Enbart ingen är det foster som aldrig får bli barn. Årligen är det ca 35.000 foster som inget bli i vårt land. 100.000 foster blir till ett litet barn, förhoppningsvis i ett hem där de är efterlängtade och blir väl omhändertagna. Sedan 1975 har Sverige haft fri abort och strax över 1.000.000 miljon foster har förblivit ingen. Oönskade av olika skäl, oönskade just då, med just den partnern, just nu i livet eller vad det nu är.

Kvinnan har rätt till sin kropp, har själv rätt att bestämma över om hon vill fullfölja sin graviditet. Vilket skäl hon än har att göra abort är hennes. Senaste tiden har det förts en diskussion om att norskor kommer till Sverige för att göra abort av foster som är flickor. De vill helt enkelt ha en pojke istället. Visst är det lätt att bli upprörd, att tycka att det är fel. Men varför tycker vi det? Vi vill ju att kvinnan skall ha rätt till sin kropp, att hon själv skall få bestämma om hon vill låta fostret förbli ett inget, eller bli ett barn.

Är det mer okay att att abortera ett foster som har ett handikapp än ett foster som har ett kön som inte stämmer med vad kvinnan önskar? Varför skulle det i så fall vara bättre? Jag kan inte säga att det varken är mer rätt eller fel att abortera ett foster som har fel kön, som kommer att födas med ett funktionshinder. Vår abortlagstiftning säger att det är kvinnans val, kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. Visst är det så, visst bör det förbli just så. Men 35.000 aborter är en många foster som förblir till ingen. Att välja bort efter kön, eller efter funktionshinder kan begränsas genom att arbeta med attityder men valet består. Valet är kvinnans.

Så varför förfasas vi, vad är det som gör att till och med Gudrun Schyman reagerar? Vill man göra abort är det en rättighet och en möjlighet för varje kvinna så länge fostret är under 18 veckor. Därefter är det ett beslut av Socialstyrelsen. Det är strax under 1% av de foster som aborteras som sker med Socialstyrelsens tillåtelse. Då skulle det vara svårt att få tillåtelse för en abort beroende på kön eller funktionshinder.

Jag anser att det är ett misslyckande för samhället varje abort som genomförs, men jag anser också att det är och skall vara kvinnas rätt till fri abort utan motivering. Varje foster som aborteras skulle kunnat bli ett litet barn, en liten människa. Är det ett kvitto på allt får dålig användning av preventivmedel eller är det ett mått på sexuellt utnyttjande i samhället? Givetvis är det båda dessa anledningar och fler därtill. Men även det är ett mått på samhällsproblem.

Varje foster kan aborteras, eller få chansen att födas. Deras framtid vilar alltid i mammans val men också i den kultur som är rådande, vad som är acceptabelt. Just nu förs diskussion om att abortera utifrån kön. Men varför är det värre än att abortera utifrån funktionshinder eller kanske hårfärg, form på ögonen eller storlek på fötterna. Vi har gjort ett val att ge kvinnan fritt val utan att förklara sitt val att välja eller välja bort. Vad hon väljer eller väljer bort kan vi anse rätt eller fel, men dels är det hennes val och dels undrar jag vad det är som gör att vi anser att en del val är mer rätt än andra.

Har alla människor lika värde, har alla foster lika värde? Svaret är så givet, vi tilldelar olika värde till olika personer, individer, barn och till foster. Men med vilken rätt gör vi det? Varför skulle ett visst kön vara mer värt än ett funktionshinder?

Peter PC Carlsson

P.S.
Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan! Kan göras en gång per dag februari ut.
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart hovet är i centrum just nu. En förlovning har skett och ett kungligt bröllop är att vänta. Tänk att det kan bli så mycket ståhej kring ett bröllop. Visst är det fantastiskt vilket engagemang som föds kring att en monark skall gifta sig. Vickan är säkert en bra person, hon ger ett bra intryck och verkar oftast påläst och kunnig. Hennes uppgift att repressentera Sverige är en ärvd uppgift och till detta skolas såväl hon som hennes blivande man.

En kvinna av börd och en man av folket, ja så sägs det. Tänk, en man av folket får gifta sig med en kvinna av börd. Ordalydelsen är så förlegad, så gammaldags. Vad innebär det att vara av börd? Att Vickan har bättre blod i sina ådror än vi som varken är kungliga eller adliga? Jo det är vad som åsyftas. Vickan härstammar från Jean Baptiste Bernadotte. En hög militär i Napoleons arme som efter lite olika turer blev erbjuden kungatronen i Sverige. En tron han Enbart såg som en tillfällig post innan han skulle återvända till Frankrike.

Vickan härstammar från en franska revolutionsmilitär som fick det svenska namnet Karl XIV Johan. Det är hennes börd, inget fel på den. Det som är märkligt är att vi upphöjer kungligheter till något de inte är, förmer. Vickan är den enda i hela Sverige som rent lagligt inte själv kan bestämma vem hon ska gifta sig med. Hon måste enligt Svea Rikes lag ha ett godkännande av såväl sin far, Kungen, som av regeringen.

Samtidigt är ett kungligt bröllop något som engagerar, något som ger energi till en nation som befinner sig mitt i en världsekonomisk kris. Bara det gör att det antagligen är bra för Sverige med ett kungligt bröllop just nu. Själv bryr jag mig inte ett jota om med vem Vickan gifter sig. I och för sig hade jag tyckt att det varit kul om hon velat gifta sig med en svart man som samtidigt är muslim. Det hade ställt monarkin på sin spets. Vår monark måste nämligen bekänna sig till den evangeliskt protestantiska tron.

Nej det skall fan till att vara kunglig. Tur att Vickan är uppvuxen och fostrad till uppgiften för annars skulle man knappast frivilligt välja rollen. Ständigt påpassad och ständigt ifrågasatt. Jag önskar dig ett riktigt lyckligt äktenskap Vickan och jag önskar också att du under din tid som monark kommer att få möta ett Sverige som lämnar monarkin bakom sig. Stort grattis till er förlovning du kvinna av börd och du man av folket.

Peter PC Carlsson

P.S.
Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan! Kan göras en gång per dag februari ut.
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart hjärtat mitt får aldrig vila, inte en endaste minut så länge jag lever. Slag efter slag gör den sitt jobb och håller mig vid liv. Det är bara när det krånglar, när det inte slår som det ska, när det gör ont som jag tänker på den muskel som aldrig får vila, aldrig kan koppla av.

För snart tio år sedan drabbades jag av utbrändhet. Drabbades, ja, i vart fall arbetade jag under sådan press att jag blev sjukskriven för utbrändhet. Det var en rik organisation, mycket rik, som tyvärr saknade styrning och tydlighet. Vi var många som föll det året, någon som aldrig mer kunde resa sig och komma tillbaks till arbetslivet. Otydlighet kombinerat med höga krav och ett stort ansvar men utan befogenheter att göra nödvändiga förändringar fick oss att bli sjuka av jobbet på KK-stiftelsen, Stiftelsen för Kunskaps- och Kompetensutveckling.

En av mina kroppsliga reaktioner var just hos hjärtat mitt. Detta var en tid i mitt liv jag var riktigt vältränad och kanske var det min räddning, kanske var det vad som höll mig vid liv. Men en sönderstressad kropp blir fylld av stresshormon och enzymer som sänder för många signaler till hjärtat. Rytmen rubbas och hjärtat kommer i otakt. Ibland blev signalerna till hjärtat så starka att det trodde att jag maxpresterade med kroppen trotts att jag satt och skrev eller bara deltog i ett möte. Så där satt jag med ett hjärta som slog närmare 200 slag i minuten mot mina vanliga 45-50.

Det är märkligt vad en sjuk organisation kan göra med våra kroppar, hur vi kan stressas och hur stressen sedan kan leda till de mest märkliga symptom. Kroppen söker vägar att stoppa oss, att få oss att vila, att koppla av. Det vilt galopperande hjärtat var bara ett av många symptom som kroppen aktiverade för att jag skulle ta det lugnt, för att jag skulle vila. Men kraven från ledningen var höga och ständigt fick jag höra att vi skulle prestera, att vi skulle jobba undan. Fel och brister som jag påpekade ville man inte höra av, vill man inte göra något åt. Förutsättningarna var givna och vi gjorde vad vi kunde. Under några månader jobbade jag bokstavligt dag och natt. Några få timmars sömn sedan tillbaks igen.

Över axeln stod ledningen och pekade och undrade om det var klart, vad vi uppnått i det kaos jag var satt att leda. Vi brann för vår uppgift och vi brände oss på vårt jobb. Höga krav i en ofantligt rik organisation utan struktur och styrning ledde oss obönhörligt mot kollaps. Efter ett drygt halvår på detta vis var kroppen mer än slut men jag hade nått fram, det fanns en struktur, det fanns en väg att gå och planen var lagd och klar. Enbart de sista sidorna i det omfattande arbetet skulle jag beskriva. Men hjärnan var för trött, sömnbristen var mer än akut och hjärtat fortsatte att spela flipper.

Under flera dagar satt jag och skulle formulera de sista orden, de sista sidorna. Skulle skriva det som knöt ihop säcken. Jag visste så väl vad jag skulle skriva, hur det skulle göras. Men jag förmådde inte längre skriva något alls. Det jag skrev raderade jag, det saknade mening, det saknade sammanhang och det saknade spänst. I förtvivlan satt jag natt efter natt och grät med ett kladdigt Worddokument framför mig.

Hjärtat mitt! Förlåt mig, förlåt att jag ej lyssnade till din förtvivlan, till ditt rop på hjälp. Förlåt mig att jag ej gav dig ro utan lätt dig pulsera och jäkta runt likt en jagad i ett halvår. Förlåt hjärtat mitt, förlåt. Jag kan aldrig göra det ogjort, aldrig ta tillbaks den skada jag givit dig. Jag kan bara ta hänsyn till din skörhet och din känslighet som det tidigare jobbet gav dig. Den stress jag utsattes för och som jag utsatte dig för lova jag att aldrig mer upprepa. Jag vet hjärtat mitt att jag tagit en bit av din kraft. Att jag tagit en bit av din förmåga. Jag vet att det som varit har tagit bort en bit av din livslängd.

Men hjärtat mitt, jag vet också att du är starkt och jag hoppas att du vet att jag nu tänker på dig, att jag nu tar hänsyn till dig och är tacksam för vart slag du ger mig. Tack hjärtat mitt! Tack!

Peter PC Carlsson

P.S.
Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan! Kan göras en gång per dag februari ut.
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas
Läs tidigare inlägg kring stress.

Enbart get, en gammal stöt. Ja när jag var lite över tjugo år så flyttade jag ihop med en get. Nja inte så att jag kallade min partner en get, det var jag som hade skägg men det följde med en get på köpet när jag blev sambo. Molly var namnet på geten. Hon är en av mina roligaste upplevelser hittills i livet.

Molly hade mer personlighet än de flesta av oss någonsin kommer att få. Hon var dessutom mycket och jag menar verkligen mycket, egensinnig. Vid denna period i mitt liv bodde jag på landet. Ett stort hus på en gård. Vi hade några åkerlappar med en häst och vår get, Molly. Geten kom och gick som hon ville. Inga stängsel höll henne inne. Oavsett om det var taggtråd eller elstängsel. Hon kröp eller sprang igenom. Molly var nästan alltid i trädgården. Ja om hon inte ville reta bondens tjurar förståss. När hon var på det humöret hade hon krupit under elstängslet med 10.000 volt och stod och buffade med huvudet på tjurarnas bakben.

Till slut blev den plågade tjuren förbannad (vem hade inte blivit det med en get som stångade ditt bakben?) och tog några språng mot Molly som genast skuttade undan. Ibland så långt som till att hon stack ut under elstängslet. Tjurarna stannade, frustade och stirrade på Molly. Hon stirrade tillbaks och till slut gav de upp och gick in för att beta igen. Snabbt var hon åter där och började på nytt att stånga dem på bakbenen.

Molly hade bara ett helt horn, det andra var avsparkat. Det var en häst en gång som fick in en fullträff med ett bakben. En träff som skulle dödat vem som helst av oss. Molly förlorade ett horn och gav sig strax åter på att irritera och buffa på hästen. Det var så som Molly var.

En vacker sommardag när ytterdörren var öppen för att det var varmt kunde jag finna Molly liggandes i kökssoffan. Hon vägrade att gå ut så jag var tvungen att dra ut henne. Sittandes och fika i köket kunde hon glatt komma in och buffa på stolen jag satt på. Ja Molly gillade att jävlas, att retas och att ta plats. Det gick inte annat än att älska henne.

När jag skulle åka och handla så tittade jag mig alltid noga omkring, fanns Molly någonstans i närheten? Gjorde hon det brukade jag gå en liten omväg innan jag gick till bilen. Men oftast såg jag inte henne. Ändå, just när jag öppnade förardörren för att stiga in kom en liten fet get med ful fart och hoppade in i bilen. Hon kom från ingenstans som framtrollad ur intet och sprang rakt förbi mig och satte sig direkt i passargerarsätet.

Molly älskade att åka bil, det var det bästa hon visste. Oftast brukade jag bråka med henne, bli lite stångad, och slänga ut henne ur bilen. Men ibland fick hon följa med. Hon stod alltid upp hela vägen oavsett vad vi körde, oavsett hur skarpa kurvorna var så stod hon där och tittade ut. Det var hennes bil. Hon beteede sig som en majestät. Ers kungliga höghet Molly. Kanske var hon en liten Bernadote get. I vilket fall som visste hon alltid vad hon ville och såg ofta till att hon fick så som hon önskade.

Ofta brukade vi skojbråka jag och Molly. Jag tog i hennes horn, både det hela och det avsparkade och vred och drog i hennes huvud. Snart blev hon lite lagom uppretad och vi började att leka. Ibland rullandes på marken ibland bara som i en dragkamp. Ibland sprang hon bort och kom tillbaks med full fart för att stånga mina ben. Molly och jag var under flera år ett bråkande par. Konstigt nog visste hon nästan alltid när det var slut, när hon skulle lägga av. Samtidigt hade jag småbarn och mot dem var hon alltid ytterst försiktig. Men mot mig och mot tjurarna tyckte hon alltid att hon hade rätt att trycka in ett horn.

Peter PC Carlsson

P.S.
Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan! Kan göras en gång per dag februari ut.
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart facket har en stor makt i dessa tider. Makt att säga vem som skall gå, vem som får vara kvar. När allt fler företag och organisationer måste skära ner för att intäkterna sviktar så startar förhandlingar med de lokala fackklubbarna. Ett ansvarsfullt fack ser till företagets bästa och tar ett ansvar både för vilka som får gå och vilka som skall vara kvar. Både utifrån ett företagsperspektiv och ett medlemsintresse.

Facket erbjuder ett skydd. Inte mot nedskärningar isig för det styr inte facket över men som medlem är man säkrare än som icke medlem. Ja inte så att företaget ger sig på de som inte är fackligt anslutna i större utsträckning, men facket gör det. Skall tio personer bort så tittar företaget på vilka tio man i första hand vill bli av med och vilka som i första hand inte behövs. Facket tittar på vilka som är ens medlemmar och vilka man skall försvara. Såväl arbetsgivare som fack har dock ett gemensamt intresse att de som blir kvar bildar en organisation som blir fungerande för företaget.

"Är du med i facket?" är frågan. Vilket fack, är det vårt fack? Undrar den lokala fackklubben. Om svaret är nej så ligger man genast lite sämre till. Det blir ett urval, vilka skall den lokala klubben förhandla för och vilka låter man vara. Det är ju inte så konstigt att man förhandlar för sina medlemmar, för de som betalt för fackets representanter att förhandla. De som inte är medlemmar är ju lättare att offra än de som inte är medlemmar.

"Vill du betala för beskydd? Gå då med i facket!" Beskydd mot vad? Ja mot facket förståss. Beskyddarverksamhet men utan våld. Det man riskerar att förlora är bara sitt jobb. Visst låter det hårt, men ändå är det just så det ser ut, det är så det går till. Skydda medlemmar och offra andra arbetskamrater. Visst är det lätt att skylla på arbetsgivaren, på aktieägare och visst kan det finnas skäl till det. Men det är facket som går med på undantag från turordningsregler (vilket är bra) och det är de som i första hand försvarar sina medlemmar (vilket är naturligt). Men det gör de på bekostnad av något, av någon. Varje räddad fackföreningsmedlem är en förlorad arbetskamrat som ej är ansluten, eller ansluten till ett annat fack.

Allt detta är inget konstigt, helt naturligt. Men hur många tänker på att det är facket som förhandlar bort arbetskamrater till förmån för medlemmar? Återigen har jag fått mig en ordentlig tankeställare till facket och dess roll. Visst behövs facket, visst har det en funktion att fylla, men fan vet om den gör det. Är det inte snarast de som riskerar att bli utförsäkrade som skall skyddas, de unga som nyss kommit in på arbetsmarknaden?

Vill du behålla jobbet så skall du vara med i facket, och helst vara facklig representant. Då sitter du säkert i fackets prioriteringar, då står du högt på listan av de som måste vara kvar.

Jag skulle kunna tänka mig att leda en delegation som förhandlar för de anställda, inte enbart för de fackligt anslutna, utan för alla. En förhandling som inte tar hänsyn till din fackliga anslutning utan till din förmåga att vara kvar, att gå vidare, att vara en viktig resurs för den organisation som blir kvar oavsett om du jobbat 40 dagar eller 40 år. Kanske skulle jag platsa i den kvarvarande organisationen, kanske inte. Det ska i vart fall inte avgöras av att jag är förhandlare.

Peter PC Carlsson

P.S.
Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan! Kan göras en gång per dag februari ut.
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart elev förblir jag hela livet. Elev till nya kulturer, till äldres visdom, till nya utmaningar. Ja kort och gott går jag i lära, jag är och förblir en lärling. Det är vi alla, så länge vi utvecklas är vi lärlingar och elever. Frågan är vad konstfackseleverna gör? Går de i lära, är de lärlingar för att lära sig att göra konst? Eller går de för att lära sig att göra konstiga saker? Frågan är befängd, ändå helt relevant med tanke på senaste tidens agerande från två av dess elever.

Först ut hade vi tjejen som simulerade en psykiskt sjuk person som skulle hoppa från Västerbron. Polis rykte ut, våldsamt motstånd och till slut spännbälte och lugnande mediciner på St: Görans psykakut blev resultatet. Sedan har vi en videofilm med en kille som kladdar ner och vandaliserar en T-banevagn. Allt i konstens namn. Oavsett om detta är vad konstfack lär ut, eller om det bara är uttryck för ungdomlig vilja att protestera så har antagligen bägge en lära att invänta. Domstolsförhandlingar med påföljande straff som följd. Det minsta de har att lära sig dessa små lärlingar är att det kostar pengar att förstöra saker.

I övrigt anser jag inte ens det är värt att kommentera, ej heller att länka till dessa personer. I den mån det är konst så får man ändå säga att det i så fall var förbannat tamt. Redan den 11 september 2001 så gjordes en otrolig installation med hjälp av två flygplan i de bägge byggnaderna World Trade Center i New York. Det mina vänner kan man kalla konst. En riktig jäkla installation som verkligen visar på hur samhället sedan agerar. Psyksjuk på Västerbron, liten sprejburk i T-banan, pytsan vilket trams. Inte mycket till konst det inte. Nej jag säger som Dan Bäckman skulle kunnat ha sagt. Konstfack - Usama Bin Laden 0-2.

Färdigskolade på Konstfack så har jag hört att det finns en fortsättningskurs, dels i de Afghanska bergen och dels som aktiv konstnär i olika kommandostyrkor. Trams är trams, snus är snus om så i gyllene dosor. Provokation är inte alltid konst även om man går på tidigare ansedda konstfack.

Enbart dyslexi är något som många av oss är drabbade av. Kungens dyslexi skämtas det ofta om. En del saker anses okej att driva med folk om, så som dyslexi. Framför allt om det är kungen som har det. Kungen är ju en offentlig person och honom kan man alltid driva med. Skulle kungen suttit i rullstol hade det antagligen varit okej att skoja med detta också. Hade han varit CP-skadad hade vi inte skämtat om detta.

Göran Persson fick jämt och får fortfarande utstå skämt om att han är fet. Lyte är fortfarande ok att skämta om. Sexuella skämt är okej så länge som man har män som sexobjekt. Det gäller att vara politiskt korrekt. Över tiden så ändras vad som är det korrekta, vad som är okej att skämta om. Själv har jag alltid ansett att det finns inget som inte är tillräckligt tragiskt för att inte ta på allvar och som man därmed kan skämta om. Men lyte? Va, är ändå inte det något för Stefan och Christer på deras revyer i Falkenberg?

Väldigt många av oss har olika typer av funktionsnedsättning. Det kan vara hörsel, syn, rörelsehinder eller kanske att vi är födda med fel kön för just det sammanhang vi befinner oss i. En del har dessutom det hindret att de är födda i av fel föräldrar, med fel kultur, fel bakgrund ja kanske till och med födda i fel land. Själv är jag född i småland och brukar skratta åt de stackars Stockholmarna som lite då och då försöker göra sig lustiga genom att göra urdåliga försök att härma den småländska dialekten.

Alla är vi hemma någonstans och alla känner vi oss borta på de flesta ställen. Att höra till att få vara en del av och att få känna tillhörighet är viktigt och centralt för att vi skall kunna må bra och identifiera oss som en av de vi lever tillsammans med. Många av de som är Sverigedemokrater kommer inte att förstå detta resonemang. Knappt något annat resonemang heller för den delen.

Själv är jag dyslektiker, lite för tung, lite för lång, lite för mycket man, lite för mycket smålänning, lite för dålig syn, lite för dåligt hjärta och lite för högt blodtryck. Var och en av oss har våra brister. Men det kan ockkså vara brister som blir en tillgång. Min dyslekxi gör att jag nästan aldrig skickar något som är felstavat eftersom jag använder rättstavningen i datorn. Min långd och tyngd ger mig pondus och min småländska ger mig trovärdighet. Mina glasögon ger mig karraktär och mina hjärtproblem ger sympatier.

På samma vis är det med andras funktionshinder, med andras tillkortakommanden. En muslim som talar arabiska har lättare att förstå och göra affärer med OPEC-länderna än vad jag har. Det är så det fungerar, var och en av oss har våra tillgångar, våra tillkortakommanden. Det är så vi måste se det, det är så vi skall lära oss att acceptera varandra. Själv undrar jag vad Jimmy Åkersson har för kvalitéer som bygger på hans funktionshinder. Ja mer än det funktionshinder att han är partiledare för SD.

Enbart cancer är en av de värsta sjukdomar vi kan drabbas av. Alla känner vi någon som drabbats. Men det är en stor skillnad idag mot hur det var för tio, tjugo eller trettio år sedan. Allt fler och fler klarar sig även om det kräver jobbiga behandlingar och operationer. Detta tack vara forskning, nya behandlingsmetoder och effektivare mediciner.

När jag fick mitt första diplom var jag inte många år. Det var i någon gren i skolidrotten jag vunnit något mästerskap. Då var jag stolt, åtta år och stolt. Nu 35-år senare är jag minst lika stolt över att jag fått ett diplom från barncancerfonden för den insamling jag startade till minne av Madde. Hon kallade sin sjukdom "Den jävla idioten" och det är också vad insamlingen heter. 1.500 personer har skänkt pengar vilket är otroligt. Det är alla ni som skänkt som jag delar det stolta diplomet med. Tack alla. Skänk gärna några kronor genom att gå in på barncancerfonden (länk finns till vänster på första sidan).

Cancer är något som bör bekämpas. När jag ikväll såg andra avsnittet av Knutby-vägen hem så kom jag att tänka på Åke Green. Ni minst pastorn som hade en predikan där han fördömde homosexualitet och sa "Sexuella abnormiteter är en djup cansersvulst på hela samhällskroppen. Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer att våldta djuren". Jag kunde inte annat än tänka på honom och undra vad han tycker om religiösa sekter som Knutby församling? Själv tycker jag att sekter är hemska men jag skulle inte kalla dem cancersvulster på samhällskroppen.

Jag tror att de flesta medlemmar i dessa sekter från början är vanliga människor som lika väl kunnat finna sin gemenskap och grund för sin tro i någon annan församling eller något annat samfund. Men fanatiska ledare kan leda var och en av oss fel. Deras namn må vara Helge Fossmo, Usama bin Laden eller David Koresh (ni mins kanske masakern i Waco Texas).

Om något är en cancersvulst på samhällskroppen så är det snarast fanatikerna.

Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan! Kan göras en gång per dag februari ut.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart gästblogg av Gussilago som även hon ger ett självutlämnande inlägg. Älskade du, jag skulle så vilja hålla dig i min famn. Du skulle kunna krypa in i den och känna dig liten och trygg. Jag lovar. Jag är en stor smålänning som skulle kunna omfamna dig.

----

Självdestruktiva tankar!

Nu väger jag snart 90 kg. Jag kommer ihåg för ca två år sen då vägrade jag att gå över 70-kg strecket. Sen vägrade jag att väga över 75, sen 80. Ok men absolut inte över 85 kg hmmmm. Varför plågar jag mig? Jo för att jag är självdestruktiv.

Jag skär mig inte och jag bränner mig inte eller gör några sår som syns. Jag gör det inuti mig. Jag vill, men låter mig inte få må bra. När jag var liten var det nog mamma som var självdestruktiv. Hon valde män som slog, förnedrade, söp och tryckte ner.

När jag var tonåring längtade jag efter en gullig kille att ha ett förhållande med. En som vågade visa att han tyckte om mig genom att hålla handen och krama mig bland andra, en som jag kunde mysa o kolla på film med, någon som bara var min.

Istället så strulade jag runt och vaknade både här och där. Jag smög iväg på morgonen för att slippa prata för det gjorde jag bäst på fyllan. Om någon sov hos mig ville jag bara att dom skulle gå, så jag låtsades sova så länge jag bara orkade ligga kvar i sängen.  

När jag äntligen träffade min "drömkille" var det naturligtvis en som både förnedrade, tryckte ner och slog mig. Men en sådan person slår inte enbart utan smeker även och talar om att man är speciell och att man är det bästa som hänt.

Jag var svältfödd på sådana känslor så jag tog det hårda mot att jag fick uppleva bara lite kärlek. Jag började även med droger för det tyckte han ju inte var så farligt och han älskade mig ännu mer då.

Då var vi sams för det mesta, det var bara när det kom alkohol med i bilden som det slog över eller om det inte fanns något överhuvudtaget. Jag var smal som en sticka som vem som helst hade kunnat bryta av just då och det kämpade han hela tiden med, att knäcka mig.

Jag blev räddad av min dotters pappa som var stor och stark och tog hand om mig. Inget romantisk alls men han tyckte ju om mig så då tyckte jag som han att det där med romantik, det är bara tjafs. Vi drack en hel del och jag gjorde allt jag kunde för att hela tiden reta upp honom. Nästan som att jag ville att han skulle slå mig. Han var dock inte våldsam på det sättet. När jag vaknade efter en fylla ville jag helst bara försvinna eftersom jag fick sån ångest. Jag gick inte ut, jag gick knappt upp ur sängen.

Han sa att han inte ville ha barn men gick på nåder med på ett för att jag inte skulle lämna honom. Det resulterade i ett missfall i 5-e månaden, det tog jag hand om själv. Jag satt en hel natt på toa och grät. Det kom så mycket blod att jag inte kunde resa mig. Smärtan kände jag knappt. Jag väckte inte min sambo och jag ringde inte sjukhuset. På morgonen sa jag bara "nu är bäbisen borta" men jag grät för mig själv och inuti.

Ett år senare blev jag gravid igen och den här gången gick det vägen. Det gjorde ont att föda, en sån smärta som man inte kan föreställa sig. När hon kom ut och jag fick henne på magen kände jag mig helt tom på känslor, jag ville känna men kunde inte. Jag har själv aldrig upplevt äkta känslor utan baktanke så jag visste väl helt enkelt inte hur det skulle gå till.

Jag vågade inte vara själv med henne hemma för jag trodde att hon skulle dö ifrån mig och att det skulle vara mitt fel. Jag slutade äta, satt bara med henne hela tiden. Tog t o m med henne när jag skulle gå på toa. Min sambo brydde sig inte så mycket. Han var mest frånvarande.

När någon mer var med mig var jag den mest självklara mamman som fanns. Det var som jag slappnade av då. Jag började gå hos en psykolog och 5 år senare lämnade jag dotterns pappa. Jag började genast leta efter någon lämplig att visa ömhet och passa upp på.

Jag drack på mina barnlediga helger och vaknade alltid upp med sån ångest att jag fick gå och kräkas. Jag hade några pojkvänsämnen men det slutade med ingenting. Direkt kände jag att jag inte dög, att jag var ful, att så fort någon lär känna mig så försvinner dom.

Relationen med dottern förbättrades mer och mer men jag ville inte låta henne gå för långt ifrån mig. Jag var så rädd att hon skulle må dåligt eller att något skulle hända henne så jag vände nästan ut och in på mig själv för att vara den bästa mamman.

Jag träffade min nuvarande sambo en kväll ute och han var helt annorlunda. Han visade hela tiden hur mycket jag betydde och jag njöt som bara den. Men jag var livrädd för att det här nykära skulle försvinna och att vardagen skulle infinna sig och han skulle lära känna mig på riktigt.

Det har gått två år nu och han är fortfarande lika gullig och jag får känna mig betydelsefull, ändå är det som att jag hela tiden känner att jag inte är värd detta, eller att det är för bra för att vara sant. Så nu är det vikten som jag lägger fokus på, precis som jag måste plåga mig själv på nåt sätt. Jag tänker att jag inte får äta så mycket - vilket resulterar i att jag vräker i mig så jag mår illa.

Jag tänker att jag måste träna så att jag inte blir tjockare - vilket resulterar i att jag helt slutar gå överhuvudtaget. Nu är bilen trasig så jag måste gå men då drar jag ut på det in i det längsta.

Varför gör jag så här mot mig själv?

När ska jag lära mig?

Allt jag vill är att få må bra.

Enbart gästblogg av Häxmamman.

I ett av de svar hon gav till ett av mina inlägg, Enbart Ignorera, så kunde jag inte låta bli att lyfta hennes text till ett särskillt inlägg. Ni som har följt Enbart eller Häxmamman ett tag har läst att hon blivit utnyttjad sexuellt. Ändå berörde denna kommentar mig djupt. Hur utsatt man kan vara som människa och inte minst som ett litet barn. Visst vill jag förbanna och visa min avsky mot dessa förövare i hemmets trygga vrå. Men jag vet inte hur, vet inte vad jag skall göra. de mesta brott mot barn och vuxna, sexuella övergrepp, våldtäckter och misshandel begås i hemmet. I det som skall vara din trygga borg. Dessutom begås det av någon som står dig nära. Övergreppet blir därmed trefaldigt. Jag kan inte annat än känna avsky och en djup förakt för dessa människor. Fan ta er.
------

Ordet ignorera
Det finns en ensamhet även i själen, det är den ensamhet som heter annorlunda...
Ensamvarg, enstöring, ja det finns många namn för dessa människor som har en ensamhet som heter Annorlunda.

Känner eller vet man att man är annorlunda så drar man sig undan från det sociala livet, man är skeptisk, man litar inte på någon för att man känner sig annorlunda.

Men ensamheten Annorlunda utmärker mer, man syns och folk lägger mer märke till ensamheten Annorlunda.

Jag är ensam, i själen så river sorgen, jag har alltid varit annorlunda i jämfört med andra barn och vuxna.
Nu i vuxen ålder har jag krupit längre in i min ensamhet med att bara använda få ord som
- Jag tänker aldrig mer vara tyst!

Det väckte mångas förskräckelse, det gjorde att många backade, många vänner försvann...

Jag står mer ensam än någonsin, utan mor och syskon, men det är inte det som är det hemskaste, det är ensamheten i själen där jag vet att jag är annorlunda än dom.

Jag står själv med en kamp där jag vet att de också är begynnande med, när jag väl väljer väg så lämnar de mig och ensamheten annorlunda slog till med full kraft...

Häxmamman
-----
Tack för ditt nakna inlägg!
Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan! Kan göras en gång per dag februari ut.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?


Ursäkta jag orkar ej svara er just nu!

Enbart bil eller snarare hela fordonsindustrin står i fokus. Rädda vad som räddas kan, öppna de statliga kassorna och ge stöd till industrin. Visst känner vi igen ropen. Jag förstår ropen från alla de som annars riskerar att drabbas och bli utan arbete. Det betyder ju inte att det är rätt att ge dem stöd. Saab lanserar nu sin SUV, en stadsjeep. Ursäkta mig men känns inte det lite fel nu när vi pratar om dåliga tider och klimatproblem. Det räcker inte med att göra rätt produkt, den måste också göras i rätt tid. Stadsjeeparnas tid är förhoppningsvis förbi.

Är problemen tillfälliga är risken mindre för staten att gå in med lån. Tyvärr är inte Saab:s problem tillfälliga. År efter år har de gått back, även under den senaste riktigt höga högkonjunktur. Vill vi vara delägare i ett sådant bolag? Själv gillar jag bilen men tror inte på företaget. Hade Saab och Volvo tillverkat hybridbilar så hade deras framtid varit bra mycket ljusare än nu. Lågkonjunkturer leder inte bara till rationaliceringar utan också till omorientering.

Bränsleslukande bensinbilar gjorda i Detroit lär inte ha en hållbar framtid, lika lite som ånglok. När konsumenter söker andra varor finns det bara ett svar för företagen. Att ställa om sin produktion. Snart kommer vi alla att åka i fordon som är antingen hybridbilar eller elbilar. Mot detta hjälper inga lånegarantier eller 800 miljarderdollars satsningar.

I slutänden är det vi som konsumenter som bestämmer vad som är en produkt som skall leva kvar, det gör varken GM-chefer Obama eller ens Maud Olofsson.

Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan! Kan göras en gång per dag februari ut.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?


Ursäkta jag orkar ej svara er just nu!

Enbart anfader är ett gammalt ord och anses vara den äldsta kända i en släkt. Det måste ju betyda Adam och Eva då, om man är kristen. Men om man delar upp det lite så undrar jag om det inte är så att min äldsta vän just sett till att bli anfader. Om man tar med sig sina gener och lämnar landet, finner en partner av ett annat ursprung och bildar familj bör han ju vara anfader till en helt ny släkt. I detta fallet en släkt mellan Sverige och Ryssland.

Jag var tidig med att skaffa mitt första barn, var bara 21 och skulle snart fylla 22. Precis som min äldste son idag. Roger var hela tiden en extra pappa för mina tre första barn. Han fanns där, lekte, och skojade. Redan då syntes det hur han längtade efter barn. Nu har det gått 22 år, vi har blivit dubbelt så gamla och jag skulle inte kunna glädja mig mycket mer för ett eget barn än jag gör för att Roger och Irina nu har blivit föräldrar.

En liten ryska är född, stor som den ryska björnen och som min vän. Jag vill genast börja leta biljetter för att åka över och krama ert lilla barn. Roger, jag älskar dig just så som man bara kan älska en gammal vän. Vad du än säger gör jag det, vad du än vill så gör jag det, bara du ber mig.

Vår vänskap har hållit genom många strapatser, många konflikter och har fört oss allt närmare varandra. När jag dör behöver jag bara en enda kistbärare och det är du. Du är stor nog att kasta upp mig på ryggen och sedan slänga ner mig i jorden :-) Vad vore mitt liv utan den djupa vänskap som vi har? Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, utan att jag tänker på mina barn oavsett var i världen de är. Avstånd spelar roll. Men avstånd svetsar oss också samman.

Jag hoppas att vi för evigt är sammansvetsade, att vi för evigt kommer att följas åt. Du är nu anfader till en ny släkt. En släkt mellan Johansson och Karishova. Redan längtar jag efter att få känna doften av er förening, känna det lena babyhåret killa min näsa. En förening av kärlek som blir till liv, en förening av kulturer som kommer att göra ert lilla barn tre-språkigt, svenska, ryska och engelska.

Dags för mig att söka visum, leta biljetter och komma över och visa hur man byter blöjor.
Kram min vän, Kram!

Rösta på månadens blogg i rutan till vänster på första sidan!

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?



Ursäkta jag orkar ej svara er just nu!

Enbart tävling om vilken blogg som skall bli månadens blogg på Enbart. Det finns en rad bloggar nominerade och du kan rösta en gång varje dag. Vinnarna kommer att få en present av Enbart. Var och en av er kan röstar oavsett om du nominerat eller ej, men man kan endast göra det en gång per dag. De bloggar som vinner "Månadens Blogg" går till "Enbarts årsfinal" 2009 och vinnaren där kommer jag att bjuda på en middag på en restaurang i Stockholm. (På så viss blir ju jag också en vinnare ;-) Kan vinnaren och jag inte ses ger jag 1.000 kr till valfri hjälporganisation i vinnarens namn.

Se till att rösta på Enbart månadens blogg. Jag kommer oavsett vem som vinner att själv ge en motivering till den blogg jag funnit mest intressant och tänkvärd under månaden. Är du nominerad så länka hit och uppmana dina vänner att rösta på dig. Livet går inte bara ut på att kämpa väl, ibland också på att vinna. Frågan är dock vad vi vill vinna.

Enbart Ensamhet och den känsla som den ger oss är nog bland det tyngsta vi kan leva med. Ensamma känner vi oss alla emellanåt. Men riktig ensamhet är det lyckligtvis få av oss som får leva med. Själv söker jag ofta stunder av ensamhet, stunder då jag får vara själv. Men det har inget med ensamhet att göra. Det är snarast en fråga om att få tillfälle att koppla av. Ensamhet är något annat, något mycket mer definitivt, något som vi inte kommer ifrån, något vi inte väljer men som vi drabbas av.

Ensamhet är något vi inte vill uppleva eller leva med. Ändå är vårt välfärdssamhälle uppbyggt just för att skapa ensamhet. Det är inte dess mening men en av dess konsekvenser. Vi har byggt vårt samhälle för att klara oss själva, kunna leva själva och försörja oss själva. Klarar vi inte det har vi trygghetssystem som tar hand om oss så att vi kan fortsätta att leva just själva, ensamma i ensamhet. Det är inte dess syfte men en av dess konsekvenser.

Vi kan känna oss ensamma i tvåsamheten men det har inget med ensamhet att göra. Runt om oss finns det ensamma människor. Människor som inte har någon att somna bredvid, ingen som kommer på besök, ingen som ringer och ingen som sänder dem en tanke. Ensam i sitt hem, ensam med sina tankar, sina funderingar. Längst hela vårt land sitter människor i sin ensamhet. De sitter fast i sina hem med sina tankar, sina funderingar, med sin kopp av nybryggt kaffe.

Ensamma löser de sina korsord, ensamma väntar de på att telefonen skall ringa, ensamma ser de på TV, ensamma handlar och lagar de sin mat. I ensamhet lever de sina liv.

Vi blir människor i samspel med andra. När samspelet saknas återstår ensamhet. Inget vi väljer, något vi drabbas av. De verkligt ensamma människorna möter vi oftast inte. Det verkligt ensamma sitter fast i sitt trygga hem och väntar på att bjuda omsorgens personal på nybryggt kaffe. Några korta meningsutbyten och koppar av kaffe senare är tystnaden åter kompakt. Timmar senare välkomnas ljudet från kvällens TV-sändningar. Men telefonen förblir tyst.

Ensamhet är inget vi väljer, men i ensamhet skall vi försörjas och kunna leva. Var och en av oss, var och en flyr ensamheten. Kanske lyckas vi, kanske inte. I ensamhetens lägenhet väntar tystnaden, väntar just väntan. Väntan på att något skall ske, att något skall hända, på att allt skall ta slut. I ensamheten kan vi bara längta, vänta och minnas. Kanske finns det hopp. Kanske finns det mening med vår väntan, med vår längtan efter att åter få finna gemenskap och samhörighet. Kanske finns den för alla. Så som var och en av oss skulle kunna finnas för alla.

Peter PC Carlsson

P.S.
Nominera Enbart Månadens för februari. 
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas


Ursäkta jag orkar ej svara er just nu!

Enbart förtröstan att det blir bättre att det löser sig, att ork och kraft kommer tillbaks. Förtröstan att allt löser sig till det bästa i de bästa av världar. Förtröstan i att vara älskad, att vara behövd och att känna sig till freds. Det är mycket vi skall ha förtröstan till. Nu ber jag er att ha förtröstan till ytterligare en sak.

Ha förtröstan i att jag verkligen läser era kommentarer, ofta era bloggar också till följd av kommentarerna. Men just nu är jag trött och istället för att ta en bloggpaus har flera av er säkert märkt att jag inte kommenterar hos er så ofta längre. Men ha förtröstan, jag läser och jag är tacksam för era kommentarer. Jag kommer att fortsätta att ta del av dem, fortsätta att läsa hos er men just nu lämnar jag mitt egna kommenterande ett litet tag.

Jag vill inte ta en bloggpaus. Mest för att jag känner hur huvudet är fyllt av saker som vill kanaliseras ut genom fingerspetsarna för att hamra på datorns tangenter och hamna framför er som följer min blogg. Att skriva har nästan alltid varit ett behov hos mig, det hjälper mig att strukturera mina tankar och mina känslor.

Jag hoppas att ni alla fortsätter att kommentera och gärna att ni ifrågasätter det jag säger och skriver. Det är bara då vi kan utvecklas, när vi tvingas ta ställning till och övervinna motstånd.

Peter PC Carlsson

P.S.
Nominera Enbart Månadens för februari. 
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart gemenskap kan man ibland känna med människor som man möter genom livet. Mer och mer försöker jag vara öppen och acceptera de jag möter, låta det gå en stund och bara bjuda in nya personer. Jag möter dem på restauranger, tunnelbanan, barer eller i möten. Ibland klickar det till och min nyfikenhet är väckt. Det är inte en spegelbild av mig som intresserar mig utan snarast dess motsatts.

För ett tag sedan befann jag mig på en tillställning där jag fick möjlighet att möte en rad olika personer i samhällets toppskickt. Jag minglade runt och försökte småprata och vara lite lagom trevlig. När så kvällen löpte mot sitt slut stötta jag ihop med en man som ansvarar för försäljning av JAS Gripen. Han var nyss hemkommen från Norge där affären gått i stöppet för några månader sedan. Hans jobb intresserade mig och vi började att prata. Jag med min bakgrund i fredsrörelsen under "Bofors-tiden" (80-90-tal) och han som säljare av ett av världens främsta vapensystem.

Min nyfikenhet visste inga gränser och jag lockade honom att berätta om affärer och hur det fungerar med mutor och korruption. Diskussionen flöt enkelt fram. Tänk vad lätt det är att få män att berätta bara de känner sig uppmärksammade och intressanta. Jag frågade och lyssnade. Hans trygghet växte och efter en stund kom hans politiska åsikter fram. Även nu lyssnade jag och lockade med frågor. Men efter en stund var jag tvungen att stänga dörren då den brunna främlingsfientligheten började att välla ut ur hans mun.

Min vana trogen har jag ett antal gränser som jag markerar, detta var en sådan. Jag fick påpeka att min inställning snarast var den motsatta och jag tog nationer som exempel på hur just migration varit en framgångsfaktor, USA, Canada och Australien. Han förstod sitt menlösa förfäktande av nationalismen och bytte spår.

Det fanns gemenskap i vår diskussion, en gemenskap som byggde på mitt intresse att veta och hans att få briljera och berätta. Ändå kunde vi knappt stå längre ifrån varandra.

Ett tag senare möte jag en tidigare marinsoldat från Storbritannien. En marinsoldat som utbildats till krypskytt och var specialist på att döda tyst och effektivt. Åter var nyfikenheten väckt och mina frågor lockade honom minut efter minut, timme efter timme att berätta om sitt liv som soldat i specialkommando. Över 100 bekräftade döda fanns i hans facit.

Visst skulle det vara lätt att förfasas, att tycka illa om en man som dödat mer än hundra människor (enligt egen utsago). Men han var en varm person, en person som haft "Licens to kil". Med stort intresse förde jag diskussionen och lyssnade på hans ord. Förvånande nog fanns det mer respekt och medmänskligt i hans ord, hans tankar och i hans beteende än hoss många andra jag mött. Det vore lätt att säga att han är en massmördare, men sanningen är snarast att han varit ett verktyg. Ett verktyg för makten. Ett verktyg som varit effektivt och som sedan länge dragit sig tillbaks.

Under vårt möte blev han av några andra förolämpad och bespottad, kallad idiot och lögnare. Jag gjorde mig beredd att ingripa men han visade en sida som få ens har och än färre kan plocka fram. Utan att tappa det minsta av sin stolthet gick han fram, tog bespottaren i hand och tackade för argumentationen. Han visade på ett ärligt sätt sin respekt för en annan uppfattning än hans och hela hans person utstrålade lugn.

Märkligt hur världens möten flätas samman. Med denna engelske kommandosoldat känner jag en större gemenskap och samhörighet än med den svenske vapenförsäljaren. Frågan är vem som dödat flest? Vem som visar människor mest respekt?

Peter PC Carlsson

P.S.
Nominera Enbart Månadens för februari. 
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna, Knutby församling och cancern skall bekämpas

Enbart Hermelin eller var det "en katt bland hermeliner?" I vart fall så känner jag mig lite då och då som en sådan, en som ser ut att höra till men som inte gör det. Att vara lite udda i en samling av gemenskap. Oftast är det en negativ känsla men ibland kan det vara bra att vara utanför. Idagens tider är det många som går med oro i bröstet. Kommer mitt jobb att finnas kvar? Företag efter företag, organisation efter organisation drar åt och känner av den allt djupare lågkonjunkturen.

I en värld av rädsla minskar investeringar, minskar risker och minskar all utveckling. Alla bromsar sig genom uppförsbacken och istället för att anställa får fler och fler säga upp personal. Lågkonjunkturs spiralen är i full gång. Allt färre som arbetar och känna pengar leder till allt färre som konsumerar och får fart på all världens produktionshjul.

I dessa tider går jag och känner mig lite utanför. Funderar på att sätta upp en skylt utanför mitt kontor "Jag deltar ej i lågkonjunkturen!". Inte är det så att jag inte berörs, inte så att jag inte bryr mig men jag driver ett projekt som har medel i tre år. Ändå kan jag inte känna mig helt säker nu när min organisation tvingas minska antalet anställda med ca 20%. Trotts det går jag runt i min lilla bubbla och jobbar på i det helfinansierade projektet.

Visst kan det kännas skönt, visst kan det kännas tryggt, men ändå känns det inte bra när jag vet att kolleger kommer att få gå. Katt bland Hermeliner, den som är udda, den som får vara kvar när andra får gå. Inte bästa grunden för samförstånd, för samverkan och kamratskap.

Runt om i världen går vi människor nu runt och känner en oro för vår försörjning, för om vi får vara kvar, eller om vi kan få ett nytt jobb, en ny inkomst. Oron finns där och hämmar vår lust, vår förmåga och vår tro på framtiden och oss själva. Katten bland hermelinerna blir än mer udda och främmande i det skrämmande vi alla lever i.

Det är först när vi finner tilltro till framtiden, till oss själva och vår förmåga som det kommer att vända. Både för oss själva och för världen.

Peter PC Carlsson

P.S.
Nominera Enbart Månadens för februari. 
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna, Knutby församling och cancern skall bekämpas

Enbart ignorera är vad vi oftast gör. Ignorera saker som skulle störa vår bild av hur vi anser att något är eller borde vara. Det är enklare att ignorera, att inte låtsas om. Hur många brukar stanna till för att köpa ett ex av Situation Stockholm? Hur många stannar till och byter några ord med de som sitter utanför Systembolaget med röda ansikten och tigger några kronor? Hur ofta köper vi mat som vi vet är uppföd utan att skada varken natur, djur eller människor? Oftast väljer vi att ignorera, gå förbi eller köpa det som är billigast.

Det är så mycket enklare att ignorera, att inte låtsas se, att inte engagera sig. Ju mer vi ser runt om oss som är fel ju lättare är det att isolera sig i det egna. Ju fler uteliggare som tigger ju lättare är det att gå förbi, rycka på axlarna och säga att jag kan ändå inget göra. Ju fler som tillåts kasta skräp just där de står utan att någon säger till ju lättare är det att ignorera. Ju mer klotter ju mer ignorerar vi. Det är så vi tycks fungera, vi lär oss att acceptera och anpassar oss.

Just nu anpassar vi oss åt att det är normalt med naturkatastrofer, som bränder, översvämningar, tornados och smältande isar jorden runt. Skulle vi inte acceptera, inte ignorera att det sker skulle var och en av oss få ändra vår livsstil. Vi skulle genast ställa våra bilar, alltid enbart åka kollektivt, aldrig flyga och se till att äta mat som är närproducerad. Det vill vi inte så vi hoppas att klimatet går att rädda utan ansträngning från oss. Det är enklare att ignorera och hänvisa till andra länder (Sorry, Sverige är en av världens största utsläppsbovar räknat per individ). Eller så skyller vi på industrin (sorry det är en stor del av utsläppen som kommer från hushåll och privatbilism). Enklare att ignorera. Visst är det enklare att ignorera det kräver inte så stora uppoffringar.

Alla ignorerar vi, behöver också ignorera för att orka med. Men vi behöver ta ett större ansvar, ignorera mindre och förändra vårt sätt att vara. Förändring är jobbigt särskilt om de leder till att vi förändrar vårt sätt att leva och förlorar saker som vi tagit för givna. Alla vet idag att det behövs förändring för att rädda klimatet och en massa andra förändringar. Men att själv genomföra det är det inte många som är beredda att göra. Enklare att Ignorera.

Enbart jämmer och elände är vad jag i bland känner att vi matas med. Var kvällstidning tycks tävla i meningslösheter och skandaler. Om det inte kommer något riktigt snaskig olycka förstås, då blir man riktigt entusiastisk på redaktionerna. Inte så att man gläds åt eländet men dock åt att få en möjlighet att skriva om det. Nog är världen bra cynisk ändå.

Ibland tror jag att många människor verkligen lever för att klaga, för att beklaga sig över hur illa det står till med det ena eller med det andra. Jämmer, jämmer. Ganska trist att lyssna på och läsa om faktiskt. Världen blir ju inte bättre för att vi jämrar oss. Nu jämrar vi oss över dunkuddarna, eller snarare de stackars gässen som blivit plockade in på bara skinnet för att vi skall kunna fylla våra kuddar med mjukt dun.

Klart att det inte skall gå till så, men jag vet ju inte direkt om gässen själva hellre väljer det alternativ som presenteras nämligen döden och sedan plockning. De flesta av oss människor skulle välja en stunds tortyr istället för att dö. Inte så att jag förespråkar att gäss plockas levande, än mindre förespråkar jag tortyr, men vi tycks missa att vi istället förespråkar att dessa gäss får ett än kortare liv. Nej detta är ytterligare ett tillfälle för oss att jämra oss. Usch så hemskt, stackars djur. Ja stackars djur låt oss slå ihjäl dem först. Hoppas att det finns några köttätare kvar som kan äta upp köttet också, för nog borde en gås vara värd mer än några fjädrar att stoppa i en kudde.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?
 

Enbart Gästblogg av Adam

Enbart Adam skriver här sitt sjunde inlägg, tidsmässigt i hans liv är ordningen på inläggen Adam nr 1, Adam nr 3,  Adam nr 4 , Adam nr 5, Adam nr 2, Adam nr 6 och Adam nr 7. Han har valt att vilja vara anonym men jag vet att han läser era kommentarer.

Dag efter dag, vecka för vecka, månader och nu också år. Det går inte att stoppa, som om det skulle vara så svårt. Men jag kan inte, jag förmår inte och så mår jag allt sämre igen av att jag inte förmår. Det är som förgjort. Jag lyckas ett litet tag, några dagar men sedan faller jag tillbaks igen. När jag väl börjat må sämre jag inte sluta att dricka. Men först skall jag berätta om något bra som hände mig.

För ett litet tag sedan hälsade jag på min son och mitt barnbarn. Det var omtumlande på så många vis. Starten började med ett nödstopp, jag drog i nödbromsen för att komma av. Så det första som sker är att jag blir utskälld av min son. Jag kunde inte riktigt lyssna, dels för att jag faktiskt var full och dels för att jag stirrade på mitt lilla barnbarn. Så jag stod mest och log. Detta gjorde min son än mer förbannad och han skällde så att lilleman blev ledsen, då slutade han skälla och jag fick äntligen hälsa på lille Martin. Tre år skulle han snart fylla och skulle visa sig vara en riktig liten buse.

Hemma hos familjen hälsade jag på min svärdotter blev visad till mitt rum och jag frågade om jag fick snygga till mig lite efter resan. Så jag tog med mig rakgrejer, ett gammalt rakvatten jag hittat, tandborste och rena kläder. Det var länge sedan jag duschat så länge, och så varmt. Konstigt hur det kan kännas som om kroppen faktiskt tinar upp. Omsorgsfullt rakade jag mig, borstade mina tänder och kammade mitt gråspräckliga hår. Rakvattnet sved i kinderna men jag kände mig verkligen ren. Så med nya kläder, frisk doft och en känsla av att vara nästan nykter steg jag ut ur badrummet och in i deras liv.

Timmar satt vi och pratade, först lite stelt och trevande men efterhand allt mer öppet och hjärtligt. Jag ville inte att min son eller svärdotter skulle förebrå mig så jag började med att säga att jag hade något jag ville säga först av allt. Länge hade jag tänkt, skrivit, strukit och skrivit igen innan jag fick fram en text som jag tyckte var bra. Så jag berättade om hur jag haft problem, hur jag fortfarande har problem och inte riktigt orkar med mitt liv emellanåt. Jag tog på mig allt som varit fel av mig sedan tidigare och bad om ursäkt för allt jag kunde komma på. Jag berättade hur jag alltid har ett kort av min son och hans fru i min ficka, hur jag alltid tänker på dem och lille Martin innan jag somnar oavsett var jag somnar. Jag berättade hur jag gråtit och förbannat mig själv för att jag tidigare inte träffat Martin. Så höll jag på. Till slut lutade min son sig fram och la sin stora hand på mitt knä och sa. "Pappa, det räcker nu, det räcker!"

Han ställde sig upp och öppnade sina armar. Jag ställde mig trevande upp och försvann in i hans famn. Mina tårar rann. Jag tror inte att jag känt en sådan lycka sedan han föddes. Han hade fötts på nytt, jag hade fått honom igen. Jag lovade att vara nykter så länge jag var med dem. Det var ett löfte jag skulle hålla och som jag verkligen höll.

Dagen efter tillbringade jag mycket tid med Martin och först fram på kvällen, det var ju  nyårsaffton, så kände jag suget efter alkohol. Istället blev det Ramlösa med citron smak. Inget fel på smaken, bara på effekten. Jag kunde till och med visa upp mig på min bästa sida under middagen med deras vänner. Någon blev lite förvånad när jag sa att jag var alkoholist men att jag kämpade för jag ville kunna få träffa mitt barnbarn och min son.

Tänk hur förvånade de hade blivit om jag berättat att jag var uteliggare, att jag inte hade något hem, att mina få saker jag hade var magasinerade. Inte ens min son fick veta det. Martin och jag hann bli riktigt goda vänner under dessa dagar. Jag läste sagor, byggde tåg, körde bilar och lekte häst. En dag föll det snö och vi åkte pulka. Han tyckte det var så kul, jag också, att han inte kände hur han frös. Hans mamma kom ut och skällde lite på mig för att jag inte tä nkt på att han kunde förfrysa. Jag slog bara ner blicken och sa inget. Jag var så van att frysa att jag inte tänkte på att det var fel.

På stationen vinkade hela familjen av mig, jag kunde inte annat än att gråta när jag fick en kram av Martins små armar runt min hals. Han pussade min kind och sa "FaFa, Martin äskar dig!". Farfar älskar dig också Martin svarade jag. "Om nart igen FaFa!", Ja lovar att komma snart igen.

Men det skulle jag inte göra, komma snart igen. Jag föll åter tillbaks i mitt missbruk och allt för lång tid skulle gå innan vi åter fick ses.

Adam

---
Tack Adam för att du fortsätter att dela med dig.

Peter PC Carlsson

Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas! 

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?
 

Enbart kär känner jag mig lite då och då. Nykär eller kär på nytt, kär igen, jag vet inte. Men det är som att det kan gå ett tag och livet traskar på som om det inte vore något särskilt, som om vi bara levde. Men så en dag, utan anledning kan jag kasta ett öga på min partner och jag vet direkt att jag är kär igen. Det killar i magen och jag ler ett varmt leende såväl inombords som utåt.

Värmen av denna känsla är minst sagt bedårande, underbar och omvälvande. Att vara kär och att älska är inte samma sak. Jag älskar min partner, men jag känner också en översvallande kärlek. Mina barn älskar jag men jag skulle inte definiera det som att jag är kär i dem. Men jag känner kärlek till dem och också från dem. I vem kan man bli kär? Kan man bara bli det i någon som man vill ha sex tillsammans med?

Ofta när jag känner denna översvallande kärlek så kommer en våg av lust genom min kropp. Jag vill verkligen vara med just denna person. Lust att vara med någon kan jag ju känna även med andra än jag känner kärlek till. Jag ser någon jag tycker är snygg och spännande och får lust att ha sex. Men det är inte samma sak som att känna mig kär.

Ibland brukar det föras fram att kvinnor och män har olika sexualdrift. Vi killar ska ha lättare för att hoppa isäng med någon vi tänder på med kvinnor mer vill koppla det till den de är kära i. Visst är det konstigt att en sådan myt kan slå in så pass att vi nästan tror att det är sant.

Som ni förstår tror jag inte alls att vi har olika sexualdrift mellan könen, varför skulle vi ha det? Vi kan tända på olika sätt, bli upphetsade av olika saker och mer eller mindre lätt, men det har ju inget  med vår sexualdrift att göra. Det är ju inte svårare än att kolla hur många killar i ett förhållande som är otrogna och hur många tjejer som är det. Det brukar vara ungefär samma, så klart. Hur skulle det annars funka?

Nej det är en märklig myt att kvinnor skulle ha mindre lust till sex än killar. Lika dumt som att säga att smålänningar har större sexualdrift än Stockholmare. Varför skulle vi ha det? Vi byger myter mellan könen, myter som uttalas och sägs som om de vore en sanning. Plötsligt påstås kvinnor kunna göra fler saker samtidigt, hmmm "don´t go there PC" varför skulle de ha det. Är det en särskilt kvinnlig gen som gör kvinnor mer lämpade att simultant hålla på med fler saker samtidigt? Knappast. Vi när myter, myter som vi gillar eller ogillar.

Själv vill jag nära min kärlek, min lust och min längtan efter min partner. Allt för ofta tar jag kärleken för given, förlåt, det är inte min mening. Jag vet att kärlek är inget man bara har, bara får, det är något också något man förtjänar genom sitt sätt att vara. Dags att vara mer kärleksfull, mer ömsint och varm. Dags att visa hur mycket du betyder min älskade vän. Jag älskar dig, så enkelt är det och just så svårt.

Puss och kram.

Peter PC Carlsson

P.S.
Nominera Enbart Månadens för februari. 
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart lögn är något som kan vara svårt att avgöra när det är. Nyligen och faktiskt fortfarande så rullar en diskussion om Liza Marklund och hennes Gömda, en sann historia. Har hon ljugit och misslett oss läsare? Ja misslett oss har hon definitivt gjort, kanske också ljugit. Jag ljuger också ibland, oftast genom att inte tala om hela sanningen. Då framstår det jag säger som något annat än vad det är.

Är allt sant som är på en blogg? Är det sant bara för att det står där? Knappast men det behöver ju inte heller vara lögn. Inläggen om Xanta är ingen sann historia, i vart fall inte i bemärkelsen att någon skrivit det och sänt till mig. Historien om Xanta är min men likheter med verkligheten finns. Xanta finns även om det inte är om en specifik person jag skrivit. Historien är ihopsatt av bitar från verkligheten men gör ingen anspråk på att vara just sann.

Ändå är det just så som verkligheten ser ut för många människor. De drabbas och blir utsatta utan att förstå varför eller på annat sätt än genom sin existens vara skuld till de slag som drabbar dem. Det är för dessa människor och om dessa människor som historien om Xanta handlar.

Ville bara att ni skulle veta och inte behöva känna medkänsla med just Xanta. Men ser er om i er omgivning där finns dessa personer, de utsatta och de utnyttjade. Historien skriver jag för att lyfta fram något jag ser, en verklighet som är allt för sann.

Det första slaget var väntat, inte för att jag gjort något, inte för att jag såg det innan. Men jag förväntade mig att få stryk, att få smäll, att bli slagen! Jag hade alltid blivit det. Från det att jag var liten, från det att jag kan minnas så har mina dagar omgivits av att jag får stryk. Så varför skulle jag inte få det nu. Därför kan jag inte säga att jag blev förvånad, det hörde liksom till att jag skulle ta emot slag och en massa elaka ord. Som om jag fanns för att vara andras slagpåse, för att få andra att kunna ta ut sin frustration på sitt egna misslyckande.

Jag hade blivit utvald, jag var den som skulle hela och vara botgöring. Det var alltid jag som fick skulden, vad det än var, hur orimligt det än var att jag skulle gjort det, jag fick skulden. Och jag fick stryk. Det var så det var, det var så jag var van. Det var det jag förväntade mig. Slag efter slag, krav efter krav och nya slag. Inget var bra, inget var tillräckligt.

Just nu ligger jag i en gipsvagga hela jag. Mer eller mindre hela kroppen är ihopspikad och jag har huvudet i bandage med en stålstälning som omger den, skruvar som sticker in i skallen för att hålla nacken på plats. Min rygg är bruten, bägge armarna är gipsade och mitt högra ben ligger i sträck för att läka. Jag är blåslagen, gipsad och jag känner mig ändå riktigt glad. Äntligen kan jag bli fri, äntligen kan jag låta rädslan fara. Mina fingrar är fria men jag blir trött av att skriva så oftast har jag hjälp av en vän som kan berätta min historia.

Det är inte lätt att veta var man skall börja en historia. Det som är viktigast, det som hänt senast, oförrätterna, det som hände först? Så jag börjar med vem jag är för jag vill inte längre vara ett offer.

Jag är Xanta 27 år gammal och född och uppvuxen i Sverige. Bägge mina föräldrar är minst sagt svenska. Etniskt svenska brukar pappa säga. Ja, jag kan till och med säga att det har han slagit in i mig. "Vi är etniskt svenska!"

Vårnatten 1982, när jag föddes, var blåsig. Mina föräldrar hade svårt att ta sig från den lilla byn in till sjukhuset för vinden piskade och de var rädda för att träd skulle falla över vägen. När de kom fram i sin gamla Volvo leddes mamma genast in och de konstaterade att hon redan var öppen närmare tio centimeter. Vattnet hade gått och på sjukhuset undrade de när? Hur länge sedan det var som vattnet gått. Några timmar var svaret och det blev snabbt aktivitet på systrar och barnmorskor. Mamma fick ligga ner och hjärtljud mättes. Mitt hjärta slog och det slog febrilt. De klämde och kände på mamma som mest skrek av smärta.

En timme senare var jag ute, jag fick för första gången dra in luft i mina lungor. Det var också första gången jag fick skrika för att jag fick en dask på stjärten. Men det skulle inte bli sista! Kan kroppen redan nu veta vad som väntar, kan en nyfödd bebis redan i magen känna sina föräldrar? Naturligtvis vet jag inget om förlossningen, mer än det som berättats och om de bilder jag fått se. Ändå så kommer min rädsla krypande så fort jag ser dessa bilder. Inte för förlossningen men för det som skulle följa.

Efter fyra dagar reste mamma hem, fyra dagar som antagligen varit de bästa i mitt liv. Jag fick mat, värme, omtanke och rena blöjor. Jag vet egentligen inte vad som hände det kommande året. Jag vet bara vad jag fått läsa från socialen och från min mosters dagböcker efter att hon dog. Kanske berättar jag mer om min moster sedan, hon finns inte mer och i hennes testamente fanns dagböcker upptagna som gåva till mig. Massor av dagböcker, en för var månad i hela hennes vuxna liv. När jag fyllt ett år kom socialen på besök. Jag vet faktiskt inte varför, det framgår inte ens av min mosters dagböcker. Men de  kom och jag var uttorkad. Varken mamma eller pappa var hemma. Jag låg i min spjälsäng och min stjärt var sönderfrätt av min egen bajs. Bajs som var intorkad där bak och uppblött där fram av min egen urin.

Svedan var antagligen enorm men jag skulle bara ha gett socialarbetaren ett trött leende när hon plockade upp mig ur sängen. Tre dagar fick jag ligga på sjukhus och när jag skrevs ut hade varken mamma eller pappa varit på besök. De kom tillbaks dagen efter på kvällen och ringde min moster och frågade var jag var. Tydligen brukade hon åka och hämta mig, men denna gång satt hon och vakade vid min morfar i tre dygn innan han dog.

Xanta
---

Fortsättning i flera delar följer på denna fiktiva historia! Xanta Nr. 2

Peter PC Carlsson

P.S.
Nominera Enbart Månadens för februari. 
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart näring, något som ger energi behöver vi skaffa oss var dag. Näring som är något annat än mat och dryck. När det gäller mat och dryck vet vi ganska väll vad som är sunt, vad vi skall och kan stoppa i oss. Vi vet hur vi skall ta hand om vår kropp, motionera den och ta hand om den. Detta känner vi till och kan välja att leva efter eller låta oss försoffas. Men hur ser det ut med den näring som vår själ behöver, den näring som vi behöver för att psyket skall förbli friskt och starkt?

Ger vi oss själva möjligheten till mental påfyllning, ger vi oss tid att få en stark själ? Hur gör vi då? När jag ser mig omkring i vårt allt mer inrutade liv så kan jag inte annat än ställa mig frågan vad vi människor håller på med. Det finns massor av familjer som har var minut av sin dag inrutad. Från tidig morgon när klockan ringer, dusch, frukost, barnlämning, jobb, lunchmöte, jobb, barnhämtning, träning, middag, köra barn till aktiviteter, läxor, kvällsjobb och god natt. Sen börjar allt om igen. Vi rutar in våra liv, söker luckor i våra kalendrar, luckor som vi direkt vill boka in. Boka vi inte in dem så fyller vi dem gärna med mera påfyllning som att se på TV.

När ger vi vår hjärna möjlighet att vila? När ger vi den påfyllning utöver stressande aktiviteter? Hur stretchar vi vår hjärna, hur får vi den att vila och koppla av? Är det ok att säga att vi inget gör en kväll, är det ok att ligga i sängen en hel kväll och bara vila? Vad säger vår kultur om att inte producera, att inte vara aktiverad? Vad säger vi till oss själva att vi måste göra?

Är jag en ok människa när jag bestämmer mig för att jag inte vill gå med polarna ut en kväll utan bara sitta hemma i soffan utan att göra något, inte ens se på TV, inte läsa, inte lyssna på musik, bara sova? Är det ok? Hur ofta gör vi det?

Är det ok att ligga i sängen och känna att "jag duger, just nu duger jag för att jag inget gör, inte trotts att jag inget gör"? Vi är hela tiden så inriktade på att producera, att vara effektiva och aktiverade att vi missar bland det viktigaste i våra liv. Att få harmoni, att leva i harmoni. Hur lätt har vi att glida över till grannen och bara säga hej och ta en kopp kaffe? Allt skall bokas, spontaniteten och flexibiliteten minskar allt mer. Framförallt i storstaden!

Väldigt många av oss lever med en bakgrundsmatta av ljud. Är det inte ljudet på jobbet, av barnen så är det trafik eller självvalt ljud i form av musik i öronen. Sällan ger vi hjärnan möjlighet att koppla av, att bara vila. I var affär vi besöker finns högtalare med musik, och vid matkassorna plågas kassörskorna ihjäl av ständiga loopar med filmsnuttar på några sekunder som berättar om olika fantastiska dammsugaremunstycken. Ständiga inflöden i vår hjärna och vi får inte en chans att koppla av att ta det lugnt att återhämta oss.

Så undrar vi varför folk blir utbrända, att vi inte orkar med och börjar prata om livspusslet. Livet är inget pussel! Vi har snarast behov av att begränsa oss inte att finna vägar att kunna pussla ihop allt mer i våra liv.

Sätt dig ner en stund i din skönaste fåtölj, stäng av all elektronik, få tyst på alla ljud du kan. Släck alla lampor och tänd några ljus av stearin. Lägg en filt över fötterna och bara sitt så en stund, en lång stund. Tillåt dig att bli frustrerad av att inget göra, sitt kvar, sitt kvar! Låt tankarna löpa men inte på jobb, inte på saker du måste göra, låt dem löpa och tillåt dig att drömma. Njut och lyssna på tystnaden och sitt kvar, sitt kvar.

Peter PC Carlsson

P.S.
Nominera Enbart Månadens för februari. 
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart gästblogg av Häxmamman. Ni som följt henne ett tag vet att hon varit med om mer än de flesta av oss vill uppleva. Här kommer ett tänkvärt inlägg. Titta gärna in i hennes blogg!

---
Tomheten
Tomheten har alltid funnits i mig, tomheten har ersatt känslor som sorg, ilska, hat och glädje. Jag har alltid förstått att jag varit annorlunda, men har inte kunnat ta fram dessa minnesbilder nu när jag har kommit till vuxenvärlden.

När jag var yngre så tänkte man tanken att ta sitt liv många gånger, när man fått stryk, när föräldrarna bråkade, när mamma slog pappa då pappa var full eller när mina förövare slet i min redan sargade kropp. När jag såg hur mina vänner hade det i sina hem så förstod jag där att jag hade ett annorlunda liv som ingen vill byta med mig.

Mina kompisars mammor gjorde frukost, de gjorde gott fika till friluftsdagarna, de bytte blöja på sina egna bebisar, mina kompisar hade en barndom där de inte hade fullt ansvar för sin syskon. De hade en pappa som skjutsade dom, lekte med dom.

De hade föräldrar som framförallt kramade dom och sa att de älskade dom. De kränkte inte sina barn varken när de hade vänner eller andra vuxna hos sig. Men kan ni förstå att jag är inte avundsjuk på dem som hade fina föräldrar, jag känner bara glädje över att det finns de som hade/har en bra barndom.

Jag kunde inte känna hat , avsky eller tycka illa om mina föräldrar heller, jag visste att jag kommit till för att vara dom till lags. Jag älskade mina föräldrar, mina syskon, MEN inte mig själv. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte vara dem till lags så tyckte jag inte det räckte för att deras ilska och hat mot mig skulle bli mindre.

Det var bara tomheten som ökade, vad var jag för nått, vad hade/har jag för värde? Jag var osynlig när de var snälla, det var bara när jag fick stryk eller förgripen som jag syntes och fanns. Tänk vad tomhet kan vara en räddning också, för jag tror att det är den som var min räddning, man släppte allt och gick in i ett vacum när de olika övergreppen utfördes på mig. Tomheten var en tystnad, mitt liv, en överlevnadstrategi.

Jag utförde försök till självmord när jag var ung, men de var inte planerade, jag kunde inte, jag sökte mig till mina syskon och tänkte att de behövde mig för att klara sin barndom, de behövde mitt tomma skal som beskydd. När jag blev äldre så blev mitt liv bara tommare och tommare, men mitt uppförande var ett helt annat liv.  Jag lever självdestruktivt, kränker mig själv, ser inget värde till att jag ska leva, har inget självförtroende, lever svart eller vitt...

Mitt liv förändrades drastiskt våren-08, väldigt drastiskt, det som tog udden av någon fyllnad i mig om jag nu hade något.
Två av mina flickor är förgripen av samma förövare som förgripit sig på mig, min ena dotter prövade med ett självmord och veckan efter detta avled min bästa vännina.

Jag kan inte förklara hur det riktigt blev, jag blev bara tom, när min dotters sambo ringde och talade om hennes självmordsförsök så hade jag kastat telefonen, sprungit iväg ut, skrikit i högan sky, sparkat i snön, satt mig ner på vägen och bara gråtit.

Dagarna efter det så tog jag hand om min dotter, det var då min kropp slutade att fungera. Jag bara var helt tom, jag åt inte, pratade inte (svarade ja eller nej, ev nickade). Jag sov inte och sov jag så gjorde jag det på en stol i några minuter, jag var rädd hela tiden, jag blev apatisk. När jag lades in på sjukhuset hade jag inte duschat på 3 veckor.

När min sambo nämnde Psykriatrin så sa jag -NEJ! Jag var inte sjuk, jag skulle bli bättre, jag vet att jag inte hade tankar på att ta mitt liv just vid detta tillfälle, det fanns inte en uns av den tanken. Men till slut tog min sambo kontakt med psykriatrin och de tog in mig på tvångsvård eftersom jag var farlig för mig själv.

De första dagarna vet jag att de drogade mig rejält för jag hallisiunerade rejält, jag låg bara i sängen, jag åt inte, jag pratade inte, jag hade inga känslor bara tomhet, de 2 första veckorna gick jag inte ut från mitt rum.

Jag ville inte synas, jag förstod nu när jag var där att jag inte var osynlig längre, då behövde jag något som skyddade mig och det fick bli en svart manchesterkeps som jag hade på mig dygnet runt. Kom det folk eller jag begav mig ut i matsal eller dagrum så drog jag ner den för ögonen.

Men med tiden så hjälpte medicinen mig att åtminstone fungerar kroppsligt, jag duschade, åt och allt det andra man gör. Tomheten försvann inte, men jag började smida mina planer och kände då att det blev helt plötsligt lättare att leva när jag hade ett mål. Jag fick min stickning och min tvångsvård togs bort, jag var en fri människa att få göra det jag ville, jag fyllde min tomhet med bedräglig lättnad att äntligen så var jag fri, fri från det att jag var i skuld till alla.

Jag ringde och pratade med vänner, min sambo och barn, gick in på mitt rum och skrattade, nynnade på en liten låt och gick till handling. Då jag satt där på golvet och precis ordnat allt så kom det in en tjej som skulle visa ett mönster som jag glömt bort och hon lånade. Jag blev så besviken på alla och hamnade under tvångsvård och en liten bevakning.

Det gick några dagar och jag blev åter igen lättare i sinnet och lurade alla att jag mådde bättre så att bevakningen åter igen togs bort. Jag låste in mig på min toalett och ordnat allt, och (lite komik i det hela) när jag sätter ner kroppen på golvet kommer jag åt duschhandtaget så duschen satt igång och jag blev alldeles dyngsur och då kom personal och de satt mig ännu en gång under bevakning.

Men med bevakning så lyckades jag få tag på en sak som jag kunde använda och lyckades smyga mig in på en besökstoa och prövade, men de satt alla i personal och en del patienter att leta så de fann mig snabbt. Jag var så besviken, ledsen för att det misslyckades hela tiden. Även på det var jag en misslyckad människa.

Det gick några månader (Låg inne 5 månader) och min tvångsvård togs bort. Jag lade till mig en attityd som gjorde att alla trodde att jag mådde så bra så bra, min plan var långsiktig denna gång, jag fick åka hem på permissioner utan bevakning. När jag invaggat alla i falsk säkerthet så gick jag till en affär med en personal (för jag fick fortfarande inte gå ut själv), men jag fick då se om denne person reagerade och tänkte nått på de 2 pannband jag köpte.

En kväll så slog jag till och jag lyckades nästan, det var nära denna gång. Det tog mig flera dagar att komma ur besvikelsen. Men jag vill ge några ord till er alla som har tankar på att denna vägen vandra. Jag såg inget ljus, det var ingen som stod på andra sidan och tog emot mig, det finns inget där som är bättre.

Jag är kanske inte rätt människa att säga alla dessa ord eftersom jag själv fortfarande inte är säker på någonting. Man kan få hjälp att fylla sin tomhet med mycket kärlek. Kärlek framförallt till dig själv och ni har alla ett värde och samma rättigheter som andra.

Du betyder alltid något för någon. Helt ensam är man inte, det finns någon för alla. Det är svårt att se det när man känner den här tomheten och man är kanske utsatt för incest, misshandel, alkohol mobbing osv. Men det finns ett liv för dig med, men för att komma in i det livet så måste man få hjälp för att bli stark. När man blir stark så orkar man att fylla tomheten med vänskap från människor man kan orka att lita på.

Jag vill ge alla en kram och tänk på att det finns alltid någon som älskar dig eller saknar dig om du inte finns mer, det finns alltid någon som kan hjälpa och någon du kan har förtroende för. Men det kan vara en lång och svår väg att finna, men det är värt att ge en chans innan man väljer att inte finnas alls.

Häxmamman
Gb nr 1, Gb nr 2,
----

Tack kära Häxmamman för en gripande historia som egentligen var ett svar påmitt inlägg om tomhet. Jag hoppas så att du funnit vägar att må bättre idag.

Peter PC Carlsson

P.S.
Nominera Enbart Månadens för februari. 
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart onåd var vad jag föll i idag. En man kom till mitt jobb och blev arg för att en kurs var flyttad. Själv var jag på lunch och en upprörd man ringde och undrade varför vi flyttat kursen. Mina förklaringar om att vi meddelat de som anmält sig att den var en annan dag gick inte hem. Han ansåg inte att han skulle anmäla sig. Oavsett förklaringar så vart det fel så jag konstaterade att han var missnöjd och beklagade detta. Sen sa jag att jag ville fortsätta min lunch. Vi sa hej och la på.

Men i hans ögon hade jag fallit i onåd. Så kan det vara, så blir det ibland. Det som är viktigt i dessa lägen är ett bra bemötande och att se över om man kunde gjort annorlunda för att det inte skall ske igen. För mig är allt utagerat i och med detta. Men jag har inget problem med att inte alla tycker om mig, att inte alla älskar mig. För mig är det viktigt att bli omtyckt och älskad för den jag är av de jag håller för mina vänner. Men världen behöver inte älska mig. Jag önskar inte att den hatar mig heller, men jag behöver inte bli älskad av alla. Jag vill kunna stå upp och säga ifrån och då går det inte att bli älskad av alla. Åtminstone inte direkt.

Ibland tror jag att vi är allt för rädda för att inte vara omtyckta, att falla i onåd. Men är det inte snarast så att det är när vi lyckas stå upp som vi kan känna oss mer tillfreds. Givetvis skall vi backa om vi ser att vi har fel, men lika självklart är att vi skall hävda vår rätt om vi ser att någon annan har fel. Mannan idag hävdade sin rätt att komma utan anmälan och jag kunde bara beklaga att han inte anmält sig eftersom vi då inte visste att han skulle komma till en flyttad kurs.

Det jag inte vet har jag inte ont av brukar man säga, men det jag inte får veta kan jag inte heller göra något åt.

Peter PC Carlsson

P.S.
Nominera Enbart Månadens för februari. 
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart Q får man inte heta. Det anses inte som ett namn. En familj ville döpa sin son till just Q. Men kammarrätten avgjorde att en bokstav kan inte anses som ett namn. Två bokstäver då? Ja jag tänker för egen del PC. Skulle med stor sannorlikhet inte få ändra mitt namn till det som alla kallat mig de senaste 24-åren. Egentligen skulle jag vilja säga att det är upp till individen själv att avgöra vad den vill heta, eller för föräldrarna att välja det namn de anser lämpligt. Tyvärr fungerar inte det alltid, tänker på lille Adolf Hitler. Ja han fick det namnet av sina föräldrar. I intervju med pappan ser man ett rum fyllt av Nazistiska symboler, liksom på hans kropp.

Det kommer alltid att finnas personer som lockas av våldsideologier, som lokas att tro att det är några andras fel att man mår dåligt, att man inte förmår. Att namnge sin son till Adolf Hitler visar förståss på mycket märkliga och störda föräldrar. Namnet Q är inte lika kontroversiellt, för mig är det en gammal gubbe i Bond-filmerna senast spelad av John Cleese. Inte riktigt lika illa att bli förknippad med John Cleese som med världens värsta massmördare.

Det gäller att vara uppmärksam på olika tendenser i samhället, tendenser som kan förringa brott som gjorts i nationalismens namn. Det kan vara att namnge ett barn efter Hitler eller att låta påskina att det är invandrare som är skuld till det ena eller det andra. Vi har och lever i det samhälle vi skapar. Släpper vi fram nationalistiska krafter så kommer vårt samhälle att bli mer och mer likt det samhälle Hitler ville skapa. Det är vi som lever nu som formar vårt gemensamma samhälle och var och en av oss har både en rättighet och en skylldighet att vara med och forma samhället.

För mig innebär det att jag vill bli bemöt av och vill bemöta varje individ med respekt. Det låter lätt men är så oändligt svårt.

Enbart Ragnar berör mig mer än alla de andra figurerna tillsammans i Jonas Gardells "De halvt dolda". Han står på något vis för det sköra inom mig, det som är bräckligt och fyllt av skuld och otillräcklighet. Ragnar som vill vara tillags och inte kan hävda sin egen integritet. "De halvt dolda" är bland det bästa som SVT har visat på väldigt länge. En serie i fyra delar där vi får lära känna och lära oss att förstå och tycka om var och en av karaktärerna.

Jonas Gardell har en sällsam förmåga att beröra och röra vid det allra djupaste i våra hjärtan. Med serien får vi snart en inblick i hur livet ser ut. Hur bräckligt och skört det är. Jag kan inte annat än öppna mitt hjärta och till fullo ta in alla de figurer som finns i serien. Var och en av dem har sina fel och sina brister men jag älskar dem.

Tänk om vi i vardagen skulle kunna möta livets alla människor på samma sätt. Att se varandra som hela människor inte bara som just den person vi möter i just denna stund. Ragnar kommer att följa med mig hela livet, denna lilla gosse som försökte finna balans mellan barnets och de vuxnas värld.

Har du inte sett "De halvt dolda" så avundas jag dig. Du har några fantastiska timmar framför dig. Serien går att se via Internet fram till den 22 februari 2009. Här är länken.

Peter PC Carlsson

P.S.
Läs tidigare inlägg idag!
Nominera Enbart Månadens för februari. 
Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Madde, tack för att jag fick lyssna på dig. Jag har aldrig träffat dig även om jag de senaste halvåret verkligen önskat att jag gjort det. Din energi och din kamp är så beundransvärd. Jag hoppas så att du har det bra och smärtfritt där du nu är.

David. Jag förstår att du saknar din Kollibri men jag förstår också att Madde var lycklig som fann en kille som dig. Jag hoppas att du kommer att finna en väg att gå vidare.

Anne! Ärligt så vet jag inte vad man säger till en mor som mist det viktigaste i ens liv, ett barn. Jag vet inte själv vad jag skulle ha gjort, hur jag skulle känna mig. Vet bara att jag skulle brottats med min förtvivlan. Dina texter och din öppenhet är viktig, inte bara för dig utan för långt många fler.

Min kärlek till er alla.



Peter PC Carlsson


Inlägget är pingat på Intressant.

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas. Skänk en gåva till Barncancerfonden. Läs gärna bloggen av Sabina, inlägget om Tim som kämpar och om Madde som inspirerar.

Enbart tomt kan livet kännas ibland. Inte för att det är tomt, snarare för att det är överfullt. Det finns så mycket vi vill med våra liv, med den korta tid vi är här. Var dag är det en kamp att prioritera mellan det vi vill göra, tycker vi måste göra eller anser att vi borde göra. Mitt i alla dessa möjligheter kan det ändå kännas tomt. Vi söker mening med vårt liv, med vår tillvaro och med varför vi finns.

Trotts kärlek från familj, vänner och bekanta kan det ändå finnas stunder av tomhet. Stunder då det blir tungt och tomt. Så är det för var och en av oss ibland. Vi rider ut den emotionella stormen och kommer efter ett tag ut ur tomhetens tunnel. Men alla gör inte det, en del fastnar i tunneln och finner ingen annan väg ut än att ta sina liv.

Religioner kan fördöma och helvetet påstås vänta. Ändå är det just ett helvete som många anser sig ha lämnat. Det går inte fördöma men definitivt beklaga att någon bestämt sig för att ta sitt liv. Orsakerna är många men ofta ligger en depression i bakgrunden. En depression som kan vara lång eller kort. Oavsett så finns det hjälp att få.

Men att söka hjälp när man är djupt deprimerad är både svårt och ibland också krävande, allt för krävande. Det är en lång väg innan någon tar till repet för att hänga sig. De som väl bestämt sig och slutligen gör det lämnar ofta en chockad omgivning efter sig. Många vittnar om att de trodde att det blivit bättre eftersom personen verkat mindre tyngd sista tiden. Just så är det ofta. När någon väl bestämt sig verkar de mindre deprimerade, de har ett mål. Vi kan bara fortsätta att bry oss, vara uppmärksamma och hjälpa till att visa på helt andra mål med livet än att dö.

Dö kommer vi ändå att göra och för dig som funderar på att lämna tunneln du sitter i så kan jag bara säga vänta. Det blir aldrig för sent, du kan göra det sen.

Enbart utvisad är vad Åmselemördaren blev. Igår släpptes han, Juha Valjakkala, fri efter att suttit 20 år i fängelse i Finland för trippelmorden i Åmsele. Mord på en kyrkogård och hela upprinnelsen var en cykelstöld. En stöld som kostade en mor, far och en 15-årig son livet. För Juha, eller Nikita Fouganthine som han nu kallar sig, blev 20 år av sitt fria liv förpassat till fängelse.

Lollo är också utvisad. Hon är 17 år och hennes brott är att hon är född av föräldrar vars pappa skall utvisas. Lollo är född i Sverige, Lund, och kan inte språket i Kroatien dit hon skall utvisas tillsammans med sin pappa som hotar att döda henne. Lollo håller sig gömnd för att överleva. Hur konstigt kan det egentligen bli. En tjej som är född och huvudsakligen uppvuxen i Sverige riskerar att utvisas för att hennes pappa skall utvisas? Redan det känns märkligt, åtminstone med tanke på att hon är 17 år. Lägger man sedan till att pappan hotar att döda henne för att hon inte gifter sig med den man han valt ut så anser jag att Sveriges lagar måste ändras om hon inte kan få stanna.

Eller är svenska lagar till för att utvisa? I första fallet med Juha är det tämligen självklart. Den mannen som nu har avtjänat sitt straff och har rätt att komma ut kommer troligen att hamna i fängelse igen. Förhoppningsvis inte för mord.

Lollo kommer också att hamna i fängelse om polisen hittar henne, men bara i avvaktan på utvisning. Utvisning från det land hon är född i och där hon har levt. Hon blir utvisad till sin pappa som hotat att döda henne. Jag trodde inte att vi hade dödsstraff i Sverige. Det är faktiskt så att dödsstraff är inte tillåtet enligt EU. Att utvisa någon, dessutom helt oskyldig, till ett dödsstraff borde strida mot reglerna. Problemet är att det inte är en stat utan hennes egen far som lovat att döda henne. Då är det ok för Sverige att sända någon i döden.

Men för helvete, kom igen. Billström! Agera och gör det nu! Antingen anser du detta är ok, eller också ändrar du lagarna så att Migrationsverket kan fatta rätt beslut. Svårare än så är det inte. Bara så du vet vad vi kommer att prata om nästa gång vi ses!

Peter PC Carlsson

P.S. Nominera till Enbart Månadens (blogg)
Nominera Enbart Månadens för februari.

Du nominerar i kommentaren till detta länkade inlägg och från och med den 15 februari kommer ni att kunna rösta på de nominerade bloggarna. Enbart bloggar med ett mer seriöst innehåll premieras. Man kan nomineras även om man tidigare varit med.

Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart vajsing, eller missuppfattningar är lätt att hamna i. Inte minst gäller det när vi skriver. Vår mimik är borta, våra gester lika så. Men mest av allt saknar jag nog tonfallet när jag läser och när jag skriver. I förra inlägget skrev signaturen "Fundersam" ett inlägg som jag inte viste hur jag skulle tolka. "Vad är det du håller på med Peter PC Carlsson? En finalvinst som är en middag med dig? Kom ner på jorden, du verkar sväva lite för högt. Det verkar som det är du som vill synas och märkas."

Det är så lätt att missuppfatta, att inte läsa in vad som är menat. Efter att ha läst några gånger så kan jag förstå att "Fundersam" tycks uppfatta det som att jag håller mig själv så högt att jag anser mig vara värd att umgås med som ett förstapris. När jag tolkade det så kunde jag inte annat än att skratta. Klart att det inte är jag som är finalvinsten till Enbart Årets (bloggare). Nej det är snarare så att jag vill träffa årets bloggare. Jag vill sitta en stund och prata med henne eller honom. De bloggare som har chans att vinna kommer nämligen att skriva om något som berör på ett eller annat vis. Så rent egoistiskt tänkte jag att jag ville bjuda på middag på en bättre restaurang och få möjlighet att samtala.

Du nominerar i kommentaren till detta länkade inlägg och från och med den 15 februari kommer ni att kunna rösta på de nominerade bloggarna. Enbart bloggar med ett mer seriöst innehåll premieras. Man kan nomineras även om man tidigare varit med.

Intressant?
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas

Enbart winner i januari månads bästa blogg blev Sabina. Sabina vann ganska klart och fick 37% av de närmare 500 röster som avgavs. Sabina skriver i en blogg om sin cancer och sitt liv som nu riskerar att ta slut allt för tidigt. Denna första gång sammanfaller också min och mina läsares åsikt med bästa månadens blogg!

Sabina är väl värd att vinna för att hon på ett så öppet och känslosamt sätt beskriver om livet med cancer som sprider sig. Alla vi som läser önskar att våra röster skulle hjälpa henne att bli frisk. Tyvärr är det inte så. Hennes tid är förhoppningsvis längre än vi fruktar och kanske så lång som vi alla hoppas.

Sabina du är en värdig vinnare av Enbart Månadens och kommer automatiskt att kvalificera dig till Enbart Årets. Det blir final mellan alla vinnare under året och vinnaren har en middag att vänta på en bättre restaurang tillsammans med mig. Jag vill nämligen gärna träffa Enbart Årets bloggare. Alternativt betalar jag 1.000 kr till valfri hjälporganisation i vinnarens namn.

Den som vinner Enbart Månadens har också vunnit ett pris. Jag ger 150 kr till valfri organisation, i vinnarens namn, eller till något annat som Sabina väljer. Priset är insatt enligt önskan från Sabina på följande länk Insamling till Sabinas kamp, ge gärna du också.

Varmt grattis Sabina och tack för en underbar blogg! Du vann i konkurrens med flera läsvärda bloggar som var och en är värda att läsa. Har ni inte gjort det hoppas jag att ni tar er tillfälle att göra det.

Nominera Enbart Månadens för februari.