091119 Enbart en Mur (Del 2.)

Läs först Enbart en Mur (Del 1.)

Enbart en mur som gick igenom Europa delade upp oss. Fria, eller förtryckta. Kvällen den 10:e november 1989 vandrade jag längst perrongen i Malmö. Fukt och dimma låg tät över staden Malmö. Jag hörde röster, samtal, skratt och ett och annat tåg som kom och gick. Jag var i god tid, Mitt anslutande tåg hade kommit in för ett par timmar sedan. Nu väntade jag bara på mina medresenärer.  

 

Klockan gick medan dimman låg kvar. Tåget anlände och jag gick ombord. Sökte mig fram till vår kupé och slängde min bag på mittersta britsen. Klockan hade redan passerat elva på kvällen och även om jag var uppspelt av spänning så var jag trött.

 

En stund innan tåget rullade ut från stationen kom både Ronny och Datten (Tomas). Två skåningar som liksom jag var på väg till Berlin för att riva en mur. En mur av skam och en symbol för förtryck. Ja faktum var att det var en mur som stod upp för skälva kärnan av det som var kalla kriget. Vi mötes i vår kupé och vi var på väg för att vara med och skriva historia. Vi var på väg för att sätta punkt för det kalla kriget.

 

Både jag och Ronny var aktiva i Svenska Freds och det vi var med om var en dröm för bra att vara sann. Datten jobbade som journalist och snart hade vi knappt längre kontroll över den glädje vi kände, muren faller. Muren faller och vi var på väg till Berlin.

 

Men som vanligt när ett tåg börjar rulla så vagas jag sakta till sömns och en stund efter midnatt så sov vi alla tre. Nederst var Datten, sedan jag och högst upp låg Ronny. Tåget skramlade iväg och parkerade sig på en färja som skulle ta oss över till Östtyskland.

 

Vid tretiden på natten anländer vi till Sassnitz, vagnarna skakar och det skriker och skramlar från hjulen. Vi väcks och somnar om, väcks och somnar om. Så blir vagnarna ståendes och efter en stund hör jag ljud av hundar som skäller. Jag somnar om och vaknar på nytt när det bankar hårt på dörren. Yrvaken lyckas jag pilla upp låset och dörren slits upp.

 

En ung kille på max 25 år iförd uniform med långt neddragen skärmmössa uppenbarar sig i dörröppningen. Runt nacken har han en grov rem som löper ned till en portfölj som hänger på hans bröst. Portföljen är öppen och har en flat underdel där han kan lägga passen. Överdelen innehåller ett lysrör som fullständigt lyser upp vår lilla kupé. I samma stund som jag ser allt detta så skriker killen rakt ut ”Passport Bitte!”.  

 

Förvisso tillhör jag den generation som kallas för den ironiska generationen. Men detta var mer än även jag klarade av i form av ironi. Muren håller på att falla och klockan är tre på natten. En kille med en åt skogen för stor skärmmössa sliter upp vår kupédörr och skriker passport bitte. För dig som inte kan tyska kan jag upplysa om att ordet bitte är ett hövlighetsord. Så skulle jag översätta vore det som att en konduktör (fast här var det en soldat) kom in och skrek/vrålade ”Få jag se passet är du snäll!”.

 

Alla tre kan vi tyska och alla tre väcks vi ur vår skönhetssömn, alla tre börjar vi att fnissa. Först lite tyst var och en för sig. Men när skärmmössan med sitt lysande lysrör vrålar ”Passport bitte!” igen och igen så stiger vårt fniss till ett allt mer okontrollerat och till slut hysteriskt skratt.

 

Datten skrattar och försöker febrilt att få luft, jag skrattar så att jag gråter och högst upp ligger Ronny och kvider av skratt. Jag ser på min överslaf hur han rör sig från sida till sida av britsen samtidigt som det kommer allt mer kvävda och kvidande ljud.

 

Skärmmössan är nu vansinnig. Hans lysrör lyser upp hela vår kupé och han famlar efter sin Kalasjnikov som hänger på ryggen. Orden ”Passport bitte!” blir bara roligare för var gång som de vrålas ut. Datten schippar bokstavligen efter andan i den nedre britsen och Ronny snurrar likt en galning på överslafen. Hos mig sprutar tårarna och jag stirrar in i pannan på killen med den östtyska skärmmössan.

 

Till sist brister det för killen och han rusar iväg. Våra skratt har nu nått sådana höjder att ingen längre kan sova i hela vagnen. Utanför hör jag ett flertal hundar skälla och allt högre röster som närmar sig vår vagn. Snart hörs stöveltramp från en rad soldater som snabbt marscherar i korridoren.

 

På nytt stiger den östtyske gränspolisen in och vrålar ”Passport bitte”. Nu med ett helt gäng av soldater bakom sig, samtliga med dragna Kalasjnikov. Detta blir för mycket för tre sömndruckna fredsaktivister strax efter klockan tre på natten. Alla brister vi ut i ett sådant jublande gapskratt som vi bara inte kan stoppa. Orden ”Passport bitte!” vrålas gång på gång och förtvivlat försöker jag finna mitt pass under kudden samtidigt som jag på tyska förklarar att det är på väg. Datten förklarar dock på sin bredaste skånska att alla ska ta det loooouuunnnnngt och Ronny säger över huvud taget inget utan faller plötslig handlöst skrattandes ner i golvet. Kvidandes skrattar han vidare och just som K-pistarna riktas mot den  tillknycklade Ronny så sträcker jag fram mitt pass.

…..

 

Visst blev det en farlig situation, visst kunde det gått illa. Men vi var tre Euforiska grabbar på väg mot Berlin för att riva det som stod som var förtryckets symbol, muren. Det de östtyska gränsvakterna inte hade hunnit förstå var att deras makt hade upphört. Deras förmåga att sätta skräck i människor hade försvunnit. Vi var inte rädda, vi skrattade åt deras löjliga föreställningar.

 

Så till sist visade vi våra pass och somnade om. Vi i glädje och med en känsla av värme. Samtidigt som vi lämnade soldaterna med sin frustration och maktlöshet.


Fortsättningen följer… Enbart en Mur (Del 1.), (Enbart en Mur (Del 2.)


Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?  

  


091116 Enbart En mur (Del 1.)



 

Enbart en mur 



Die Mauer, Ebba Grön.

Enbart en mur var vad som stod. En mur mellan öst och väst. En mur som delade Europa utifrån en överenskommelse mellan segrarmakterna från andra världskriget. Född 1965, fyra år efter det att muren rests, så har den varit en självklarhet och lika självklart en skamfläck under hela min uppväxt.

 

Tidigt blev jag aktiv i fredsrörelsen, Svenska Freds och skiljedomsföreningen, och ett av de tydligaste målen för vår del var att jobba mot muren. Att jobba för dess fall. En mur som delar in människor beroende på vilken sida om en gata man är född är inget annat än orättfärdigt.

 

När jag växte upp kunde man läsa om Apartheid, hur förfärligt det var och jag höll med. Man kunde läsa om hur förfärligt det var att Hitler delat upp människor utifrån sin tro, judar, och utifrån hudfärg. Rysningar gick längst våra små barnakroppar och aldrig mer skulle man få släppa Atombomber över städer så som gjordes i Hiroshima och Nagasaki.

 

Det lilla barnet som växte upp under 70-talet lärde sig samverkan, fred och mängdlära. I mitten av 80-talet när jag engagerade mig i fredsrörelsen var Hitler sedan länge borta, Franco var besegrad och demokratierna hade börjat att frodas i Europa. I västra Europa skall tilläggas. I skolan jämställdes i stort Europa med just Västeuropa.

 

Ju mer jag engagerade mig och ju mer jag läste ju mer fascinerad blev jag över det faktum att demokratier inte bedriver krig mot andra demokratier… Jo, det är sant. Läs era historieböcker så kan ni se att det är något som verkligen är fredsfrämjande att leva i en demokrati. Men visst, undantag finns. (Mer om det en annan gång).

 

Jag minns det så otroligt väl. 24 år gammal så öppnade jag tidningen, minns att det var eftermiddagsupplagan av Expressen. Det var den 9:e november 1989 och det var en torsdag. Jag hade precis avslutat en internatkurs som jag hållit i. Rubrikerna var feta, de skrek ut att MUREN FALLER. Ronald Reagan spelade rollen som president och Gorbatjov införde perestrojka och glasnost i Sovjetunionen. Muren faller, skrek rubriken ut!

 

Känslorna välde runt inom mig och jag stod snart på tåg perrongen och jublade rakt ut. Jag befann mig i Stockholm sedan en vecka tillbaks och var på väg tillbaks till min familj i Småland. Hemma hade jag två barn, 2,5 år och en på en månad. Snart hade jag ringt hem och bubblande kommit överens med min flickvän om att jag skulle resa till Berlin, för muren faller. En stund senare har jag pratat med ett par kompisar till och vi har bokat nattåg kommande dag till Berlin.

 

Min Eurofoiska känsla visste inga gränser och drömmande fantiserade jag om min resa till Berlin. Trots att jag först skulle hem till min familj, till mitt nyfödda barn och äldste son, så kändes det som om jag redan var på väg. Muren faller och jag vill vara med.

 

Fortsättningen följer… Enbart en Mur (Del 1.), (Enbart en Mur (Del 2.)

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?  


090303 Enbart Kurd

Enbart Kurd vet jag att Ali var. Vi träffades för drygt 20 år sedan. Han och några av hans landsmän behövde gömma sig undan den svenska polisen. Inte för att de begått något brott utan för att de riskerade utvisning. Ali fick uppehållstillstånd eftersom han hotades av dödsstraff om han skulle utvisas till Turkiska Kurdistan. Hans bägge landsmän fick avslag och skulle utvisas. Jag bodde då i ett gammalt hus med en oinredd vind. På bottenvåningen fanns två rum och ett kök. På övervåningen i den oinredda vinden fanns tre kurder.


Under en kall vinter bodde de hos mig på övervåningen som var helt oinredd. Även på nedanvåningen var det kallt i det gamla huset. Vid två tillfällen frös vattnet i köket trots att värmen stod på för fullt och trotts att jag eldade i kakelugnen. Jag tätade en av väggarna med en söndagsbilaga av DN efter att först skottat bort snön som låg på sovrumsgolvet. Kurderna sov under tak men också helt utan värme. Jag drog upp en förlängningssladd så att de kunde ha ett element och tända en lampa. Oftast vågade de inte ha lampan tänd av rädsla för att bli hämtade och utvisade.


Så bodde de i några kalla vintermånader. Ali var alltid glad, alltid nöjd och tycktes inte bekymras av kylan. Ofta satt vi på kvällarna och diskuterade livet och hur olika förutsättningar vi kan få. Oftast satt vi framför brasan och drack antingen te eller vin. Ali hade varit aktiv i PKK, en organisation som bedriver en väpnad kamp för att få erkännande av den Turkiska staten. Alis kropp var fylld av tortyrmärken. De flesta askkoppar har fått ta emot färre glödande fimpar än Alis överkropp. Ändå var han nästan alltid glad.


Enda gångerna när han grät var när vi suttit i timmar och pratat och druckit vin, eller när han berättade om sin fru han aldrig mer skulle få träffa, eller sin häst som han fått lämna i de kurdiska bergen.


Det var långt ifrån alltid vi var eniga i våra diskussioner men vi respekterade varandra. Ali bodde kvar hos mig ganska länge medan hans landsmän i skräck för att bli upptäckta kände sig tvingade att flytta vidare en natt efter ett oroande samtal. Så mitt i natten satte vi oss alla i min bil och jag körde dem vidare till ett nytt gömställe som jag ringt fram. Deras skräck för den svenska polisen var knappast befogad men tyvärr var den äkta. De fruktade för sina liv och vågade inte ens sitta upp i bilen utan låg i baksätet.


När jag och Ali till sist kom hem öppnade vi en vinflaska och skålade för deras förmåga att klara sig och att få stanna. All kontakt bröts och än idag vet jag inte vad som hände.

Ali, skulle du mot förmodan läsa detta vill jag gärna att vi träffas igen. Jag vet att du bor i Stockholm liksom jag men inte var eller hur jag kan få tag i dig.

Peter PC Carlsson

P.S.
Nominera gärna en eftertänksam blogg till Enbart Månadens för Mars. Nominering sker till 15 mars. Därefter kan man dagligen rösta på sin favorit, månaden ut.

Intressant?  För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas


090105 Enbart Chocklad

Enbart chocklad, en varm kopp chocklad är bland det godaste som finns efter att man varit ute i kylan. Efter några timmar ute i kylan, vandrandes i den tunna snön och på isen i den grunda kanalen så ville jag och grabben värma våra kalla näsor. Vi vände blicken mot restaurangen och gick in. "En kopp varm chocklad och en cappuccino!" löd beställningen. Min mössa och mina vantar la jag åt sidan tillsammans med min jacka, grabbens overall, vantar, mössa och halsduk.


En liten stund senare kom en varm kopp chocklad, doften fick mig att en kort stund sluta mina ögon och minnas. Vintrar som alltid var kalla, åtminstone i mitt minne, med massor av snö. Skridsko- och skidåkning, snöbollskrig och byggande av snögubbar och snölyktor. För en stund var jag tillbaks i barndommen och kom ihåg hur det var att komma in i värmen efter att varit ute och åkt pulka. Inne var det varmt och jag fick en kopp varm chocklad.


Ibland är barndommen just en kopp varm chocklad. Minnen av dofter och värme när man som ett litet barn kommer in med istappar i lovvikavantarna och helt rosig om kinderna. Hur skönt det var att komma in i värmen efter att pulsat runt i snön. Mammas goda bullar och en kopp varm chocklad. Små saker, men ändå så stora att minnas.


Att ta sig tid, att bara vara tillsammans och göra saker på de små barnens villkor tror jag är det största vi kan göra. Att finnas för dem just i denna stund. När du fortfarande är liten cirklar världen runt dig. Det är just så det skall vara, vi vuxna finns där och ibland känns det även för oss som att vi cirklar kring våra barn.

Peter PC Carlsson

Intressant?
Skänk några tior på Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas


081223 Enbart Jesus

Enbart Jesus och hans födelsedag är vad denna högtid påstås handla om. Josef och Maria som skulle skattskrivas och lilla Jesusbarnet i en krubba i ett stal. "Ty det fanns icke plats i herrberget". Stackars lilla Jesusbarnet. Inte nog med att han är gjord utan en föregående kärleksakt av Josef och Maria, som blev bebådad (dvs befruktad genom den helige ande av gud). Han fick inte ens födas på herrberget utan i ett stall.


Nå detta är ju nu 2008 år sedan, eller om man skall vara mer exakt så är det 2014 år sedan. Jo, det är år 2014, inte 2008. Lite svårt att smälta kanske men Jesus föddes faktiskt år 6 fkr, dvs år 6 före Kristus. Det är väll isig inte så konstigt att guds son kan vara född innan sin egen födelse, men denna gång har det inget med under och mirakel att göra utan att vi en gång i tiden satte Jesus födelse till fel tidpunkt. Inte nog med att det var fel år, han är inte alls född på juldagen den 25 december.


Det troliga är att Jesus föddes i maj år 6 före Kristus. Om jag mins rätt är hans födelsedag beräknad till den 20:e maj. Men det är klart att det är ju bra att vi får lite långledigt nu, det passar bra i denna mörka tid. Det passar också bra med Jesus kärleksbudskap så att vi kan få lite hopp i denna annars så mörka tid på året.


Kristenheten har dessutom varit bra på att plocka upp gamla hedniska högtider och göra om dem till kristna, just runt den 20:e maj var det inget behov av en kristen högtid. Det är klart att man skulle ju kunnat valt midsommar då fruktbarheten firades, Midsommarstången är en fruktbarhetssymbol i form av en fallos och ett kvinnligt könsorgan. Dessutom var det ju meningen att mannen skulle stöta sin säd i marken för en bättre skörd. Kanske ville inte kristenheten förknippas med just detta.


Det är klart man skulle ju nu kunna välja 1:a maj. Men det skulle säkert stöta på motstånd från arbetarrörelsen som säkert skulle ha svårt att ändra sina förstamajdemonstrationer och bära plakat där det står "Jessus lever", "Jesus för broderskap, jämlikhet och rättvisa!" Den sista parollen skulle dock vara helt sann. Var det något som Jesus kämpade för så var det just människors lika värde. Han var en folkets man och skulle säkert kunnat gå i förstamajtågen än idag även om han säkerligen skulle hålla tal som innehöll mer kärlek än de konfrontatoriska tal som brukar hållas.


Men nu är det inte 2014, det är heller inte den 20 maj som vi firar hans födelse utan i övermorgon. Glädjens budskap skall spridas över jorden och i fröjd har vi utökat våra krediter och konsumerat vad vi kan för att ta världen ur krisen. Vet inte om just det är i Jesus anda, men helt klart något som gläder var riksbankschef och vår moderna tids stora gud, mammon!

Peter PC Carlsson

P.S. Kopiera gärna idén om att skänka en get till Carl Bildt. Länka hit så att andra kan göra det. Aftonbladet har en artikel om att skänka till välgörenhet.

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 


081201 Enbart Ettårsjubileum

Enbart ettårsjubileum på denna blogg. Vid denna tid för ett år sedan stod jag inför ett vägskäl. Ett vägskäl som bl.a. innebar att jag skulle skriva, att jag skulle ta tag i det som tyngde mig. Mycket har hänt det senaste året. När jag lite då och då går tillbaks och läser gamla inlägg som jag skrivit så ser jag hur mycket som hänt. Det är annorlunda texter idag, jag mår kort och gått bättre.


En av mina bästa vänner sa till mig, med skärpa i rösten, att han tyckte att jag byggde myten av mig själv när jag la ut mig på bloggen. Jag stannade upp funderade och läste igenom allt jag skrivit. Det ledde till en del smärre justeringar och redigeringar. Men myten om mig själv ansåg jag inte att jag byggde. Men det gav mig en idé. Kanske skulle jag göra just det.


Nej snarare har jag varit återhållsam med mitt privata jag. Det kommer jag också att fortsätta att vara. Däremot kommer jag också att fortsätta att vara personlig. Frågor, händelser, människor och åsikter som berör mig kommer jag att tänka kring och skriva om. Det är få saker som är självklara. Mycket kan vi se på från olika håll. Oavsett vad det gäller. Jag tror på att vi mår bra av att stanna upp och fundera lite ibland. Vad är viktigt i våra liv?


Jag vet vad som är viktigt i mitt liv. Gör du? Att veta det är en sak, men att leva det är en annan. Jag liksom många andra lever inte efter det vi tycker är viktigt. Ständigt prioriterar jag fel. Undrar när jag lär mig.


Under året som har gått har jag lärt mig massor, inte minst om mig själv. Men jag har också lärt mig att bloggvärlden var betydligt mer mångfasseterad än jag trott. Visst finns det egokickar men också medkänsla och medmänsklighet. Jag har lärt mig att det finns så många som bryr sig och jag har stärkts i min tro att vi gör alla så gott vi kan. Ibland lyckas vi, ibland misslyckas vi. Det är varken svart eller vitt, vi försöker göra det bästa. Men jag förstår också de som inte orkar, de som har fullt upp med sig själva.


Jag har lärt mig att jag kan påverka, jag kan göra en skillnad. Men framförallt har det gångna året givit mig kraft som jag länge saknat. En kraft jag kan njuta av att återfått.


Med glädje och förväntan startar jag mitt andra år på bloggen Enbart.

Peter PC Carlsson


Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. Skänk en gåva till Barncancerfonden. Eller koilla på Enbart Gåvor! Läs gärna inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar. Mina länkade läsare.


080818 Enbart Verkstad

Enbart Verkstad lekte jag när jag var sådär 25 år. Jag har alltid varit ganska händig och framförallt gillat att jobba med händerna. Nu fick jag plötsligt för mig att min gamla bil skulle kunna lagas. Så jag frågade runt lite om hjälp att byta två tröskellådor, laga fem under bilen (som visade sig vara över tio) byta fyra skärmkanter och laga bakluckan längst ner samt ta ut rutan bak och sätta dit lite ny plåt där den gamla rostat bort. Samt fyra dörrar som behövde få en ny nederkant.


Jag hittade ingen kompis som ville, men dock en som lånade ut sin verkstad med grop, svetts, vinkelslip och allt. Dum som jag är så tänkte jag att det ska väll inte vara så svårt att svetsa. Eftersom jag aldrig gjort det tidigare så visste jag ju inte vad jag gav mig in på. Hade jag vetat, eller ens anat så skulle jag inte gjort vad jag gjorde.


Nåja, jag var ju inte dummare än att jag frågade hur man skulle göra, skaffade alla delar jag behövde och så körde jag efter jobbet till verkstaden. Det är ett underverk vad man kan ta bort gammalt skräp snabbt med en vinkelslip. Både tröskellådorna försvann i ett enda naffs och det gjorde snart alla fyra skärmkanter runt hjulhusen också. Bakrutan gick också ganska snabbt att ta bort liksom att med slipen skära ut den rostiga plåten. Bilen såg nu ganska kul ut och jag la vinkelslipen åt sidan.


För att svetssömmen skulle fästa och för att jag skulle få bort all rost var det dags för att sandblästra områdena runt där jag skurit bort en massa plåt. Klockan tickade på och en massa finkornig sand flög in i ögon, öron och inte minst i håret.


När jag skulle ta fram svettsen var det redan ordentligt mörkt. Eftersom jag aldrig svettsat tidigare så var det kanske inte så konstigt att jag till en början enbart brände hål i plåten. Jag började med bakluckan, mest för att det var enklast att stå där. Att det visade sig vara ett av de svåraste ställena att svettsa på hade jag ingen aning om. Jag skulle ju svetsa och forma plåten så att den passade för bakrutan. Den första halvtimmen växte bara hålet runt fönstret, varje gång jag skulle svettsa så brände jag bara större och större hål. Men efter en timme så började jag så smått fylla igen hålet.


Problemet var att nu var klockan riktigt mycket så snabbt bestämde jag mig för att se till att få dit de bägge tröskellådorna. De är bärande och därmed nödvändiga för att få köra bilen. För dig som inte vet så är tröskellådor ganska stora, de går under bägge dörrarna på bilens sida. Det är därför svårt att hålla upp dem själv samtidigt som man skall svettsa. Jag började med lite klämmor och vinkelhakar för att sedan svettsa. Men tiden gick och när klockan nu var över midnatt och min bil inte ens var i närheten av att vara körbar så bestämde jag mig för att vara lite radikal.


Vilken mekaniker, besiktningsman eller polis som helst skulle studsa när den får veta att jag helt enkelt poppnitade fast tröskellådorna. Det betyder att man sätter fast ungefär som med knappar i en väst. Detta går fort och är inget annat än en olaglig och temporär lösning. Bakrutan tejpade jag över med en plastsäck och skärmkanterna runt hjulen lät jag vara bortskurna. Så vid tre tiden på natten kom jag hem och kunde duscha.


Efter nästa dags jobb var det dags för mer natt arbete med bilen. Det skulle ta ytterligare tre långa kvällar innan jag var klar och jag hade lackat över de nya delarna. Tröskellådorna svetsade jag aldrig, jag poppnitade bara mer och la sedan på en tjock underredsmassa så att det inte skulle synas på besiktningen vad jag gjort.


De märkte inget på besiktningen och jag behöll bilen i ytterligare 2 år, gjorde en resa genom Östeuropa med den. När jag sålde den var den fortfarande rostfri.


Men jag är ingen mekaniker, inte min grej. Även om det visade sig att jag kunde så var det ett himla meck.


Ibland är det tur att jag inte vet vad jag ger mig in på och att jag inte från början inser mina begränsningar.


Peter PC Carlsson

Inlägget är pingat på Intressant.

Kul inlägg!!


080421 Enbart Zenta

Enbart Zenta är en människa som jag för alltid kommer att sakna. Farmor, du var en underbar människa, Hård som flinta, rak som en linjal och tydlig som jag vet inte vad... Du fanns där, jag kunde gå till dig. kunde komma, kunde prata med dig. Du var där.

1984 la vi dig ner i jorden, 86 år och med den bestämda uppfattningen att du levt klart. Så, var det och du lämmande oss här.

Idag finns det 61 kvinnor i Sverige som tilltalas med namnet Zenta. Ett ovanligt namn, en unik farmor. Jag kommer föra alltid att minnas dig. Mer än 20 år har gått och du lever än hos mig. Din mage hoppar när du skrattar, jag ser dig än, jag mins dig. För alltid finns du här.

Under din ungdom levde du här, här i Stockholm långt innan jag flyttade hit. Långt innan du flyttade tillbaks till min farfar. Min farfar som levde ett äktenskap han inte ville leva. Så mycket att säga, så mycket för mig att ta reda på. Men du flyttade tillbaks, nu när farfar var ledig. Du var 40, farfar var 50 när ert enda barn föddes. Min far. Min pappa. Zenta, så nära ordet Zentrum. Och mycket kretsade kring dig. Du var central för mig. Och fortfarande saknar jag dig.

Zenta, underbara farmor.

080327 Enbart Stor

Enbart stor känner jag mig idag. Vuxen! Det är 21 år sedan jag blev far, sedan jag blev pappa, sedan jag fick växa in i vuxenvärlden, bli vuxen. 21 år sedan jag var liten.
Min äldste son är 21 år. Tänk att han är så gammal och jag så ung. Vad är det som hänt, vad händer med tiden när vi växer?

Ibland står den stilla och ibland går den otroligt fort, för en del rör den sig inte alls och för andra tar den slut. För mig är det 21 år sedan jag blev vuxen, blev pappa. En roll som inte är så lätt att fylla, som kräver träning. En dag när min nu 21 årige son var 3 år var han arg på mig. Arg för att jag var sträng och han höll inte med mig om vad som skulle gälla.

Han gick fram till mig och stirrade på mig med bitter blick (från en treåring) och sa: "Pappa, man borde inte få vara förälder innan man varit förälder!". hmmmmm bara att hålla med men hur?

Fortfarande är han bestämd men är fortfarande jag hans pappa trotts att jag inte varit pappa innan han kom.

Enbart stor.

Peter PC Carlsson

080321 Enbart Kors

Enbart kors, en symbol för en religion. Symbol för tro och för lidande. När jag var liten var denna dag, Långfredagen, en hemskt tråkig dag. Vi skulle vara tysta snälla, inte kiva, inte leka för mycket och helst inte se på tv... nåja, det gjorde vi ju ändå. Men det var bara stillsam- och ledsamheter som sändes. Allt för att vi i stillhet skulle minnas Jesu död. Sen var det söndagsskola, senare under påskhelgen. Alltid var det någon text som jag skulle läsa och fromma sånger som skulle sjungas.


Av en vän hörde jag att i USA tror 8 av 10 att Gud både hör börn och ingriper. En hög siffra. Gud ingripper tror 80% av amerikanarna.

"Gode gud, se till att USA slipper att ha denna galna president"
Tja, det är ju värt ett försök.

Idag har vi åkt pulka i nysnö, igår var både jag och grabben påskhäxor. På dagis och på jobbet. En annan form av tradition. Ingen korsfästelse just nu. Men lite uppståndelse kunde vi ordna.


Peter PC Carlsson


080318 Enbart Åre

Enbart Åre för nio år och en dag sedan.


Egentligen har det varit en toppen dag. Vi kom fram ungefär i tid, det är klart att SJ som vanligt är lite försenade men inte mer än 40 minuter. Det gick snabbt att få Taxi och Café villan var snart lokaliserad. Skidor hyrda och liftkort köpta. Det blev linbanan upp direkt på Åreskutan, några underbara åk med den mest fantastiska utsikt man kan tänka sig, stålande sol och jag fick också ganska klart för mig hur jag skulle åka för att det skulle kännas bra. Lite mjuk snö efter att det har varit milt här under hela veckan... Inget större problem egentligen bortsett från att det var jobbigare i benen att åka.


Vid lunchtid var det dags för den första pilsnern som sedan följdes av ytterligare en under dagen och lite fler vid after ski. D gjorde en riktig vurpa och skadade sig så han är tveksam på om han kommer att kunna åka mer. Själv druttade jag också ditt ett par gånger men inte så alvarligt, ganska nöjd med min ork och hur jag blivit allt bättre på skidorna under dagen.


Så tillbaks till Villan badade jag och P bastu, de andra grabbarna var lite trötta och vilade och snackade i sitt rum. På Country klubb skulle Eldkvarn spela och vi hade turen att få de sista matplatserna i restaurangen, toppen käk och massor av damer som kom in och höll oss i hög form. Lite märkligt flirtande, så öppet. Först kändes det lite smickrande men det är inte min grej riktigt, jag blev allt mer obekväm under kvällen. Timmarna gick och lusten att dansa var stor och växande. Min vana trogen har jag svårt att bjuda upp, ångrar att jag försökte, som vanligt. Nå det tog lång, lång tid innan jag tog modet till mig och frågade en tjej om vi skulle dansa. Anledningen att jag frågade var för att hon så öppet sökte sig till oss, mig och M, i samband med att ett par fulla killar hängde över henne. Hon sa att hon bara velat komma ur den situationen, vilket jag naturligtvis förstod, men hon ville inte dansa... så var den kvällen förstörd. Jag stannade ytterligare två timmar men bjöd inte upp någon mer, och blev heller inte uppbjuden.


Tänk det är så lätt när det är interna fester, jag älskar att dansa då och släppa loss. Så fort det är ett vanligt danshak så är det kört... Tjejer väljer om de vill dansa och om de vill ha en kille med sig hem, de är utmanande och gör som de vill. Alltid finns det killar som hakar på. Jag vill bara dansa, ha skoj, röra mig och känna rytmen i blodet. Men nobben slår allt för hårt, även om de inget menar, även om de inte tänker på vad det innebär att bli nobbad, även om det är så, så gör det ont och tårarna är nära. Hatar den jävla känslan, känslan av att vara utanför... kunde inte ens glädja mig åt Eldkvarn och dess musik. Skall inte bjuda upp mer, åtminstone inte på ett tag, det är inte värt det. Bättre att undvika dessa ställen, vill inte bli ratad.


Just nu saknar jag en sak mer än allt, allt annat, min kvinnas varma kropp emot min, att få somna mot hennes axel, att få somna och njuta av hennes kropp vilandes bredvid min. Jag är så rädd att mista henne så rädd att hon far illa av att jag är iväg, saknar henne så mycket, inte minst nu. Tänkte ringa innan men klockan har passerat midnatt eller rättare sagt närmar sig två, så det är väll bättre att vänta några timmar till.

Peter PC Carlsson

P.S. Ett icke sänt brev skrivet för nio år sedan.


080307 Enbart Slakt

Enbart slakt var jag med om när jag var fyra år tror gammal. Det var då jag jag första gången var med om en slakt. En slakt som var det mest naturliga i världen för en son till två bondeföräldrar. Vad vore mer självklart än det? Färdigförpackat på konsum, utan vetskap om uppfödsel och död/slakt? Nej en liten parvel, men ändå en del av vår natur. Fyra år, stor nog att hjälpa till med det jag kunde på en gård vi levde av. Mitt bidrag blev en skål och en visp. En skål att samla blod, en visp att hindra koagulering. Så jag knotar in, fyra år gammal. Säger Hej mamma, jag vill ha en skål och en visp, för jag skall vispa blod! Säger jag stolt.


Mamma ler och öppnar ett skåp, rotar en liten stund, sen finner hon en bunke. En bunke av plåt, glänsande och blank. Jag tog emot den och vispen som mamma lade ner. Med barnasteg knåtade jag ut, så fort jag kunde.


Ute hade slakten inletts. Slaktaren Arthur var där, en gammal man med rinnande snus på bägge sidor. Stripigt och tunt hår, manchesterbyxor, rutig skjorta och en svart väst. Ovanpå detta en kavaj. Det var Arthur, och han spottade, loska efter loska. Alla bruna av snus. Han snött sig rakt ut och drog med fingrarna av sin nos, harklade sig och sa.... "Jaha". Så nu var det dags.


Pappa gick in på logen. Utanför stod det gamla vedeldade karet och puttrade. Pinne efter pinne hade jag under de senaste timmarna stoppat in. Brasan glödde och karet sjöd. Ångan steg och solen var på väg upp. Klockan var över åtta och snart skulle grisarna dö. Ännu levde de och brasan hölls vid liv. Pappa drar ut slaktbordet med den hjälp en fyraåring kunde ge. Jag kämpade tappert och Arthur slipade sina blad. Kniv efter kniv gick över slipstenen, han spottade snus, och han drog sina blad över slipremmen.


Vattnet var varmt, knivarna vässade, slaktbordet stod på plats. Arthur gick till sin gamla bil och tog fram slaktmasken och en klubba. Den första grisen leddes nu lugnt och fint ut. Nyfiket tittade den sig runt, det spratt i benen och lusten att skutta runt likt griseknoen riktigt lyste i grisens små ögon. Några skutt fram och tillbaks och riktigt knorr på svansen. Så gick Arthur fram till grisen, satte slaktmasken i hans panna och lyfte klubban och smällde till. Järnpiggen for ner igenom pannbenet på grisen, som genast blev bedövad och med fortfarande griseknoelyckliga ögon damp i backen.


Pappa och Arthur lyfte nu upp den lätt skakande och bedövade grisen på slaktbordet. Pappa ropade på mig och Arthur spottade snus. Nu var det dax för min uppgift. Jag satte mig på huk under grisen vars huvud stack ut över slaktbordets kant. Bunken ställde jag under honom. Så klappade jag honom på nosen och pannan precis som pappa och sa farväl lilla grisen, precis som pappa sa. Arthur sa inget han bara spottade ut ännu en brun loska, tog sedan fram sin välslipade kniv och skar av grisens strupe. Blodet pumpade nu ut, ner i min bunke. Lite behövde jag justera den så att blodet skulle rinna rätt. Blodet började jag nästan genast att sakta vispa, röra i.


Tungan på grisen stack nu ut och benen slutade att rycka. Grisen var död och bunken var full. Med försiktiga steg sökte jag mig in och gav mamma blodet som om någon timme skulle vara palt. Blodpalt.


Ute fortsatte slakten, snabbt skolades den nyslaktade grisen och borsten skrubbades bort. Klövar skars av. Bägge männen jobbade frenetiskt och jag satt på en gammal mjölkpall och beundrade min stora far. Tänk vad han kunde. Så mitt i mina drömmar tog de tag i bakbenen på grisen och drog honom in på logen. Det sista blodet rann från hans hals på vägen över marken och in på logens cementgolv. Jag följde efter och såg hur de hissade upp honom med bakbenen uppåt och blodet stilla droppandes från grisens nos. Pappa hämtade skottkärran ställde den under grisen och Arthur gick fram med sin kniv. Stack den i grisen och skar med några snabba drag och ett par spottloskor upp grisen. Drog ut inälvorna i skottkärran och en fruktansvärd stank steg upp och fyllde mina näsborrar. Tarmar luktar inte gott, det enda under hela slakten som var obehagligt för en fyraårig liten parvel.


Med starka armar körs skottkärran in i skogen och tarmarna tippars där till de vilda djuren. Under tiden rullas trädgårdsslangen fram och din nyslaktade grisen spolas ren från blod och annat. Längs golvet rinner en liten rödaktig flod. En flod av vatten och lite blod. Vattnet stängs av efter att också skottkärran spolats en gång.


Nästa gris leds ut ur ladugården och går i princip lika lugnt fram till Arthurs slaktmask. Pappa klappar grisen och tar adjö, det jag även den lilla fyraåringen och pang smäller klubban, benen viker och snart vispar jag blod än en gång. Allt upprepas med en tredjegris och sen var det klart. Nu skall allt tvättas, spolas och göras rent. Grisarna hänger upp och ner på vår loge.


Ute räfsar vi upp klövar, svinto och tre svansknorrar som inte längre behövdes. En snusdosa från Arthur räfsas också bort. Marken spolas och snart syns inte ett spår av slakten. Grisarnas kätte görs ren och snart kommer där att finnas tre nya kultingar som skall växa upp till slakt.


Några dagar senare skulle grisarna styckas, men nu var det dags att gå in och äta blodpalt, min palt. Lingon på palten och mjölk i ett glas. Där satt jag och åt som en liten fyraårig slaktare. Nöjd med mig själv och med livet.


Enbart nöjd.


Peter PC Carlsson


RSS 2.0