Enbart värme är vad jag vill känna och känner. Blåsten är hård och isande kall. En och annan droppe av vinterkylt regn kommer att träffa mitt ansikte och blandas med salta droppar. Ändå är det just värme som jag kommer att känna idag. Värme till en man som ägnat sitt liv åt att vara en människa.

Kanske låter det banalt, kanske självklart men det är inte det. Att vara människa är svårt, mycket svårt och det är så lätt att misslyckas. Vi lever våra liv som om de vore oändliga och allt för många lever allt för centrerat kring just sig själva. Min vän blev inte gammal men ändå gjorde han ett större intryck än de flesta av oss skulle klara om vi så fick leva om och om och om igen.

Det finns de som kommer att leva för alltid, de som kommer att minnas och finnas kvar i evigheter. Det kommer att finnas en regional historia som berättar om dig, den kommer att leva långt efter att alla vi som finns nu har blivit till stoft och intet. Allt det du stod för, allt det du gjorde lever kvar. Dina gärningar finns kvar liksom saknaden efter dig.

En kort tid finns vi här, en kort tid lever vi våra liv. En tid vi kan välja att vara en människa, en människa som bidrar till att världen blir lite bättre eller lite sämre. Alla har vi ett val, alla. Det är lätt att låta bli att välja och det är just då vi väljer.

Att göra världen bara lite bättre är svårt och ändå så självklart enkelt. Ingen annan jag känner har visat det med en sådan tydlighet som du. Du är och förblir en förebild för långt fler än mig. Om en liten stund möts vi en sista gång i en sal fylld av sorg, saknad och oändlig kärlek. Våra sista hälsningar vissnar om än långt senare än de blommor som kommer att kanta din grav. Men du kommer för alltid att finnas kvar, långt efter att vi alla har gått samma väg som du så lever du kvar. Få av oss som lever lämnar spår värda att nämna, men dina avtryck kommer att bestå.

Adjö min vän, adjö!

Peter PC Carlsson

Enbart ett socialdemokratiskt land med få och korta avbrott för en borgelig regering. Ja visst är det Sverige jag pratar om. Idag demonstreras som vanligt mot orättvisor, klyftor och för jämställdhet och jämlikhet. Nog kan det vara bra och visst finns det massor att göra. Men demonstrera gör man oavsett om man själv sitter i regeringsställning eller som nu i opposition.

Vem demonstrerar man emot när man själv har makten? Är det mot oppositionen kanske? Vi tar så mycket för självklart. Men vi hade reagerat om sittande regering med Fredrik Reinfeldt i spetsen idag gått ut och demonstrerat för ett rättvisare Sverige, för minskade klyftor och högre förmåner. Ändå är det vad vi vill ha, det är just den situation som är regel i vårt land. Under de senaste 90 åren har vi med ett fåtal korta undantag haft Socialdemokratiska regeringar.

Det är med andra ord till allra största största delen just Socialdemokraterna vi har både att tacka för och skylla på för att Sverige ser ut som det gör. Så som statsbärande parti har man gått ut i första maj demonstrationer år efter år.

För egen del tror jag att Socialdemokraterna som parti skulle må bra av att lite mer regelbundet få sitta i opposition. Dels för att skärpa sin egen politik och dels för att kunna ge utrymme för andra idéer än de som ryms inom det egna partiet.

Motståndet mot Mona Sahlin är starkt, inte minst i det egna partiet. Socialdemokraterna är så starkt präglat av männen och deras betydelse att en kvinna som partiledare är så långt ifrån den egna bilden av en stark och tydlig ledare som man kan komma. Man har helt enkelt svårt att se Mona som landsfader eller som moder Svea.

När hon sedan bjöd in till en vänsterallians rubbades på nytt bilden av det statsbärande partiet kring vilket folkhemmet har byggts. Att redan innan ett val acceptera att man inte har egen majoritet eller kan regera en minoritetsregering har lett till ett internt motstånd mot Mona. Många är säkert de gamla grå sossar som önskar sig en stark ledare, en ny Göran Persson. I Ryssland önskar allt fler, allt starkare att Putin som landsfader ska leda och återskapa respekten för fosterlandet.

Sverige är ett socialdemokratiskt land, dess problem är att det statsbärande partiet har valt en kvinnlig ledare. Hennes bristande stöd visar mycket mer på hur illa det står till inom Socialdemokratin än på Monas egna brister.

Peter PC Carlsson