psykvården vet om antas vara "under kontroll".


Nu är det så att somliga av oss inte har någon lust att gå till psykvården. Vi som tycker att vi inte alls är någon samhällsrisk. Vi som tycker att vi också är normala. Döm mig nu inte på förhand, Jag kommer inte att kasta en massa självdiagnoser på er. Däremot ska jag berätta min historia och varför jag tycker att jag även i framtiden ska slippa en sån där kategori.


Det finns som videobevis. Att jag viftade med händerna redan som liten. Händer och armar. Gnisslade tänder. Viftade med saker framför ögonen. Tics är ett annat ord för sådant där. Ofrivilliga rörelser. Inte på något vis tvångsmässiga. Men jag kunde inte tänka utan dem. Så fort jag tänkte en tanke rörde jag på mig. Och så var jag aktiv! Alltid i rörelse, och jag minns en kunskapstörst. Det var en kreativ tid, och en lycklig tid. Men som det brukar vara blev skoltiden sedan ett helvete.


Jag blev aldrig som en av de andra tjejerna, utan försvarade mig när killarna retades. Jag hade stora svårigheter att identifiera mig med ett speciellt kön, vilket gjorde att jag betedde mig som jag ville. Ibland var jag en typisk tjej, ibland en typisk kille. De försökte få mig att sluta försvara mig genom att slåss, men hade jag något val? De berättigade killarnas slag mot tjejerna med orden "kärlek börjar alltid med bråk". Inte undra på att somliga killar inte växer ur ett våldskärleksbeteende. Inte undra på att tjejerna glömmer bort hur man gör för att försvara sig.


Jag blev därför mycket ensam efter bara något år, och levde bokstavligen i min egen värld i tre år. Jag lekte genom att göra upp listor i mitt eget huvud. På en månad lärde jag mig t ex namnen och utseendet på 250 hundraser. Jag hade ett system för varje sak i världen, och gick noga igenom dem. Än idag "leker" jag på det sättet. Genom att göra listor. Det ska tydligen vara typiskt för en lång rad psykiska tillstånd. Men det bryr jag mig inte om. Det finns gott om liknande exempel, men jag tänker inte dra dem alla. Hundrasexemplet är trots allt det mest klockrena.


När jag kom upp i tonåren kom man på att det var onormalt att vifta på händerna, och eftersom jag inte hade vuxit ifrån det fick jag helt enkelt kanalisera rörelserna på annat sätt. Idag är mina armar ohyggligt stela, och mina händer är ständigt kalla. Jag kommer inte att sluta spänna mina muskler helt förrän jag dör, och allt pga att det är onormalt att röra på sig.

Min finmotorik har aldrig varit särskilt bra, och nu märks de ofrivilliga rörelserna av i plockepinn, eller sporadiskt när jag kör bil. Men jag har kontroll. Det krävs bara lite mera av mig. Folk har ibland svårt att förstå det. Hade jag kunnat vifta med en diagnos hade de inte brytt sig om att förstå, tror jag, men nu gör de det. Bryr sig. De tror att det är ett tvångsbeteende. Fascinerande. Men det är mer som nervryckningar innan man somnar. Bara det att jag är vaken.


På gymnasiet genomled jag tre förhållanden som gick ut på samma sak, Att bota mig. Jag förstår mig inte på alla dessa kvinnor därute som är intresserade av att bota mig, vårda mig, ta hand om mig (Uppenbarligen är det ju de som dras till mig. Eller värre, det är kanske jag som dras till dem!). Då fick jag verkligen på allvar höra att jag har bokstäver, tourettes, borde diagnosticera mig, yadayada. Goddag Yxskaft sa jag, en diagnos förändrar inte den man är! En lärare i samhällskunskap (Tillika utbildad psykolog) "skojade" med mig och sa att jag var schizofren, led av tunnelseende och att jag var deprimerad. Hon var en riktigt dålig vibb. Ibland tror jag att man kan bli psykisk störd pga att det existerar diagnoser.


Efter gymnasiet började jag acceptera mina tics och har till min omgivnings förvåning (Förskräckelse) börjat strunta i att spänna mina händer hela tiden. Armen flyger iväg. Fingrarna rycker till. Eller dylligt. So what? Jag slipper ha dålig blodcirkulation i händerna! Jag slipper ha ont om kvällarna för att jag ständigt är så spänd!


Tror att jag börjar nå fram till en poäng i detta alldeles för långa inlägg... Var inte rädda för det som är annorlunda, för de som är annorlunda, för "bokstavsbarn" osv. Försök inte bota där det inte behövs. Vi är alla olika! Tala istället om för barnen att det är normalt att vara annorlunda (Och MENA det. Budskapet finns redan, men tyvärr brukar det sluta med "och nu när ni hört denna normaliserande saga ska ni börja leka med era rosa respektive blå leksaker, varsågoda alla barn, sätt igång!"). Mena det. OK? Gör er besväret. Det finns så mycket fantastiska människor därute som inte får en chans för att de inte vågar bryta sig ut.


Jag tror att jag kan lyckas lika bra i livet MED mina nervryckningar, precis som Du kommer att klara dig med vad det nu är för underligheter som du har för dig. Låt inte några normaliseringar stoppa dig.


Tror inte det finns någon i hela världen som är helt normal. Det ordet borde förresten makuleras.

//MMM

----------

Tack MMM för din Gästblogg, du liksom alla andra är välkomna att återkomma med nya gästbloggsinlägg.


Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas


081217 Enbart GB av Adam nr 5.

Enbart Gästblogg av Adam

Enbart Adam skriver här sitt femte inlägg, tidsmässigt i hans liv är ordningen på inläggen Adam nr 1Adam nr 3,  Adam nr 4 , Adam nr 5, Adam nr 2Adam nr 6,  och Adam nr 7. . Han har valt att vilja vara anonym men jag vet att han läser era kommentarer.


---------------

Telefon

Det är inte ofta det ringer, inte ofta någon hör av sig till min mobil. Än mer sällan som jag själv lyfter luren och slår en signal. Det har förstås sina fördelar, jag har alltid fulladat batteri och mycket låga telefonkostnader. I telefonboken ligger många namn, men få jag ringt de senaste åren. Några är döda, andra har ingen abonnent. Mitt nummer har en abonnent, en abonnent som ingen ringer.

En vanlig kväll sitter jag med fötterna på bordet och bläddrar mellan kanalerna, i bakgrunden hörs grannarna och lite slammer i dörrar. Ute hör jag bilar och ljud från Pizzerian inunder. På sommaren kan jag höra "En Capricosa, en Peskatore". Deras Capricosa är god men Peskatoren har en unken smak av gammal tonfisk. Ölen är billig, alltid något. Men nu är det höst och jag hör inte den ropande rösten från Hamill. Istället dominerar ljudet av bilar och av grannar. Särskilt på helgerna när det är bråk.

Det vore inte kul att ha fingrarna emellan så som de slår i dörrarna. Nästan alltid slutar det lika dant, slamrande dörrar, höga röster och svordomar som hänger kvar i rummet. Sen blir det tyst, helt tyst, enbart deras TV som hörs fram tills jag hör deras allt högre ljud från sängkammaren. Grova sexuella ord och en dunkande säng mot väggen. Ibland har jag tänkt ge dem en ny säng, en som är mer stabil. Sen blir det tyst igen, tills nästa kväll eller helg.


Sällan ser jag på TV:n, den står på, som ett sällskap. Det känns bra. Mina tankar löper runt och ältar saker jag ej kan ändra. Ibland sitter jag och ler och mins min familj. Hur det fanns en tid då jag var där hur vi lekte och hur jag fick en godnattpuss på kinden innan han gick och la sig. Jag mins oss sitta på huk och leka med hans tågbana av märket Merklin. Den var riktigt fin.

Det var ett stort landskap jag byggt. Banan var lång närmare tjugo meter som slingrade sig fram och tillbaks upp och ner igenom det bergiga landskapet lika stort som hans säng. En smart konstruktion som fanns under sängen. Sängen hade jag fäst i väggen så att den gick att fälla upp och simsalabim var tågbanan där. Ibland kunde vi sitta i timmar och bara köra, stanna och lasta tåget, köra igen, släcka ljuset och se hur tåget lyste upp rälsen framför sig.


Det var vid ett sådant tillfälle, när jag satt och drömde mig tillbaks, som telefonen ringde. Först hörde jag inte den, tänkte in den i mina minnen men fick det ej att stämma. Med förvåning lyfte jag luren och svarade, "Hallå". Någon hade uppenbarligen funnit mitt nummer. Tyst satt jag med TV:n på och lyssnade, fick då och då fram ett och annat ord som, "ja, javisst, jag förstår". Men jag förstod inte. Marken under mig började gunga och snurra. Inte ens när jag slöt mina ögon slutade det att snurra. "ja, javisst, jag förstår!" svarade jag igen och la på.


Så satt jag en stund, tittade på TV:n utan att se. Kanske gick en timme men inte mer, sängen hos grannen hade ännu inte börjat att dunka så det var inte sent. Så jag reste mig upp, tog min jacka och gick utan att låsa dörren. Två trappor ner och så stod jag framför Pizzerian, gick och satte mig längst in. Hamill kom fram och jag bara nickade till hans oställda fråga. Snart kom en dagens special, ja de har döpt den så efter mig. En sexa Skåne och en stor stark.

Innan jag ens smakat kände jag hur tårarna rann. Jag lyfte med försiktig hand ölen och skålade mot den tomma platsen framför mig. Aldrig mer, aldrig någonsin skulle han sitta där, skulle jag se hans fåriga ansikte. Borta, han hade lämnat jorden. Det var länge sedan vi sågs, länge sedan vi pratades vid. Mins faktiskt inte när, troligen då han fyllde 83, men mins ej. Nu var han borta. Mannen som var min far, mannen jag beundrade och skämdes inför. Hans blick skar igenom mig, genom hans grå starr och genom min fylla. Den blicken sitter fast, den undrade när jag skulle ta tag i mitt liv. Inte ett ord sa han, inte med en min i övrigt röjde han sina tankar. Men blicken visade hur besviken han var och hur trött han var. På mig.


Än en gång lyfte jag bägaren till en skål, fann den tom och bytte snabbt till sexan. Ett par nya omgångar kom, allt utan ett ord från Hamill, från mig. Tyst satt jag där och skålade med min far som inte fanns. Min far som lämnat mig här. Jag var ju inte klar. Fattade han inte det? Han kunde ju inte dö nu, kunde ju inte bara lämna mig här. Jag var ju inte klar. Jag ville ju kunna visa att jag dög, att jag kunde bättra mig, att jag visst var att räkna med. Nu var det för sent. Skål och ännu en jakande nick. Ny öl och ny sexa. Tårarna fortsatte att rinna. Jag var arg för att han dött ifrån mig, för att han lämnat mig här. Jag ville be om förlåtelse, jag ville ha hans kärlek igen, hans milda tröstande ord. Fan. Så slank ännu en Skåne ner.


Hur kunde det gått över fyra år? Hur kunde jag låtit det gå så långt att jag inte gjort upp, gjort klart och sagt hur mycket jag saknade hans kontakt, hans ord och hans kärlek. Hur jag behövde honom, hur jag var rädd att bli lämnad ensam kvar. Jag vet att han och min son höll av varandra, vet att de träffades och jag blev inte förvånad att den förlorade sonen satt vid hans dödsbädd de sista dagarna. Jag slöt ögonen och kunde se hur ljuset av stearin var tänt och hur min förlorade son höll min fars skrynkliga lilla hand i sin. Jag föreställde mig hur min fars sista ord med en ansträngning viskades fram. "Bli vän med din pappa, bli vän med Adam!" Jag önskar så att han skulle viskat dessa ord att jag fanns i hans tankar innan han flög iväg. Något jag aldrig får veta.


Begravningsbyrån som ringde berättade att akten redan ägt rum. Min far var död och krimerad. De fick inte tag i mig innan och de saknade adress. Urnan fanns att hämta men den skulle jag aldrig hämta, den fick stå. Nu när han inte var här, när jag inte tog del av hans liv tänker jag inte ta del av hans död.

Så blev tankarna stilla och jag drack ur, betalade och reste mig för att gå. Allt utan ett ord, bara en nick till adjö och Hamills hand på min axel. Jag vände mig om skakade lätt på huvudet och gick.


/Adam

--------------
Varmt tack Adam för ännu en gripande beskrivning ur ditt liv. Det finns mycket jag vill säga men inte här och inte nu. Kram /PC


Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 


081204 Enbart GB av Adam nr 4

Enbart Adam skriver här sitt fjärde inlägg, tidsmässigt i hans liv är ordningen på inläggen Adam nr 1Adam nr 3,  Adam nr 4 , Adam nr 5, Adam nr 2. Adam nr 6,  och Adam nr 7.. Han har valt att vilja vara anonym men jag vet att han läser era kommentarer.

---------------


Blöt byxa

Morgonen minns jag klart. När jag gick till jobbet var det fortfarande mörkt ute och vinden piskade droppar och stänk i mitt ansikte. Väl framme drog jag redan i hissen av mig den våta mössan. Skorna gjorde snabbt en pöl av snöslasken på golvet. Jag minns också hur jag kände mig glad och lite stolt. Två dagar utan sprit, utan öl eller vin. Jag funderade på att ta kontakt med min son. Kanske skulle jag lyfta luren och höra hans röst igen. Det var länge sedan, minns inte hur länge sedan det var. Månader, troligen mer.


Förmiddagens kaffepaus var hjärtlig, prat och glädje. Jag vågade sitta kvar, delade en stund med de andra. Någon gav en gliring om att jag såg ovanligt pigg ut, att jag hade en ren skjorta. Jag svarade inte men jag tar alltid på mig en ren skjorta var morgon. Visst börjar de flesta bli gamla och en del för små men alltid rena. Mina pengar har gått till annat de senaste åren.


Tillbaks i arbetsrummet försökte jag hålla tankarna borta, kände mig skamsen. Jag visste att jag alltid skött mitt jobb. Men också att många ogillat att jag håller mig för mig själv. Orkar helt enkelt inte med deras kommentarer.


Länge låg handen på luren medan jag funderade på vad jag skulle säga min son. Reste mig, gick på toaletten, satte mig igen. Ångesten började rulla, tankarna bubblade och modet svek. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag förklara, kunde jag ens göra det? Suget växte med varje tanke, gud vad jag behövde en drink. Bara en, sen skulle jag våga, sen skulle det kännas bättre. Vet inte hur länge jag satt där och tvekade, hur länge jag förhandlade med mig själv innan jag förlorade.


Tio minuter senare var jag på väg tillbaks igen. Hade en helflaska vodka med mig. Jag minns hur jag fortfarande tvekade även om jag visste att kampen redan var förlorad. Tänkte åter på den förlorade sonen, hur jag saknade honom hur mitt svek gjorde sig påmint. Skuldkänslorna växte och rann nerför mina kinder. Tyst lät jag tårarna fåra mitt rödsvulna ansikte.


På toaletten knäckte jag korken och kände hur den första klunken brände, den andra värmde, den tredje spred ett lugn. Snart satt jag åter med handen på luren och ångesten trängde genom lugnet. Inte ens när halva flaskan var tom vågade jag slå den sista siffran. Misslyckandet slog ner mig i stolen och jag grät. Tröstade mig med ytterligare ett par klunkar.


Jag borde inte svarat på mail, borde inte svarat i telefon, borde gått hem, men jag var kvar och innan arbetsdagen var slut var flaskan tom. Humöret var bra mycket bättre, det minns jag, men inte så mycket mer. Gick vid strax efter tre. Någon flyttade möbler så hissen var upptagen. Någonstans i trappan snubblade jag på rockskärpet, föll och slog huvudet i räcket. Konstigt nog minns jag ingen smärta. Men när jag kom ner kände jag hur det rann från ögonbrynet. Helvete jag som var så sugen på en öl. Gick upp igen och in på toaletten för att tvätta av mig. Vet att jag möte någon arbetskamrat men minns det inte. Så lite kallt vatten och ett plåster senare var jag åter på väg.


Ute fortsatte vinden att piska och jag kände hur det fick mig att nyktra till. Fan vad törstig jag var. Några kvarter bort fanns en billig krog även om en öl just då var värd hur mycket som helst. Innan jag ens tog av mig rocken hade jag dragit i mig den första, beställde en ny, tog av mig och gick för att tömma blåsan. Träffade en bekant och vi snackade en stund. Glömde att pinka och gick tillbaks. Tror att jag drack fem eller sex öl innan jag blev ombedd att gå. Så jag måste ha gått. Vet bara att när jag reste mig snurrade hela världen runt och jag föll, slog i samma ögonbryn igen.


När jag vaknade halvlåg jag mot ett träd. Blodet hade torkat och det var svårt att öppna vänster öga. Mina byxor var blöta jävla regn, jävla öl. Mobiltelefonen hade spruckit men klockan visade närmare tre på natten. Satt så en stund innan jag fattade var jag var. Framför mig fanns Allhelgonakyrkan. Hur kom den dit?

/Adam
-------------
Tack Adam för ännu en beskrivande och tung berättelse ur ditt liv. Det gör oss ont att läsa och jag sänder mina tankar till dig.


Peter PC Carlsson

Hoppas att du antagit utmaningen Länk till Lucia, om inte gör det nu!

Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. 


081125 Enbart Gästblogg av Eva

Enbart tog kontakt med Eva för ett tag sedan, bad henne att skriva ett gästbloggsinlägg om en upplevelse. Eva har en egen blogg men vill vara anonym varför jag inte länkar vidare till henne.

---------------
Jagad Invandrare?
Det var en vanlig helg och jag och mina vänner skulle gå på en fest, vi såg fram emot att få träffa våra kompisar och ha en trevlig kväll. Festen började bra och det va trevlig stämning, men plötsligt kom ett gäng med killar som inte hörde till festen. Vi tyckte det va lite konstigt att det kom så mycket äldre killar till denna fest, för vi var ju bara tonåringar hela högen.


Jag och mina tjejkompisar satt i en soffa och fnittrade som tjejer gör i den åldern, och det kommer fram en av dessa killar och ställer sig på håll och studerar oss, men med ett väldigt konstigt uttryck i ögonen. Vi vart tysta och sa inte ett ord. Han vänder sig om och går in i rummet intill.


En timme senare så tyckte vi att det va dags att gå hemåt och som tjejer så ska man ju hålla ihop på vägen hem, vilket vi gjorde så klart. När vi kommit till tunnelbanan så sa en av mina kompisar att hon ville gå på en annan fest men vi andra avböjde, så vi sa hej då till henne och började gå hemåt. Vi kände efter en stund att vi var iakttagna och vänder oss om med jämna mellanrum för att kolla så att ingen förföljde oss. Det var ingen där vad vi kunde se.


Jag sa hej då till dom när jag inte var långt hemifrån och vi skiljdes åt. När jag gått en liten stund så såg jag ett par killar som stod vid trottoarkanten och dom var lite högljudda tyckte jag och lite skrämmande för dom hade rakade huven och bombarjackor på sig vilket i sig inte var ovanligt på 90 talet. Jag bestämde mig för att inte passera dessa killar utan hittade en genväg som visserligen skulle bli längre men tänkte att det kanske skulle vara säkrare.


När jag vänder mig om igen efter en stund så var dom borta och jag kände mig trygg igen. Helt plötsligt så hör jag hur några skriker nåt om Sverige bakom mig och jag raskar på stegen för jag förstod att det var killarna som jag sett en stund tidigare. Men jag går inte fort nog för en av killarna springer ifatt mig och jag känner genast igen honom från festen. Mitt hjärta höll på att flyga ur bröstkorgen på mig, jag vart livrädd för han såg inte trevlig ut alls.


Han frågar mig ifall jag är invandrare och jag svarar nej det är jag inte, varpå han säger att det syns att jag är det. Nej jag är inte det! Han vänder sig om och går sakta tillbaks till sina vänner och jag börjar springa. Det tog inte många sekunder innan hela gruppen börjar springa efter mig och jag var helt övertygad om att om dom får tag i mig så dör jag. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen det var inte långt hem men jag var för rädd för att kunna se vart jag var. Hela tiden hade jag dom i bakhasarna skrikande om att Sverige ska hållas rent!!!


DÅ förstod jag att jag hade fått nynazister efter mig och jag förstod va dom ville göra med mig och försökte hitta nåt ställe att gömma mig på. Jag sprang emot skogen som jag såg en liten bit framför mig och kastade mig i ett dike i hopp om att dom inte skulle se mig. Dom sprang förbi en liten bit för att stanna upp och stod och skrek att dom skulle nog hitta mig, att sådana som jag inte var välkomna i deras land.


Efter en timme så hade dom gett upp, men jag låg kvar och hjärtat bankade och jag mådde illa. I mitt stilla sinne tänkte jag på vad som hade fått dessa galningar att göra på detta viset. Det jag kom fram till var att jag är mörkhårig och hade blivit solbränd i hyn och hade mörka ögon. Gjorde detta mig till invandrare??? Jag förstod ingenting tillslut.


Jag rekade så att dom inte var kvar och la benen på ryggen och sprang hem. Den dagen då föddes något inom mig, en rädsla som jag inte trodde var möjlig.

Eva


------------
Tack Eva för din gästblogg, för att du delar denna historia. Kram PC!

Peter PC Carlsson


Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. Skänk en gåva till Barncancerfonden. Eller koilla på Enbart Gåvor! Läs gärna inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar. Mina länkade läsare.
(Vill DU gästblogga så hör av dig genom att skriva en kommentar om att du vill.)


081105 Enbart GB av Adam nr 3

Adam är en man som kommit lite på glid, vi har känt varandra sedan början av detta århundrade. Här kommer ytterligare ett inlägg av Adam, denna gång från när hans väg ned började.

Enbart Adam skriver här sitt tredje inlägg, tidsmässigt i hans liv är ordningen på inläggen Adam nr 1Adam nr 3,  Adam nr 4 , Adam nr 5, Adam nr 2. Adam nr 6,  och Adam nr 7. Han har valt att vilja vara anonym men jag vet att han läser era kommentarer.
----------

Röd spya

Det var en befrielse första gången. Jag mins änn hur jag först länge gick och kände hur jag blev allt surare i magen. Först försökte jag bota med vatten, det blev bara värre, sedan med knäckebröd. Men det hjälpte inte. Syran ville ut. Tidigare hade jag kunnat stå emot, jag hade kunnat klara av att bekämpa kräkreflexerna, men nu gick det inte längre. Det ville upp och upp kom det. Då delade jag rum med ett par arbetskamrater och jag ville så diskret som möjligt ta mig ut ur kontoret, in på toaletten. På vägen ut möte jag vår ekonom som ville ha tag i mig, jag försökte säga att jag var tvungen att gå på muggen, men hon "ville bara" veta ett par saker. Jag försökte besvara och fick sedan än mer brådis till toa.


Jag han inte riktigt in! Dörren hann jag öppna, jag hann få upp locket och skulle just sätta mig på huk när den första kaskadspyan kom. Ett sådant tryck! Det bara forsade ur, gång på gång. Hela stolen blev dränkt i en röd spya gjord av vin. Gång på gång kräktes jag, reste mig och sköljde mitt ansikte och kräktes igen. Det enda som kom ut var vätska, vin, rött vin.


Under ögonen bildades djupa blå cirklar, ögonlocken blev svullna och tunga. Ansiktet blodsprängt. Jag såg plötsligt ut som en alkoholist. Jag såg ut som det jag var. Gång på gång sköljde jag mitt ansikte, fyllan kom ikapp för var gång jag kräktes. Men syran minskade, de hemska sura uppstötningarna tog slut, kroppen hade gjort sig av med det den inte längre ville ha. Alkoholen.


Lättad torkade jag rent toastolen, skurade golvet med pappershanddukar. Sen ställde jag mig framför spegeln och gjorde mitt vanliga trick mot påsar under ögonen. Jag gned och gnuggade varje påse, varje öga och varje ögonlock. Gång på gång tills jag kände att jag var helt het i ansiktet, blodet strömmade igenom och jag fortsatte ytterligare en fem minuter. Sen sköljde jag mig med kallt vatten och hyn verkade som ny. Rosig och välmasserad i ansiktet kunde jag lämna toa.


Det var två vinare som plötsligt lämnat kroppen, smaken i munnen var vin, spya och syra. Jag gick in på mitt rum. Var själv, öppnade mitt skåp och tog snabbt en ljummen pilsner. Svepte den och stoppade in en Tenor. Sakta vaknade kroppen åter till liv. Men syran fanns kvar i min mage och efter ytterligare ett par snabba öl var det dags att rusa till toa på nytt. Denna gång skummade det och jag fick ölspya i näsan. Det sved!


Någon knackade på dörren och jag svarade att det var ok. Väl ute ur toa smet jag snabbt från jobbet så att ingen skulle veta att det var jag. Magen var tom och jag kände mig både full, törstig och hungrig samtidigt. En korv med mos i korvmojjen, en pucko och en plastgaffel. Jag åt, försökte stå emot viljan att spy, lyckades. Jag tror att jag gick hem, vet att jag somnade men inte vart. Men jag minns att jag tog ett par stadiga klunkar ur en plunta från min jacka som var fylld med whiskey.

/A


Läs gärna Adam nr 2
------------


Tack Adam, för ditt inlägg, för att du delar med dig av det tunga i ditt liv. Jag vet att du kommer att läsa detta, de svar du får men jag vet också att du skiter i att svara. Det är vår ångest, du har nog av din.
Kram Adam, kram, Enbart kram!!!

Peter PC Carlsson


Inlägget är pingat på Intressant.


081021 Enbart Gb av Adam nr 2

Enbart Adam skriver här sitt andra inlägg, tidsmässigt i hans liv är ordningen på inläggen Adam nr 1Adam nr 3,  Adam nr 4 , Adam nr 5, Adam nr 2. Adam nr 6,  och Adam nr 7. Han har valt att vilja vara anonym men jag vet att han läser era kommentarer.

Tack Adam för att du delar med dig även om jag vet att det är svårt.


-----------------

Bänken


Jag vaknade och kände ribban i bänken där jag låg. Solen lyste i mina ögon och jag försökte att fånga mitt förstånd. Var var jag, varför var jag där? Utan att fatta, utan att finna ett svar så famlade min hjärna efter svar.
Jag slöt åter ögonlocken och försvann bort. Nästa gång jag vaknade var när några barn sprang förbi, ropade och började trumma på min mage. Jag vaknade och med ett tjut av skratt försvann de bort. Solen stod högt på himlen och svetten rann från min panna. Den smutsiga skjortan var blöt på bröstet.

Spriten höll på att ånga bort från min kropp. Jag satte mig upp blev yr av värmen och vätskebrist (har rätt bra koll på vad som händer i kroppen när man utvecklar alkoholism). Försökte fånga in mitt medvetande men det flydde bort. Just när jag la mig ner igen kom en kaskadspya rakt ut. Det kändes skönt och jag spydde en gång till. Magen var tom och jag la mig ner. Bänkens gröna träpanel kändes skön mot min kind. Jag somnade om.

Jag väcktes igen av att några gamla tanter gick förbi och beklagade sig på uteliggare. Någon tömde en ljummen mugg kaffelatte över mig och jag vaknade till. Efter att torkat mig och vaknat till kände jag igenom mina fickor utan att finna något. Så mindes jag och vände mig mot soptunnan bredvid bänken, rotade en stund och fann sedan de bägge öl jag stoppat ner dagen före. Snabbt öppnade jag burkarna och tömde dess ljumma innehåll.

Så var det morgon. Sp var det dag.

Jag kollade ner på mina byxor och log, hade inte kissat på mig denna natt. Alltså måste jag vara kissnödig, gick ett par steg från bänken och tog fram min lem. Efter att stått en stund kom en liten mängd gul eller nästan orange vätska.

Abstinensen började göra sig påmind, huvudet värkte, jag mådde illa och händerna skakade som asplöv. Min mobil var fortfarande laddad, ja med ström inte med pengar, och visade att affären var öppen. Jag tog av mig en av mina dojjor, plockade fram en hundring och gick för att handla.

En halvtimme senare kände jag hur livet återvände. Kroppen ville gång på gång spy men jag höll emot. Alkoholen måste få verka, ge mig lugn.

Så somnade jag om. Vaknade igen och tömde de sista fem burkarna. Så satt jag en stund och tittade på alla som gick förbi. Alltid ensam, sa alltid nej till alla andra runt Medborgarplatsen. När klockan närmade sig 18 gick jag på nytt till affären, köpte ytterligare tio burkar.. Två av dem gömde jag på nytt undan till morgondagen. De andra drack jag upp... tror jag...

Jag vet inte ens om jag åt denna dag, det var bara en dag bland andra. Ensam, tyst och full.

/A

----------------------

Peter PC Carlsson


Inlägget är pingat på Intressant.

Enbart Adam har berört mig djupt. Han är en man jag lärde känna igenom studie i socialpsykologi år 2000. Sedan dess har jag följt och berörts av hans utveckling. När vi träffades var Adam i kris, han förlorade sin familj, sitt jobb, sin arbetsförmåga och sin livslust. Ibland har det gått upp och ibland ner. Vi har kommit varandra nära under åren och här kommer det andra i en serie gästbloggsinlägg av Adam. Det finns ingen hänvisning till någon blogg, Adam har ingen och vill vara anonym.

Detta inlägg är också skrivet för ett tag sedan, en del har hänt Adam sedan dess.


081019 Enbart Gb av Ajaxén

081019 Enbart Gb av Ajaxén

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Ajaxen. Håll till godo med en av de bloggar jag nyss upptäckt och som jag kommer att fortsätta att följa.

-------------------------


Det hela började för 8 år sedan och vi var en familj som alla andra, vi var förväntansfulla på det lilla liv som vi skulle få bli delaktiga i. Vi längtade verkligen för det var inte helt lätt att bli med barn men nu när turen hade vänt så var vi dom lyckligaste i hela värden.

Allt va klart nästan in i minsta detalj och vi väntade på att det hela skulle sätta i gång. En dag när jag va på koll så tyckte barnmorskan att magen min var lite väl liten för det antal veckor jag hade gått. Så det vart koll, sen igångsättning, allt hände på en dag vi hann inte riktigt med.

Det tog inte lång stund för lilleman att komma till värden, men kampen skulle bli tuff, tur att man inte vet allt på en gång. Nåväl läkarna talade om tidigt, redan när han var nyfödd bara ett par timmar gammal att det va bäst att vi fick ligga på prematuravdelningen/neontal för förtidigt födda barn. Då stod det klart för oss att detta skulle bli en kamp men vi hoppades att inga skador fanns ändå.

När det gått en eller 2 dagar så kom ena chock beskedet efter det andra, hjärtfel, döv, synfel, hjärnskador, nånstans där i allt tumullt fanns det ett litet liv som låg i mina armar och var det finaste som fanns, men det saknades så ofantligt mycket på honom.

Efter ett par år så fick vi hans diagnos och den isig gjorde ingen skillnad för oss, det har varit många operationer för att han ska kunna äta tex en knapp på magen en sk pegg, ögonen så att han ska kunna se när han inte hör. Det är några av många, många operationer, men det är inte det som är det viktigaste med att få ett gravt handikappat barn, utan att han ler, fast han inte kan höra oss, så kan han se oss. Han kan inte gå, men han kan ta sig fram på sitt sätt, han kan inte förstå vad som händer runt honom, så som barn i hans ålder men han kan ändå på sitt sätt.

Han ger glädje, och många skratt, visst han är ömtålig men han är tuff på ett sätt som det är få förunnat att vara. Han älskar att åka bil, och åka i sin vagn och rullstol, som sagt vi vet allt för väl vad som saknas honon, men det viktiga i vårt liv är att se vad han kan och vad han ger. Glädje till en var han träffar .

Detta är ett axplock, och jag tackar peter för att få gästblogga här hos dig Ajaxen

Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.


Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne. Skänk en gåva till Barncancerfonden.


081015 Enbart En viskning Nr 2.

Enbart en viskning startade för en månad sedan idag. Jag la ut en begynnande text till några olika bloggar och de skulle skriva en fortsättning och sedan sända den vidare. Tanken var att historien skulle växa under en månad. Här publicerar jag en text jag fick tillbaks för ca en vecka sedan, då hade den tråden tagit slut. Ytterligare publikationer kommer så snart jag får in dem.

Det fanns tre kategorier, detta är avdelningen romantik/erotik övriga var humor och Thriller.

.......

Enbart en viskning var allt som hördes, i övrigt var det helt tyst. Hennes ögon glänste när hon stilla lutade sig fram för att höra de svaga orden. "Snälla ge mig din hand, ge mig en chans. Jag lovar, ja, jag lovar allt vad du vill, vad som helst bara du ger mig din hand, så snälla, snälla, ge mig din hand!"

Sekunderna tickade, ingenting hände. Hon var rädd att viskningen var för svag och att han inte hörde vad hon hade bett om så hon viskade ytterligare en gång fast denna gången med lite högre röst.


Hon fick inget svar, mannen visade inga tecken på att han hade hört henne. Hon var osynlig för honom, som en vindpust, en kall höstvind. Hon var avliden och hade lämnat sin man kvar på jorden med mer sorg än en människa kan bära och mer kärlek än en man kan producera.


Det var som att tiden stått stilla sedan dagen hon försvann. Den dagen då hon blev den vackraste ängel jorden någonsin skådat och försvann till andra sidan, enormt saknad men för alltid ihågkommen som flickan med ett stort hjärta.

Så skulle han alltid minnas henne. Trots att hon lämnat honom, trots sorgen, kände han sig aldrig ensam.

Han visste att hon vakade över honom. Livet går vidare, med tanken att han någon gång skulle komma att få se henne igen. I nästa liv. I nästa verklighet. Han undrade hur verkligheten såg ut där hon befann sig. "Då smärtan upphört, då vilar jag på gröna blomsterängar" det var det sista hon sa.

De sista orden hon sa, ekade om och om igen i hans huvud. Han bildade sig en egen uppfattning om hur hon hade det,

han såg bilder på den vackraste ängeln, flickan med det största hjärtat springa omkring på gröna blomsterängar och vara ännu lyckligare än förr.

Och miitt i all frustration, för att inte förtränga henne tapetserade han sovrumsväggarna med minnen. För att alltid kunna se dem i repris på kvällen innan han somna, på kudden som hon brukade sova på. Han har nu trasslat in sig i minnesfilmen från den natten då de förevigades i fuktiga, varma lakan.

Han tyckte han kände hur hennes fingrar balanserade upp för hans bröst och lämnade mjuka avtryck. Han kände hur allt återupplevdes, hur hennes varma andetag fuktade hans kind, hur hennes fingrar smekte honom över pannan, lyckan som bara kunde skapas med henne.

__________________________________

Historien tar halt där, var och en av er har möjlighet att skapa ett eget slut, Kopiera och lägg in på er egen blogg och länka hit. Eller skriv en fortsättning i kommentaren direkt på sidan.

Författare till historien är: Peter PC Carlsson , Marika Rödebäck , Lina Borg , Malin Carlsson , Ida Molin , Linda T , Emelie J , Ronja L,  Tanja P G

Ytterligare versioner kommer.
Enbart en viskning Nr 1

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Tims föräldrar söker hjälp
Stiftelsen Tobias Ekholms glädjespridarfond Bg: 5279-4336
Barncancerfonden
Bloggkraft


Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne. Madde dog för en månad sedan idag.


081015 Enbart En viskning Nr 1.

Enbart en viskning startade för en månad sedan idag. Jag la ut en begynnande text till några olika bloggar och de skulle skriva en fortsättning och sedan sända den vidare. Tanken var att historien skulle växa under en månad. Här publicerar jag en text jag fick tillbaks för ca en vecka sedan, då hade den tråden tagit slut. Ytterligare publikationer kommer så snart jag får in dem.

Det fanns tre kategorier, detta är avdelningen Thriller, övriga var humor och romantik/erotik.

.......
Enbart en viskning

Enbart en viskning var allt som hördes, i övrigt var det helt tyst. Hennes ögon glänste när hon stilla lutade sig fram för att höra de svaga orden. "Snälla ge mig din hand, ge mig en chans. Jag lovar, ja, jag lovar allt vad du vill, vad som helst bara du ger mig din hand, så snälla, snälla, ge mig din hand!"

Skulle hon våga? Hon tittade länge på varelsen som låg där nere. Tårarna rann när hon tvekande sträckte fram sin hand. Jag måste göra det, jag måste bara göra det, tänkte hon. Jag kan inte låta bli... Hon kände något mot fingertopparna... något kallt... Det gick som en skälvning genom hennes kropp, men från någonstans djupt inom hennes så hittade hon en inre styrka. Hon tog den iskalla handen, utan att visa sina känslor.

Alice hade sett något djupt inne i varelsens blick som visade en godhet.Tankarna gick blixtsnabbt genom hennes huvud hur hon skulle ta kontrollen över varelsen. Med en mjuk faströst ,sade hon: För att ta oss till friheten är vi beroende av varandra du och jag. Glöm inte det! Får Zack den minsta aning om att vi vet hans hemlighet om koden till valvet, så kommer han låta oss "försvinna".
 
Varelsen vred sig i slingrande långsamma rörelser......Du vet, du vet.... om hemligheten.... hörde hon honom väsa, med en röst som fick huden att knottra sig! Alice tittade lugnt på honom med sin klara blick, tog hans hand i ett stadig grepp och sade...... Vi måste tillsammans göra allt för att snabbt komma till valvet före Zack. Ljudlöst smög dom i korridoren, det fanns inte någon tid för rädslan nu. För lät hon tanken bara nudda en uns vid vad hon var på väg att göra nu, så skulle känslan av tvekan kanske ha övermannat henne.

Varelsen gnällde med ett strävt väsande vid hennes sida, när hon drog honom vidare. Snabbt, snabbt tassade dom fram tills dom nådde porten. Alice repeterade koden febrilt i sitt inre för att vara beredd så fort dom kom ner och med darriga händer slog hon koden. Ingenting hände, hela tiden kände Alice hjärtat slå hårt i kroppen. Det måste bara vara rätt kod, kunde det vara så att Alice i sin desperation blandat ihop siffrorna. Alice puls var outhärdligt hög om ändå den kallsvettige tillsynes färglöst bleka mannen vid hennes sida kunde vara still, så.... Så äntligen!

Kodlåsets klickande visade att hon ändå hade rätt... Men just när hon skulle släppa den iskalla handen för att öppna dörren till valvet, så kände hon förändringen. Hur handen från att ha varit kall och slapp, grep tag i henne med en styrka som överraskade, en styrka som gjorde ont. Hon vände sig långsamt om mot sin följeslagare. Hon såg hur han förändrades, det var ingen kraftlös stackare längre. Hon såg hur hans kropp återfick det som så länge varit förlorat och hon såg hans ögon. Hur kunde hon tagit så fel? Hur kunde hon sett godhet i dessa ögon som nu triumferande stirrade tillbaka?" Du stannar här." Hans röst var plötsligt fast och hård. Hon kände paniken komma krypande.

Det här var deras enda chans. Om Zack fick veta att hon försökt ta sig in i valvet var det kört. De måste komma undan nu, annars fanns det ingen mer möjlighet. Varelsen sköt henne hårt inåt rummet. "Jag hjälpte dig", hennes röst bar och lät stark och dov mellan betongväggarna. Hon var förvånad själv över hur bestämd hon lät. "Jag tog din hand och drog dig upp ur det där fasansfulla hålet".

Nu, måste du hjälpa mig. Hon såg tveksamheten i hans ögon och höll fast vid den med skärpa trots sitt bultande hjärta och ångesten som skar som knivar i magen. De vände samtidigt på huvudet när de hörde en dörr slå igen långt borta. Åh, nej - det var han. Hon såg paniken växa i sin följeslagares ögon och tvekan, skulle de springa in i valvet, eller tillbaks? Skulle hon gömma sig. Var skulle hon gömma sig. Och från vem. Plötsligt visste hon inte alls vem och vad hon kunde lita på. Långt bort kunde man höra steg. Först långsamma, sedan allt snabbare, allt närmre, allt mer bestämda. Som i ett töcken famlade hon bakom sig för att på något sätt finna stöd.

Mot någon eller något. Hon vacklade till en aning innan hennes hand lyckades greppa om porten till valvet. Knappt hann hon reagera på dess kalla, skrovliga yta förrän den med ett ryck slets igen. Smärtan i handen var obeskrivlig. Luften i rummet hon befann sig i försvann. Hon trycktes upp mot väggen ofrivillgt men fann den trygg trots att den kylde mot ryggen så att svetten kondeserades till svala droppar. Hon pressade handflatan mot väggen för att döva smärtan. Hon ville egentligen att den skulle dröja kvar lite. Den gjorde henne koncentrerad. Alla hennes sinnen var beredda. Dammkornen stod stilla i luften som vita prickar i det halvmörka utrymmet. De fångade ljuset från gluggen högre upp.

Hon stirrade på dem medan hennes tankar fördes till solen utanför, där allt började i vad som kändes som ett annat liv." Alice. Vad i helv... "Zack. Han var ikapp dem nu. Hans fräna kroppslukt var det första hon uppfattade. Varelsen brevid Alice halkade till på det ojämna golvet. Dess klor raspade i stenen."Alice, fort, bort från den där," sa Zack och bredde ut armarna mot henne. Det fanns ingenting ondskefullt över honom. Varelsen fräste. Något blänkte kallt i dess hand. Innan Alice hade uppfattat vad det var som blänkte så förtrollat hade Zack fattat hennes hand och tillsammans skyndade de bort. Bort från varelsen, tingsten som hon knappt kunde känna igen längre.

"Hur kunde du Alice?!" sa Zack samtidigt som de störtade framåt och som han släpade med sig henne i armen. "Förstår du ens vad du har gjort?" Tunga hastiga steg hördes bakom dem. Alice skakade av sig chocken och sprang tillsammans med Zack, hon behövde tid att tänka, tid för att komma på hur hon skulle ta sig ur knipan som hon försatt sig i. Alice tankar malde febrilt. Zacks hand kändes varm och fuktig i hennes där han drog henne med sig längs gången. Ljudet av deras springande fötter studsade mot korridorens väggar och ökade adrenalinet som rusade som skenande hästar under hennes hud. Hon visste att Zack förlitade sig på att hon skulle ge efter för den falska tryggheten i värmen från hans hand och för den välbekanta övertygande tonen i hans röst.

Han hade manipulerat henne så ledigt och otvunget under så lång tid att hon inte längre visste om han någonsin varit ärlig. Det hade tagit henne månader att inse vem som dolde sig bakom hans väloljade charm. Så många månader, tills det kändes som att allt det som hon vetat var hon sakta formats om till en annan Alice. En som hon inte längre kände igen. Och nu sprang hon här brevid honom. Sprang medan tankarna letade efter ett kryphål ut ur denna omöjliga situation. Hon mindes gluggen. Den lilla glimten sol som letade sig in genom den. Det måste finnas en väg upp, en väg tillbaka.

De kändes som om de sprungit i evigheter, men nu kändes luften friskare, i allt detta mörker kom en frisk vind mot dom, från någonstans kom en fläkt av frisk luft. Zack stannade och trevade efter väggen i korridoren. Alice slängde en hastig blick bakåt varifrån de kommit, det var någon där, långt borta hördes ett hasande ljud, något tungt som långt borta var på väg mot den plats där de var. Alice klappade Zack på axeln "Vi måste fortsätta, vi kan inte stanna här" flämtade hon. Zack greppade ett hårdare tag om hennes hand och de fortsatte springa. Alice vände sig då och då om men stirrade bara in i ett mörker, men där någonstans var varelsen.

Plötsligt försvann världen omkring dom, en hissnade känsla i magen, de föll...
__________________________________

Historien tar halt där, var och en av er har möjlighet att skapa ett eget slut, Kopiera och lägg in på er egen blogg och länka hit. Eller skriv en fortsättning i kommentaren direkt på sidan.

Författare till historien är: Peter PC Carlssson, Proforma, LissenTo, Anna, Matmia, Ischa, Misen, Mamma Mia!, Terése, Amanda, Penny, Ina, Emma, Katarina

Ytterligare versioner kommer.
Läs Enbart en´viskning Nr 2.

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Tims föräldrar söker hjälp
Stiftelsen Tobias Ekholms glädjespridarfond Bg: 5279-4336
Barncancerfonden
Bloggkraft


Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Länk Enbart gästblogg av Anne. Madde dog för en månad sedan idag.

081014 Enbart Gb av Sanna

081014 Enbart Gb av Sanna

Nedan följer ytterligare en gästblogg i Enbart. Denna är skriven av Sanna. Hon skriver om något som framförallt många tjejer är drabbade av, ätstörningar. Håll till godo med en av de bloggar jag nyss upptäckt och som jag kommer att fortsätta att följa.

-------------------------


Att få äran att gästblogga känns fantastiskt och faktiskt lite läskigt, vilka krav det blev (absolut inte av bloggaren Enbart själv, utan av mig som ska gästblogga, kraven på mig själv finns fortfarande kvar! )

Jag har valt att skriva om det jag vet mest om, som tyvärr är Ätstörningar, att jag ens började skriva om det i min blogg är pga. att jag idag är så frisk, och har fått distans till allt.


Problematiken finns idag inte bara i det känslomässiga (att man tar till ätstörningar för att slippa onda känslor), utan det ligger mycket i media och vad som sköljs över våra barn om vad som är parallelt med lyckligt och hur man ska se ut gällande allt, kläder, skor, väskor, hår, ja allt, och vad man ser idag när man har pratat med många unga, så är Lycka = pengar och utseende .

Det här skrämmer mig!!

Vi måste se till, att få våra barn, att se sig själva som underbara och vackra och att alla är värda lika mycket.


Jag vill att dom som läser mina inlägg ska få veta vilket helvete det framför allt är både för en själv och omgivningen, naturligtvis hoppas jag även att någon som håller på eller är i startgropen på bantning ska få sig en tänkeställare.

ÄR det VÄRT det??


Jag vet att många säger - jag skulle aldrig hamna där, och då kan jag svara -det sa jag också!

När någon frågar mig - Är du helt frisk idag?

Kan jag bara svara - jag är som en nykter alkoholist, men jag måste ha ett förhållande till maten dagligen eftersom det inte är något man bara kan sluta med!

Men känslorna finns där hela tiden om det händer något ex.  vill-vill-vill ta bort när det gör ont.

Den enda anledningen till att jag vet att jag aldrig kommer hamna där igen är att jag aldrig vill tillbaka till det helvete det faktiskt är!


Lämnar med den här texten ut en stor del av mig själv


......Utdrag ur min Dagbok........
Behövde sova var så trött, ska bara ta en tablett så jag får sova (jag vet inte hur jag fått dessa tabletter, men jag måste ha sagt att jag var så trött hos läkaren jag var hos i mitten av veckan och försökte få en sjukskrivning förlängd.....)
Jag minns att jag tryckte ut 1 tablett och tänkte, nej vad faan inget funkar ju så jag tog 2 på en gång... väntade nån minut vilket kändes som evigheter, kände mig inte alls trött jag var speedad kände att kroppen skulle gå igång igen, men jag orkar inte det blöder ur halsen och allt gjorde ont ville inte mer skulle ju bara sova ett slag så skulle allt bli bättre varför lämnar inte den onda skiten mig FAAN jag vill inte längre ta bort mig här ifrån....

Tog 2 tabletter till det började kännas snurrigt men inte nog, MÅSTE sova faan ta dessa skittabletter dom gav mig inget funkar tog 2 till..., och 2 till...,och 2 till..., och några till
VILLE ju sova , jag kom inte riktigt ihåg hur många jag tog, men låg i ett dåsande skönt borta, men vaknade till av att det ringde.

Ringsignalen var som en ekande klocka RIIIINNNGGGGGGG och signalen lät om och om igen, men vad nu jag ska ju bara sova, kan jag inte ens få göra det i frid, låt mig sova, försvinna, jag vill inte ha det här sjuka livet......
Signalerna fortsatte, letade svamlande efter telefonen som var vid sängen......signalen ljöd hela tiden varför kunde det bara inte sluta
- Jag är så trött låt mig vara ifred vill inte mer, orkar inte.....
- Va vad säger du? hör jag en röst långt borta..hur mår du ingen har fått tag i dig hur är det ????
- Jag vill sova sluddrade jag vill inte mer låt mig va...slumrade tydligen till, då L skrek i luren - Vad FAAN håller du på med? Vad har du gjort? Du är ju helt borta? Vad gör du????
- Ska bara sova lite hade jag svarat och blivit tyst.

L, fortsatte att skrika,
- Vakna nu säg vad du gjort, jag kommer på en gång lägg inte på luren.....
- Trött, hade jag svarat har bara tagit en tablett eller några tror jag....ögononen slöts hela tiden
L, skrek när hon talade till mig -gå och spy förfaan NU på en gång Hör du mig gör som jag säger...
- spy det kan jag inte... tårar började rinna ner för kinderna vadfaan håller jag på med ....-L, jag har tagit för många tror jag , hade jag sludrat fram- L , jag vill inte DÖ, jag ville bara sova....

L skrek nu - Spy, spy nu för faan stoppa fingrana i halsen ta bort det kommer, har dom kvar nyckeln???
- mmm, hade jag svarat och försökte få upp allt igen, så trött så trött ambulansen kom med L, och det var in på sjukhus för magpumpning kom inte ihåg så mkt och har inte frågat L heller om jag ska vara ärlig, så feg var/är jag
...Vill om igen Tacka dig, min älskade väninna L, Jag älskar dig! kramisar!!!

Du räddade faktiskt mitt liv den kvällen om jag sovit hade jag antagligen inte vaknat igen, så tack, för idag är jag verkligen glad att jag lever jag har en fantastisk Familj och underbara barn.

Orkar inte mer just nu, det knyter sig i magen och gråten står högt upp i halsgropen SORRY, hoppas att inte allt dravlar ihop sig, för som sagt skriver direkt från minnet utom det som jag skrev av min gamla dagbok idag, för att få med dom riktiga känslorna som fanns vid det här tillfället.
Kan erkänna att trots att jag mår bra och är frisk idag gör det lika ont att minnas känslorna jag hade..=0(


Kram

Sanna

---------------------------

Tack! Enbart Tack för inlägget Sanna!
Skulle du mot förmodan inte ha besökt och läst i hennes blogg Så gör det nu!

Peter PC Carlsson
Inlägget är pingat på Intressant.

Gå in och läs om Maddes kamp mot cancern, hennes mammas beskrivning när hon lämnade jorden och hennes pojkväns varma ord. Ge sen ditt stöd till cancerforskningen. Enbart gästblogg av Anne.


Tidigare inlägg
RSS 2.0