Enbart år som går, tid som passerar. Vi skyndar och jäktar som om vi skulle kunna hinna mer. Ändå, så går tiden, ändå så går åren. Möjligen kan vi vid räkenskapens dag säga att vi hunnit mer, att vi gjort mer, men likväl har tiden gått. Vad vi hinner och vad vi gör har intet värde mot hur det får oss att må.

Idag är en dag att stanna upp, en dag att summera och reflektera. 2008 har snart passerat och vi lämnar det för alltid bakom oss, enbart i våra minnen finns det kvar. För de flesta av oss har det hänt mycket detta år, för de flesta av oss har vi önskningar och drömmar som inte blivit uppfyllda. Något att hoppas och jobba för kommande år.

Vi har sett en kris som skakat ekonomier, som fortfarande skakar. Vår Svenska krona har sjunkit som en sten, bara för att det är en liten valuta med ett folk som inte vill vara med i en större, Euro. Visst finns det fördelar med att stå ensam men sällan är man ensam stark när det blåser. Själv har jag varit för både ett svenskt medlemskap i EU och att vi ska ha en gemensam valuta med övriga EU-länder. Gemensamt delar vi då de problem vi ställs inför, för mig är det lika mycket fråga om solidaritet som sunt förnuft. I morgon kommer även Slovakien att få del av den stabila Euron.

I Sverige anser folket fortfarande att vi är förmer, vi är bättre än övriga världen, än Europa så vi säger nej. Det sista som faller är högmodet. Nu faller enbart kronan.

Men för mig handlar tillbakablicken snarast om hur jag mår och den kontakt jag har med de jag tycker om. I bägge fallen finns det potential till förbättring. Så jag ser fram emot det nya året då jag mer medvetet kommer att prioritera det som är viktigt. Skulle jag ge nyårslöfte, vilket jag inte gör, så vore detta mitt löfte.

Enbart önskar gott slut och ett underbart nytt 2009.

Peter PC Carlsson

Intressant? Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart platt, ja det är vad TV:n ska vara numera. Så efter att ha våndats i månader så är det äntligen dax, nu blir TV:n platt. Mest för att det ger lite utrymme. Det ger oss möjlighet att möblera bättre. Jaha, det trodde ni inte på. Nåja, jag får väll erkänna att det är ett begär då, jag vill ha en platt TV. Så nu skall jag iväg och köpa något vi inte behöver men som jag verkligen vill ha.

Shoppa Sverige ur krisen helt enkelt, nåja, det mesta är gjort i asien, så shoppa asien ur krisen då. Jag menar jag vill ju dra mitt strå till stacken och min kära partner fick enbart en brödrost i julklapp, hur kul är det? Vet inte hur kul det är att få ett platt paket heller. Men det är inte mjukt i vart fall. Fast i och för sig tror jag att hon gärna velat ha ett mjukt paket.

Nu blir det ett hårt och platt, och inte minst till mig. Åtminstone blir jag nöjd.

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart Gästblogg av MMM följer nedan. MMM skriver om att vara annorlunda är normalt och att vi ska acceptera det. Jag kan inte annat än att hålla med. Besök också MMM:s blogg.

----------

En läskig människa

Jag vet inte varför det är så skrämmande med människor som faller under kategorier som "speciella", "annorlunda", eller med ett elakt ord "bokstavsbarn". Kanske är det när man kan SE att någonting är lite udda som man tror att man måste bete sig på ett speciellt sätt. Kanske blir man extra rädd när man inser att mänskan inte ens har en diagnos på eländet. Det är ju det "normala". Det psykvården vet om antas vara "under kontroll".

Nu är det så att somliga av oss inte har någon lust att gå till psykvården. Vi som tycker att vi inte alls är någon samhällsrisk. Vi som tycker att vi också är normala. Döm mig nu inte på förhand, Jag kommer inte att kasta en massa självdiagnoser på er. Däremot ska jag berätta min historia och varför jag tycker att jag även i framtiden ska slippa en sån där kategori.

Det finns som videobevis. Att jag viftade med händerna redan som liten. Händer och armar. Gnisslade tänder. Viftade med saker framför ögonen. Tics är ett annat ord för sådant där. Ofrivilliga rörelser. Inte på något vis tvångsmässiga. Men jag kunde inte tänka utan dem. Så fort jag tänkte en tanke rörde jag på mig. Och så var jag aktiv! Alltid i rörelse, och jag minns en kunskapstörst. Det var en kreativ tid, och en lycklig tid. Men som det brukar vara blev skoltiden sedan ett helvete.

Jag blev aldrig som en av de andra tjejerna, utan försvarade mig när killarna retades. Jag hade stora svårigheter att identifiera mig med ett speciellt kön, vilket gjorde att jag betedde mig som jag ville. Ibland var jag en typisk tjej, ibland en typisk kille. De försökte få mig att sluta försvara mig genom att slåss, men hade jag något val? De berättigade killarnas slag mot tjejerna med orden "kärlek börjar alltid med bråk". Inte undra på att somliga killar inte växer ur ett våldskärleksbeteende. Inte undra på att tjejerna glömmer bort hur man gör för att försvara sig.

Jag blev därför mycket ensam efter bara något år, och levde bokstavligen i min egen värld i tre år. Jag lekte genom att göra upp listor i mitt eget huvud. På en månad lärde jag mig t ex namnen och utseendet på 250 hundraser. Jag hade ett system för varje sak i världen, och gick noga igenom dem. Än idag "leker" jag på det sättet. Genom att göra listor. Det ska tydligen vara typiskt för en lång rad psykiska tillstånd. Men det bryr jag mig inte om. Det finns gott om liknande exempel, men jag tänker inte dra dem alla. Hundrasexemplet är trots allt det mest klockrena.

När jag kom upp i tonåren kom man på att det var onormalt att vifta på händerna, och eftersom jag inte hade vuxit ifrån det fick jag helt enkelt kanalisera rörelserna på annat sätt. Idag är mina armar ohyggligt stela, och mina händer är ständigt kalla. Jag kommer inte att sluta spänna mina muskler helt förrän jag dör, och allt pga att det är onormalt att röra på sig.

Min finmotorik har aldrig varit särskilt bra, och nu märks de ofrivilliga rörelserna av i plockepinn, eller sporadiskt när jag kör bil. Men jag har kontroll. Det krävs bara lite mera av mig. Folk har ibland svårt att förstå det. Hade jag kunnat vifta med en diagnos hade de inte brytt sig om att förstå, tror jag, men nu gör de det. Bryr sig. De tror att det är ett tvångsbeteende. Fascinerande. Men det är mer som nervryckningar innan man somnar. Bara det att jag är vaken.

På gymnasiet genomled jag tre förhållanden som gick ut på samma sak, Att bota mig. Jag förstår mig inte på alla dessa kvinnor därute som är intresserade av att bota mig, vårda mig, ta hand om mig (Uppenbarligen är det ju de som dras till mig. Eller värre, det är kanske jag som dras till dem!). Då fick jag verkligen på allvar höra att jag har bokstäver, tourettes, borde diagnosticera mig, yadayada. Goddag Yxskaft sa jag, en diagnos förändrar inte den man är! En lärare i samhällskunskap (Tillika utbildad psykolog) "skojade" med mig och sa att jag var schizofren, led av tunnelseende och att jag var deprimerad. Hon var en riktigt dålig vibb. Ibland tror jag att man kan bli psykisk störd pga att det existerar diagnoser.

Efter gymnasiet började jag acceptera mina tics och har till min omgivnings förvåning (Förskräckelse) börjat strunta i att spänna mina händer hela tiden. Armen flyger iväg. Fingrarna rycker till. Eller dylligt. So what? Jag slipper ha dålig blodcirkulation i händerna! Jag slipper ha ont om kvällarna för att jag ständigt är så spänd!

Tror att jag börjar nå fram till en poäng i detta alldeles för långa inlägg... Var inte rädda för det som är annorlunda, för de som är annorlunda, för "bokstavsbarn" osv. Försök inte bota där det inte behövs. Vi är alla olika! Tala istället om för barnen att det är normalt att vara annorlunda (Och MENA det. Budskapet finns redan, men tyvärr brukar det sluta med "och nu när ni hört denna normaliserande saga ska ni börja leka med era rosa respektive blå leksaker, varsågoda alla barn, sätt igång!"). Mena det. OK? Gör er besväret. Det finns så mycket fantastiska människor därute som inte får en chans för att de inte vågar bryta sig ut.

Jag tror att jag kan lyckas lika bra i livet MED mina nervryckningar, precis som Du kommer att klara dig med vad det nu är för underligheter som du har för dig. Låt inte några normaliseringar stoppa dig.

Tror inte det finns någon i hela världen som är helt normal. Det ordet borde förresten makuleras.

//MMM

----------

Tack MMM för din Gästblogg, du liksom alla andra är välkomna att återkomma med nya gästbloggsinlägg.

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart mode kan gå både för långt och vara helt underbart. När jag tittar igenom vad jag skrivit under året ser jag att det går att få ett intryck av att jag inte gillar mode. Det är fel. Min blick fastnar och följer ofta en tjej eller kvinna som har ansträngt sig och har en snygg eller spännande outfitt. Samma sak med en man som jag tycker är snyggt klädd. Är det något jag kan ta efter?

Däremot har jag svårt för att förstå de bloggar som enbart handlar om mode. Lika svårt som jag skulle ha med en blogg som enbart handlar om insamling till barncancerfonden så skulle jag också¨tröttna. Det är överdrifterna som blir tröttsamma. Folk får gärna tro, de får ha vilken gud, eller vilka gudinnor de vill. Men samma sak här skulle de enbart prata om sin tro så är det tröttsamt och personen blir ointressant.

Samtidigt är det är normalt för mig överdrift för någon annan. Vi människor är subjektiva, det är vi själva som avgör vad som vi anser okey och vad vi tycker är en överdrift. En tjej som klätt sig snyggt för en fest nu i vintertid kanske jag har svårt att förstå eftersom det ser allt för kallt ut. Men min funktionella syn på klädseln skulle vara direkt löjlig på ett dansgolv där den vore allt annat än funktionell.

Det är lätt att döma, framförallt andra. Det som oroar mig är att även våra domstolar dömer ut ett mode. Har du kort och utmanande klädsel så löper du kanske större risk att bli våldtagen. Men det kan ju inte vara den våldtagnas fel att våldtäcktsmannen begår ett brott. Visst blir jag mer upphetsad av en vacker lättklädd och utmanande kvinna men på vilket sätt skulle det vara förmildrande för ett brott? Lika konstigt tycker jag det är att det ses som förmildrande att göra saker när man är full. Nå det är ett annat inlägg.

Jag älskar att se människor som bryr sig om hur de ser ut, som lägger tid och energi på att se bra ut. Det har funnits tider då jag lagt ner mer energi själv, kanske dags att göra det igen. För visst är det glädjande att känna andras uppskattande blickar.

Tror nog att jag tar mig ut och spanar in lite av alla vackra människor som bryr sig om hur de ser ut.

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart rund har jag alltid varit och är det fortfarande. Kanske mer än någon sedan. Alltid har jag känt mig stor. Häromdagen blev jag petad i magen och fick kommentaren att jag blivit stor. Svårt att invända mot detta, jag har gått upp en hel del det senaste året. Som om jag inte vet det.

När jag var liten var jag också lite för stor, lite tjock. För det blev jag alltid retad. Barn är underbara men inte tusan är de snälla inte. De ger sig på det som är avvikande, det som är annorlunda. Har du glasögon får du höra det, har du en stor näsa så kommenteras det liksom om du är tjock, har dialekt eller brytning. Ibland är dommen så hård att du blir förföljd av kommentarer, ibland blir du bara petad i magen då och då.

Jag vet att det inte var illa menat, det var dessutom helt sant. Men ibland behöver jag inte höra sanningen, ibland behöver vi höra att vi är på rätt väg. Men att vara så som man själv vill är inte det enklaste, att vara så som andra vill kan vara enklare. Ernst Günther sa att han blev glad när han fyllde trettio och sedan blev tjock. Han ratade också sin läkare som sa att han måste leva mer hälsosamt om han skulle leva länge. Han undrade då varför han skulle leva länge?

Inte finns det ett egenvärde i att leva länge? Däremot att leva väl, att både må bra och att ta hand om sig. Så visst borde jag se till att hålla min kropp i bättre form. Kanske trotts allt dax för ett nyårslöfte.

Vi väljer ständigt hur vi vill leva våra liv och oftast utan att tänka på det. Så nu är det dax att tänka, att ta lite extra promenader. Kanske slipper jag då att känna mig rund och att bli petad i magen och få kommentarer. Så visst kan en kommentar och ett litet petande vara en sporre, i vart fall om jag väljer att göra det till det.

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart the world. Ja varken mer eller mindre, hela världen. Är det så att den gör en sista ansträngning inför det nya året? Israel attackerar åter Palestina, och människor dör i hundratal. Västvärlden låter det pågå. Den enda av alla orimliga förklaringar jag kan finna är att vi fortfarande finner att deras situation under andra världskriget hade vi kunnat göra något åt. Men underlät att göra det.

Det är sant vi ingrepp inte i tid, trotts att regeringar visste, mot utrotning av judar, kommunister, romer och oliktänkande. Vi visste men lät dem utrotas. Det är och förblir en skam. Men på vilket sätt kan det rättfärdiga att vi åter stillatigande ser hur mord begås på en civil befolkning? Det är åter en skam att vi i Sverige och övriga västvärlden inte agerar gentemot Israels agerande idag. Eller gentemot Hamas som utnyttjar sin befolkning. De håller tillsammans på med ett systematiskt folkmord gentemot Palestinierna.

Att det ligger storpolitik bakom vet vi, att USA:s uppbackning är nödvändig vet vi också. Frågan är om Obama vågar gå emot en stor och stark inhemsk opinion för att stoppa Israel? Är vi verkligen på väg in i en ny värld?

Obama kommer att ta över ett USA med ett enormt underskott såväl i statsfinanser som i bytesbalans. Han har två krig att ta hand om, ett i Irak som han vill avveckla, ett i Afghanistan. Han har dessutom den värsta lågkonjunkturen sedan 1930 talet. Den amerikanska bilindustrin hotar att helt kollapsa och så gör den amerikanska dollarn. Fler och fler företag och länder funderar och börjar använda Euro som sin valuta. För Euro har visat sig mer stabil och pålitlig än dollar.

En stigande arbetslöshet och minskad konsumtion, hos de redan tungt skuldsatta amerikanska hushållen, kommer att förlänga lågkonjunkturen. Han har mycket som talar emot sig, den nya presidenten.

The World skakar och vi behöver agera! Men inte för världens skull som så ofta påstås, utan för vår skull. Världen kommer att klara av människans härjningar, men frågan är om vi själva gör det? Vi har att välja att anpassa oss efter vad som krävs för att hålla världen i ballans eller att tillåta temperatur och klimatförändringar att utrota oss. Sanningen är den att var gång vi tar bilen så har vi också bestämt oss för att det är ok att mänskligheten utrotas. Jag är av den uppfattningen att situationen i världen är bra mycket allvarligare än vad vi erkänner, åtminstone när det gäller vår miljöförstöring.

Den världsomspännande lågkonjunkturen är bra för oss, den minskar utsläppen. Kanske är den vår räddning för att kunna gå in i ett nytt år. Ett år då vi tar oss an utmaningar på ett nytt vis. Vi inser att det går inte att underlåta att agera oavsett vad det gäller.

Kanske, kanske blir det så. Det är en from förhoppning att bedja om, att hoppas på, att jobba för!

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart kultur kan vi njuta av, ta del av. Ibland förfasas vi, ibland förundras vi. Musik som gör oss rörda, filmer som får oss att ryckas med, målningar som vi försöker att förstå och böcker, ja böcker vi kan koppla av eller leva oss in med.

Idag är vi många som läser med hjälp av talböcker. När vi kör bil, medan vi ligger och vilar, medan vi handlar och kanske också medan vi jobbar. Det krävs en bra uppläsare och naturligtvis en bra bok för att kunna ryckas med. Men tänk vd många tillfällen det är då vi kan läsa om vi får boken uppläst för oss. Tråkiga resor med kollektivtrafiken, uppfriskande promenader och inte minst när vi sitter framför tv:n på kvällen. Det är ju ändå sällan som vi vill se, vi vill bara koppla av.

Biblioteket har flera böcker utlagda som går att ladda ner via nätet för att inte tala om hur många böcker som finns att få tag i via PiratBay och andra delningssidor. Kopiera ner och sänd en tia till författaren.

Själv skall jag sätta mig framför tv:n nu med en god bok.

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart Canada har nu bägge mina äldsta söner i sitt grepp. Äldste sonen reste dit för att vara där ett år redan i slutet av augusti. Mellangrabben kom dit igår för att besöka sin bror under ett par veckor. Han kom lagom för att äta julmiddag med släkten.

Nog känns det lite konstigt att inte träffa dem över jul, nog känns det konstigt att de som nyss var så små har blivit så stora. På något vis hänger jag inte med. Det är som att jag inte har blivit så mycket äldre. Jag ser mig fortfarande som om jag vore trettio, fast jag vet att det inte är så. Men ändå, nog är det lite märkligt att få vuxna barn, barn som tar hand om sig själva och som lever sina egna liv, lever sina drömmar.

Just att de lever sina drömmar är jag stolt över. Tänk om de skulle ha fastnat i mina, men nu är det snarast så att jag fastnat i deras. För nog skulle det vara underbart att bestämma sig för att ta ett sabbatsår från det liv man lever och resa till Canada för att bo och leva där. Nytt språk, ny kultur och nya vänner. Tänk vilken merit, att komma tillbaks och visa att man jobbat och bott utomlands under ett år.

Mellangrabben berättade om sina planer för mig häromveckan. Alla hans kompisar som inte går i skolan är arbetslösa, själv pluggar han ännu men vill inte börja på universitetet. Så han tänker att det är bättre att åka utomlands och söka jobb. Jag kan inte annat än att hålla med. Det är en erfarenhet som är värd mer än arbetslöshet och skoltrötthet.

Jag tänker då hur annorlunda världen är idag mot när jag var liten. Det är inget konstigt att resa ut, att jobba utomlands att ta till sig en annan kultur. Det är bara vi som är äldre, som inte förstått att världen är liten och vi kan röra på oss. Ja om det inte finns Sverigedemokratiska partier i andra länder förståss. Partier som gör vad de kan för att hindra människor att komma dit, som gör vad de kan för att varna för det främmande. Men mina barn känner sig inte främmande i Canada, skulle säkert inte göra det på en massa andra ställen heller.

God jul killar. Hoppas verkligen att ni har härliga veckor tillsammans.

Kram pappa.

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart Jesus och hans födelsedag är vad denna högtid påstås handla om. Josef och Maria som skulle skattskrivas och lilla Jesusbarnet i en krubba i ett stal. "Ty det fanns icke plats i herrberget". Stackars lilla Jesusbarnet. Inte nog med att han är gjord utan en föregående kärleksakt av Josef och Maria, som blev bebådad (dvs befruktad genom den helige ande av gud). Han fick inte ens födas på herrberget utan i ett stall.

Nå detta är ju nu 2008 år sedan, eller om man skall vara mer exakt så är det 2014 år sedan. Jo, det är år 2014, inte 2008. Lite svårt att smälta kanske men Jesus föddes faktiskt år 6 fkr, dvs år 6 före Kristus. Det är väll isig inte så konstigt att guds son kan vara född innan sin egen födelse, men denna gång har det inget med under och mirakel att göra utan att vi en gång i tiden satte Jesus födelse till fel tidpunkt. Inte nog med att det var fel år, han är inte alls född på juldagen den 25 december.

Det troliga är att Jesus föddes i maj år 6 före Kristus. Om jag mins rätt är hans födelsedag beräknad till den 20:e maj. Men det är klart att det är ju bra att vi får lite långledigt nu, det passar bra i denna mörka tid. Det passar också bra med Jesus kärleksbudskap så att vi kan få lite hopp i denna annars så mörka tid på året.

Kristenheten har dessutom varit bra på att plocka upp gamla hedniska högtider och göra om dem till kristna, just runt den 20:e maj var det inget behov av en kristen högtid. Det är klart att man skulle ju kunnat valt midsommar då fruktbarheten firades, Midsommarstången är en fruktbarhetssymbol i form av en fallos och ett kvinnligt könsorgan. Dessutom var det ju meningen att mannen skulle stöta sin säd i marken för en bättre skörd. Kanske ville inte kristenheten förknippas med just detta.

Det är klart man skulle ju nu kunna välja 1:a maj. Men det skulle säkert stöta på motstånd från arbetarrörelsen som säkert skulle ha svårt att ändra sina förstamajdemonstrationer och bära plakat där det står "Jessus lever", "Jesus för broderskap, jämlikhet och rättvisa!" Den sista parollen skulle dock vara helt sann. Var det något som Jesus kämpade för så var det just människors lika värde. Han var en folkets man och skulle säkert kunnat gå i förstamajtågen än idag även om han säkerligen skulle hålla tal som innehöll mer kärlek än de konfrontatoriska tal som brukar hållas.

Men nu är det inte 2014, det är heller inte den 20 maj som vi firar hans födelse utan i övermorgon. Glädjens budskap skall spridas över jorden och i fröjd har vi utökat våra krediter och konsumerat vad vi kan för att ta världen ur krisen. Vet inte om just det är i Jesus anda, men helt klart något som gläder var riksbankschef och vår moderna tids stora gud, mammon!

Peter PC Carlsson

P.S. Kopiera gärna idén om att skänka en get till Carl Bildt. Länka hit så att andra kan göra det. Aftonbladet har en artikel om att skänka till välgörenhet.

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart Piratpartiet väcker debatt och har även fångat mitt intresse. På Mymlans blogg läste jag Rikards långa svar och liksom Mymlan förundrades jag av hans engagemang och den energi som han lagt ner. Rick Falkvinge, ledare för PP skriver, "Vi kräver samma regler på som utanför nätet.".

Jag liksom många andra har fildelat och kopierat. Redan som liten kopierade jag från radio. Sedan kopierade jag band från kompisar, spelade av skivor jag jag lånat ofta på biblioteket som gratis tillhandahöll dessa skivor. Sen kom CD skivor som kopierades och senast kopierade jag via nätet. Allt är i grunden samma sak, det är kopiering. Oftast för eget bruk men visst lånar jag ut skivor. Allt är olagligt. Det nya är snarast att vi har ett enklare och mer vidsträckt sätt att kopiera idag än tidigare.

Det som förändrats är lagringsmediet och hastigheten med vilken vi kan kopiera.

Kopiering i liten skala har alltid varit bra för författare, musiker och för skivbolag. Det hjälper till att öka intresset och sprida musiken. När det nu är omfattande kopiering så missar de intäkter.

Inte så konstigt säger jag att man inte vill betala 200 kr för en CD. Jag tror att lösningen ligger snarast i att se hur artister/författare skall få betalt. Det är mer intressant än att kolla hur man skall kunna fortsätta att ta betalt på samma sätt som tidigare.

Jag tror att den kamp som "lagen" nu för är dömd att misslyckas. Det är idag redan accepterat i en hel generation att ta det man vill ha från nätet. Detta kommer de att fortsätta med oavsett om det är lagligt eller ej.

Att skrämmas med brott mot upphovsrätt fungerar än sämre idag än det gjorde när jag kopierade den första skivan från en kompis. Men nog finns det sätt att kunna ta betalt på ett vis som den nya generationen accepterar.

Ursäkta utvikningen men jag tror att Piratpartiet har en ganska ljus framtid. De appellerar till en ung generation som inte är så intresserad av politik. Samtidigt är det inget missnöjesparti som Sverigedemokraterna. Piratpartiets namn tror jag också är rätt utifrån den målgrupp de vill ni. Deras syfte är knappast att fånga gamla väljare i redan etablerade partier, utan att fånga nya som kanske annars inte ens går och rösta.

En god gärning bara det :-)

Peter PC Carlsson

P.S. På tal om att kopiera så får du mer än gärna kopiera idén om att skänka en get till Carl Bildt. Länka hit så att andra kan göra det.

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart julstress som griper tag i oss. Jag har svårt för julen. Det har jag haft i hela mitt vuxna liv. Mer än det. Jag var tolv år när jag mins hur jag enbart kände sorg över julen. Mamma och jag hade stressat och jobbat med allt som skulle fixas till jul, städat, putsat och fejat. Sen lagade vi mat, och mat och mat. Allt gjorde vi själva. Jag menar allt, allt utom prinskorv. Janson, skinka och köttbullar, sylta av olika slag, sillsallad, rödbetssallad, sallader, leverpudding, kålpudding, brynkål, rödkål, korvar som stoppades av flera slag, pastej, sil och sil igen kryddades. Strömming stektes och lades in. Mat i mängder.

Först var det slakt, slakt av gris ibland också av en tjur. Djuren var styckade, förpackade och kötet var malt. Ål hade fångats och skulle dödas och rökas. Enris skulle plockas för röken, liksom granris till alla rabatter. Alla fönster putsas och dess gardiner bytas. Golven skuras och garderoberna tömmas och städas. Varje dörr pryddes med en krans, varje dörrtrappa med en bädd av ris. Lutfisken skulle lutas och revbensspjällen kryddas och stekas. Oxköttet kokas och skinkan grilljeras.

Alla dukar var bytta, manglade och strykta. Risgrynsgröten var kokt och risalamaltan klar. Nötter var framsatta liksom diverse julgodis som gjorts. Egen marsipan, Flush, kolla, knäck och ischoklad. Pepparkakorna var bakade och glöggen var värmd, mandlarna skållade och russinen stod framme i skålar. Huset glänste och granen hade huggits, tagits hem och klätts.

Silvret skulle putsas, och alla kopparkittlar skulle gnidas. Alla tavlor var dammade, alla hyllor var torkade och mattorna uttagna och piskade. Tomtar och annat pynt var framställt och upphängt. Sist var det dags att skura köket rent, duscha och ta på sig rena kläder. Nu kunde äntligen julen börja.

Så brukade det vara, jag satt vid köksbordet hackade, stoppade och malde. Jag putsade och jag gjorde vad jag kunde för att inte mamma skulle vara så förtvivlat trött när julen kom. Men så kom den, julen och mamma var fylld av gråt. När jag var tolv föll lusten att fira samman. Alla måsten, allt som skulle vara klart var klart. Det enda som saknades var julglädjen. Friden och lugnet som skall finnas. Doften av nyskalade clementiner, av värmd glögg och av innerlig julefrid. Granen stod grön och grann i stugan, tomten kom och gick. Jag fick och tackade för mina paket. Öppnade och var glad för det jag fick.

Men det var inte längre samma sak, det var inte längre samma barnsligt befriande glädje, inte samma fröjd, inte samma längtan som uppfyllts. Plötsligt hade vuxenvärldens krav och förväntningar hunnit in i mitt tolvåriga liv. Jag ville inte bli medveten lika lite som jag ville ha en sönderstressad mamma.

Peter PC Carlsson

P.S. Kopiera gärna idén om att skänka en get till Carl Bildt. Länka hit så att andra kan göra det.

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart fjortonde våningen och en regnbåge inspirerar. Högt upp har vi bättre sikt, större möjlighet att se. Vi får en möjlighet att få överblick och se en helhet. En helhet som lättare får oss att förstå och se sammanhang. Undra om det var vad Madde gjorde, om det var en helhet och ett sammanhang hon såg från fjortonde våningen. Men kan man ens se och än mindre förstå det omöjliga? Att livet snart tar slut.

Högt däruppe kan man se hur regnbågen sträcker sig över jorden. På fjortonde våningen får vi utsikt över staden. Långt därnere pågår livet, ett myller av människor som rör sig, bilar som kör, cyklar som trampas fram. På fjortonde våningen ser vi toppen av träden. Av de träd som hela sitt liv strävar efter sol och att nå höjd. Inbjudande löv som formar sig likt ett mjukt moln, likt ett täcke av dun vi kan vila på. Böljande rör sig trädens kronor sakta i vinden. Likt vatten som flyter fram flödar strömmar av människor längst trottoarerna. Små rännilar av folk går ut och in ur affärer och salonger.

Ett ljud av staden stiger upp över taknocken, upp mot fönstret på fjortonde våningen. Där med blicken fäst på regnbågens källa satt du i en stol och såg livet flöda förbi. Runt omkring oss pågår allas liv, men på fjortonde våningen pågick en kamp för liv. För att överleva. Häruppe kunde du se, häruppe kunde du betrakta känna och sakna.

Nära regnbågens alla färger satt du i en stol, önskade och funderade. På fjortonde våningen fann du ännu hopp och energi att fortsätta. Du lärde dig allt för tidigt vad som var viktigt, vad som var värt att kämpa och sträva för.

Det är ni vi stannar upp, när vi tar ett steg åt sidan från den ström av folk vi följer, det är då vi har chans att se våra liv. Det är då vi kan lyfta vår blick som vore vi på fjortonde våningen. Det är då vi plötsligt vet vad som är viktigt. Ibland behöver vi lyfta oss själva och få en överblick för att förstå vad som är viktigt.

Enbart beundrad märkte jag igår att jag var. Det pep till i min mobil och efter en stund kollade jag vem som skrev och vad. Lite lagom ointresserat öppnade jag textmeddelandet från ett okänt telefonnummer. Orden var lite förvånande "Tack för senast. Jag är kåt på dig!" Jaha, så någon är kåt på mig. Men vem och varför tacka för senast. Om jag nu skulle vara otrogen så vill jag åtminstone själv veta om att jag är det. Hmm, det blev till att gå till Eniro och snabbt slog jag in telefonnumret.

Svaret kommer genast, Stefan i Skellefteå. En person jag inte ens vet vem det är. När jag förstod att det inte var någon som drev med mig utan det var ett SMS menat för någon annan så kunde jag inte annat än att skratta. Tänk om Stefan skulle skicka ett meddelande till sin älskarinna. Han kanske sitter än och vänta och är kåt. För något svar fick han ju inte. Jag menar det är ju lite långt till Skellefteå.

Ibland är det farligt med att vara för grov och för snabb i kommunikationen. Undra om Stefan har märkt att han skickade sitt meddelande om sin egen kåthet till fel person? Jag förväntar mig inte att han ringer upp och ber om ursäkt, det skulle liksom bli än mer pinsamt. "Ja hej, jag heter Stefan. Har du fått ett SMS av mig? Vad det innehåller? Hmmm, ja, jo, det.... nej det var inget, hej då". Eller vad skulle den stackaren säga? Men du kan vara lugn Stefan, jag har redan raderat ditt SMS.

Ibland korsas vägarna med okända människor. För ett antal år sedan var det en man som ringde och stönade, flämtade och erbjöd sig att komma och ha sex med min flickvän. Detta pågick några gånger tills jag blev arg, och ringde upp tillbaks. Uppgav att jag var polis och att vi hade fått in en anmälan för sexuellt ofredande. Efter en stunds bad jag honom sitta lugnt kvar eftersom vi hade en bil på väg för att hämta upp honom. Snubben ringde aldrig mer några sexsamtal till min flickvän.

Undrar hur det går med engagerade och upphetsande SMS från den gode Stefan? Förhoppningsvis finner han utlopp för sina erotiska drömmar hos någon annan än mig. Jag antar att det blir en annan innebörd av gubbsjuk annars om han ger sig på en gubbe som mig ;-)

Peter PC Carlsson

P.S. Kopiera gärna idén om att skänka en get till Carl Bildt. Länka hit så att andra kan göra det.

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart x-tra slag och x-tremt trött. Jag vet att detta var en väntad reaktion, att det var precis det jag skulle förvänta mig. Ändå är det tungt, jobbigt och tar den kraft som finns i mig idag. Sällan tänker vi på hur centralt hjärtat är, hur varje slag förse oss med liv. Denna muskel som aldrig får vila, aldrig får slappna av. Slag efter slag håller den oss uppe, slag efter slag låter den livet strömma genom våra kroppar.

Redan igår när jag gick till sängs var rytmen i sambatakt. Under natten vaknade jag av exprementell jazz och en fri rytm i mitt bröst. Somnade om och undrade om jag åter skulle vakna. Men jag vaknade igen och igen. Ständigt nya rytmer och nya takter som blodet fick flöda i. Tröttheten tog över och jag domnade bort. De senaste veckorna har jag haft riktigt ont i bröstet och tröttheten varit påtaglig. Jag tror inte på hjärtinfarkt men däremot på stressreaktion igen. Min kropp är trött, trött X-tremt trött.

Svetten lämnar kroppen likt råttor på ett sjunkande skepp, jag byter tröja och dricker vatten. Lutar mig tillbaks och vänta på att de extra tilldelade slagen skall vara slagna, att rytmen åter skall bli normal. Men än är det fest i bröstet och frispel efter frispel dunkar igång.

Framåt morgontimmarna vaknade jag av att vänster arm värkte, att den domnade och jag trodde att det var en infarkt. Men jag vände mig om och plockade fram armen under min kropp så att den åter sakta kunde vakna till liv. Nu väntar jag bara på att även jag skall vakna till liv. Gjorde en snabb liten riskanalys på Aftonbladet, ni vet de om tio frågor. Sovanligt är de allt för ytliga och inte mycket att ta på allvar, åtminstonne hoppas jag det.

Peter PC Carlsson

P.S. Kopiera gärna idén om att skänka en get till Carl Bildt. Länka hit så att andra kan göra det.

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart get till Carl Bildt tycker jag är en bra och lämplig present. Aldrig tidigare har vi haft en utrikesminister som är så aktiv i att resa runt i världen som Carl Bildt, vi har heller inte haft en utrikesminister som så idogt låtit oss följa med i vad han gör och därmed hur svensk utrikespolitik bedrivs. Detta via sin blogg "Alla dessa dagar". För detta anser jag att han är värld en get.

Eftersom det är en summa av 200 kr så är det inte att betrakta som muta, men jag hoppas att geten kommer att göra nytta. Nu är det ju inte så att Carl skall ta med sig geten på sina resor. Nej jag skänker helt enkelt en dräktig get i Carls namn via Actionaid. En organisation som hjälper de fattigaste i världen. Bildt kommer här att hjälpa en fattig familj till egen försörjning. Gåvan kommer att skickas som ett kort till Utrikesdepartementet så att den kan diarieföras ordentligt. Givetvis också med en kommentar på Carl Bildts blogg.

Så varsågod Carl du har just fått en get. Kanske kommer du att hälsa på dess familj under någon av dina många resor. Nu kan du glädjas extra under din julledighet att du har get en fattig familj chansen till en egen försörjning.

Jag vill tacka Bloggaren på bloggen http://bara.blogg.se/ som gav mig idén genom att skänka en get i min bloggs namn. Med den mycket smickrande motiveringen "Jag ger härmed en get till bloggen http://enbart.blogg.se/ för dess engagemang att hjälpa andra och uppmärksamma både små och stora frågor. Geten skänks via organisationen Actionaid till några av världens fattigaste familjer. God Jul!"

Peter PC Carlsson

P.S. Kopiera gärna idén du också. Eller länka hit så att andra kan göra det.

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart klump i halsen fanns där nästan hela kvällen. Kanske inte i början, då gick det bra. Gott och trevligt men snart var den gamla känslan där igen, känslan av att inte höra till även om jag ofta hamnade i centrum. Jag trodde att jag var fri den känslan nu, trodde att det hade passerat, att min obalans var tillrättad. Men uppenbarligen inte helt.

Hur många fester har jag inte suttit och känt just som ikväll med en klump i halsen? Gång på gång har jag varit med men ändå inte riktigt närvarande. En del av mig betraktar, en del står vid sidan av och undrar vad det är som alla har så roligt åt, vad är det som är så lättsamt och skoj? Jag vill vara en del, vill vara en av er som skrattar, en av er som finner ett nöje i vad det nu är som är kul. Klumpen växer, jag sväljer och går ut, kommer tillbaks och försöker att le.

Märkligt hur lätt det är att fastna i känslan igen, känslan som så länge varit bortjagad. I över ett halvår har jag hållit den borta, har jag kunnat skratta och le. I morgon gör jag det säkert igen, men ikväll har klumpen övertag. Antagligen är jag bara trött, antagligen behöver jag bara sova, behöver jag bara en stund för mig själv. Men vetskapen räcker ej, just nu gör det ont, just nu fylls jag av tomhet. Just nu är ögonen torra och halsen fylld av grått.

Utanför hör jag stim, hör jag skratt och glädje, inom mig söker jag ro, söker jag frid och lugn. Idag är bara en dag bland andra, en dag som snart har gått. Imorgon när jag har sovit kanske både tomheten och klumpen har lämnat mig. Ska inte fundera mer idag, dagen är som den är och jag lämnar festen till dem som kan glädjas. Just idag är inte min dag.

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart lång och skön ser jag fram emot att den skall vara, ledigheten. Få år har jag känt mig så trött, så välförtjänt trött som i år. Trotts att det bara är timmar kvar till ledigheten så har jag ännu obearbetade berg av saker som skall klaras av. Det som hållit mig uppe senaste tiden har varit just känslan av att få en lång skön ledighet. Bara att hålla ut och jobba på, fredag sedan är det dags att stänga av, eller åtminstone nästan.

Ibland tänker jag på vilken skillnad det är på arbetslivet idag och för bara ett antal år sedan. Att tempot är högre och att arbetsuppgifterna blir allt mer krävande är klart. Det blir också allt större inslag i de flesta yrken av att kunna vara social, av att kunna samverka och interagera med andra. Ofta skall man dessutom göra det utan exakta mål. Komplexiteten har ökat men frågan är hur det är med vår kapacitet. Har vi verkligen större kapacitet idag än förr, eller har vi bara stillatigande svalt att den förändring som har skett den är något vi skall vänja oss vid och acceptera?

Numera när jag ringer till min bror, så ringer jag alltid på hans arbetstelefon, den fasta på jobbet. Det är där han svarar. Skulle han inte vara kvar på jobbet klockan nio på kvällen ja då är den vidarekopplad och han svarar alltid. Är det verkligen meningen? Nå, jag skall inte kasta sten i glashus, jag svara också nästan alltid till min telefon som är vidarekopplad till min mobil. Att vara tillgänglig, att vara där för "kunden" är viktigare än någonsin. Vi har helt enkelt inte råd att missa några möjligheter att stå till tjänst.

Är vi verkligen så viktiga? Ja ibland, ibland finns inte möjligheten att göra det som hela tiden sägs, delegera. En del saker är det bara jag som kan göra på mitt jobb. Eftersom jag vet det så har jag att välja att göra dem eller att låta saker falla. Ibland låter jag saker falla. Jag tror att det är dags att vi pratar lite om vilka saker vi tycker skall få falla. Allt är ju inte lika viktigt, åtminstone inte hela tiden.

Mer tid behöver riktas på att prioritera det som är viktigast, inte på det som är mest bråttom. Framförallt inte på något som andra tycker är mest bråttom. Att ta kontroll över sin arbetssituation och för att klara av den behöver vi kunna välja vad vi själva set är det mest strategiska och viktiga att lägga vår tid på. Det är så lätt att låta sig styras av det som är mest bråttom, det som skriker högst på vår uppmärksamhet.

En del har jag lärt mig genom åren och jag mår inte dåligt när saker faller för att jag inte hinner med. Men jag mår dåligt om jag inte hinner det jag anser viktigt, ofta det jag inte själv kan delegera. Nu skall de sista sakerna göras och skrivas sedan får resten falla. Trotts att några ropat högt på min uppmärksamhet.

Lång ledighet och en vecka utan att jag tänker ha telefonen på, sedan finns jag åter tillhands, service framförallt, tillgänglig och här för din skull. Men jag jobbar inte, det är tid som ingår, tid jag bjuder på. Lika väl som just detta får vara tid som arbetsgivaren bjuder på (när jag skriver detta inlägg).

Ledig, enbart ledig, gud, vad jag längtat och gud vad jag skall sova, sova och sova.

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

http://nyligen.se/blogg/n8qka1

Enbart Gästblogg av Adam

Enbart Adam skriver här sitt femte inlägg, tidsmässigt i hans liv är ordningen på inläggen Adam nr 1, Adam nr 3,  Adam nr 4 , Adam nr 5, Adam nr 2, Adam nr 6,  och Adam nr 7. . Han har valt att vilja vara anonym men jag vet att han läser era kommentarer.

Telefon

Det är inte ofta det ringer, inte ofta någon hör av sig till min mobil. Än mer sällan som jag själv lyfter luren och slår en signal. Det har förstås sina fördelar, jag har alltid fulladat batteri och mycket låga telefonkostnader. I telefonboken ligger många namn, men få jag ringt de senaste åren. Några är döda, andra har ingen abonnent. Mitt nummer har en abonnent, en abonnent som ingen ringer.

En vanlig kväll sitter jag med fötterna på bordet och bläddrar mellan kanalerna, i bakgrunden hörs grannarna och lite slammer i dörrar. Ute hör jag bilar och ljud från Pizzerian inunder. På sommaren kan jag höra "En Capricosa, en Peskatore". Deras Capricosa är god men Peskatoren har en unken smak av gammal tonfisk. Ölen är billig, alltid något. Men nu är det höst och jag hör inte den ropande rösten från Hamill. Istället dominerar ljudet av bilar och av grannar. Särskilt på helgerna när det är bråk.

Det vore inte kul att ha fingrarna emellan så som de slår i dörrarna. Nästan alltid slutar det lika dant, slamrande dörrar, höga röster och svordomar som hänger kvar i rummet. Sen blir det tyst, helt tyst, enbart deras TV som hörs fram tills jag hör deras allt högre ljud från sängkammaren. Grova sexuella ord och en dunkande säng mot väggen. Ibland har jag tänkt ge dem en ny säng, en som är mer stabil. Sen blir det tyst igen, tills nästa kväll eller helg.

Sällan ser jag på TV:n, den står på, som ett sällskap. Det känns bra. Mina tankar löper runt och ältar saker jag ej kan ändra. Ibland sitter jag och ler och mins min familj. Hur det fanns en tid då jag var där hur vi lekte och hur jag fick en godnattpuss på kinden innan han gick och la sig. Jag mins oss sitta på huk och leka med hans tågbana av märket Merklin. Den var riktigt fin.

Det var ett stort landskap jag byggt. Banan var lång närmare tjugo meter som slingrade sig fram och tillbaks upp och ner igenom det bergiga landskapet lika stort som hans säng. En smart konstruktion som fanns under sängen. Sängen hade jag fäst i väggen så att den gick att fälla upp och simsalabim var tågbanan där. Ibland kunde vi sitta i timmar och bara köra, stanna och lasta tåget, köra igen, släcka ljuset och se hur tåget lyste upp rälsen framför sig.

Det var vid ett sådant tillfälle, när jag satt och drömde mig tillbaks, som telefonen ringde. Först hörde jag inte den, tänkte in den i mina minnen men fick det ej att stämma. Med förvåning lyfte jag luren och svarade, "Hallå". Någon hade uppenbarligen funnit mitt nummer. Tyst satt jag med TV:n på och lyssnade, fick då och då fram ett och annat ord som, "ja, javisst, jag förstår". Men jag förstod inte. Marken under mig började gunga och snurra. Inte ens när jag slöt mina ögon slutade det att snurra. "ja, javisst, jag förstår!" svarade jag igen och la på.

Så satt jag en stund, tittade på TV:n utan att se. Kanske gick en timme men inte mer, sängen hos grannen hade ännu inte börjat att dunka så det var inte sent. Så jag reste mig upp, tog min jacka och gick utan att låsa dörren. Två trappor ner och så stod jag framför Pizzerian, gick och satte mig längst in. Hamill kom fram och jag bara nickade till hans oställda fråga. Snart kom en dagens special, ja de har döpt den så efter mig. En sexa Skåne och en stor stark.

Innan jag ens smakat kände jag hur tårarna rann. Jag lyfte med försiktig hand ölen och skålade mot den tomma platsen framför mig. Aldrig mer, aldrig någonsin skulle han sitta där, skulle jag se hans fåriga ansikte. Borta, han hade lämnat jorden. Det var länge sedan vi sågs, länge sedan vi pratades vid. Mins faktiskt inte när, troligen då han fyllde 83, men mins ej. Nu var han borta. Mannen som var min far, mannen jag beundrade och skämdes inför. Hans blick skar igenom mig, genom hans grå starr och genom min fylla. Den blicken sitter fast, den undrade när jag skulle ta tag i mitt liv. Inte ett ord sa han, inte med en min i övrigt röjde han sina tankar. Men blicken visade hur besviken han var och hur trött han var. På mig.

Än en gång lyfte jag bägaren till en skål, fann den tom och bytte snabbt till sexan. Ett par nya omgångar kom, allt utan ett ord från Hamill, från mig. Tyst satt jag där och skålade med min far som inte fanns. Min far som lämnat mig här. Jag var ju inte klar. Fattade han inte det? Han kunde ju inte dö nu, kunde ju inte bara lämna mig här. Jag var ju inte klar. Jag ville ju kunna visa att jag dög, att jag kunde bättra mig, att jag visst var att räkna med. Nu var det för sent. Skål och ännu en jakande nick. Ny öl och ny sexa. Tårarna fortsatte att rinna. Jag var arg för att han dött ifrån mig, för att han lämnat mig här. Jag ville be om förlåtelse, jag ville ha hans kärlek igen, hans milda tröstande ord. Fan. Så slank ännu en Skåne ner.

Hur kunde det gått över fyra år? Hur kunde jag låtit det gå så långt att jag inte gjort upp, gjort klart och sagt hur mycket jag saknade hans kontakt, hans ord och hans kärlek. Hur jag behövde honom, hur jag var rädd att bli lämnad ensam kvar. Jag vet att han och min son höll av varandra, vet att de träffades och jag blev inte förvånad att den förlorade sonen satt vid hans dödsbädd de sista dagarna. Jag slöt ögonen och kunde se hur ljuset av stearin var tänt och hur min förlorade son höll min fars skrynkliga lilla hand i sin. Jag föreställde mig hur min fars sista ord med en ansträngning viskades fram. "Bli vän med din pappa, bli vän med Adam!" Jag önskar så att han skulle viskat dessa ord att jag fanns i hans tankar innan han flög iväg. Något jag aldrig får veta.

Begravningsbyrån som ringde berättade att akten redan ägt rum. Min far var död och krimerad. De fick inte tag i mig innan och de saknade adress. Urnan fanns att hämta men den skulle jag aldrig hämta, den fick stå. Nu när han inte var här, när jag inte tog del av hans liv tänker jag inte ta del av hans död.

Så blev tankarna stilla och jag drack ur, betalade och reste mig för att gå. Allt utan ett ord, bara en nick till adjö och Hamills hand på min axel. Jag vände mig om skakade lätt på huvudet och gick.

/Adam

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart sko som flög genom luften var ett möte som George W Bush säkert inte hade räknat med under sitt sista besök i Irak. Inslaget kommer säkert att bli ett av de mest visade i historien. Bush är verkligen ingen populär president men nog har han både snabba reflexer och ett lugn reaktion, (se själva). En extra knorr åt historien är att det var en journalist som tydligen ansåg att pennan inte var ett tillräckligt starkt vapen utan tog till sina dojjor.

På bloggar uppmanas vi nu att visa vårt missnöje med Bush genom att posta en gammal dojja till Vita huset. Nog är det en kul idé det håller jag med om, men mina dojojr blir kvar här hemma. Jag känner mig mest nöjd med att mannen i fråga tar sina egna skor och lämna Vita huset.

Det här med skor och ledare verkar hänga samman, visst mins vi Ingvar Karlsson som liknades vid en sko och där sedan SSU snabbt ryckte upp knappar med en sko där det stod fotfolket på.

Men mest minnesvärd var nog ändå Nikita Chrustjov som bankade sin dojja i bordet vid en session i FN.

Så visst kan man ha sko till mer än att gå i, själv fick jag för några år sedan bära ut en man från en pub som tagit av sig sina skor och skulle slåss med dem. Där gick min gräns så jag lyfte upp honom och bar ut en vilt fäktande man som skrek att han skulle prata med min pappa. Ja du läste rätt, han skulle prata med min pappa... Idag kan jag inte annat än att skratta. Mannen ifråga kom tillbaks dagen efter bad om ursäkt samt hämtade sina skor.

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart blick som är framåtriktad, eller är den riktad mot himlen? Jag och en kollega blev nyligen intervjuade utifrån hur vi i våra arbeten kan vara en hjälp för Svenska Kyrkan och dess anställda. Det var Kyrkans akademikerförbund som intervjuade oss. Givetvis hade vi svar på tal och här står vi och blickar in i framtiden.

Enbart ängel är vad jag blivit kallad. Detta blir ett av de svåraste inlägg jag någonsin skrivit. Jag känner en så djup tacksamhet för de ord som Anne (Madeleines mamma) ger mig. Samtidigt blir jag generad och känner märkligt nog att det är skamligt att jag får uppmärksamhet. Men förstår mig rätt, det är med stor stolthet som jag läser det Anne skriver. Att jag tycker det är så jobbigt att jag till och med skäms är något jag får jobba med.

Det är idag tre månader sedan jag med stigande förtvivlan förstod att Madde lämnat jorden och det är lika länge sedan jag startade insamlingen "Den jävla idioten" (vilket Madde själv kallade sin cancer) hos Barncancerfonden. Det har blivit Sveriges största blogginsamling där hittills ca 1.500 personer har bidragit. Hoppas att även du vill länka och skänka!

Nedan följer först Annes text till mig och därefter mitt svar.

Till ängeln Peter!

Du är vardagshjältarnas hjälte!
Ingen annan än du har varit så ihärdig, målmedveten och hjärtlig! Ett hedersbetyg vill jag ge dig som orkar fortsätta att kämpa för att barncancerfonden ska få mer pengar till sin forskning i min dotters namn. Själv vill jag be om ursäkt för att jag inte orkat länka och göra allt det jag borde göra. Kraften har fattats mig.....

Jag har bara försökt att ta varje dag som en utmaning att klara. Samtidigt är jag så hedrad över dina oerhört fina inlägg som gör mig varm i hjärtat.

När jag var i Sthlm var jag, syster och dotter i Hedvig Eleonora kyrka på Lucia och såg Luciakonserten med alla de fantastiska körerna och Luciatåget. Det var så vackert och jag tänkte på Madde varenda sekund. Jag grät i floder, grät för varenda sång jag hörde. Sånger som Madde sjöng då hon gick på musiklinjen och sjöng alla dessa sånger på Lucia... Det gjorde så ont samtidigt som det var så vackert.

Jag såg min Madeleine stå där och sjunga med sin allra vackraste röst... Folk runtomkring kunde förståss inte förstå varför jag grät, men det var mig egalt, jag ville gråta bara för att det var så vackert. Jag får gå igenom detta nu, alla högtider med sång och musik, måste genomlida och samtidigt njuta av det vackra.

Tack Peter för allt du gjort, du är enastående, jag vet ingen som uträttat det du åstadkommit. Ta det till dig och må bra av det och njut av julen! Du om någon har förtjänat det! Var med dina barn och känn en total lycka över att du gjort något bra för så många människor som har det svårt.

Självklart är det ALLA bidragsgivare som gjort jobbet, men utan dig hade inte en enda krona kommit in.

Var stolt över det!

Tack för att du finns!

Stor julkram från Anne, Maddes mamma!

Hej Anne!

Först vill jag tacka för dina generande vackra ord. Det värmer, tack.

Hur mycket jag och andra än samlar, skramlar och skriver kan vi aldrig ge dig Madde tillbaks. Vi kan aldrig lindra eller ta över din sorg och din saknad. Men jag hoppas och jag tror att vi kan bidra med hopp och en gnutta förbättring för andra som drabbas av "Den jävla idioten".

Ditt senaste inlägg "Känslomässig exil" berör mig djupt. Det finns verkligen anledning att tänka kring vår mening, vår uppgift och vårt liv på jorden. Inte minst nu runt juletid. Lever vi det liv vi vill leva och prioriterar vi rätt. Jag tror att de flesta av oss kommer att svara nej på frågan. Vi lever inte så som vi skulle vilja leva.

För mig kommer denna jul att bli en eftertankens jul. Det kommer att vara ett vägskäl där jag innerligt hoppas att jag kommer att välja rätt väg att vandra, att jag finner den styrka jag behöver. Det är för mig meningen med denna jul, att fundera och reflektera över vad som är sant och viktigt.

Stor och varm kram till dig och till din dotter. Ni kommer att finnas med i mina tankar över julen så som även Madde kommer att finnas.

Jonas Gardell pratar om "Tillfällig gäst i ditt liv" och det är lite vad vi är, vi är tillfälliga gäster i andras liv. Men en del gäster gör avtryck och lämnar kvar något hos mig. De fortsätter att finnas långt efter att de har gått. Ni är sådana gäster i mitt liv, gäster jag kommer att bära med mig så länge jag lever.

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart Quick har länge förbryllat och fascinerat rättsväsendet, psykologer, terapeuter och enskilda. Är han Sveriges värsta Seriemördare sedan Kristian "Tyrann" II scensatte Stockholms blodbad? Eller är kanske Quick enbart en mycket sjuk människa som erkänt allt han kunnat erkänna av mord? Tomas Quick, eller som han heter nu och hette innan den första rättegången, Sture Bergwall har erkänt totalt ett 30-tal mord och dömts för åtta av dessa.

Länge finns många som tvivlat på hans skuld och ansett att det är en rättsskandal. Spelar det då någon roll om en sjuk människa idag begär resning, om han söker rentvå sig från samtliga mord han åtagit sig? Att det gör det för honom är självklart, men vilken roll spelar det för samhället? Flera av morden han har erkänt är preskriberade. Dvs mer än 25 år har gått sedan de begicks och ingen kan längre dömas för dessa mord. Ändå menar jag att det är av yttersta vikt att han får resning och att fallen prövas på nytt.

I bästa fall finner domstolen honom skyldig till de mord han redan är dömd för, men det kanske är troligare att man finner honom oskyldig till ett, flera eller alla mord han dömts för. Redan att han skulle vara oskyldig till ett av morden är allvarligt och vi kan vara tacksamma för att vi inte har dödsstraff i Sverige.

Bara det att han erkänt ytterligare över 20 mord som han ej dömts för är förbryllande. Skulle han vara den seriemördare han utger sig för och också dömts för bör rätten gå vidare och försöka dömma honom även för övriga mord han erkänt. Dock vore det absurt att dömma honom för mord han erkänt på människor som ännu lever!!!

Visst är jag en lekman och utan insikt i bevisningen men jag minns min reaktion när domarna föll mot Tomas. Det kändes fel, för lätt, för märkligt. Visst kan en uppenbart förvirrad och "då galen" man begå mord. Men skulle han kunna göra det om och om igen och under så lång tid utan att upptäckas? Skulle han samtidigt vara så förslagen att han mördade på så många olika vis? Javisst är det möjligt, men föga troligt.

Jag vet naturligtvis ej, men instinktivt tror jag att Tomas är oskyldig till samtliga mord både som han har erkänt och som han är dömd för. Lyckligtvis jobbar jag inte inom rättsväsendet och måste ta ställning till hans eventuella skuld/oskuld. Det är bra mycket lättare att tycka och tänka från fåtöljen i vardagsrummet. Men en sak har jag rätt att kräva, att alla tvivel om oskuld undanröjs för de som döms i en rättsstat. Inte i första hand för Tomas Quicks skull, utan för min och alla andras skull. En stat utan ett fungerande rättsväsende riskerar att krackelera.

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Enbart vintern är här, den har tagit sitt grepp om oss med sin sedvanliga grå och slaskiga sörja, med sitt mörker. Vänta nu, så ska väll inte vilden vara, inte skall vintern vara en grå och mörk tid utan färg. Så minns jag det ej från min barndomsdagar då allt var vitt. Kallt redan när löven satt kvar och frös på träden. Vid denna tid hade jag redan gjort flera skidspår i skogen och mest var kväll hade jag en snölykta som lös.

Visst behöver jag frosta av frysen men skall det vara nödvändigt för att göra en snölykta? För första gången för några veckor sedan kunde min grabb född 2005 åka pulka mer än någon timme när snön smälte. Men nu är det åter grått. Det är svårt att vara glad när man är ledsen, svårt att åka pulka utan snö. Har vi kommit till en tid då ytterligheterna pendlar fram snabbt som en moraklocka? Har vi nya snöoväder att vänta, sedan 15 plusgrader och blåst så att träden far ett ärevarv runt jorden innan de fäller några ledningar med el till marken?

Visst vore det skönt att kunna säga, lugn, lugn, det är ingen fara. Det går över om hundra år, eller tusen. Detta är helt normalt, jordens klimat ändrar sig. Ja, visst, det är sant. Ändå kan jag inte låta bli att tänka och tro att det är just vår mänskliga inverkan de senaste 100 åren som påverkat klimatet. Isar smälter och öknar breder ut sig. Översvämningar och skogsbränder tycks tillta eller är det bara media som blivit bättre på att bevaka annat än Idol på TV4?

Nja, bevakningen av diverse underhållningsprogram tycks i vart fall underhålla media. Så en bättre media tror jag inte på. Kanske är det jag som bättre tar del av det som händer i världen? Tyvärr är det inte heller så. Vi människor har en fantastiskt kreativ förmåga att skapa och jag tror att det är förbaskat hög tid att sätta igång att vara kreativa. Den som först uppfinner en bil som går på vatten bjuder jag på en bulle. (Höll på att glömma WES). Nåja, det var värt en bulle.

Jag vill se mina barn åka skidor, jag vill se mina barnbarn skrika av glädje när de kanar ner för en backe i en liten pulka. Jag vill lära dem bygga snökojjor och Iglo. Men inte tusan vill jag flytta till Norrland för att behöva lära dem det.

Till Tomten!

Snälla tomten, jag önskar inte mycket, bara att klimatet skall vara så som det var när jag var liten, snälla kan du ordna det.

PC 43 år

P.S. Jag har varit ganska snäll, hela året faktiskt, fråga mamma om du inte tror mig.

Enbart lugnt är hur helgen har varit, stilla och lugnt. Jag har funderat över varför jag och många fler sitter och bloggar. Är det för att bli berömd, för att skriva ner tankar som gömmer sig och vill ut, är det för att bli kända, för att visa att vi finns? Jag tror att anledningen till att vi bloggar är nästintill lika många som det finns bloggare.

Själv bloggar jag för att dels träna mitt skrivande, dels för att få mig själv till en stunds eftertanke var dag. Något jag inte ger mig tid till om jag inte gör offentligt åt mina tankar. Men jag bloggar också för att bearbeta saker som jag funderar på och som jag finner är jobbiga.

Jag tror att de flesta av oss vill bli sedda, bekräftade och kanske till och med omtyckta för de vi är, för det vi skriver. Jag vill det, jag vill känna att jag har ett värde, att andra finner mig värdefull. Det är ett sätt att bearbeta min otillräcklighetskänsla.

I helgen har det varit lugnt, en stilla helg med vila och funderande på vad min blogg är tillför, för vem den är till. Är den fortfarande till för mig? Ger den mig den nytta jag tänkt mig? Huvudsaklingen är svaret ja, även om det finns saker jag vill ändra.

Att skriva är för många en dröm, få lyckas och än färre kan leva på sitt skrivande. Jag har det som mål att kunna sluta min arbetskarriär med att skriva och leva på mitt skrivande. Men dit är det långt. Troligen kommer jag att lägga ut delar av en roman på min blogg, för att se hur den bemöts.

Nå nu skall jag lägga mig och läsa och kanske skriva vidare.

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. 

p.s. Vet någon hur jag får bort översta bilden med blommor i min blogg???

Enbart sova var vad min kropp ville. Timme efter timme. Femton timmar senare så var jag pigg, medan andra runt om oss låg sjuka. Det känns så bra att bara få vila, att bara få sova. Mer pigg i skallen och mer skuttig i kroppen än på länge.

Att bara få sova är mer än att det bara är skönt, det gör under med kroppen. Reparationssystemen går igång och det städas och lagas i kroppen. Många gånger tror jag att jag inte behöver sova så många timmar. Jag har lätt att nagga av sömnens vila till förmån för att sitta uppe för att läsa och skriva. I själva verket vill min kropp sova, vila och återhämtas.

Inatt lätt jag kroppen vila, ska se till att det blir fler sådana nätter och dagar av vila och reparation. Men vist är det svårt att ta den tid som behövs för ren återhämtning när livet är fyllt av saker jag vill göra, livet är fyllt av möjligheter. Så det gäller att påminna mig om att en av dessa saker är att vila och enbart njuta av att göra just det. Vila. Så, här ligger jag och duger!

Enbart lysande är den som kämpar, den som aldrig ger upp. Att kämpa även efter att man fått veta att det är en fråga om tid, att det inget mer finns att göra. Ändå för de kampen vidare, ändå lever hoppet, lever viljan och lusten att leva kvar, att få finnas ännu ett tag att möte ännu en dag. Det är för alla som inte är redo att släppa taget, alla som vill få en andra chans som jag länkar och skänker till barncancerfonden.

Insamlingen startades till minne av Madeleine Deckert som likt Lucia spred ljus trotts sin hårda kamp. Målet var att nu 100.000 kr till Lucia. Valet att samla in fram till Lucia var naturligt eftersom Madde ständigt såg det ljusa i de mörkaste stunder.

Enbart utnämner Madeleine Deckert till årets Lucia, en Lucia som inte ens behöver en ljuskrona för att lysa. Hennes ljus fortsätter att glimra över oss och inspirerar till att aldrig ge upp.

Det är två dagar kvar till Lucia, två dagar för oss att vara tärnor i Maddes Luciatåg och bidra med ytterligare några tior för att nå det höjda målet 120.000 kr.

Än lever hoppet, än finns viljan och lusten att leva kvar. Låt oss stödja den. Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.

Enbart Audio har idag lagts upp på min blogg. Det betyder att det går att lyssna på mina inlägg via Audio Feed. Visst är det lite svårt att höra ibland och det låter inte direkt som Krister Henriksson som läser en talbok men ändå är det bra. Själv har jag sedan flera år haft en förkärlek just för att få böcker upplästa. Det finns så många tillfällen då det inte går att sitta med en bok i handen men som det går utmärkt att lyssna. Så numera lyssnar jag på böcker när jag kör bil, cyklar, går eller när jag handlar.

Så kära läsare nu kan du höra och ladda ner mina inlägg och lyssna på dem när du vill. Helt lagligt och utan att bli stoppade av IPRED.

Idag fick jag en utmärkelse av Malin som skriver i Tidsoptimistens. Tacksamt tar jag emot den och vårdar den i mitt hjärta.

Enbart ut, ut ur systemet, ut från mina tankar, ut från min hjärna. Ja, ut helt enkelt. Det finns ofta saker som jag vill ska ut men lika ofta finns det saker som själva vill komma ut. Som söker sina vägar. Var dag är fylld av rutin och det är lätt att leva i den, ändå mitt i den vardag, mitt i tristessen finns det saker som skapas och vill ut. Det gäller bara att finna former för vår kreativitet. Vi är kreativa men det är långt ifrån alltid som vi tillåter oss att vara det. Som vi ger utrymme för vår förmåga.

Överallt i vår vardag kan vi finna vår egen kreativitet, om vi tillåter det. Saker som är tråkiga och vi inte vill göra är kanske den främsta källan till att skapa. Det är då vår hjärna har möjlighet att sätta igång, att finna alternativa sätt att agera, att handla. Vi uppfinner saker i vårt huvud men sällan förverkligar vi dem för vi vet inte hur och vi tar inte heller reda på hur. Men alla kan vi uppfinna gemet, alla kan vi skapa något nytt.

Själv har jag flera uppfinningar i huvudet som inte förverkligats, enkla och vardagsnära grejer som skulle hjälpa mig i min vardag. Dels en helt annan strykbräda och dels en hjälp för tidningsinsamling... men det stannar där. Produkter i mitt huvud. Ofta när hjärnan går loss så kombinerar den saker som redan finns och gör det på ett nytt vis och simsalabim finns en ny produkt i mitt huvud. Ibland så galen att jag skrattar åt mig själv.

Tänk om vi kunde ge utrymme för vår förmåga att skapa nytt. En del av det vi kommer på när vi "fantiserar" uppfinner andra efter några år. Det bara för att det ligger i tiden. För femton år sedan fantiserade jag ihop att man skulle kunna koppla en nykterhetskontroll till bilens startmotor. Idag finns produkten även om den ännu inte är standard i alla bilar. Ungefär samtidigt så kom jag på bokomaten. Man skulle kunna ladda ner och lägga in en bok från automater. Detta gjorde man till en mycket liten skärm som såg ut som en vanlig bok, enda skillnaden var att den var elektronisk... Nå, jag skall inte snöa in på alla tankar och fantasier. Men vi har en oanad förmåga att ständigt gå runt och skapa nytt, att uppfinna och söka alternativa lösningar.

Få av oss förverkligar dem, men sluta aldrig att släpa hjärnan fri, låt den finna nytt, låt den söka lösningar. Ständigt jobbar den på att lösa problem. Även när vi inte tänker på dem.

Ibland vill saker ut, de vill bli till ord och till handling. Ibland blir de kvar och få skrumpna till döds. Små, små frö bär vi alla med oss, de kan växa om vi tillåter det.

Peter PC Carlsson

Hoppas att du antagit utmaningen Länk till Lucia, om inte gör det nu!

Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. 
Skänk en gåva till Barncancerfonden. Läs gärna inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar.

Enbart ångest skulle man kunna tro att det är. Hjärtat slår fel och det värker i bröstet. Andhämtningen är tung och samtidigt lite flämtande. Svetten rinner ur var por på kroppen. Visst är det ganska likt en ångestattack. Det enda som saknas är just ångesten och attacken. I själva verket mår jag ganska bra, lite trött och förstås riktigt svettig. Men annars är det bra. Ja visst det är tungt att andas och det sticker i bröstet och hjärtat slår märkliga slag. Men bortsett från det och att jag blir andfådd enbart av att sitta i fåtöljen och skriva. Ärligt, jag mår bra.

Det är ingen ångest jag känner, men kroppen reagerar som om jag gjorde det. Så vad kan jag göra, inget. Ibland tror jag att det är svårt att förklara allt som sker i våra kroppar, att förstå varför de reagerar så som de gör. Kanske har min kropp ett eget minne, ett minne av något jag inte vet vad det är. Kanske är det på detta minne som kroppen reagerar. Tja det skulle kunna vara så.

Jag hatar att deklarera, vet inte varför men jag gör det. Det är inte svårt, det bli bara inte av. Så min deklaration är ännu inte helt färdig. Visst den är inlämnad sedan länge men jag skulle komma in med någon liten komplettering. Sista dag i morgon. Tänk om det är så att min kropp mins något riktigt otrevligt med att deklarera och därför reagerar den. Hmm, det ger mig en idé, istället för att komma in med kompletteringen i morgon så kan jag ju sända in en förklaring att min kropp mår fördåligt när jag deklarera så av hälsoskäl kan jag inte göra det. Ja, det är väll inte mer konstigt än att det finns killar i jeansväst och skinnjacka som kör motorcykel utan hjälm. Deras läkare intygar att de får mjäll upp över knäna annars.

Men det är klart, jag deklarerar ju inte varje dag (då skulle jag verkligen få ångest) så det måste vara något annat min kropp mins och reagerar emot. Tänk om kroppen är allergisk mot mig. Det vore i sanning problematiskt.

Nå i vart fall så jobbar jag med deklarationens sista lilla komplettering så att svetten lacka. Ska nog skriva det, det borde ge ett extra avdrag någonstans, drog just av strumporna. Vad tror du att skattemyndigheterna ger för det?

Peter PC Carlsson

Hoppas att du antagit utmaningen Länk till Lucia, om inte gör det nu!

Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. 
Skänk en gåva till Barncancerfonden. Läs gärna inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar.

Enbart Nobel är en av de viktigaste anledningarna till att Sverige är känt över världen. En driftig kille som var en sann Europé. Han bodde i flera Europeiska länder och hade fabriker runt om på kontinenten. När han startade gjorde han det bokstavligen med tomma händer. Under sitt liv han han med att få 355 patent.

Idag är det kanske främst för Nobelpriset som han är känd, något som säkert skulle smickrat honom. Men det var på explosiva ämnen han blev känd och rik. Inte minst att han uppfann dynamiten, ett sätt att få kontrollerade sprängningar med Nitroglycerin. Såväl militären som det civila samhället fann användning för hans många uppfinningar.

Det påstås att Alfred Nobel var en stark motståndare till krig och har sagt att "För att kunna förhindra krig, förklarade han; var man tvungen att göra vapnen så effektiva så ingen skulle våga använda dem." Ungefär samma tanke som med dagens kärnvapen. Terrorballansen mellan de forna supermakten Sovjetunionen och USA skulle förhindra krig. Konstigt nog hör vi inte dessa ord idag när det gäller att länder i mellanöstern vill skaffa sig kärnvapen.

Men Alfred var också en föregångare till NF, nationernas förbund (nuvarande FN). Hans förslag var att bilda en organisation som tvingade länder som tänkte kriga att låta en speciell domstol avgöra den fråga de hade blivit oeniga om.

Alfred skrev ett testamente strax före sin död 1896 som efter ett några års processande har lett till att hans vilja förverkligas genom det vi känner som Nobelpriset. Det första priset delades ut 1901. Idag är det åter dags och i frack och långklänning stegar Nobelessen in. Andan av Nobel lever och Sverige sätts på kartan genom att vara det mest förnämsta när det gäller, Fysik, Kemi, Medicin, Litteratur och Fredspriset.

Nobelpriset handlar inte om maten och dansen ikväll, det handlar om de som ansetts mest framstående inom ovanstående områden. Sån dags att bänka sig framför TV och njuta av hur sprängkraft omvandlas till stimulans för framgångsrik utveckling.

Enbart kurage att göra rätt trotts att man själv drabbas är det svårt att ha. Ikväll såg jag återigen filmen Insider. Här visas på kurage och det är en sann storry. Jeffery Wigand utsatte sig själv och sin familj för mycket lidande genom att avslöja att tobaksindustrin förstärkte effekterna av nikotin genom olika tillsatser. Det är lätt att säga och tycka att han gjorde rätt, men det är svårt att göra rätt när konsekvenserna är så negativa av att göra rätt.

Lowell Bergman var producent på 60 minutes och lokade Wigand att träda fram. Hans program blev först stoppat men Lowell spelade högt och lyckades "tvinga" CBS att sända inslaget i sin helhet. Men som en konsekvens av att han inte längre tyckte sig kunna vara trovärdig när han kontaktade en källa som skulle träda fram i 60 minutes så sa han upp sig.

Detta är två exempel på kurage, jag skulle i bägge fallen vilja säga att jag hade agerat lika dant. Men det vet jag inte om jag klarat av att göra. Det är svårt att ha kurage, svårt att göra rätt.

Ingvar Bratt är för de flesta svenskar okänd. Jag träffade honom i slutet av 80-talet efter att han varit en källa för att avslöja att Bofors smugglade vapen till länder de inte fick exporttillstånd av regeringen. Som tack för detta blev han utfryst ur samhället han bodde i och tvingades flytta. Ingvar Bratt har skrivit en bok jag varmt kan rekommendera som heter "Mot rädslan". Kurage är att göra saker trotts att du är rädd, trotts att du drabbas. Kurage är något att vara stolt över.

Enbart tjat är något som kan löna sig eller som inte alls lyckas. Det är svårt att alltid vara konsekvent mot sina barn. "Pappa, får jag läsk? Får jag det?" frågar sonen "Nej, du vet vad jag sa, efter maten". "Men maten är inte klar än ju! Pappa, snälla". Det är svårt att stå emot då, ändå är det vid dessa artigheter som det gäller att hålla emot. Om jag släpper nu, när jag vill kommer det att bli tjat vid nästa läge.

Jag brukar komma överens med barnen vad som skall gälla. Det viktiga är att de känner att de kan vara med och påverka. Deras mening spelar roll. Men visst är det lätt att ge efter. När man står i affären och det börjar tjatas om godis då är det viktigt att hålla fast. Barnen uttrycker tydligt och klart sina känslor och det är ju inte helt ovanligt att vi ser skrikande barn i affärerna. Sen när de plötsligt tystnar så har de vunnit och går där med en klubba, chockladbit eller vad det nu är i sin hand. Nästa gång blir det än svårare för föräldern att stå emot.

Klart att jag också tycker det är jobbigt när mitt barn skriker i affären, men jag ger inte efter och köper av den anledningen. Nej då står jag ut med både skrik och onda blickar från omgivningen. Ett visst mått av obehag och ogillande från andra vuxna kan vi väll stå ut med. Det hjälper ju barnet att förstå att ett nej är ett nej, inget man förhandlar om.

Dessutom har jag aldrig gillat tjat, oavsett vem det är som tjatar. Samtidigt är det många gånger allt för lätt att säga nej. Ibland säger vi det utan att hinna tänka, reflexmässigt. Det är inget fel i att ändra sig.

Peter PC Carlsson

Hoppas att du antagit utmaningen Länk till Lucia, om inte gör det nu!

Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. 
Skänk en gåva till Barncancerfonden. Läs gärna inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar.

Enbart Arbogabarnen och deras avskyvärt grymma slut är så svårt att ta till sig att jag inte orkat läsa det som skrivs mer än sporadiskt. Det finns ingen möjlighet för mig att sätta mig in i hur en annan människas hjärna fungerar och tänker för att klara av att mörda barn. Än mindre att göra det med en hammare. Det går inte och jag vill inte, vill inte ens förstå, vill bara förkasta och demonisera denna person. Det blir så mycket enklare då, världen kan fortsätta att delas upp i onda och i goda människor. Även om jag vet att det inte är så.

Men hur skall man förstå en människa som kan döda små barn, är man då en människa? Kan vi verkligen begå dessa handlingar? Uppenbarligen. Men vad krävs för att det skall vara möjligt. Det måste varit mycket som gått fel på vägen. Ändå är det en människa som har gjort det vi inte ens vill ta in är möjligt. Dessutom en kvinna. Vi tror oss veta att det ligger svartsjuka bakom. Men herre Gud, hur svartsjuk kan man bli?

Uppenbarligen är min bristande inlevelseförmåga något som inte alla delar. Den dömde mördaren Christine Schürrer har en hög brev att öppna från män som söker kontakt och uttrycker sin beundran. Jag har inga ord, inga som kan hjälpa mig att förstå. Jag mins Åmsele morden och hur kvinnor sände brev efter brev i beundran till honom. Det får mig att bli rädd. Tänk hur många människor som finns runt om oss som uppenbarligen mår dåligt och som går med olovligt många skruvar lösa.

I yttrandefrihetens namn kan man via Pirate Bay finna bilder på de mördade barnen. Men man finner så mycket mer än så, man får tillgång till hela utredningen. Det är offentligt material så det är inget oegentligt att ladda ner och läsa och titta. Frågan är om det är lämpligt? Jag funderade om jag skulle plocka ner och titta på de omdiskuterade bilderna. Men jag bestämde mig för att inte göra det. Jag vet att jag kommer att må dåligt av att se bilder på mördade barn. Det är mer än jag klarar av. Det betyder ju inte att dessa bilder inte skall få finnas på nätet. Men är det lämpligt?

Jag är i grunden starkt för yttrandefriheten och funderade en god stund innan jag skrev under listan som kräver att bilderna tas bort. Anledningen till att jag skrev under var att föräldrarna så innerligt bett om det. Det är ett gott skäl. De har redan fått lida och fortsätter att lida efter att barnen blivit ihjälslagna med en hammare. Så av rena anständighets skäl anser jag att bilderna skall tas bort. De som verkligen behöver bilderna kommer åt dem ändå eftersom det är en offentlig handling.

Så fundera du också, dras inte bara med och skriv under. Avfärda inte heller bara lättvindligt för barnens föräldrar är värda mer respekt än så. Gör ett val, vilket det än är! För dig som vill skriva under. 

Peter PC Carlsson

Hoppas att du antagit utmaningen Länk till Lucia, om inte gör det nu!

Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. 
Skänk en gåva till Barncancerfonden. Läs gärna inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar.

Enbart Arbogabarnen och dess familjer behöver vårt stöd. Skriv under och stöd Arbogabarnens familj, det har vi gjort. För att ge föräldrarna ett stöd för att få stop på spridningen av bilderna på deras mördade barn så skapars den här protestlistan och när DU är den tusende på listan så skicka listan till [email protected] Expressen. Sajten Pirat Bay vägrar ta bort obduktionsbilder

Obduktionsbilderna på de mördade Arbogabarnen ligger ute på en sajt på nätet. Nu kräver deras pappa att bilderna ska bort. Men sajten vägrar. Polisens förundersökning om Arbogamorden finns på fildelningssajten The Pirate Bay. Därmed kan alla se bilderna på de två mördade barnen.

Deras pappa, Nicklas Jangestig, vill att tidningarna skriver om Pirate Bays agerande, trots den uppmärksamhet sajten får för sin publicering av bilderna.

- Så här borde det inte vara och det måste uppmärksammas, säger han.

Hans sambo och barnens 'bonusmamma' Amy Haglund har skrivit till sajten och protesterat. Hon fick via mejl svaret 'Det var ett djävla tjat. Nej, nej och åter nej.'

- Vi har inget emot fildelning. Men i det här fallet handlar det om bilder på mina sönderslagna barn. Själva förundersökningen kan vara kvar, men vi vill att de tar bort eller svartlägger, bilderna, säger Nicklas Jangestig.

- Visst ska man värna om tryckfriheten men man måste kunna visa hänsyn i en sådan här sak, säger han.

Sajten slår ifrån sig kritiken.

- Jag tycker inte att det är vår uppgift att bedöma om någonting är etiskt eller oetiskt eller vad andra människor vill lägga upp på nätet, säger sajtens pressansvarige Peter Sunde till TV4 Nyheterna.

Gör så här:

Kopiera hela texten, skriv in ditt namn längst ner. Lägg ut i ett eget blogginlägg eller skicka vidare detta i ett mail till några du känner!

1. Helén Jakobsson Hammarstrand

2. Lena Dahlgren Trelleborg

3. Madeleine Nilsson

4. nicklas strömberg

5. Linda Ohlsson

6.. Camilla Forss, Malmö

7. Veronica Christensen, Limhamn

8. Niklas Christensen, Limhamn

9. Mia Johansson, Hyllinge

10. Anette Svensson,hyllinge

11. Jennifer Fredhage, Ljungby

12. Christian Larsson, Ljungby

13. Helena Lundström, Horda

14. Hasse Picher, Horda

15. Maria Möllerström, Vollsjö

16.. Lotta Björkman, Hjärup

17. Lotta Wedin, Västra Nyrup

18.Kerstin Ericsson, Ängelholm

19. Malin Lavin, Markaryd

20. Helena Larsson, Åsljunga

21. Lina Rosberg, Ängelholm

22. Cecilia Lindh, Höganäs

23. Åsa Stenberg, Glumslöv

24. Carina Nilsson, Häljarp

25. Annika Troell, Bara

26. Lotta Larsson, Svedala

27. Linda Bengtsson, Malmö

28. Linda Oscarsson, Malmö

29. Ulla Nilsson, Trelleborg

30. Christina Gyllarp, Malm m

31. Marie Lundström, Hjärup

32, Eva Dahlgren, Lund  

33. Irene Skott, Lund  

34. Pia Feinberg Malmö  

35. Helene Persson, Staffanstorp

36.Anitha Thorstensson Staffanstorp

37. Carina Kramer Staffanstorp

38.Maria Bodell

39. Annica Lindgren Lund

40. Isabell Björklund

41. Åsa Rydberg, Nacka

42. Maria Sundlöf, Ljusdal

43. Ann-Marie Löfberg, U Väsby

44. Britt-Marie Stenander, Halmstad

45. Angelica Nilsson, Jönköping

46 Jeanette Hedberg

47 Jenny Wallerström

48. Hanna Krigholm  

49. Ulrika Svensson, Strängnäs  

50 Mie Hällgren, Nykvarn

 51 Annelie Eklöv Sala

52 Jeanette Blom

53 Sofia Grundström Finspång

54. Ulla Karlsson, Vingåker

55. Lena Klasson, Österåker

56. Lennart Eriksson, Österåker

57.Diana Karlsson Vingåker

58.Magnus Larsson Vingåker

59. Carina kauppila karlsson

60. Linda   Gunnarsson

61. Camilla Hellström Sträng, Gyttorp

62. Maja Ardesjö, Sundbyberg

63. Therese Axelsson, Örebro

64. Monica Axelsson, Stråssa

65. Ewa Thunell, Lindesberg

66.Susanne Lindberg, Lindesberg

67. Maja Johnsen, Nora

68. Thom johnsen,Nyhyttan,Nora

69. Pia Eberheim, Nora

70. Eva-Lena Lisselgård, Lessebo

71. Eva Grundberg

72. Gun Bruzelli Persson

73. Helena Persson

74.Camilla Svensson, Örnsköldsvik

75.Susann Simonsson

76.Eva Sjödin

77.Sofia Sjödin

78. Josefine Östh Uppsala

79. Erika Westin Borås

80. Jimmy Ångnell, Östersund

81. Maria Frånlund, Östersund

82. Camilla Lundin, Östersund

83. Anders Persson Aspås

84. Nina Johansson, Säffle

85 Madeleine Hilmersson Kil

86 Ann-Christin Silensjö Säffle

87. Ann-Christin Ahlqvist Klippan

88. Dorrit Ricketts Åstorp

89. Mikael Helander Åstorp

90.Hanna Bonnevier Hässleholm

91. Kristoffer E Dudzik, Hässleholm

92. Elisabeth Trolle

93. Agneta Engvall  

94. Carina Hansson

95. Eva Tedenlid

96. Jeanette Andersson

97 . Jonas Andersson Trelleborg

98 Håkan Fransson, Malmö

99    JAN JENSEN  HELSINGBORG

100 Annelie Edvinsson

101 Anna Lindberg, Helsingborg

102 Irene Eriksson, Stockholm

103 Yvonne Malm

104 Susanne Bäcklin

105 Madelene Segelöv, Orsa

106 Hanna Ankartjärn, Stockholm

107 Göran Sundström, Järfälla

108 Lotta Fridell Sundström, Järfälla

109 Susanne Granholm Västerås

110 Åsa Erikson Västerås

111 Pia Rizell Örebro

112. pia r nygårds örebro

113. Lotta Brodin Örebro

114. Unn Thofelt, Örebro

115. Kerstin Svanberg, Västerås

116. Charlotte Hedin, Bjärred

117. Eva Stålkrantz, Norrtälje

118. Thomas Stålkrantz 

119. Björn Strömberg, Norrtälje  

120. Michel Pernet  

121. Mari Tenggren Norrtälje

121 Marie Brottman Norrtälje 

122 Mona Fredrikson Täby 

123 Alf Bäckström, Stockholm

124 Marie Brundin, Västerås

125 Per-Arne Persson

126 Kenneth Andersson Mölndal

127 Maritha Svensson, Mölndal

128 Susanna Löfstrand, Torslanda

129 Frida Asteberg, Sävedalen

130 linda Lignell, Göteborg

131 Mia Einarsdotter, Sävedalen

132 Charlotte Nikander, Hyllstofta

133 Tomas Nelin, Billesholm

134 Johanna Nelin, Billesholm

135 Nina Hemgard, Övraby

136 Annelie Nilsson, Gärsnäs

137 Jenny Persson Sankt Olof

138 Lena Persson, Sankt Olof

139 Eva Nilsson, Kivik

140 Anna-Karin Nicander

141 Christer Akej

142 Annika Liljegren

143 Berit Roos

144 Susanne Lindquist

145 Ulf Svensson

146 Fanny Törnkvist, Johanneshov

147 Stefan Törnkvist, Västerhaninge

148 Anton Törnkvist, Västerhaninge

149 Gustav Törnkvist, Västerhaninge

150 Carina Törnkvist, Västerhaninge

151 Camilla Karlsson Glava

152 Solveig Myrvold Koppom

153 Merja Larsson

154 Cicci Wik Forshaga

155 Petra Karlberg Karlstad

156 http://enbart.blogg.se/ Peter PC Carlsson, Stockholm

-------------
Peter PC Carlsson

Hoppas att du antagit utmaningen Länk till Lucia, om inte gör det nu!

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. 
Skänk en gåva till Barncancerfonden. Läs gärna inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar.

Enbart ödet kan vi välja att tro på eller också gör vi det inte. Jag vet faktiskt inte. Intellektuellt så gör jag det inte, men ändå gör jag det på något vis. Men med tanke på vad jag ser vill jag inte tro. Redan när jag var lite fick jag en känsla av att jag kommer att dö ung. Svårt att säga att 43 är ung i och för sig, men det kom upp en bild att jag skulle dö innan jag var 44 år. Visst vill man slå bort sådana tankar.

När jag tittar i min hand så är livslinjen bruten på mitten, bredvid kommer en svag linje som leder långt upp mot pekfingern som visar vägen. Kanske är det mitt alternativ. Men varför bry sig, jag tror ju ändå inte... fast ändå. De senaste åren har mitt hjärta varit allt annat än lugnt. Antingen slår det dubbelslag eller så slår det allt för långsamt. Otränad som jag är så har jag en puls på mellan 40 och 50 slag i minuten. För dig som inte vet betyder det att hjärtat slår som om det vore mycket vältränat. Eftersom jag inte är det kompenserar kroppen och jag svettas som en snöboll i bastu utan att göra ett smack.

Ja, jag vet, jag har sagt att jag inte skall vara privat i min blogg, nu tangerar jag det. Det är så att jag har de senaste tio åren levt med ett hjärta som jag då och då får svälja ner. Det är först det senaste året som jag haft dessa svettningar. Jag menar verkligen svettningar som gör att jag har med mig extra ombyte till jobbet. Hittills i år har jag inte behövt annat än T-shirt och en tunn jacka. Jag sitter på min stol och jobbar så plötsligt rinner det svett från mitt ansikte, sedan från håret och snart från armar, rygg, bröst och ben. Pinsamt, jo visst. Men vad skall jag göra.

Givetvis har jag varit hos doktor och givetvis har jag medicin, men det mest mot ett högt blodtryck. Samtidigt fick jag medicin som hjälper hjärtat att bibehålla en bra rytm. Ibland när jag cyklar, går eller för den delen bara står blir jag så andfådd att jag måste sätta mig ner, ta det lugnt och vänta en fem minuter på att återfå andan. Det låter kanske konstigt men jag är van, det gör det inte bra, men det gör det lättare. Jag har lärt mig att leva med ett hjärta som är lätt förstorat och som pumpar runt mitt blod i en rytm som är utöver det normala.

Jag känner mig inte redo att lämna jorden, jag är inte klar, jag har mer kvar jag vill göra. Jag vill se mina barnbarn och jag vill skriva en bok. Kanske har jag inte skrivit för att jag då har ett mål mindre kvar. Jag vill mer. Kanske skulle jag samlat in pengar till hjärt- och lungfonden istället. Kanske. Men jag vet att jag vill och fortfarande kan bidra. Jag vill att världen skall bli lite bättre till följd av att just jag har levt!

Det låter så högtravande, men det är så enkelt. Antingen bidrar jag till att världen blir lite bättre eller att den blir lite sämre. Det är ett val var och en av oss har, ett val som vi alla kan göra. Jag har mycket kvar att göra för att världen skall kunna bli lite bättre till följd av att just jag lever. Det är det som är mitt mål, det är vad som driver mig i vardagen, det som får mig att finna kraft när jag är trött. Det är mitt mål som får mig att hålla mig om hjärtat när det värker, det är då jag förstår meningen och innebörden av att vilja leva.

Våra liv är så sköra, vi bär dem med oss likt en nykläckt fågel i vår hand. Nakna och blinda för allt föds vi hit. Törstande efter kärlek och i behov av ömhet sitter vi där i en hand. En hand som har makt att skydda och att förstöra. Vi har alltid ett val. Jag är skör, bräcklig och i behov av ett täcke av skyddande kärlek. Nu vill jag krypa ner, nu vill jag komma till ro i din hand.

Jag hoppas och vill att vi ses imorgon igen.

Peter PC Carlsson

Hoppas att du antagit utmaningen Länk till Lucia, om inte gör det nu!

Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. 
Skänk en gåva till Barncancerfonden. Eller kolla på Enbart Gåvor! Läs gärna inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar. Mina länkade läsare.

Enbart glögg sätter vi i oss i massor den närmsta tiden. Vi värmer den lite på spisen och vips så har vi en dryck som känns som jul. Små koppar med en söt och kryddig dryck. Måste erkänna att jag tycker att det är ganska gott. Riktigt smaskigt faktiskt. Men inte tusan dricker man det året om. Nja det är inte sant. Jag mins en av mina vänner från uppväxten. Han drack alltid glögg, kall, direkt ur flaskan. På varje fest vi gick halsade han glögg. Han hade gått igenom hela sortimentet på systemet och räknat ut att den dryck där man fick mest volymprocent per krona var just glögg. Vilken glögg mins jag inte.

Kort och gott ett rationellt beslut om det nu är så att det just är en fylla man är ute efter. Vid något tillfälle frågade jag honom om han tyckte det var gott, det tyckte han inte. Jag trodde honom, det såg inte gott ut att fest efter fest dricka kall glögg ur flaska. Men det var ändå rationellt, för han tyckte inte om några alkoholhaltiga drycker. Så han menade att det spelar ju ingen roll, jag dricker det som är billigast på så sätt behöver jag inte dricka så mycket.

Hmm, svårt att argumentera där. Visst skulle jag kunna säga att det kanske är bättre att inte dricka alls, men samtidigt visste jag att det valet fans inte med i hans valbarhetslista.

Så utifrån att du inte gillar alkoholhaltiga drycker över huvudtaget, men har bestämt dig för att bli onykter så var det ju klokt att räkna ut vilken dryck som gav mest fylla per krona. Klokt men mycket märkligt. Ofta är det så, det som är klokt och rationellt för någon annan är ytterst märkligt för andra. Våra val är subjektiva vilket är lätt att glömma bort.

Peter PC Carlsson

Hoppas att du antagit utmaningen Länk till Lucia, om inte gör det nu!

Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. 
Skänk en gåva till Barncancerfonden. Eller kolla på Enbart Gåvor! Läs gärna inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar. Mina länkade läsare.

Enbart glöd i en liten lampa. Enbart glöd som släks och ett hopp som tänds. En uppfinning som förhoppningsvis går i graven idag. Inom EU fattar man idag beslut om att förbjuda glödlampor till förmån för energilampor. Det är för mig en självklarhet att politiker skall gå fram och göra regleringar där det krävs för att öka vår motivation att agera mer ansvarsfullt. Det är lättare att ta ett miljöansvar när alternativen görs tydliga för oss.

Visst skulle vi kunnat få alternativen tydliggjorda genom höjda skatter på miljöfarliga produkter istället för förbud. Det viktiga är att vi får tydliga incitament att välja rätt. Det är för det jag går till val, det är för det jag väljer dem att agera och regera för samhällets bästa. Sedan några år har jag helt slutat att köpa glödlampor och fortsättningsvis är det enbart lågenergilampor som finns i vårt hem.

Jag hoppas att kedjor som IKEA går före och själva enbart säljer energilampor. Konstigt nog spelar det roll, stor roll. Vi blir allt mer miljövänliga eller åtminstone miljömedvetna. Men fortfarande styr min plånbok mer än den borde göra. Ibland är det dock bra, det är genom vår plånbok som bränsleslukande bilar i USA får problem. Det är bl.a. därför Saab och Volvo har svårt att sälja. Att inte ställa om i tid kommer att leda till att företag går omkull och det är rätt. Visst hoppas jag att såväl Saab som Volvo klarar sig men också att de lär sig att det krävs betydligt energisnålare bilar.

Varför görs bensinbilar över huvudtaget? Varför inte diselmotorer som förbrukar så mycket mindre? I stora delar av Europa är det diselbilar som säljs men i Sverige är det bensinbilar. Dags för svenska politiker att agera och reglera med hjälp av skattehöjningar på bilar som dricker mycket. Jovisst det sker redan genom bränsleskatten, men det går att göra mer. Men det kommer också att drabba Saab och Volvo.

Det är svårt att göra rätt när man vet att man själv drabbas. Det är då vi prövas, då våra politiker testas. Än har vi befunnits ovärdiga att klara uppgiften. Att ta ett steg med att sluta köpa glödlampor till förmån för energilampor är bra, nu gäller det att ta liknande steg på andra områden. Även om det kostar.

Enbart två timmar kvar till jul. Ja åtminstone om jag skall tro på grabbens tideräkning. Han upplyste mig glatt om att det bara är två timmar kvar till jul och sträckte samtidigt upp sitt lilla pekfinger och ringfinger i luften. Han blev arg på mig när jag sa att det är lite längre än så. Hur förklarar man för ett barn, som är 3,5 år, om tiden? Fick han bestämma skulle det inte vara mer än två timmar kvar.

Förra året när tomten äntligen kom så rusade grabben fram till tomten och ropade "Jag har väntat på dig!". Nog är det just längtan han visar på, längtan efter jul, efter presenter efter att resa iväg, efter att träffa släkt. Längtan, han är så bra på att längta men har så svårt för att vänta. Det är så jag tror att det är, barn vet betydelsen av att längta, men blir frustrerade av att vänta.

För oss vuxna är det lika dant, vi längtar efter något och istället för att spara och vänta lånar vi och konsumera vår längtan direkt. Sen blir det åter tomt och vi söker något annat att längta efter. När vi finner det stannar vi inte kvar i vår längtan utan gör gång på gång om samma sak och krediten växer. Jag tror att vi hjälper våra barn genom att de får ha tråkigt ibland, att de får längta och vänta. Vi skulle också må bra av att vänta, av att inte omedelbart få det vi vill ha.

Jag längtar, alltså finns jag.

Peter PC Carlsson

Hoppas att du antagit utmaningen Länk till Lucia, om inte gör det nu!

Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. 
Skänk en gåva till Barncancerfonden. Eller kolla på Enbart Gåvor! Läs gärna inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar. Mina länkade läsare.

Enbart dagdröm fortsätter från igår. Läs först del 1 Dagdröm nr 1, del 1, Dagdröm nr 1, del 2

- - -

En dryg timme senare ringde jag och med spänd förväntan hörde jag hur signal efter signal gick fram. Just när jag bestämt mig för att lägga på hörde jag den blandade hesheten och erotiska rösten svara med namn, "Sandra". Efter en liten stunds samtal visste jag att hon fortfarande jobbade och i vilket område. Så jag började gå, tog ännu en gul bil och efter en halvtimme var jag framme. Men det var inte hon. Så jag gick runt några kvarter ett par gånger innan jag ringde på nytt. Så stod hon där med en väninna och pratade. Jag gick fram och presenterade mig för dem bägge. Under stegen fram lät jag blicken omfamna Sandra, var hon så vacker som jag mindes henne? Min blick följde var linje, var form på hennes kropp och jag log.

Hennes hand i min när jag kom fram fick knappast min nervositet att släppa. I bröstet bankade det starkt och i magen bodde fåglar som fladdrade och ville ut. Hennes väninna vinkades iväg och så var jag ensam med kvinnan jag jagat ifatt. Det är inte jag att vara så rätt fram att vara så rakt på, men eftersom jag inlett så fanns ingen återvändo. Jag böjde mig genast fram och gav henne en kyss på munnen. Drog ett djupt andetag och log inom mig. En ljuvlig doft av parfym och kvinna. Hennes fylligt varma läppa var mjuka och inbjudande. Hennes svar fanns där om än så försiktigt.

Jag förklarade att jag var på semester i New York och visste inget om vart vi var. Det visste inte hon heller, hennes första kväll som servitris på restaurangen i denna del av staden. Jag log och undrade vart vi skulle äta, hon visste inte så jag sa, "come, I know a place". Vi gick och fann en Italiensk restaurang. Satte oss vid en rutig duk och beställde varsin rätt. Jag föreslog fina viner men hon bad om öl.

Middagen var både romantisk och förvånande, hon var vacker och min blick satt fast. Hennes klädsel var stilig men hennes språk var fritt. Hon hade inte minsta blygsel och jag fick jobba för att vara så säker som jag spelat. Efter en stund frågade jag vad som fick henne att tacka ja till min middag. Hon skrattade och sa att jag var en man som visste vad jag ville ha, en man som var stiligt klädd och med snygga skor. Generat leende såg jag ner på mina nya skor, lyfte min blick och såg hennes som var varm och våt. Vi åt och jag tog hennes hand, vände den, höll i den och jämförde med min. Hennes så brun, så mörk, så kvinnlig, så vacker. Min så stor, så vit och så manlig. Hennes naglar var långa och vita som snö mot huden, mina bleka och korta inför hennes blick.

Tankarna möttes och vi tackade nej till kaffe och gick. Jag tog ett tag om hennes midja och kände hennes höft mot min. Utanför undrade jag var hon bodde och jag ville inte resa till Queens, Mitt rum var fyllt av vänner så med skratt och lätta steg fann vi en Taxi. Han visste inget hotell som hyrde rum per timme utan körde oss till ett flottare ställe. Jag betalade och vi gick in. Portien, en proper man i i femtioårsåldern, förklarade att de enbart hyr ut per dygn. Vi fnissade och sa att vi inte behövde rummet mer än några timmar. Han log och jag betalade och tog emot en nyckel som ett kreditkort.

I hissen böjde jag mig fram, drog in andan och lät mina lungor fyllas av hennes doft. Blickarna möttes och jag blev varm. Från magen spreds en värme ut och ner i mitt kön. Lemmen växte, hon såg och hon log. Jag böjde mig fram, drog henne mot mig och omslöt hennes fylliga läppar. Hennes tunga var mjuk, varm och lekande. Den bjöd mig in och tryckte mig tillbaks. Hon var stolt och smakade lätt av salt, sött och vin. Min kropp började brinna när min hand fann huden på hennes rygg. Åter drog jag henne till mig och vi kysstes igen just som hissdörren öppnades.

Med rosiga kinder steg vi ut, fann vår dörr och medan jag stack in kortet fann hennes hand tyget ovanför min lem. Hon klöste, smekte och kramade just när vi föll in. Omfamnande på golvet, med öppen dörr, kysstes vi hett och jag lät min hand glida in i hennes hår. Håret smekte mig och dess fyllighet hetsade min själ. Efter kyssar och kel bromsade vi fnissande upp. Stapplande och flämtande hjälpte jag Sandra upp. Hon log, jag log, vi log och kysstes igen. En sådan tunga, så stor, så varm, så het.

Med foten stängde jag dörren. Samtidigt som min hand funnit sin väg in under hennes blus. Med bestämda steg stod vi vid sängen och utmanade varandra i att kasta våra kläder. Hon vann, ty hennes kropp var av chocklad och den strålade av sinnlighet och värme. Naken kände jag mig blek och hon var fylld av allt som gud kan ge av kvinnlighet. Med försiktiga steg närmade jag mig hennes välformade kropp. Delar av mig stod redan i givakt. Utan ett ord tog jag henne i min famn och kände hennes varma kropp mot min. Mörkbruna, näst intill svarta, bröstvårtor stod starka rakt ut och pekade mot min kropp. Hennes skinkor vilade fast i mina händer. Så stod vi där och rörde oss till en musik som ej fanns, men till bultande hjärtan som i trans.

På bulsiga täcken av dun föll vi ner och hennes varma kropp omslöt mig och pumpade allt mer blod till min svällande lem. Så låg vi där, kysstes, smektes och njöt. Hennes kropp mot min, hennes hand på mitt lår, hennes bröst i min hand och kön i min mun. Smaken lyfte och tände mig allt högre. Doften var ljuv och inuti var hon ljust, ljust rosa. Saften som rann var fyllig och upphetsningen klibbade i min mun. Hennes skälvande kropp njöt och jag kramade sista droppen ur hennes orgasm. Min tunga var trött och munnen nöjd. Mitt ansikte var fyllt av kvinnlig parfym. Hon skrek och klöste min nacke hårt när pulsen stegrats och tills den ebbade ut. Jag kröp upp och vi blandade saliv. Kyssandes rullade vi runt, min lem var hård och fann sin väg. Mitt ollon så glatt, så svullnande rött. Hennes grotta var öppen, våt och riktigt kåt. Lemmen hård och grov när den nådde fram. Hennes njutande stön, tänder bitandes i min hals, fick mig att skälva.

Ollonet smekte och gled. Allt våtare sökte det sig in och just som det funnit sin plats kastade hon sig om och fyllde sig med mitt kön i sin mun. Hennes naglar kramade och drog, min pung skrämdes men njöt. Läpparna jobbade upp och ner, tungan slickade och cirklade runt. En hand om min pung och en runt min bultande lem. Gång på gång sög och slickade hon min nu stenhårt ådriga lem.

Så sög hon must ur min kropp, så sög hon lust in i min själ. Jag tändes och strax innan jag kände att en kavalkad av spermier var på väg sköt jag henne bort från mitt bultande stånd. Erotikens genomskinliga vätska rann från min manlighet och jag rullande in mellan hennes lår. Med ett fast tag om ett av hennes mörkbruna bröst och hennes fasta stjärt i min andra hand trängde jag in i hennes varma sköte. Sakta, sakta, bit för bit kände jag hennes kön omslutande krama min lem. Hon kramade och drog, hennes lust kändes stor och jag pressade mig allt djupare in. Hennes blick visade kåthet och en lust att komma om mitt kön.

Hon kom, hon kom, kom och kom igen. Gång på gång kände jag hennes orgasm krama min allt mörare mandom. Hennes ljusrosa, kåtvåta och varma kön bjöd in till ett innerligt samlag. Så vi älskade och älskade igen, igen och igen. Slutligen var kåtheten för stor. Jag pressade mig allt djupare in i henne och kände hur det gick en våg av värme från ryggen, genom benen och rakt ut i min lem. Strax sköt jag iväg min första satts, djupt in i Sandras ljuva kropp. Varje sprut möttes av hennes köns reflexer att suga och krama ut minsta droppe ur mig.

Så föll jag ihop och svettig låg jag över henne med en slaknande lem inuti hennes kropp. Kyssandes väckte vi varandra på nytt. Aldrig glömmer jag smaken av hennes kön, den ljuva svarta färgen på hennes hud, Hennes fylliga läppar som omslöt mig.

Ljuva Sandra jag hoppas att vi möts igen, igen och igen. Om så i min dröm.

Peter PC Carlsson

Hoppas att du antagit utmaningen Länk till Lucia, om inte gör det nu!

Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. 
Skänk en gåva till Barncancerfonden. Eller kolla på Enbart Gåvor! Läs gärna inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar. Mina länkade läsare.

Enbart dagdröm är rätt skönt att leva i. Det finns stunder när jag inte vill annat än att drömma mig bort, att fantisera. Det händer titt som tätt att jag drömmer mig bort mitt under ett möte, i en kö till kassan, när jag cyklar, ser på TV eller när jag precis skall somna. Små drömmar, fantasier eller tankar om en möjlig händelse. Det är både skönt och upphetsande att drömma, att fantisera.

I våras var jag i New York och här kommer en fantasi, en dagdröm från hotellrummet.

---------

New York

Solen hade smekt mig under dagen och jag gick själv iväg när vännerna skulle ägna sig åt seriös shopping i världens stad. Kvarter efter kvarter av vår som sprack fram, grönska på träden och en känsla av att vandra i filmens värld. Så mycket jag kände igen, så mycket jag sett förut fast jag aldrig varit här. Långt långt borta och ändå så hemma. Stunderna gick och så gjorde jag. Vänliga hälsningar blandat med gula taxibilar som gled förbi. Min blick sökte sig runt och där fanns hus, brandstegar och bilar som jag sett förut men aldrig såhär.

Vackra människor i moderiktiga kläder, kvinnor som lockade min fantasi, en ljum vind som drog med sig stadens doft och ljudet av liv som fyllde min väg. Tiden gick och jag lyfte min hand. En gul Ford stannade så jag satte mig där bak. Sa adressen lutade mig mot rutan och betraktade filmen som rullade förbi. Allt saktare gled bilen fram och snart var ljudet blandat med bilarnas horn. Fotgängare passerade förbi och kön stod still. Chauffören slog ut med armarna och sa New York! New York svarade jag, betalade och steg ur.

Just då, just i den stund när tiden och bilen stod stilla, öppnade dörren, vände jag min blick mot trottoaren och log. En kort, kort stund fann vi varandras blick. En kvinna så vacker, så stolt och så fylld av stad. Så fylld av liv, av sex av kvinnlighet. Hennes blus var tunn och kavajen knäppt, byxorna i matchande färger med veck där fram, skor med klackar och en väska i gung. Med säkra steg styrde hon genom stan. En enda blick och jag såg att hon log. Snabbt stegade hon fram med svajande höfter och svängande kolsvart hår. Hjärtat tog ett par extra slag och hjärnan slog slint när jag rykte tag i min väska, lämnade Taxi och öppen dörr. Snabbt löpte mina fötter över gatan sicksackandes mellan stilla bilar i kö.

Långt framför mig såg jag hennes kropp smidigt röra sig fram och jag sprang. Ljudet av mina fötter klapprade i takt med bröstets slag, snart var jag där, snart var jag där. Vid en korsning var jag ifatt och hjärnan försökte komma ikapp. Innan jag ens hunnit tveka la jag min hand på hennes varma axel och hon vände sig om. Mörkbruna ögon med snövita glober såg igenom mig. Hennes mörka hud hennes fylliga läppar fängslade mig. Fast i hennes blick och förvåning sa jag "Hallo! Do you want to eat dinner with me?"

Skrattandes svarade hon omedelbart "Yes I do but first I have to work". Med enbart förklaringen att hon var servitris och redan sen skrev hon ner sitt nummer och bad mig ringa vid nio på kvällen. Hon log så att glassar smälte. Jag stod kvar och såg hennes snabba steg genom vimlet i städernas stad. Tankarna hann ikapp och jag skrattade högt för mig själv i en korsning på West Manhattan.

Stegen var lätta och utan tyngd när jag vandrade fram. Sex timmar, det var allt, sex. Vad tänkte jag på, hur blev det så, i filmernas stad? Regisör i min egna film fann jag ett soldränkt kaffe. Med en bok, jag inte minns, bläddrade jag fram timme efter timme och blev hög av koffein. Tillbaks i lobbyn möttes jag av en lapp, vännerna återkommer först sent inatt.

En timmes sömn, en dusch och parfym, nya strumpor och sen iväg. Var hon där? Jag slog hennes siffror och de kändes så rätt. Signal efter signal och så hennes röst "Sandra!" Så hon hette Sandra, mörkbruna ögon med vita glober i ett ansikte med rödfylliga läppar fans för min syn. "PC" svarade jag, "Who?" undrade hon. "You know the guy from earlier to day" sa jag och svalde hjärtat som tycktes täppa min hals. Hennes leende var förvandlat till ett skratt. "Later, I have to work an other houer. But cal me again. "I will", and I did!

Enbart Adam skriver här sitt fjärde inlägg, tidsmässigt i hans liv är ordningen på inläggen Adam nr 1, Adam nr 3,  Adam nr 4 , Adam nr 5, Adam nr 2. Adam nr 6,  och Adam nr 7.. Han har valt att vilja vara anonym men jag vet att han läser era kommentarer.

---------------

Blöt byxa

Morgonen minns jag klart. När jag gick till jobbet var det fortfarande mörkt ute och vinden piskade droppar och stänk i mitt ansikte. Väl framme drog jag redan i hissen av mig den våta mössan. Skorna gjorde snabbt en pöl av snöslasken på golvet. Jag minns också hur jag kände mig glad och lite stolt. Två dagar utan sprit, utan öl eller vin. Jag funderade på att ta kontakt med min son. Kanske skulle jag lyfta luren och höra hans röst igen. Det var länge sedan, minns inte hur länge sedan det var. Månader, troligen mer.

Förmiddagens kaffepaus var hjärtlig, prat och glädje. Jag vågade sitta kvar, delade en stund med de andra. Någon gav en gliring om att jag såg ovanligt pigg ut, att jag hade en ren skjorta. Jag svarade inte men jag tar alltid på mig en ren skjorta var morgon. Visst börjar de flesta bli gamla och en del för små men alltid rena. Mina pengar har gått till annat de senaste åren.

Tillbaks i arbetsrummet försökte jag hålla tankarna borta, kände mig skamsen. Jag visste att jag alltid skött mitt jobb. Men också att många ogillat att jag håller mig för mig själv. Orkar helt enkelt inte med deras kommentarer.

Länge låg handen på luren medan jag funderade på vad jag skulle säga min son. Reste mig, gick på toaletten, satte mig igen. Ångesten började rulla, tankarna bubblade och modet svek. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag förklara, kunde jag ens göra det? Suget växte med varje tanke, gud vad jag behövde en drink. Bara en, sen skulle jag våga, sen skulle det kännas bättre. Vet inte hur länge jag satt där och tvekade, hur länge jag förhandlade med mig själv innan jag förlorade.

Tio minuter senare var jag på väg tillbaks igen. Hade en helflaska vodka med mig. Jag minns hur jag fortfarande tvekade även om jag visste att kampen redan var förlorad. Tänkte åter på den förlorade sonen, hur jag saknade honom hur mitt svek gjorde sig påmint. Skuldkänslorna växte och rann nerför mina kinder. Tyst lät jag tårarna fåra mitt rödsvulna ansikte.

På toaletten knäckte jag korken och kände hur den första klunken brände, den andra värmde, den tredje spred ett lugn. Snart satt jag åter med handen på luren och ångesten trängde genom lugnet. Inte ens när halva flaskan var tom vågade jag slå den sista siffran. Misslyckandet slog ner mig i stolen och jag grät. Tröstade mig med ytterligare ett par klunkar.

Jag borde inte svarat på mail, borde inte svarat i telefon, borde gått hem, men jag var kvar och innan arbetsdagen var slut var flaskan tom. Humöret var bra mycket bättre, det minns jag, men inte så mycket mer. Gick vid strax efter tre. Någon flyttade möbler så hissen var upptagen. Någonstans i trappan snubblade jag på rockskärpet, föll och slog huvudet i räcket. Konstigt nog minns jag ingen smärta. Men när jag kom ner kände jag hur det rann från ögonbrynet. Helvete jag som var så sugen på en öl. Gick upp igen och in på toaletten för att tvätta av mig. Vet att jag möte någon arbetskamrat men minns det inte. Så lite kallt vatten och ett plåster senare var jag åter på väg.

Ute fortsatte vinden att piska och jag kände hur det fick mig att nyktra till. Fan vad törstig jag var. Några kvarter bort fanns en billig krog även om en öl just då var värd hur mycket som helst. Innan jag ens tog av mig rocken hade jag dragit i mig den första, beställde en ny, tog av mig och gick för att tömma blåsan. Träffade en bekant och vi snackade en stund. Glömde att pinka och gick tillbaks. Tror att jag drack fem eller sex öl innan jag blev ombedd att gå. Så jag måste ha gått. Vet bara att när jag reste mig snurrade hela världen runt och jag föll, slog i samma ögonbryn igen.

När jag vaknade halvlåg jag mot ett träd. Blodet hade torkat och det var svårt att öppna vänster öga. Mina byxor var blöta jävla regn, jävla öl. Mobiltelefonen hade spruckit men klockan visade närmare tre på natten. Satt så en stund innan jag fattade var jag var. Framför mig fanns Allhelgonakyrkan. Hur kom den dit?

/Adam
-------------
Tack Adam för ännu en beskrivande och tung berättelse ur ditt liv. Det gör oss ont att läsa och jag sänder mina tankar till dig.


Peter PC Carlsson

Hoppas att du antagit utmaningen Länk till Lucia, om inte gör det nu!

Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. 

Enbart Luccebulle är vad min son vill vara i Luciatåget. Vid middag idag pratade vi lite om Lucia och nästa fredag är det fest på dagis... ursäkta i förskolan, där han går. Då kommer vi förväntansfulla föräldrar med digitalkameror och videokameror. Det är vi som sitter med tindrande ögon för att se våra gunstlingar uppträda i roliga kläder och sjunga gulliga sånger.

Mammor och pappor känner sig stolta och lite nervösa, hur skall det gå, mins han texten, håller han sig i ledet? Som kille brukar man få välja mellan att vara tomte, pepparkaksgubbe eller stjärngosse. Strut på huvudet är inte alltid det roligaste att ha, inte ens på kräftkalas om ni frågar mig. Förra året skuttade en liten röd tomte runt och visst var han i ledet ibland men mest när han skuttade igenom det. Dräkten passar även i år, det enda som behövs är en ny mössa. Men lille grabben har en annan idé. På min fråga vad han vill vara i år säger han mycket bestämt "Jag ska vara Luccebulle!" Luccebulle? frågar pappan. "Ja!" svarar han lika självklart.

Jaha, varför inte? Med tanke på att man kan vara en pepparkaka så kan man väll vara en Luccebulle. Så då blir det till att fundera ut hur en Luccebulledräkt ska se ut, hur den skall göras. Hmm har inte tillräcklig fantasi känner jag. Nå det är ju några dagar kvar så det skall väll gå att komma på hur en Luccebulle ser ut.

Undra vilka sånger som är Luccebullarnas?


Peter PC Carlsson

Hoppas att du antagit utmaningen Länk till Lucia, om inte gör det nu!

Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. 
Skänk en gåva till Barncancerfonden. Eller kolla på Enbart Gåvor! Läs gärna inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar. Mina länkade läsare.

Det är snart jul och vi funderar alla på vad vi skall ge, vad vi skall göra med alla de pengar som brinner i fickan.

Kopiera denna text och lägg till ytterligare minst en person som du utmanar i Länk till Lucia! Är du inte utmanad, känn dig ändå fri att delta i Länk till Lucia!

Tanken är att vi i bloggvärlden skall skapa en lång länk med bloggare som antagit Enbarts utmaning att länka till insamling mot cancer. Vi som länkar har också givit minst 20 kr till insamlingen "Den jävla idioten" tillägnad Medeleine Deckert. Länken skall hålla minst till Lucia. Vi vill sprida ljus över alla som drabbats av cancer och bidrar på detta sätt genom att länka och att skänka.

Madeleine har lämnat världen men Tim 11 år kämpar. Det är inte mycket jag kan göra mer än att skänka pengar till insamlingen "Den jävla idioten" och att sända en tanke till Madde som lämnat och Tim som kämpar (och ALLA ANDRA som kämpar mot "Den jävla idioten").

Jag utmanar:  Ajaxen, Beppe, Diqueen, Enbart, Helene, Lena, Malin, Nina, Petra, Princess 55, Sabina, Sanna, Tess, Vida, Yllegarnet,

Följande har utmanats: Enbart som startat utmaningen samt,
(KOPPIERA IN ALLA SOM DU UTMANAR HÄR), Ajaxen, Beppe, Diqueen, Enbart, Eva, Helene, Lena, Malin, Nina, Petra, Princess 55, Sabina, Sanna, Tess, Vida, Yllegarnet.

Vill du veta mer?

Enbarts Blogg, Maddes blogg, Maddes mamma Anne, Davids blogg, Barncancerfonden, Ttela artikel, GT-artikel, Radio Väst inslag (17 minuter in).

Enbart bonus för ett bra jobb, för att ha lett verksamheten till att bli de som når bäst resultat. Vad är det värt? Hur mycket skall man få extra för att resultaten som satts upp har nåtts? Som bonus för att varit bästa Internetinsamlingen fick jag en X-box 360 (värd ca 3.000 kr) i bonus. Den gav jag bort till mer behövande, Sahlgrenska avd.70.

Igår lyssnade jag på KG Bergström och hans intervju med Jacob Wallenberg. Som kommunikatör kan jag inte annat än ge honom beröm, ge honom mer än godkänt. Han lyckades till och med få den erfarne KG att släppa fingret från avtryckaren.

Istället för bonus utöver lönen pratade han om vilket löneutrymme det fanns och på vilket sätt detta skulle fördelas till VD:n i respektive företag. Annika Falkengren, en av Sveriges få kvinnliga VD:ar och en av Sveriges bäst betalda anses ha ett löneutrymme på 12 miljoner kronor. Samma utrymme som Jacob Wallenberg själv har för sina styrelseuppdrag i bl.a SEB.

Som kund i banken har jag nu anledning att prata om vilket ränteutrymme jag kan tänka mig för ett lån i just denna bank. Förutsatt att de uppfyller låntagarnas mål. Har de en bra måluppfyllelse så kan jag tänka mig ett par procentenheter över styrräntan. Men om de misslyckas skall jag naturligtvis inte ge dem hela ränteutrymmet utan då får banken nöja sig med max en procentenhet.

"Det viktiga för oss som styrelse" säger Jacob "är att vi pekar ut en riktning, vi visar på målen som skall uppfyllas. En hög grad av måluppfyllelse skall ge en stor del av löneutrymmet." Dvs 12 miljoner kronor.

"Det viktiga för oss som låntagare" säger Peter PC Carlsson" är att vi pekar ut en riktning, vi visar på målen som skall uppfyllas för lånen. En hög grad av måluppfyllelse skall ge en stor del av ränteutrymmet." Dvs 2 procentenheter över styrräntan.

Vi kan diskutera huruvida vi anser det rätt med bonusar, rätt med dessa "löneutrymme", men hur ofta vänder vi på resonemanget? Hur ofta ställer vi krav? Själv har jag inte förhandlat min ränta på över ett år. Inte sedan jag passade på att förhandla bort avgiften för att jag skulle få möjlighet att betala mina räkningar via Internet.

Någon måtta får det ändå vara, inte skall jag väll behöva betala extra för att banken skall få tjäna pengar på mina räkningar som jag betalar? Hur kan vi ha accepterat detta? Nå det stämde inte med mina måluppfyllelse så avgifter har förhandlats bort. Självklart gör de vad de kan för att ta ut avgifter. Det är en del av deras måluppfyllelse och en del som bidrar till löneutrymmet.

Hej Jacob W. PC här!

Jo jag har resonerat lite med mig själv, min far, min bror och en kusin till mig. Vi är eniga om att jobba för en annan måluppfyllelse än den ni har tagit fram. Vi vill ge ett större utrymme för kunderna. Lugn ni behöver inte hålla bankerna öppna när folk kan besöka dem, men vi vill inte betala för att göra ert jobb. Så betaltjänster via Internet skall vi numera ha betalt för 1.200 kr per kund och år.

Vi kan också tänka oss att öppna egna bankkonton via nätet, sköta om låneansökningar via nätet och det enbart för några hundra om året för bankens del ja per kund förståss.

Med teknikens utveckling så kommer vi kunder snart att kunna erbjuda fler tjänster som vi kan ta över och på så vis kan vi tillsammans bli än mer effektiva och vi kunder kan i än högre grad bidra till att vara ett stöd för er bank.

Jag ser fram emot att höra från dig Jacob. Vår nya service kommer vi omedelbart att införa och summan dras på ert löneutrymme. Om dragning skall ske från annat konto var vänlig och besök oss efter arbetstid, efter att vi tagit hand om barn och läxor samt sett sena rapport. Hjärtligt välkomna mellan våra utökade öppettiden varannan lördag mellan 22.00 och 01.30


Peter PC Carlsson


Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. 
Skänk en gåva till Barncancerfonden. Läs gärna inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar.

Tack alla ni som bidrar, alla ni som ger, alla ni som länkar. Tack, Enbart tack!

Enbart ettårsjubileum på denna blogg. Vid denna tid för ett år sedan stod jag inför ett vägskäl. Ett vägskäl som bl.a. innebar att jag skulle skriva, att jag skulle ta tag i det som tyngde mig. Mycket har hänt det senaste året. När jag lite då och då går tillbaks och läser gamla inlägg som jag skrivit så ser jag hur mycket som hänt. Det är annorlunda texter idag, jag mår kort och gått bättre.

En av mina bästa vänner sa till mig, med skärpa i rösten, att han tyckte att jag byggde myten av mig själv när jag la ut mig på bloggen. Jag stannade upp funderade och läste igenom allt jag skrivit. Det ledde till en del smärre justeringar och redigeringar. Men myten om mig själv ansåg jag inte att jag byggde. Men det gav mig en idé. Kanske skulle jag göra just det.

Nej snarare har jag varit återhållsam med mitt privata jag. Det kommer jag också att fortsätta att vara. Däremot kommer jag också att fortsätta att vara personlig. Frågor, händelser, människor och åsikter som berör mig kommer jag att tänka kring och skriva om. Det är få saker som är självklara. Mycket kan vi se på från olika håll. Oavsett vad det gäller. Jag tror på att vi mår bra av att stanna upp och fundera lite ibland. Vad är viktigt i våra liv?

Jag vet vad som är viktigt i mitt liv. Gör du? Att veta det är en sak, men att leva det är en annan. Jag liksom många andra lever inte efter det vi tycker är viktigt. Ständigt prioriterar jag fel. Undrar när jag lär mig.

Under året som har gått har jag lärt mig massor, inte minst om mig själv. Men jag har också lärt mig att bloggvärlden var betydligt mer mångfasseterad än jag trott. Visst finns det egokickar men också medkänsla och medmänsklighet. Jag har lärt mig att det finns så många som bryr sig och jag har stärkts i min tro att vi gör alla så gott vi kan. Ibland lyckas vi, ibland misslyckas vi. Det är varken svart eller vitt, vi försöker göra det bästa. Men jag förstår också de som inte orkar, de som har fullt upp med sig själva.

Jag har lärt mig att jag kan påverka, jag kan göra en skillnad. Men framförallt har det gångna året givit mig kraft som jag länge saknat. En kraft jag kan njuta av att återfått.

Med glädje och förväntan startar jag mitt andra år på bloggen Enbart.

Peter PC Carlsson


Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. Skänk en gåva till Barncancerfonden. Eller koilla på Enbart Gåvor! Läs gärna inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar. Mina länkade läsare.