Enbart en tanke återkommer lite då och då. En tanke som blir till en fråga, som blir till ett krav och slutligen till ett ifrågasättande. ”Är jag tillräcklig, gör jag tillräckligt, är jag bra nog? Är jag värd den lön jag får, är jag värd den familj jag har?” Kanske är det självklarheter för dig, men det är det inte för mig. Vad jag än gör, hur jag än gör så ser jag att jag skulle kunnat göra det lite bättre. Kunnat vara lite bättre, kunnat vara mera närvarande. Funnits mer till hands. Gjort lite bättre ifrån mig.

Antagligen är det en omöjlighet att känna att man räcker till, att finna sin egen tillräcklighet. Snarare är det en fråga om att acceptera att man har gjort så gott man har kunnat. Frågan är snarast om vi själva anser att det är tillräckligt. Om vi inte gör det kan vi då acceptera att vi har gjort det bästa vi kunnat efter våra förutsättningar och efter vår förmåga?

Det låter så enkelt, ändå är det så svårt. Jag vill så gärna vara tillräcklig, jag vill så gärna göra bra ifrån mig och jag vill räcka till allt som jag ställer upp som inre krav. Ekvationen har så svårt att gå ihop men blir lättare om jag accepterar att jag inte är bäst i klassen i allt. Kanske är jag inte ens bäst i något område.

Skillnaden är enorm. Att vara bäst kräver så otroligt mycket mer än att bara vara bra. Ändå är det oftast inte ens bäst vi siktar på. Nej vårt mål är högre än så. Vi siktar på att vara perfekta. I vår brist på fulländning så dövar vi vårt samvete och vi köper oss fria från skuld.

Självklart säger vi ja till nya kläder, mera leksaker och särskillda maträtter. Vi säger ja, inte för att vi tror att det är det bästa, utan för att det köper oss fria från vår tänkta skuld. Ständigt ställer vi oss själva i skuld. Vi skuldsätter vårt samvete med tankar om hur det skulle kunna vara om allt vore perfekt. Var och en av oss släpar därför med oss ett skuldberg som vi inte ens vill erkänna att vi har. Istället riskerar vi att skapa en verklig skuld när vi med pengar och kravlöshet köper oss fria. Risken är stor att vi varken gränssätter oss själva eller våra barn just till följd av att vi känner skuld.

Vore skulden verklig kanske det kunde vara rimligt att kompensera, men oftast gör vi det utifrån en föreställning om hur det borde vara. På samma sätt som vi ser i en modetidning och ser hur vi borde se ut. En självpåtagen skuld som vi försöker att köpa oss fria ifrån. Ett försök som från början är dömt att misslyckas. Svaret är knappast kravlöshet eller flera saker som skall köpas. Snarare mer tid, mera tid vi bestämmer oss för att tillbringa tillsammans med våra barn. Eller att vi accepterar att det vi gör på jobbet är tillräckligt bra.

Visst är det märkligt att vi inte kan se det vi gör, att vi brister i realism och invecklar oss i en tidsödande och helt onödig jakt på perfektion. Därefter går vi dödströtta hem, avfärdar familjen, sätter på TV:n och säger att vi inte har tid.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen Intressant?

Enbart vacker fann jag människan denna morgon. Så fort jag stigit på bussen och funnet en liten plats i trängseln stod jag liksom alla andra tyst och stirrade på ingenting. Vi är noga med att inte få ögonkontakt, att inte visa att vi tittar på någon annan när vi reser. Konstigt egentligen, att vi så tydligt försöker att undvika kontakt. Ändå är vi lite nyfikna och tittar oss runt om i smyg.

Själv funderade jag på vilka personer jag skulle kunna tänka mig att ha sex med. Sen ställde jag mig frågan om de skulle vilja ha sex med mig. Nedslående tanke! Vi står där i bussarna, på spårvagnar och i tunnelbanevagnar och sneglar oss runt omkring, men vi vågar sällan oss på att prata med okända. Konstigt! Jag brukar göra det ganska ofta och märkligt nog så har personerna alltid förmåga att svara. Det tysta läget förbyts i en hemlig gemenskap. Vi som vågar prata med varandra och de som inte vågar utan bara snegla.

Idag stod jag och funderade på hur vacker människan egentligen är. Trotts alla kläder, alla luvor, lovikavantar och halsdukar så framträder den skönhet som finns i var och en av oss. Jag slutade att snegla och började att stirra på folk runt omkring mig. Där stod de, tysta och var och en unik och vacker i sig själv. Skönhet är inte bara något som finns i modemagasin och i träningstidningar. Skönhet finns i fårade ansikten som visar på liv.

Skönheten finns i en djupt rynkad panna där bekymren hopat sig. Skönheten finns i ett otvättat hår, bleka kinder och en allt för snabb sminkning på morgonen. Bakom varje mask vi tar på oss döljer vi vår skönhet. Ofta det enkla, det rena och det som visar på livets hårda erfarenheter.

Där stod jag och lät blicken vandra från man till kvinna, från kvinna till man. Överallt stod de där tysta och undvek allas blickar. Jag tittade och såg den skönhet som fanns rakt framför mig. Vackra kvinnor, vackra män. Nog är människan fantastisk. Tänk om vi bara kunde acceptera oss så som vi är, om vi kunde älska oss själva inte trotts utan just för alla våra brister och fel.

Är det inte just det som är det vackra, människor som accepterar sig själva för det de är? Människor som tillåter sig att vara just människor, inte en levande retuscherad Hollywood figur. Konsten är snarare att acceptera sig själv och att se det vackra hos var och en vi möter. Alla har en skönhet och det är min brist om jag inte lyckas upptäcka den.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen Intressant?

Enbart tejp kan engagera ett barn som fylt fyra. Det tycks inte finnas något stopp på hur mycket tid man kan lägga ner på att tejpa ihop saker. Som förälder så finner man diverse olika saker sammantejpade och ibland får man hålla tungan rätt i mun för att inte snubbla.

Jag kan inte annat än att le, att smälta likt snö i solen när jag ser hur tejprullen sysselsätter de små flitiga fingrarna. Som vuxna blir vi allt svårare att tillfredsställa. Vi blir allt mer kräsna och förväntar oss mer av livet än en rulle med tejp. Ändå är det bara det som behövs för att skapa glädje och engagemang. Alla barn är bevis på det.

Själv kan jag stundom känna mig trött, sliten och trasig. Undra om det går att laga med tejp? När sorgen gör sig påmind och det känns som att något har brustit och gått sönder är det dags att plocka fram tejpen. Dra några varv runt hjärtat och så är vi klara för ännu en rond med livet.

För barn är livet så självklart, så underbart enkelt och de vet hur man lever det. Konstigt nog glömmer vi det i takt med att åren går, vi blir ofta sämre och sämre på att leva och att njuta av att vi gör det. När det enda vi egentligen behöver är en rulle med tejp.

Någonstans på vägen från vaggan till graven så förlorar vi förmågan att ta tillvara det självklara, det enkla och det njutningsfulla. Var dag borde vi alla sätta oss ner en stund, sätta oss i vår favoritfåtölj och enbart sitta där. Inte göra något, inte tänka något, bara vara. Om så bara en kvart. Sitta där för att vår själ skall hinna ifatt vår kropp som jagat jäktat hela dagen. Någon gång behöver vi hinna ifatt oss själva.

Den tiden ger vi oss inte. Sätter vi oss ner utan annat mål än att bara sitta helt stilla och inget göra i en kvart så blir vi stressade, vi känner oss jagade av att inget göra. När vi koppla av vill vi ha ljud runtomkring oss, vi vill ha TV:n som brusar och vi vill tänka på saker som skall göras. Ändå vet vi att det har inget med avkoppling att göra.

Trasiga vandrar vi runt utan att ge oss möjlighet att koppla av fyller vi vårt liv med aktiviteter och underhållning.

Själv tror jag att det är dags att jag sätter mig ner, inget gör, bara är. Om så bara för en kvart. Sen ska jag ta fram rullen med tejp, dra den några varv runt hjärta, mage och runt min själ. Det känns som om det skulle behövas.

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?