Enbart stunder av stillhet, stunder av lycka. Små stunder då stillheten kan få råda. Stunder då lugnet ligger still. Små, små stunder av lättnad, av lek och lust. Stunder, ständigt dessa stunder. Korta, som ögonblick, som tillfälligheter i våra liv. Kort och förgängligt. Stunder av leende, av skratt, av grått. Stunder som läggs efter varandra, stunder som är just mitt liv. Som är just ditt liv.

Alla dessa stunder, det är just de som är våra liv. Just denna stund, just nu, är den enda vi har. Denna stund och mina drömmar, det är där och i minerna vi lever. Så mins denna stund i morgon då du drömde.

Peter PC Carlsson

Enbart kors, en symbol för en religion. Symbol för tro och för lidande. När jag var liten var denna dag, Långfredagen, en hemskt tråkig dag. Vi skulle vara tysta snälla, inte kiva, inte leka för mycket och helst inte se på tv... nåja, det gjorde vi ju ändå. Men det var bara stillsam- och ledsamheter som sändes. Allt för att vi i stillhet skulle minnas Jesu död. Sen var det söndagsskola, senare under påskhelgen. Alltid var det någon text som jag skulle läsa och fromma sånger som skulle sjungas.

Av en vän hörde jag att i USA tror 8 av 10 att Gud både hör börn och ingriper. En hög siffra. Gud ingripper tror 80% av amerikanarna.

"Gode gud, se till att USA slipper att ha denna galna president"
Tja, det är ju värt ett försök.

Idag har vi åkt pulka i nysnö, igår var både jag och grabben påskhäxor. På dagis och på jobbet. En annan form av tradition. Ingen korsfästelse just nu. Men lite uppståndelse kunde vi ordna.

Peter PC Carlsson

(Skrivet i november 2000 till min flickvän när jag var på väg ut ur mörkret efter min utmattningsdepression som orsakades av min dåvarande arbetsplats)

Vaknade ganska tidigt idag. Så gick tiden och jag fick plötsligt bråttom.... Promenad genom ett tämligen vackert Stockholm....  Steg på tåget och efter två tidningar börjar jag så att skriva till dig....

Att resa genom november med hörlurar och musiken från filmen "Once upon a time in America" lockar fram så mycket känslor... förlåt... jag menar tankar som leder till känslor... jag börjar att bli så medveten om att mina känslor bara speglar vad jag tänker och mina tankar kan jag styra.... Men det som sker runtomkring... allt jag ser... allt jag hör påverkar vad jag tänker.... Träd utan löv... eller träd med sprakande färger.... Regn på rutan eller skuggors spel genom fönstret.... Jag påverkas så starkt till att tänka.... Det ena eller det andra...

Landskapet passerar så fort... november utanför mitt fönster men det är inte som det en gång har varit... jag är annorlunda... jag är förändrad.... Saker sker och man byter perspektiv... ännu vet jag inte hur mina perspektiv ser ut... men de är förändrade... och står i ständig omdaning.... Ofta brukar jag veta vad jag vill... men så icke längre... målet just nu är bara att vara... kanske är det allt... kanske är det just det mål som ska uppfyllas och inget annat... tänk att kunna få vara... i varje stund... att bara vara... att kunna vara det fullt ut...

Äpple från bistron och the... åtminstone var äpplet gott... saftigt.... November... på något sätt verkar det så stilla.. så lugnt och vilande... all den jäkt... allt som jag brukar känna pressande och tryckande...står långt bort från mig just nu... jag bara är.... Och jag är tillfreds med att bara vara....

Livet kan ta ett annat tempo... och det är nog det jag ser... det jag skapar... ett annat tempo... ett annat sätt att leva... att vara... men det är långt... eller är jag delvis redan där... är jag redan här... är det så här det är att leva... att vara? Retorisk fråga.. klart att det är... det är så här det är att leva att vara i den stund.. den enda stund som finns.. nämligen denna stund... den som är just nu....

Viktig... viktig... så många runt om mig är så viktiga ... så upptagna... prat i telefon... protokoll som läses... anteckningar som görs....  Andra ideal som växer fram... jag är något.. men inte i den bemärkelse jag tidigare har tänkt... inte på det sätt jag tidigare har försökt leva..... jag tror inte att jag har slutat sträva... tvärt om... men jag strävar inte längre efter samma sak... jag strävar inte utåt.. jag strävar inåt... åt att upptäcka allt som finns i mig.. att vara där jag är... här och nu....

Sjöarna ligger stilla och grå... gräset har gulnat... en och annan enstaka häst betar på vattniga ängar... det är stilla... det är lugnt när november rullar förbi mitt fönster... ännu några löv biter sig fast i grenen som fött dem... ännu några gröna strån strävar upp ur marken som göder dem... men allt är en fråga om tid... innan sömnen faller och plogfårorna ligger täta över varje strå... november glider förbi mitt fönster och jag tittar ut och känner att jag är... är här just nu... istället för ett kompakt täcke av gråa moln ser jag mitt i täcket små strimmor av ljus... ljusare moln och av en blå himmel... civilisationen följer tåget genom november söderut.... Trådar som hänger och i vågor gungar fram... transporterandes värme och ljus... en och annan båt ligger övergiven kvar och väntar... väntar på vad... det stänker från hjulen där bilarna kör... the som kallnar och ett vattendränkt landskap i min blick... november är här och jag bara är... jag som bruka längta bort... längta till värme och ljus.. jag bara är....

Kroppen är lite öm... några muskler som är ömma... nöjet är mitt... funderade på mål med en öm kropp men jag satte inte upp några... nöjde mig med att njuta av att jag mer och mer lär känna min kropp... lär känna mig själv.... Vem jag är och vad jag kan göra här... hur jag är och vad jag ger till människor runtom mig... är det vad som är viktigt... hur man är... mot sig själv och mot andra...??? Jag bara är... och jag ska träna på att vara...

En ensam traktor på åkern som sakta och obönhörligt strävar fram och tillbaka i en omvandling från grönt till brunt.. från sommarens kraft till vinterns vila... fåra efter fåra ... teg efter teg... gräset upphör att vara.. men jag är... här .. och nu...

Jag spelade en roll igår... ingen viktig roll för världen.. men för mig själv... jag var mig själv och kunde känna med andra.. kunde ge av vad jag ser.... En arbetskollega kunde se sig själv genom mig... kunde se hur livet rusar som övervarvade motorer på väg att testa de yttersta gränserna för sin förmåga.. med hopp om att loppet snart är över... i varje stavelse varje ord kunde jag känna lugn och visshet om att jag gav små, små nycklar att använda.. inte nu... men sen... att fundera över och reflektera över att smälta och ta in....

A vacklade mellan mellankolli och tårar... en nära vän med en ännu odiskuterad oförätt hade under dagen fått alla livsuppehållande apparater frånkopplade... hur säger man förlåt till någon som inte längre kommer att finnas? Hur kommer man vidare från en känsla av att ha lämnat sår i andra? Tårarna rann och jag följde med på en promenad genom Stockholm denna november kväll. Från trevande till fritt flödande ord la hon fram sin sorg....  Jag kunde följa och lyssna och peka på att handling var mer än outtalade ord av förlåt.... Små, små nycklar till egna dörrar inom...

En ensam stuga i kanten av en skog av barr... stilla stiger röken vit upp genom luften..... en hund nosar i backen kanske efter ett spår av vilt.. husse väntar i höga gröna Tretorn stövlar på att få löga an och lägga ner ... kanske ett rådjur... vad vet jag... men det är november som passerar framför mina ögon.... En grävmaskin leder vatten i nygrävt dike på sin långa färd mot sjön och havet ... min tanke följer pölarna jag ser ner i det nygrävt leriga diket för att sakta efter hand klarna och porlande eller möjligen i ett stilla flöde nå en å för att sedan finna en sjö och vidare därifrån genom nya åar mot saltare vatten där friheten är så mycket mer obegränsad än en lerig pöl på en åker i Östergötland.... November med avtagande doft av allt liv som sprakat färdigt för detta år.... Den första vilan detta årtusende tar sin början och jag söker en form att vara... jag ser omkring mig och jag är.. här och nu... en skolbyggnad och barn i bullsiga täckjackor ... trådarna följer ännu med för leverans längre fram.. eller längre upp... som vågor följer de oss för att sedan ta en annan väg genom en upphuggen gata i skogen...

S. det är så mycket som har hänt detta år.. så mycket som har lett mig ditt jag nu är... som jag ännu inte förstår... och jag både sörjer och gläds ... ett år som för alltid har satt spår i mig och som har vänt ut och in på saker inom jag inte trodde fanns... på vägen detta år mot november har jag varit både vilsen och trygg.. det är så mycket jag inte förstår.. så mycket jag ännu inte klarar av att känna men det finns strålar av sol som ständigt tränger sig in.. som ständigt gör sig påmint och säger.. hej... glöm inte bort mig... jag finns även när det är mulet.. även då finns jag ... ja framförallt då finns jag.. även när du inte ser det.. även när du inte känner det så finns jag och lyser på dig....

Så många gånger så många av mina tankar har känt dig... har upptagits av dig och jag vet hur du har varit min sol.. hur du har kommit med mängder av små, små nycklar till mig som jag försöker att lära mig att använda... du hjälper mig att öppna dörrar och fönster inom så att solen kan komma in om det så är november som rusar fram utanför mitt fönster....

S. jag vet inte hur mycket.. jag vet inte ännu riktigt vad.. du har betytt och betyder för mig men jag vet att du har varit och är en värmande glädjekälla på min väg genom år 2000 in i det mörka november som av någon anledning tycks vara ljusare än jag kan minnas... och lättare att leva i än jag har fruktat....

Det finns så mycket att säga... men jag har inga ord för allt som finns inom mig.. kanske kommer de.. tills de finns där vill jag bara säga de viktigaste ord jag har... "Tack, tack för att du finns!!!"

Kram Peter PC Carlsson

Enbart Åre för nio år och en dag sedan.

Egentligen har det varit en toppen dag. Vi kom fram ungefär i tid, det är klart att SJ som vanligt är lite försenade men inte mer än 40 minuter. Det gick snabbt att få Taxi och Café villan var snart lokaliserad. Skidor hyrda och liftkort köpta. Det blev linbanan upp direkt på Åreskutan, några underbara åk med den mest fantastiska utsikt man kan tänka sig, stålande sol och jag fick också ganska klart för mig hur jag skulle åka för att det skulle kännas bra. Lite mjuk snö efter att det har varit milt här under hela veckan... Inget större problem egentligen bortsett från att det var jobbigare i benen att åka.

Vid lunchtid var det dags för den första pilsnern som sedan följdes av ytterligare en under dagen och lite fler vid after ski. D gjorde en riktig vurpa och skadade sig så han är tveksam på om han kommer att kunna åka mer. Själv druttade jag också ditt ett par gånger men inte så alvarligt, ganska nöjd med min ork och hur jag blivit allt bättre på skidorna under dagen.

Så tillbaks till Villan badade jag och P bastu, de andra grabbarna var lite trötta och vilade och snackade i sitt rum. På Country klubb skulle Eldkvarn spela och vi hade turen att få de sista matplatserna i restaurangen, toppen käk och massor av damer som kom in och höll oss i hög form. Lite märkligt flirtande, så öppet. Först kändes det lite smickrande men det är inte min grej riktigt, jag blev allt mer obekväm under kvällen. Timmarna gick och lusten att dansa var stor och växande. Min vana trogen har jag svårt att bjuda upp, ångrar att jag försökte, som vanligt. Nå det tog lång, lång tid innan jag tog modet till mig och frågade en tjej om vi skulle dansa. Anledningen att jag frågade var för att hon så öppet sökte sig till oss, mig och M, i samband med att ett par fulla killar hängde över henne. Hon sa att hon bara velat komma ur den situationen, vilket jag naturligtvis förstod, men hon ville inte dansa... så var den kvällen förstörd. Jag stannade ytterligare två timmar men bjöd inte upp någon mer, och blev heller inte uppbjuden.

Tänk det är så lätt när det är interna fester, jag älskar att dansa då och släppa loss. Så fort det är ett vanligt danshak så är det kört... Tjejer väljer om de vill dansa och om de vill ha en kille med sig hem, de är utmanande och gör som de vill. Alltid finns det killar som hakar på. Jag vill bara dansa, ha skoj, röra mig och känna rytmen i blodet. Men nobben slår allt för hårt, även om de inget menar, även om de inte tänker på vad det innebär att bli nobbad, även om det är så, så gör det ont och tårarna är nära. Hatar den jävla känslan, känslan av att vara utanför... kunde inte ens glädja mig åt Eldkvarn och dess musik. Skall inte bjuda upp mer, åtminstone inte på ett tag, det är inte värt det. Bättre att undvika dessa ställen, vill inte bli ratad.

Just nu saknar jag en sak mer än allt, allt annat, min kvinnas varma kropp emot min, att få somna mot hennes axel, att få somna och njuta av hennes kropp vilandes bredvid min. Jag är så rädd att mista henne så rädd att hon far illa av att jag är iväg, saknar henne så mycket, inte minst nu. Tänkte ringa innan men klockan har passerat midnatt eller rättare sagt närmar sig två, så det är väll bättre att vänta några timmar till.

Peter PC Carlsson

P.S. Ett icke sänt brev skrivet för nio år sedan.

Enbart lättad borde jag känna mig, känner jag mig efter dagens besök hos doc. Mitt hjärta slår, det visste jag sedan tidigare. Men då visste jag också att det slår fel, för fort, extra slag och att jag får svårt att andas.

Om det var farligt visste jag inte, bra eller dåligt. Leva eller dö? Leva var svaret, hjärtat är helt friskt. Mer än så. Den feta kroppen har ett vältränat hjärta, ett hjärta som slår och pumpar friska slag. Varje slag är fyllt av blod, varje slag är fyllt av liv. Då hjärtat är satt på prov, då det tvingas att jobba, då det tvingas att slå. Jobba, jobba, kämpa, kämpa, slå och slå. Varje slag är en kamp för liv, för att leva. Så slå, slå hjärtat mitt.

Enkelt, så enkelt. Andas och låt hjärtat slå!

När hjärtat slår fel, slår färre eller extra slag. Då stiger en oro, då minskar luften, då ökar fruktan. Livet är nu, och hjärtat slår. Ännu ett tag, om så det slår fel, om så det slår mer än det skall. Så slå hjärtat mitt, slå, banka och slå. Jag lever än, så slå. Bra slå, ännu ett slag, och ytterligare ett, och ett till och ett till, och... ja och så vidare.

Var slag är mitt liv, var slag är övertid. Var slag är den stund jag lever.

Så min otränade kropp har ett tränat hjärta, det slår och det frustar var och varann sekund. Livet är nu, det är nu som hjärtat slår. .

Slag efter slag, puls, efter puls. Varje stund vi lever samman är en stund att glädjas, är en stund av ro, är en stund av fröjd. Så kom, kom och fröjdas med oss, kom och dra din vals. Låt ditt hjärta klappra.

Mitt klappra ännu ett tag. Klapprar och slår, bankar så gått som det förmår.

Det är lätt att känna skräck när hjärtat skenar, när det slår så att bröstet dånar. När det slår så att du vill kräkas. Starkt är hjärtats puls. Så låt mig andas, låt mig le, låt mig känna pulsen från din kropp!

Mitt liv är i dina händer, är i din famn. Jag böjer mig och bugar. Väntar på den famn som jag skall fånga. Så kom, kom du famn i vind. Kom du famn bakom. Giv mig styrka att förleda att leda och bereda.

Älskade kom, kom och kom. Låt oss komma så kom. Kom och kom. Jag vill komma så kom, kom och kom.

Dagen är min då den gryr, dagen är min då natten flyr. Det är så jag vill leva, så jag vill va. Så ta mig med i din vandringsled.

Peter PC Carlsson

Enbart vänskap gammal nog kan bli fri från rost. Enbart de äldsta vännerna finner en plats i vårt innersta rum. Enbart de har en egen nyckel och kan efter år av bortavaro komma och gå. Ett fåtal, en knapp handfull har skaffat sig en nyckel, en nyckel till mitt hem, mitt inre. Ibland får vi möjlighet att träffas. Så ses vi och tiden som gått sedan vi senast sågs är som borta. Åter försätter vi oss i tider långt tillbaks. Tider som varit, som ännu är. Med visa vänner är det som om tiden stod stilla, som om vi fortfarande kunde och skulle bete oss som för tio eller tjugo år sedan.

Det är en evig vänskap som tycks leva kvar. Sällan ses vi, sällan finner vi de tillfällen vi tidigare fann för att ses, för att leka en stund tillsammans med våra liv. Med en del tar vänskapen slut, kontakterna upphör och det gör oss inget även om vi säger att det är synd. Med andra spelar tiden emellan träffarna ingen roll. Vi ses när vi ses och var gång är en källa till glädje, till lek och till skratt.

Vi umgås när vi kan, och då byter vi tankar ord och meningar. Gemenskapen rullar emellan oss, vi ser varandra och mins. Som om vi åter vore just tjugo igen. Bubblande sitter vi tillsammans kväll efter kväll, pilsner efter pilsner. Ord och mening. Mitt liv och ditt. Vi letar och söker, förklarar och berättar. Tider som gått, som vi fyller med ord och bilder. Vad som passerat sedan sist, vad som hänt sen vi sågs. Vi skrattar och ler, vi håller om varandra, håller av varandra. Du finns för mig så som jag finns för dig.

Dag efter dag kan vi leva utan ett ord oss emellan, så hörs en signal och vi lyfter en lur och åter är åren borta. Prat och glädje, du finns för mig så som jag finns för dig. En sann vän, en vän som alltid är där för just mig, just då då du behövs så finns du där. Enbart vänskap gammal och sann kan vara för evigt. Den tål tidens tand, avstånd, brand och olika kärleksband. Vänskapen är stark, inte en länk är svag, vårt band är fast. För evigt är vi ett, även när vi är två.

Så kom till mig, kom när du vill, så som jag kommer till dig, ringer, skriver och ropar när jag vill, när jag behöver, när jag längtar och saknar. Inom mig ropar jag var dag, inom mig skriker jag var morgon efter dig. Alltid saknas du här, alltid vill jag ha dig nära. Vill prata med dig, skratta med dig, och ständigt ha dig nära. Vän, enbart vän. Vart du dig i värden vänder står din lycka i just mina händer. Jag finns för dig, vart du än är, jag kommer när du ber, jag hör din bön. Så som du hör min. Jag ber om din tanke på mig ibland, sänd den hit, sänd den mot mig. Saknaden av dig är ännu en gemenskap oss emellan.

Alltid, alltid finns jag här, här för dig, alltid. Jag kommer när du ber. Jag vandrar runt ditt hus med två förgyllda ljus. En stilla bön om att få träffas mer, att ses och bara vara. Gemensam är delar av vår tid, gemensamt är delar av det som väntar. Gemensamt min vän, gemensamt. Vad mer kan vi vänta, vad mer kan vi begära än stunder av gemenskap, av samvaro, av tid tillsammans du och jag. Bara det, bara så, du, och, jag. Bara vi, bara vara, bara så, bara det. Underbart enkelt, underbart skönt. Så här ligger vi nu, du och jag, här ligger vi och duger.

Enbart vi, enbart nu, enbart vän.

Peter PC Carlsson

Enbart röd är solen när den sänker sig. Någonstans ovan de täta molnen lyser solen röd i skymningen. Jag vet det, föreställer mig det var dag regnet faller från mörka moln. Så mycket enklare det känns då solen lyser, när dess stålar gör dagen till just dag. Denna eviga 6-månaders novemberskymning som råder i det bittra norden varje vinterdag.

I brist på sol kan inget mörker hindra mig att drömma om dess varma sken. Hur solens röda strålar sänker sig över staden. Inget kan hindra min fantasi att känna värmen i gryningen, hur solen lätt bränner min hy under dagen. Drömmar i ett evigt november.

Piskande vind, kalla stickande droppar, blöta kläder och kall hud. Eviga november. Snart är våren här, snart hörs fåglar kvittra, katter gåta och snart vandrar molnen bort. Kylan drar likt en slingrande ål bort och efter följer en gryning med doft av vår. Regn fuktar marken och solen värmer den. Grönt blir åter grönt, himlen och havet blir blått. Gråa moln, dagg, fukt och färglöshet lämnar vi snart bakom oss.

Men ännu är tid för drömmar, för längtan om en ljusare och varmare tid. Bort från detta, bort från kyla. Vi längtar till, vi längtar från. En längtan till världslig värme till, till själslig närhet.

Stor är solen, stor och röd, glödande sänker den sig ner till oss. Glödande speglar den sig i världens vatten, glödande glänser den i dina ögon. Med glöd i min blick speglas solens ljus. Små glänsande strålar slår in i min själ, lyfter och lyser så att mörkret flyr. En enda skimrande stråle som speglas, reflekterar och studsar runt i mitt inre kan fylla mig med lust och liv. Så jag öppnar mina ögon och lyfter min blick upp mot den skymmande natten för att fånga en sista skymt. För att få en enda stråle till. Trånande stirrar jag, söker ett ljus, söker ljus i mörkret. Ljus i den gråa dag som är våra vintriga liv.

Det är ljust ljus jag söker, ljus vi söker, bara ett enda ljus var dag. Ett ljus som kan skinna om så bara just idag. Ljus, ljus skimrande ljus. Ett enda ljus tvingar dunkla färger, dunkla tankar  bort. Ljus ger mig hopp. Hopp om en än ljusare tid, en än varmare tid. Och Gud sade varde ljus och det vart ljus. Gud såg att det var gott. Och jag känner att det är gott. Genast rusar jag till kyrkan och till kiosken för att få en gottepåse. En påse med gott.

Och jag satt där i min fredagssoffa med påsen och kände att det var gott. Strålarna rann ut över min själ, rann ut över rummet och jag drack allt vad jag kunde, lapade i mig och kände att det var gott, att det gjorde gott.

Vinden mojnar framåt kvällen, vågen planar mot sanden, stiltje breder ut sig över havet. Träden stretar med spretiga fingrar upp mot månens vita sken. Rofyllt hör vi nattens djur. Solen är ännu röd och stor, inte längre här, men alltid där i skymningslandet, alltid på väg, upp, eller ner. Upp som ett gyllengult klot, tävlandes med tuppen att fånga vår första stund just denna dag. Ned som en glödande fläck som sakta sjunker ner. Lägger sig till vila likt våra trötta kroppar söker den ro.

Jag öppnar min dörr för att släppa in det sken som ännu finns. Öppen för ljus, mottaglig för den värme som finns söker jag mig fram. Kanske stöter vi på varandra, kanske möts vår väg. Jag ska då se om glöden ännu skimrar i din blick, om du följt vart solen gick ner, eller vart den stigit upp.

Enbart röd, enbart glöd, enbart gyllene klot.

Peter PC Carlsson

Stilla sakta lugnt

Sakta, stilla lugnt,

Hand på ditt lår,

Hand i ditt hår,

Sakta stilla lugnt,

Smeker din hals,

Smakar din hud

Sakta stilla lugnt

Känner dina tår

Spritlande doft

Kittlande längtan

Sakta stilla lugnt

Min hand i din,

Fingrar så långa,

Så hårda och ömma

Sakta stilla lugnt,

Fingrar längst din hud

Läppar smaker,

Salt, lust och längtan

Sakta stilla lugnt

Min famn är din

Du kittlar lockar manar fram

Hand kupad runt

Sakta stilla lugnt

Så perfekt, så rent

Lycka lust och liv

Ömt och varmt

Sakta still lugnt

Peter PC Carlsson

P.S. En dikt skriven för ett antal år sedan. Kanske läser du den nu :-)

Enbart en smutt av livet

Grymt är det att leva, när man sitter och väntar på att livet skall börja, så hör upp gó vänner hör upp, låt oss kasta våra ok och varje dag kasta av oss täcket, stolta visa upp vårt stånd och vår tjocka buk. För inget tack har vi att vänta då vi stilla vandrar i tystnad och stilla tillfredställande vankelmod. Nej hör upp gó vänner hör upp, vi lever nu och inte sen. Var minut av ditt liv kan vara den sista, var minut kan också bli den första.

Fet lekamen i skrynkliga lakan, rufsigt och stripigt hår är lågt från idealet, finnar och blekglåmig hy liknar inte Tom Cruse. Men det är nu vi finns, det är nu vårt stånd är hårt, så res dig upp min broder, res dig upp, tag din lem i hand gå så stolt genom huset och visar vad du har, tag ett andetag så djupt att du känner doften din, gå i cirklar, gå fram, gå tillbaks, ta sen riktning på dass, töm så allt du har och känn dig slak.

Det är nu vi lever min vän och det finns inget att vara rädd för, kanske vaknar vi upp en morgon och finner att vi är döda, tänk vad vi då skall ångra att vi inte har levt den tid vi ännu levde.

Peter PC Carlsson

En text skriven till en vän 1997.

Enbart ensam, enbart ensamhet, enslighet känner jag. Mitt i livet, bland släkt och vänner. Livet rusar, barn som busar och jag känner mig ensam. Ensam mitt i vimlet av allt folk, av alla människor. Älskad men ensam. Är det en lyxkänsla? Är det något jag inte borde få känna? Men ensam känner jag mig. Ensam bland mina vänner. Ser dem sällan och när vi ses, när vi hörs står jag bredvid när vi pratar.

Jag hör era ord, jag hör vad ni säger. Men jag drömmer mig bort, orkar inte lyssna. Så blir jag ensam kvar. Ni pratar er bort, jag blir kvar, står där i dimman av mina drömmar. Luften är het, natten är kall och vi vädrar nya dagar. Ensam kvar, ensam med en famn av udda blommor. En bukett, en samling, en gemenskap. Inte en solitär, inte en ensam ros. En samling, en gemenskap så udda och vacker.

Kvar står jag. Ensam. Jag har liftar i natten, liftat i regn, stigit av på en ödslig väg. Känslan sitter kvar, jag är ensam här. Jag har varit med i skolans idrottslag, ett litet och alltför runt barn. I val efter val, tas lagen ut, några blir kvar, tills någon ropar du får slabbet. Ensam kvar med slabbet, en del av slabbet. Att lämnas kvar att bli över. Den som ingen ville ha. Känslan är tung och vi kämpar, vi gör vad vi kan för att bli accepterade, för att få vara med, vara en del av, vara delaktiga.

Jag har alltid haft lätt att få kontakt, lätt att träffa nya och gamla vänner och bekanta. Men samtidigt har jag haft lätt att känna att jag inte hör till, att jag inte är en del av. Ensam, ensam med mina tankar och känslor. Ensam och trött.

Det är lätt att få känslan att jag blev ensam kvar, jag är inte en av er. Inte med, inte jag. Vill vara en del, en del av er gemenskap. Vill så gärna vara med, höra till, vara tillhörig, anhörig vad som helst, ett tillbehör, bara jag är med, bara jag känner mig delaktig.

Ensamma lever vi våra liv, ensamma tillsammans med andra, ensamma utan andra, ensamma.

Det är trotts allt ensamma vi vandrar, ibland går vi ensamma tillsammans med andra, men ensamma traskar vi fram. Ensamheten söker sin partner, ensligheten sin samvaro. Så vandrar vi, sökandes, efter gemenskap och samsyn. Efter värme och närhet. Sökandes efter en själ som vill dela sitt liv med just mig. En själv som är mer än en kropp.

Vi vandrar och söker en hand att hålla, en blick att fånga och en doft att hålla kvar. Så kom, och vandra med mig. Låt oss var och en ensamma vandra, ensamma söka och ensamma sträva. Kanske kan vi tillsammans finna våra svar, finna vår gemenskap, tillsammans eller var för sig. Men kom, kom och låt oss vandra, och söka.

Peter PC Carlsson

Enbart Upplev.

Upplev mig.

"Så berusa mig,

uppfyll mig, fyll mig och upplev mig,

jag kan fylla dig,

fylla dig med öl och vin, med lust och längtan

med liv och lust, med kropp,

min mun i din, din mun i min,

mina armar kring din kropp

händer runt din hals, din midja,

vågor som sköljer, sand som smeker, bris och brus

fylla dig, uppfylla dig

mina händer kring din hals, fingrar i ditt hår,

smeka och leka, kyssa och smaka

låt mig leva i dig, uppleva dig,

låt oss släcka vår törst, stilla vår längtan

låt oss beblandas, låt oss leva och andas

fylld av längtan, fylld av liv, jag ger, ger och jag ger

din kropp i min famn, min mun vid din hals

bröst som reser, bringa som lyfter

längtan och lust,

saft som rinner, blod pulserar

kyssar och smek

vrid och vänd,

kroppar som glider

kroppar mot varandra gnider

längtan och lust

åtrån stiger, av längtan vi kvider,

höfter och stjärt,

mun mot mun

tungor som leker, hud som njuter

stjärt och lår

munnen den smeker tum för tum

tår, vader, knän, lår

allt ditt burriga rulliga hår

tungan leker kysser och smeker."

Peter PC Carlsson

P.S. En dikt som jag sände till en kvinna för många år sedan. Fortfarande vacker....

Enbart tråd, Livets tråd. Ibland känns den så tunn, så omöjlig. Hur ska den hålla den tyngd som vi belastar den med. Skörheten är också dess fascination. Livet är så förunderligt, en sådan gåva. Jag vet inte varför men just nu känns det viktigt att göra klart för mig själv om livets värde i sig. Av någon anledning är livet så upp och nedvänt för tillfället, jag vet inte vad som händer inom mig just nu. Det vet jag i och för sig sällan. Men nu har det varit en tid då det har varit mer upp och ner än vanligt.

Dagar går och det är dessa dagar som är livet, det är vad vi gör i varje stund som är livets mening. För min del kan jag inte annat än önska och kräva att varje dag ska vara en underbar dag. Kanske borde jag nöja mig med mindre, men det går inte, varje dag jag lever vill jag känna att jag gör det och njuta av att jag gör det. Med dig kan jag göra det, med dig kan jag leva. Tänk så förunderligt fint att våra trådar skulle mötas, att de skulle trassla in sig i varandra, att de sakta men säkert bildar en gemensam väv. Min tråd strävar inte längre ensam fram, inte längre ensam upp, den hakar in i din. Med detta är jag så nöjd. Du är en skatt en skatt som inte går att försäkra men som jag på alla sätt vill värna om och vårda. Ensam är svag och först tillsammans får vi en mening, tillsammans med andra bildar våra trådar en väv, ett mönster.

För mig är det så viktigt att kunna hålla fast vid livets mening. Du är mitt livs mening. Så förlåt mig för detta svammel, men jag vill för mig själv hitta en fast punkt, en stadga i en gungande tillvaro. Livet är skört och ändå så slås jag ofta av hur meningslöst och tungt allting känns. Det är därför jag skriver. Det är för mig själv som jag skriver, det är för mig jag visar på det självklara. När kroppen bråkar, när tankarna skenar så behöver jag en fast punkt.

Jag älskar dig och jag älskar den väv som du väver med mig.

Kanske kan jag någon gång komma över min otillräcklighet, men ensamhet, kanske, kanske inte, men det jag vet är att jag älskar att ha dig i min närhet, att vara med dig, att kela med dig, att äska dig, att älska med dig. Men jag vill hela tiden ha så mycket mer av dig, så mycket mer än vad tiden vi lever i kan ge mig. Jag vill varje dag komma hem och känna doften av dig där jag bor, jag vill gå genom rummet och se hur du lever där, dina saker blandade med mina, jag vill känna din närvaro tätt, tätt inpå mig, ja jag vill känna din närvaro djupt inom mig. Jag vill beröra och beröras av dig och älskade du berör, berör mig så djupt så innerligt djupt. Men ständigt vill jag ha mer. Jag njuter så av att känna in kärlek, av att känna min kärlek till dig, men jag räds så ofta för att förlora den, för att förlora dig, för att inte räcka till. Nog är det märkligt, att det man har vill man ha mer av, jag vill ha så mycket mer av dig, jag vill ha hela dig, hela tiden och skulle antagligen inte vara nöjd ändå. Samtidigt vill jag inte alls ha hela dig, jag vill att du ska vara självstädig och stark, jag vill att du ska vara precis som du är, men jag vill ha mer av det. En sådan märklig ekvation, en sådan längtan.

Framförallt vill jag ha möjligheten att välja dig istället för jobbet, istället för att åka iväg och stycka upp min tid. Tänk att bara kunna välja att vara hemma ibland, att stanna i sängen tillsammans med dig, eller att ta cykeln tillsammans och trampa iväg till vattnet, sätta oss på en bänk och kyssas. Det är de små tingen jag längtar efter, att röra vid din hand när vi promenerar, att se ditt hår gunga när du går, att höra ljudet av dina steg, att känna hur ditt hår killar på min näsa när du ligger över mig och se dina ögon glänsa när du ler mot mig. Av allt detta vill jag ha mer, av hela dig vill jag ha mer.

Det är så lätt att glömma det som är viktigt, att fastna och kämpa med det som kräver min uppmärksamhet just nu istället för att var med dig.

Det är så svårt att förstå sig själv och då än svårare att förstå någon annan, men det jag förstår är att jag älskar dig, djupt och innerligt, varmt och sinneligt. Kom i min famn och stanna där, låt mig hålla om dig, låt mig hålla mig fast vid dig, hjälp mig att stå, hjälp mig att hålla fast när jag faller. Jag vill vara din pelare på samma sätt som du är min.

Älskar dig och det är inget jag säger, det är något jag känner.

Peter PC Carlsson

Utdrag ur ett brev för något år sedan

Enbart kork som går ur, som ploppar upp efter många års instängdhet, så vill känslorna ut. Du skrev att efter skilsmässan fick dina känslor äntligen spelrum, möjlighet att röra sig och åter kunde du få ha dina drömmar. Drömmar som i så många år varit instängda och förträngda.

Ditt brev till mig berör mig, rör mig och gör mig både lite rädd och lite stolt. Min mening är inte att någon skall bli ledsen, men jag vill hjälpa till att förlösa känslor, att frigöra det som sitter fast, ge det en liten puff så att det lossnar, att det får kraft att göra sig fritt.

Jag vill inte stjälpa upp och ner på ditt känsloliv så som du skriver att jag gör men gärna tumla om både ditt, andras och mitt genom att fånga stunder, fånga känslor, händelser och teckna dem så att de berör.

Just att du skriver att det är omtumlande och underbart för dig att få läsa detta från en man gör mig både glad och bedrövad.
Glad för att jag uppenbarligen lyckas fånga och skriva så att kvinnor blir berörda.
Bedrövad både för att det är så som du skriver att få män uttrycker känslor, men också bedrövad för att de finns där, känslorna hos oss män. Även om vi inte visar dem, även om vi inte uttalar dem, även om vi inte erkänner dem. De finns där och tillåts inte att komma fram. Det gör mig bedrövad. Release me!

Att förtrycka sina känslor är inget som vi mår bra av att göra, de måste få sitt utrymme, inte nödvändigtvis styra våra liv, men de måste få plats, få spelrum, andrum för att vi ska få rum att andas. Att leva tillsammans, att leva ihop som par, som partner, som ett, som ett vi med tre rum. Ett rum för mig, ett för dig och ett för oss.

Sluta aldrig, aldrig, aldrig att drömma. Drömmar är hopp om ett lite bättre liv, om en lite bättre värld, om ett lite bättre jag. Drömmar är vägen till framsteg, vägen till vår strävan att lyckas, att vilja nå fram. Drömmar är vår kompas även i mörker. Så dröm, dröm men liv i nuet, lev idag, inte i drömmarnas stad.

Det är aldrig för sent att ge upp, att byta kurs, att byta väg. Varje dag vi vaknar är den första dagen i resten av våra liv. Vi vet inte hur länge vi kommer att leva, men kanske vet vi hur vi vill leva. Du har valt en annan bana på ditt liv, en annan väg, en ny riktning och är "fri" i mötet med andra.

Vi är inte så annorlunda som du tror, ingen ser heller på mig att jag är annorlunda, att jag står utanför, det är mer en mental bild av hur jag känner. Alla är vi det, annorlunda, alla är vi unika.

Enbart annorlunda och unik vill jag leva, vill jag vara, då kan jag vara normal och okonstlad. Enbart då.

Peter PC Carlsson

Enbart förlåt. Du behöver inte be om förlåtelse, förlåt för vad? För att du ärligt delar med dig av ditt liv, för att du målande beskriver hur du lever med en förlust av din stora kärlek. En man som inte längre klara av att leva normalt.

Vi måste leva sant, leva på ett sätt som gör att vi känner oss hela inombords. Utan att göra våld på oss själva. Ibland innebär det svåra uppbrott. Ibland krävs andra förändringar. Men vi gör dem för att kunna må bra, eller vi undviker att göra något och mår dåligt. Leva sant, leva helt. Tänk att det kan vara så svårt och hur ont det gör ibland.

Du säger att du kämpade med att finna en väg till honom under 1,5 år, en kamp som du nu givit upp. Ändå hör jag din förhoppning, din innerliga önskan att det inte är för sent, att det ännu skulle kunna gå. Hoppet vill vi aldrig släppa och vi lever för våra drömmar. Men ibland måste vi släppa taget, vi måste för att klara oss själva, släppa taget för att kunna ta ett nytt någon annanstans. För att få händerna fria.

Släpper vi inte taget när det är dags så är risken att vi tappar greppet. Det låter just som det är vad din tidigare kärlek har gjort. Tappat greppet. Det är något helt annat än att släppa taget. Släpp honom även om det gör ont, släpp honom för att inte såras än mer, för att inte få sår som sedan aldrig kan läka. Han måste själva finna sin väg, han måste få ett fäste och känna att marken åter är stabil. Man kan visa vägen till räddning, till hjälp, men ingen räddning finns att få om man själv stretar emot. Viljan att få hjälp måste finnas, lusten att förändras.

Ta av din rock som är fylld av skuld, lägg den där du står på marken. Låt den ligga där när du går. Det du kan göra är att visa honom en väg till hjälp. Mer kan du inte göra. Du är fri från skuld, tag ditt liv och gå. Kanske kommer han att läka, kanske inte. Hur gärna du än skulle vilja så kan inte du läka honom.

Häromdagen berättade en vän till mig hur hennes man slagit henne. Hur hon blivit en misshandlad hustru. Nu går de skilda vägar efter år av fysiska och psykiska slag. Men vägen de vandrat har inte varit samma väg sedan första slaget föll. Då skildes de för alltid åt. Då var det för alltid för sent. Då var det redan dags att släppa taget för att inte riskera att tappa greppet.

Ibland sker saker vi inte vill skall hända, och vi får ställa oss till hur det nu ser ut. Utan skuld och utan skam har vi rätt att värdera om, vända oss om och gå. Ibland har vi också en skyldighet gentemot våra barn att göra det. Vända oss om och gå. Då, enbart då kan vi börja slicka våra sår, ge dem chans att läka.

Peter PC Carlsson

P.S. Svar skrivit till "Eva" en kvinna som liksom många andra söker en väg ut ur förtvivlan.

Enbart söt, så som ett barn. Söt som ett älskande par, söt som en liten valp, som en kattunge. Söt, vill kunna vara söt, liten och söt. Så länge sedan jag kunde vara liten och söt. Nu är jag mer som en flodhäst som försöker att le för att se söt ut. Det är inte alltid så lätt. Att vara stor har sina fördelar, men det är svårt att få sitta i någons knä. Skulle vilja sitta i ditt knä. Vilja vara liten, vara skör spröd och behöva din trygga famn.

Vad är vi utan att få bekräftelse av varandra? Hur vore vårt självförtroende utan bekräftelse. Vad vore vi utan att vi fick veta att vi var och är ok? Inget. Men var lugn, för du är ok, du har ett liv som är värt att leva. Du lever och det är nog. Så gör jag. Jag lever och för det är jag nöjd, med det är jag tillfreds. I mitt liv vill jag fylla på, jag vill ha intryck, jag vill ha en uppgift. Men jag lever och med det är jag nöjd. Åtminstone så länge jag har en mening att spela.

Kanske läks alla sår, kanske är det så. Men vilken tröst är det just nu, nu då det är tungt, nu då det är svårt att leva? Att gå och gå vidare gör vi ständigt, ständigt vandrar vi fram, vandrar vi på. Men vart och varför? Vi kan ställa frågor, vi kan söka svar, men vi vandrar, vi går. Mening, mening, vart finns du?.

Jag ser din söta nunna, jag ser ditt söta fejs, vad söker du, varför söker du? Jag vet ej vad du vill, eller varför du vill, men jag finns och det är allt jag kan erbjuda. Mer har jag ej att ge.

Söt är jag när jag sover, söt för att jag ser dig. Vill så gärna vara söt, låt mig vara det. Låt klumpen vara det, söt. Enbart det, söt.

Vad mer har jag att kräva, att begära att längta efter, än att känna mig söt, att känna mig bekräftad och efterlängtad?

Enbart så söt, söt som få. Så söt så!

Peter PC Carlsson

Enbart slakt var jag med om när jag var fyra år tror gammal. Det var då jag jag första gången var med om en slakt. En slakt som var det mest naturliga i världen för en son till två bondeföräldrar. Vad vore mer självklart än det? Färdigförpackat på konsum, utan vetskap om uppfödsel och död/slakt? Nej en liten parvel, men ändå en del av vår natur. Fyra år, stor nog att hjälpa till med det jag kunde på en gård vi levde av. Mitt bidrag blev en skål och en visp. En skål att samla blod, en visp att hindra koagulering. Så jag knotar in, fyra år gammal. Säger Hej mamma, jag vill ha en skål och en visp, för jag skall vispa blod! Säger jag stolt.

Mamma ler och öppnar ett skåp, rotar en liten stund, sen finner hon en bunke. En bunke av plåt, glänsande och blank. Jag tog emot den och vispen som mamma lade ner. Med barnasteg knåtade jag ut, så fort jag kunde.

Ute hade slakten inletts. Slaktaren Arthur var där, en gammal man med rinnande snus på bägge sidor. Stripigt och tunt hår, manchesterbyxor, rutig skjorta och en svart väst. Ovanpå detta en kavaj. Det var Arthur, och han spottade, loska efter loska. Alla bruna av snus. Han snött sig rakt ut och drog med fingrarna av sin nos, harklade sig och sa.... "Jaha". Så nu var det dags.

Pappa gick in på logen. Utanför stod det gamla vedeldade karet och puttrade. Pinne efter pinne hade jag under de senaste timmarna stoppat in. Brasan glödde och karet sjöd. Ångan steg och solen var på väg upp. Klockan var över åtta och snart skulle grisarna dö. Ännu levde de och brasan hölls vid liv. Pappa drar ut slaktbordet med den hjälp en fyraåring kunde ge. Jag kämpade tappert och Arthur slipade sina blad. Kniv efter kniv gick över slipstenen, han spottade snus, och han drog sina blad över slipremmen.

Vattnet var varmt, knivarna vässade, slaktbordet stod på plats. Arthur gick till sin gamla bil och tog fram slaktmasken och en klubba. Den första grisen leddes nu lugnt och fint ut. Nyfiket tittade den sig runt, det spratt i benen och lusten att skutta runt likt griseknoen riktigt lyste i grisens små ögon. Några skutt fram och tillbaks och riktigt knorr på svansen. Så gick Arthur fram till grisen, satte slaktmasken i hans panna och lyfte klubban och smällde till. Järnpiggen for ner igenom pannbenet på grisen, som genast blev bedövad och med fortfarande griseknoelyckliga ögon damp i backen.

Pappa och Arthur lyfte nu upp den lätt skakande och bedövade grisen på slaktbordet. Pappa ropade på mig och Arthur spottade snus. Nu var det dax för min uppgift. Jag satte mig på huk under grisen vars huvud stack ut över slaktbordets kant. Bunken ställde jag under honom. Så klappade jag honom på nosen och pannan precis som pappa och sa farväl lilla grisen, precis som pappa sa. Arthur sa inget han bara spottade ut ännu en brun loska, tog sedan fram sin välslipade kniv och skar av grisens strupe. Blodet pumpade nu ut, ner i min bunke. Lite behövde jag justera den så att blodet skulle rinna rätt. Blodet började jag nästan genast att sakta vispa, röra i.

Tungan på grisen stack nu ut och benen slutade att rycka. Grisen var död och bunken var full. Med försiktiga steg sökte jag mig in och gav mamma blodet som om någon timme skulle vara palt. Blodpalt.

Ute fortsatte slakten, snabbt skolades den nyslaktade grisen och borsten skrubbades bort. Klövar skars av. Bägge männen jobbade frenetiskt och jag satt på en gammal mjölkpall och beundrade min stora far. Tänk vad han kunde. Så mitt i mina drömmar tog de tag i bakbenen på grisen och drog honom in på logen. Det sista blodet rann från hans hals på vägen över marken och in på logens cementgolv. Jag följde efter och såg hur de hissade upp honom med bakbenen uppåt och blodet stilla droppandes från grisens nos. Pappa hämtade skottkärran ställde den under grisen och Arthur gick fram med sin kniv. Stack den i grisen och skar med några snabba drag och ett par spottloskor upp grisen. Drog ut inälvorna i skottkärran och en fruktansvärd stank steg upp och fyllde mina näsborrar. Tarmar luktar inte gott, det enda under hela slakten som var obehagligt för en fyraårig liten parvel.

Med starka armar körs skottkärran in i skogen och tarmarna tippars där till de vilda djuren. Under tiden rullas trädgårdsslangen fram och din nyslaktade grisen spolas ren från blod och annat. Längs golvet rinner en liten rödaktig flod. En flod av vatten och lite blod. Vattnet stängs av efter att också skottkärran spolats en gång.

Nästa gris leds ut ur ladugården och går i princip lika lugnt fram till Arthurs slaktmask. Pappa klappar grisen och tar adjö, det jag även den lilla fyraåringen och pang smäller klubban, benen viker och snart vispar jag blod än en gång. Allt upprepas med en tredjegris och sen var det klart. Nu skall allt tvättas, spolas och göras rent. Grisarna hänger upp och ner på vår loge.

Ute räfsar vi upp klövar, svinto och tre svansknorrar som inte längre behövdes. En snusdosa från Arthur räfsas också bort. Marken spolas och snart syns inte ett spår av slakten. Grisarnas kätte görs ren och snart kommer där att finnas tre nya kultingar som skall växa upp till slakt.

Några dagar senare skulle grisarna styckas, men nu var det dags att gå in och äta blodpalt, min palt. Lingon på palten och mjölk i ett glas. Där satt jag och åt som en liten fyraårig slaktare. Nöjd med mig själv och med livet.

Enbart nöjd.

Peter PC Carlsson

Enbart underbart att än en gång känna mig levande. Känna att jag fortfarande har attraktionskraft, att jag är attraktiv. Att attrahera, att dra till mig inte stötta bort. Attraktion, dragningskraft, lust och längtan. Vi drar och vi dras till varandra. Enbart ett litet leende väcker längtan, väcker lust. Jag ser dig och du ser mig, vi syns, vi finns och vi lever. Lever här och nu. Här lever jag, här lever du, här lever vi.

Tillfälliga möten, tillfälliga stunder då vi ses, då vi stöter emot varandra, stöttar varandra, stöter på varandra. Vi stötte på varandra, små stötar, stötar av ömhet, av attraktion, av lust och av längtan. Enbart det, enbart så. Jag ser dig, du är sedd, jag har sett dig, har funnit dig. En liten stund, en liten samvaro, här och nu. Tillfällig möten, tillfälliga gäster i våra liv. Tillfälle, till kontakt, till möten, till samvaro, till att förlösa lust, förlösa längtan. Se mig, jag ber dig! Jag ser dig, även om du ej ber mig. Ett liv i lust, i längtan, i förlösning. Så lös mig, förlös mig, och lös mig ur min vånda, ur min oro. Ge mig ro, ge mig tro!

Jag löser dig från dina band, från din tvekan, från din lust att leva ut din längtan. Men jag kan inte lösa dig från dina inre band. Dina band till ditt hem, till ditt liv. Jag dela en stund med dig, en stund som är nu, just nu, den vill jag dela, den vill jag finna. Dig vill jag dela, dela en stund, dela en stund med. Stött på mig stött ihop med mig och jag blir stöttad. Vi levde en stund du och jag, en stund tillsammans, en liten stund. En kort stund av samvaro, en kort stund av närhet och gemenskap.

Kan vi be om så mycket mer? Vad mer vill jag ha än underbara stunder av lycka, av tillhörighet, av bekräftelse av att vara tillfreds. Tillfreds med att kunna känna att jag lever att jag finns, att jag har ett värde. Du värderade mig, jag värderade dig. Du fann mig duglig jag fann dig underbar. Skulle gärna sett dig bar, bara bar, utan en tråd. Skulle gärna låtit mina händer smeka din axlar, stoppat mina fingrar i ditt hår. Känna doften av din hud, låta mina läppar fukta din nacke, känna saltet från din kropp. Tungan fuktar åter mina läppar och letar efter smaker från din hud.

I förnimmelsen kan jag känna din doft, i förnimmelsen har jag dina läppar mot mina, i förnimmelsen fylls mina smaklökar av det som är du, av dig.

Bakom mina slutna ögon blandas vi, våra tungor möts, våra safter rullar. Dina ögons blick finns för evigt kvar här hos mig. Här i mitt inre. Du finns nu i mitt bröst, i mitt hjärta, som en del av mig. Där finns du, här, här hos mig, i mig. Det är här du är om du skulle undra.

För alltid kommer mina händer att vila på din rygg, på dina axlar, dina skuldror. För alltid kommer de att minas din hud, dina musklers spänning, dina slutna ögon vid min massage. För alltid minns jag din andning när jag rör vid dig. För alltid finns du här hos mig.

Tillfälligt möttes vi, tillfälligt, fann vi varandra, tillfälliga gäster i varandras liv. Enbart det, enbart då, enbart nu kan vi mötas, kan vi finna en stund av gemenskap, av samvaro av närvaro.

Enbart hos mig kommer du för alltid att finnas kvar, att leva vidare, att växa och vårdas i mitt minne. Ett minne så väl värt att vårda, att värna. Så du finns nu i ett rum, ett slutet stilla rum inom mig, inne i mitt heligaste inre. Där vårdar jag dem jag vill minnas dem som för alltid skall få finnas. Där finns du och här finns jag.

Jag älskar dig inte men du har för evigt en plats i mitt hjärta.

Peter PC Carlsson

Enbart vilsen kan jag känna mig, vilsen i denna konsumerande värld. Denna värld av shopping, av mode och av snabba fix. Ge mig silikon så ska jag fixa det som behövs, eller ett sug, ett fettsug. Vilsen ser jag mig om kring. Var det hit jag skulle, var det hit jag ville, var detta mitt liv. Var detta vårt lands mål?

Vi lever i ensamhet, och konsumerar till synes kollektivt, men det är ensligheten, och ensamheten vi flyr. Våra löner skriker och ropar på hjälp, shoppa mig, shoppa. Gör av med mig jag vill ej va, vill ej finnas här hos dig? Eller vad är det som sker? Vad sker?

Vi lever ett liv, med distans till oss själva, vi lever genom konsumtion. Kan vi leva utan att konsumera? ...

Knappast, vi lever för och dess värre också av att vi konsumera. Men vi har så svårt, så svårt att skilja på behov och begär. Det är just våra begär som styr oss, som driver oss, som får oss att vilja ha mer, vilja något annat. Inte bara det vi behöver. Vi behöver mat, dricka kärlek och sömn. Men är det vad vi shoppar? Är det vad vi köper? Köper vi bara mat, dricka, kärlek och sömn?

Kan vi ens köpa det? Vi kan köpa prylar i massor, meningsfulla eller meningslösa spelar ingen roll. Vi kan köpa mat, vi kan köpa dryck, men vi kan inte köpa kärlek. Åtminstone inte om vi med kärlek menar sex. Det är till och med förbjudet. Men shoppa kan vi. Gör gärna av med dina pengar, sälj gärna din själ till vad som men köp inte sex, köp inte kärlek för pengar även om det var det enda du kunde få!

Vi lever i en värld som hycklar, i en värld som inte är sann. En värld där budskapen är tvetydiga, där vi inte har ett tydligt mål. Jag vill älska, bli älskad och älskas för den jag är. Det är mitt mål. Enbart det, inget mer. Det är mitt mål. Att älska och bli älskad och älskas för den jag är.

Men vi lämnas vilsna, vi lämnas här, vart ska jag gå, vart ska jag leta, vem ska ge oss bekräftelse, om inte mammon, vem annars? Var finns gud, var utom här i shoppingens paradis. Vi lever och leker, det som lyfter och fyller oss är konsumtion, vi konsumerar alltså lever vi. Och hjärtat slår, i panik över nästa Eurocard faktura, men jag lever och jag ler. Livet är nu, jag shoppar, så jag finns. Mode snurrar runt mig, hur ska jag annat än kunna le, le ett löjens leende. Inte till dig som bär det, inte till dig som drömmer, men till den industri som hycklar och häcklar oss att drömma om ett liv vi inte är menade för.

Jag vill leva mitt liv, jag vill bejaka ditt liv, dina drömmar, dina önskningar och det du vill. Men inte det en industri vill, en shopping och mager modeindustri vill. Min midja är min, din är din och jag vill hålla om just din midja. Vill känna just din kropp. Just dina valkar i mina händer. Vill knåda dom, vill kyssa dom, vill leka med din kropp, vill älska det hos dig som du avskyr. Jag älskar dig för att du är, inte bara som du är. Det är dig jag saknar, det är efter dig jag längtar!

Så kom till mig, sök mig, leta efter mig och jag skall söka dig, jag skall föröka mig och jag vill böka med dig, bara dig, enbart dig. Hur du än är, var du än är. Enbart dig, enbart nu, här och nu, utan mode, utan dress. Bara vi, du och jag i dressen från Eden, nakna här och nu, du och jag. Bara vi, här och nu. Så kom, kom, och kom med mig. Då, enbart då kommer jag med dig!

Peter PC Carlsson

Enbart minnen lever kvar av dig. Minns du första gången vi möttes? När jag vände mig om så satt du bara där, just där. Vid det bord jag skulle sitta, där satt du. Minns du? Oh Gud, jag minns. Så fort jag sluter mina ögon kan jag se dig framför mig. Du sitter där, dina ögon brände rakt in i mitt hjärta, långt innan vi ens sagt hej. Innan jag ens kommit fram till ditt bord.

Alla vänner runt bordet och jag kunde bara se dig, ville ha dig, smeka dig, kyssa dig, äta dig. Ville ha dig. Minns du hur underbart åtrån steg i våra kroppar, hur längtan tog över och vi till sist gick hem till mig och älskade djupt och innerligt. Hur vi omfamnade varandra den natten. Båda utan en tanke på vår otrohet, varken, du eller jag. En sådan njutning, sådan lust, sådan brinnande längtan som vi släkte, gång på gång den natten.

Minns du vår trevande promenad genom natten, alla vackra platser i staden jag visade dig. Hur jag pekade på stadens ljus, hur vi andades samma ångande luft, kände doften av vatten och billar. Stockholm, pulserande i natten, likt våra hjärtan. Glödande gick vi hem till mig. Musik fick ljuda stilla genom natten. Stearinet brann och flämtande skuggor jagade över väggarna i takt med våra flåsande andetag. Inte en kyss, inte en smekning utan rysning av välbehag. Som jag njöt av att tillfredsställa min längtan av att få tillfredsställa din. Hur jag njöt av att kyssa ditt kön, att låta din blygd växa sig stor i min mun. Fukten som du ger smekte jag med längtansfull tunga in i min mun. Dina glädjetårar kysser jag och smaksätter min gom.

Ja minns smaken av dig, av alla dina läppars kyssar. Hur vi lekte med varann. Hur vi njöt av varandra. En brinnande natt, en förändringens natt. Stormar drog igenom våra kroppar, våra hjärnor fylldes av lustgas och ögonen av solens strålar. Aldrig mer skulle vi kunna se världen så som den tidigare var. Brända av varandras intensitet lämnade vi varandra nästa dag. Men glöden var tänd och lågor slog ständigt upp. Det sprakade i våra bröst, när elden härjade, det knakade när hjärtan växte och det lät av slag när pulsen tilltog av blotta tanken på dig, på din kropp.

Dagens ljus kom allt för snabbt, vi vandrade tillsammans bort, bort från vårt näste ut i novembermorgonens kyla med frost längst vår väg. Min hand höll om din vi vandrade i tystnad, i förvirring och begynnande förtvivlan men också i hopp och förtröstan. Du fanns, jag fanns. Vi fanns, här och nu. Men nu skulle ta slut, ditt liv, och mitt liv.

Kärlekens frö var sått, åtråns och lustens hade vi redan planterat. Nu skulle kärleken gro, vad vi än gjorde, den grodde och grodde. Du reste hem, bort, bort från mig, till ditt liv, jag var kvar i mitt. Men vi stal tid, massor av tid, tid till att ringa varandra, tid till att skriva till varandra, tid till att läsa brev, tid till att drömma och längta. Det var en tid då vi uppfyllde varandra, då vår längtan brann så stark, då våra hjärtan blödde blod av tårar i saknad.

Så när vi åter möttes var det allvar, vi hade så mycket mer än lust, så mycket mer än en tom längtan att fylla. Fröna hade grott och kärlek fanns redan där. Månad efter månad av brinnande lust, längtan och hetaste kärlek. Den tiden kommer nog aldrig igen, den hetta, den intensitet den energi och dessa drömmar. Jag älskade dig då och jag älskar dig nu, kommer alltid att göra det.
Det blev aldrig vi, det var kanske inte menat så. Då och då kan det ännu blöda. Men jag längtar inte mer, jag längtar inte. Men jag saknar och sörjer dig och kan drömma om dig. Vet du, jag tror att det är samma sak för dig. För alltid finns jag där, för alltid. Dag efter dag, nära din sida. Du har mig med dig, en liten bit av mig finns kvar hos dig, så som du för alltid finns hos mig.

Jag minns dig med glädje, med värme och med ett ömt leende vårdar jag dig. Hoppas så att ditt liv nu är det du vill leva, jag vet att det inte var det då.

Enbart minnen kan få mig att le, att sluta mina ögon och minnas doft, hud och värme. Enbart ditt namn kan få mig att drömma, att minnas vem du var. Undrar vem du är nu?

Enbart minnen som är värda att vårdas finns kvar runt dig.

Peter PC Carlsson