Läs först Enbart en Mur (Del 1.)

Enbart en mur som gick igenom Europa delade upp oss. Fria, eller förtryckta. Kvällen den 10:e november 1989 vandrade jag längst perrongen i Malmö. Fukt och dimma låg tät över staden Malmö. Jag hörde röster, samtal, skratt och ett och annat tåg som kom och gick. Jag var i god tid, Mitt anslutande tåg hade kommit in för ett par timmar sedan. Nu väntade jag bara på mina medresenärer.  

 

Klockan gick medan dimman låg kvar. Tåget anlände och jag gick ombord. Sökte mig fram till vår kupé och slängde min bag på mittersta britsen. Klockan hade redan passerat elva på kvällen och även om jag var uppspelt av spänning så var jag trött.

 

En stund innan tåget rullade ut från stationen kom både Ronny och Datten (Tomas). Två skåningar som liksom jag var på väg till Berlin för att riva en mur. En mur av skam och en symbol för förtryck. Ja faktum var att det var en mur som stod upp för skälva kärnan av det som var kalla kriget. Vi mötes i vår kupé och vi var på väg för att vara med och skriva historia. Vi var på väg för att sätta punkt för det kalla kriget.

 

Både jag och Ronny var aktiva i Svenska Freds och det vi var med om var en dröm för bra att vara sann. Datten jobbade som journalist och snart hade vi knappt längre kontroll över den glädje vi kände, muren faller. Muren faller och vi var på väg till Berlin.

 

Men som vanligt när ett tåg börjar rulla så vagas jag sakta till sömns och en stund efter midnatt så sov vi alla tre. Nederst var Datten, sedan jag och högst upp låg Ronny. Tåget skramlade iväg och parkerade sig på en färja som skulle ta oss över till Östtyskland.

 

Vid tretiden på natten anländer vi till Sassnitz, vagnarna skakar och det skriker och skramlar från hjulen. Vi väcks och somnar om, väcks och somnar om. Så blir vagnarna ståendes och efter en stund hör jag ljud av hundar som skäller. Jag somnar om och vaknar på nytt när det bankar hårt på dörren. Yrvaken lyckas jag pilla upp låset och dörren slits upp.

 

En ung kille på max 25 år iförd uniform med långt neddragen skärmmössa uppenbarar sig i dörröppningen. Runt nacken har han en grov rem som löper ned till en portfölj som hänger på hans bröst. Portföljen är öppen och har en flat underdel där han kan lägga passen. Överdelen innehåller ett lysrör som fullständigt lyser upp vår lilla kupé. I samma stund som jag ser allt detta så skriker killen rakt ut ”Passport Bitte!”.  

 

Förvisso tillhör jag den generation som kallas för den ironiska generationen. Men detta var mer än även jag klarade av i form av ironi. Muren håller på att falla och klockan är tre på natten. En kille med en åt skogen för stor skärmmössa sliter upp vår kupédörr och skriker passport bitte. För dig som inte kan tyska kan jag upplysa om att ordet bitte är ett hövlighetsord. Så skulle jag översätta vore det som att en konduktör (fast här var det en soldat) kom in och skrek/vrålade ”Få jag se passet är du snäll!”.

 

Alla tre kan vi tyska och alla tre väcks vi ur vår skönhetssömn, alla tre börjar vi att fnissa. Först lite tyst var och en för sig. Men när skärmmössan med sitt lysande lysrör vrålar ”Passport bitte!” igen och igen så stiger vårt fniss till ett allt mer okontrollerat och till slut hysteriskt skratt.

 

Datten skrattar och försöker febrilt att få luft, jag skrattar så att jag gråter och högst upp ligger Ronny och kvider av skratt. Jag ser på min överslaf hur han rör sig från sida till sida av britsen samtidigt som det kommer allt mer kvävda och kvidande ljud.

 

Skärmmössan är nu vansinnig. Hans lysrör lyser upp hela vår kupé och han famlar efter sin Kalasjnikov som hänger på ryggen. Orden ”Passport bitte!” blir bara roligare för var gång som de vrålas ut. Datten schippar bokstavligen efter andan i den nedre britsen och Ronny snurrar likt en galning på överslafen. Hos mig sprutar tårarna och jag stirrar in i pannan på killen med den östtyska skärmmössan.

 

Till sist brister det för killen och han rusar iväg. Våra skratt har nu nått sådana höjder att ingen längre kan sova i hela vagnen. Utanför hör jag ett flertal hundar skälla och allt högre röster som närmar sig vår vagn. Snart hörs stöveltramp från en rad soldater som snabbt marscherar i korridoren.

 

På nytt stiger den östtyske gränspolisen in och vrålar ”Passport bitte”. Nu med ett helt gäng av soldater bakom sig, samtliga med dragna Kalasjnikov. Detta blir för mycket för tre sömndruckna fredsaktivister strax efter klockan tre på natten. Alla brister vi ut i ett sådant jublande gapskratt som vi bara inte kan stoppa. Orden ”Passport bitte!” vrålas gång på gång och förtvivlat försöker jag finna mitt pass under kudden samtidigt som jag på tyska förklarar att det är på väg. Datten förklarar dock på sin bredaste skånska att alla ska ta det loooouuunnnnngt och Ronny säger över huvud taget inget utan faller plötslig handlöst skrattandes ner i golvet. Kvidandes skrattar han vidare och just som K-pistarna riktas mot den  tillknycklade Ronny så sträcker jag fram mitt pass.

…..

 

Visst blev det en farlig situation, visst kunde det gått illa. Men vi var tre Euforiska grabbar på väg mot Berlin för att riva det som stod som var förtryckets symbol, muren. Det de östtyska gränsvakterna inte hade hunnit förstå var att deras makt hade upphört. Deras förmåga att sätta skräck i människor hade försvunnit. Vi var inte rädda, vi skrattade åt deras löjliga föreställningar.

 

Så till sist visade vi våra pass och somnade om. Vi i glädje och med en känsla av värme. Samtidigt som vi lämnade soldaterna med sin frustration och maktlöshet.

Fortsättningen följer… Enbart en Mur (Del 1.), (Enbart en Mur (Del 2.)

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?  

  

 

Enbart en mur 



Die Mauer, Ebba Grön.

Enbart en mur var vad som stod. En mur mellan öst och väst. En mur som delade Europa utifrån en överenskommelse mellan segrarmakterna från andra världskriget. Född 1965, fyra år efter det att muren rests, så har den varit en självklarhet och lika självklart en skamfläck under hela min uppväxt.

 

Tidigt blev jag aktiv i fredsrörelsen, Svenska Freds och skiljedomsföreningen, och ett av de tydligaste målen för vår del var att jobba mot muren. Att jobba för dess fall. En mur som delar in människor beroende på vilken sida om en gata man är född är inget annat än orättfärdigt.

 

När jag växte upp kunde man läsa om Apartheid, hur förfärligt det var och jag höll med. Man kunde läsa om hur förfärligt det var att Hitler delat upp människor utifrån sin tro, judar, och utifrån hudfärg. Rysningar gick längst våra små barnakroppar och aldrig mer skulle man få släppa Atombomber över städer så som gjordes i Hiroshima och Nagasaki.

 

Det lilla barnet som växte upp under 70-talet lärde sig samverkan, fred och mängdlära. I mitten av 80-talet när jag engagerade mig i fredsrörelsen var Hitler sedan länge borta, Franco var besegrad och demokratierna hade börjat att frodas i Europa. I västra Europa skall tilläggas. I skolan jämställdes i stort Europa med just Västeuropa.

 

Ju mer jag engagerade mig och ju mer jag läste ju mer fascinerad blev jag över det faktum att demokratier inte bedriver krig mot andra demokratier… Jo, det är sant. Läs era historieböcker så kan ni se att det är något som verkligen är fredsfrämjande att leva i en demokrati. Men visst, undantag finns. (Mer om det en annan gång).

 

Jag minns det så otroligt väl. 24 år gammal så öppnade jag tidningen, minns att det var eftermiddagsupplagan av Expressen. Det var den 9:e november 1989 och det var en torsdag. Jag hade precis avslutat en internatkurs som jag hållit i. Rubrikerna var feta, de skrek ut att MUREN FALLER. Ronald Reagan spelade rollen som president och Gorbatjov införde perestrojka och glasnost i Sovjetunionen. Muren faller, skrek rubriken ut!

 

Känslorna välde runt inom mig och jag stod snart på tåg perrongen och jublade rakt ut. Jag befann mig i Stockholm sedan en vecka tillbaks och var på väg tillbaks till min familj i Småland. Hemma hade jag två barn, 2,5 år och en på en månad. Snart hade jag ringt hem och bubblande kommit överens med min flickvän om att jag skulle resa till Berlin, för muren faller. En stund senare har jag pratat med ett par kompisar till och vi har bokat nattåg kommande dag till Berlin.

 

Min Eurofoiska känsla visste inga gränser och drömmande fantiserade jag om min resa till Berlin. Trots att jag först skulle hem till min familj, till mitt nyfödda barn och äldste son, så kändes det som om jag redan var på väg. Muren faller och jag vill vara med.

 

Fortsättningen följer… Enbart en Mur (Del 1.), (Enbart en Mur (Del 2.)

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?  

Enbart Moskva är nog den stad i Europa som tydligast kan visa på skillnaderna mellan att ha och att inget ha. Mellan att vara rik och att inget äga, mellan att vara något eller att inte vara värd ett dyft.

 

För en månad sedan kom jag hem från Moskva. Här bor min närmsta vän, min äldsta kamrat och vi försöker att ses några gånger vart år. Så för tredje gången besöker jag Moskva. Första gången för fyra år sedan och nu två år efter senaste gången såg jag med spänning fram emot att se vad som hänt med staden sedan sist.

 

Smogen låg tätare, de lyxiga bilarna var om möjligt än fler och de fattigare såg än hungrigare och trasigare ut än sist. Dessutom hade min vän flyttat ut från staden för att slippa att sitta i timslånga bilköer.

Glöm allt vad svenska bilköer heter, det är ingenting och jag menar verkligen ingenting. Att ta sig in och ut ur Moskva även när det är som minst trafik är ingen lek, framförallt inte om du försöker att göra det med bil på dagtid. Staden är fylld av statusbilar, fler per kvarter än vad du ser på hela Strandvägen i Stockholm.

 

Staden är nedlusad av pengar, antingen har du massor eller inga alls. Allt vad solidaritet och broderskap heter har man spolat ner i det korrupta vatten som Putin sköljt över staden. Bolsjojteatern kunde jag fortfarande inte besöka eftersom den fortfarande renoverades. Eller ja, nu var renoveringen stoppad eftersom man redan gått 16 gånger över budget…!!!

 

Korruptionen är så omfattande att det är rent ut sagt löjligt. Det svenskaste av allt IKEA har uppmuntrat sin personal att om de blir stoppade i sin tjänstebil (en Skoda Oktavia) så är det bättre att muta de bägge poliserna som stoppar dig på plats, trotts att du inte har begått några förseelser, än att följa med in till polisstationen. Det blir bara fler att betala då.

 

Ett land utan ett fungerande rättsystem har svårt att bygga en demokrati. Tyvärr är Ryssland på väg åt fel hål under den långa Putineran. Inne i staden Moskva sköts alla byggprojekt av borgmästaren. Nej ursäkta, jag menar av hans fru. Det är enbart hennes bolag som får uppdrag att renovera i den förfallna staden.

 

Ändå är Moskva en vacker stad, en stad som fascinerar och förundrar mig. Men den skrämer mig också. Bredvid de snett parkerade vrålåken står små krumma gummor i huckle på huvudet och en bukett i handen och försöker få betalt med en rubel eller två. Bakom sig har de ett knippe morötter, ett saladshuvud och ytterligare en bukett som de försöker att sälja. På baren bredvid sitter oligarkerna och tar en vanlig kaffelatte för 200 rubel.

 

Stackars Lenin, han måtte vara yr vid det här laget så som han snurrar sig i sin sarkofag av glas. En sarkofag på Röda torget som allt färre besöker. De som har råd vill inte och de som vill har inte längre råd. Men från Leninmausoleet hörs ett sus. Ett sus från hur Lenin snurrar och snurrar i sin konserverade grav.


Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?

Enbart vem är det som ständigt finns där i bakgrunden? Vem eller snarare vilka är det som dag efter dag i tre månader besöker min blogg. Inget som skrivs, inget som händer ändå är det i snitt mellan trettio till fyrtio besökare om dagen som dyker in på bloggen. Jag kan inte låta bli att undra, vilka är det. Vem är du som tittar in? Några av er känner jag sedan tidigare, andra får jag aldrig veta vilka ni är.

 

En del av er besöker kanske sidan med förhoppning om att något är skrivet, andra med förakt för att kunna klanka ner och själva känna sig stora. Men ändå, trotts att jag inte skriver så finns en trogen läsarskara. Visst finns det många inlägg att läsa. Och de handlar inte om mode, inte om vad jag gjort i dag eller vad jag skall göra imorgon.

 

Missförstå mig rätt, jag känner en tacksamhet mot alla er som följer det jag skrivit, mot alla er som kommenterat och bidragit till min blogg. Ändå är jag uppriktigt förvånad.

 

Ständigt bär vi någon med oss, någon finns i våra tankar, eller än oftare bakom våra tankar. Genom sig själv känner man andra brukar vi säga, men kanske snarare genom hur vi är, vad vi gör så kan vi se vilka vi tar efter. Alla är vi kameleonter. Själv plockar jag upp saker från mina vänner och efterlikna dem, inte mycket, men lite. Jag gör det i deras närhet och jag gör det för att bli okej. Det är så vi visar att vi hör samman. Inget är medvetet men allt är till för att vi skall överleva.

 

Var och en av oss anpassar oss, vi gör oss så lika vi kan för att höra samman, för att höra till. Allt från kläder till uttal, sätt att vara, vad vi gör eller med vem vi är. Vi vill höra till, vara tillhörig. Behörig att vara just där. Ofta ler vi, ett leende som visar oss ofarliga, att vi inte vill något ont.

 

Så snälla va inte rädd, jag är inte farlig, titta, jag ler ju! Jag till och med går som du och jag låter som du. Låt mig vara med, jag viker inte av. Inte jag inte. Jag är inte någon avvikare, jag är en som alla ni andra, en i mängden. En som hör till, en som gör allt för att vara just som ni. Ja, det är därför jag härmar alla andra, alla utom mig. För det är ju ni som är okej, ni som är Norm.

 

Ofta tänker jag på en fantastisk scen i Monty Phytons film ”Life of Brian”. Brian slår upp fönstret ”naken” och utanför står tusentals personer som följt honom, som försökt att vara som han. Han vill få dem att förstå att vara och en av dem är unika och enskilda individer. Så det är det han ropar ut. ”You are al individuals!”. Alla ropar yes i kör, alla utom en som ropar ”I´m not!”.

 

Mer än så kan vi nog aldrig kräva av varken oss själva eller andra, än att just våga gå emot och säga något annorlunda även om allt annat pekar på att man har fel. Så ! I´m not!

 

Peter PC Carlsson

För övrigt anser jag att Sverigedemokraternas åsikter och cancern skall bekämpas!

Gör ENBART som favorit på Nyligen  Intressant?