Enbart en känsla av skuld lever jag ständigt med.

Dåligt samvete är ju bara förnamnet på mitt förnamn. Det har jag liksom alltid. Räcker aldrig till. Men så har jag lärt mig att leva. Och klarar det för det mesta ganska bra. Jag lever mycket efter att jag gör så gott jag kan och det får duga. Det gör det ju också, men jag vill så gärna så mycket mer. Att jag inte hinner med på jobbet bekymrar mig inte så mycket faktiskt. Jag vet att jag gör ett bra jobb. Det som kan vara lite jobbigt är att jag inte räcker för mina barn. Så mycket jag vill. Men jag finns för dem och det vet de. Även om jag inte finns just runtom dem varje dag.

Framförallt är det en skuldkänsla gentemot mina barn i småland. De jag inte dagligen träffar eller har kontakt med. Visst är de lite äldre, men ändå. Jag har en känsla av skuld. Också mot mitt X, för att jag inte finns i vardagen när mina barn växer upp.

Jag skulle så gärna vilja det, vilja vara på två ställen samtidigt i livet, men det går ju inte. Jag skulle så gärna vilja att de verkligen visste hur mycket jag älskar dem och hur väl jag vill dem. Förhoppningsvis vet de det. Förhoppningsvis har jag trotts all varit ett stöd, är jag ett stöd. Men jag känner skuld. Det är en tung känsla, att gå och bära, skuldkänslan att inte räcka att inte riktigt duga.

Jag fick nyligen frågan hur mycket jag trodde detta spelade roll för hur jag mådde. Hur ska jag veta det. Att det spelar roll är ju klart, men hur mycket. Jag älskar mina barn men finns inte i vardagen för dem, hur ska jag då kunna annat än att känna skuld?

Enbart skuld

Peter PC Carlsson