Enbart öppen kan du vara, eller så väljer du att sluta dig för din omgivning. Att leva i en värld som vår ställer krav på oss att klara av en anpassning. Världen förändras och vi kan ställa oss öppna eller bestämma oss för att bekämpa den.

Jag är uppvuxen i en liten by i Småland. Byn är så liten att det enbart fans tre hus i den. Som mest fanns det fyra. Detta var innan det agrara Sverige blev urbant. Eller om man skall tala till bönder på bönders vis och till de lärda på latin. - Det  var innan vi övergick från ett jordbrukssamhälle till ett industrisamhälle.

Den lilla by jag var uppvuxen i tillhörde en större by. En by med en missionskyrka, en lanthandel och tidigare en lokal möbelfabrik. Denna by är en vacker idyll, ett 25-tal gårdar ligger på rad i en idag kulturmärkt bygd, allt längst en och samma landsväg. När jag var liten var landsvägen av grus, idag är den asfalterad och har halvvägs också fått gatlyse. Längst denna väg cyklade jag som liten och sålde jultidningar. Det var en lång utflykt, ut i det för mig okända. Men jag höll mig till min by. Den by jag tillhörde. Detta trotts att min by var sammanväxt med två andra byar. En by i norr och en i söder. Men jag cyklade bara i min by, det var här jag var trygg, det var här jag sålde jultidningar och det var här och av mig de köpte jultidningar. Idag förstår jag att de köpte inte för att de så hett eftertraktade dessa tidningar som de skulle få först en eller två månader efter att de beställt dem av mig. Nej de köpte dem av mig för att jag var ett barn, ett barn om de viste vem det var, vars föräldrar de kände. Vars föräldrar de ansåg var ok. Vars föräldrar hörde till. Jag hörde till.

Så även om jag inte visste, även om jag inte tänkte varför jag inte skulle cykla till byarna i norr och i söder så gjorde jag rätt. De hade inte köpt av mig. Där fanns andra barn som var ok, där fanns andra barn vars föräldrar de kände och som hörde till. Om detta visste jag inget, jag höll mig där jag hörde hemma och där jag var ok.

Jag brukade samtidigt cykla till en annan by, en liten by bestående av ett enda hus (hur det nu kan vara en by). Det var enbart några kilometer bort. Här bodde min farmors lillebror. Nu var han gammal, märkt av livet och av sockersjuka. Men alltid lika glad, alltid var jag lika välkommen. Han brukade tugga mat till sina katter. En bit bröd, en sked smör, en klunk mjölk, en bit korv. Sen tuggade han, tuggade och tuggade tills det blev en kletig smet. Då spottade han ut den i handen och la den på en tallrik till katterna. Framförallt till "Snövit", en angorakatt som enbart åt färdigtuggad mat. Hellre skulle hon skrika sig till döds av hunger än att själv behöva tugga sin mat.

Allt och alla går att skämma bort, att vänja vid olater och att skapa ett osunt beroende för. Men det var inget jag såg då. Jag såg bara hur min "morbror" (jag kallade honom alltid så) tuggade mat till katten. Så kunde det också vara lärde jag mig som liten. Normalt... hmm knappast säger jag idag, men då, då när jag bara var en sju åtta år så var det normalt. Åtminstone hos min morbror. Tugga mat till katten.

Senare fick jag höra, när jag kom upp i tonåren, att min "morbror" som ung brukade roa sig på lördagskvällar att åka upp till min jultidningsby. Här ställde han sig i fyrvägskorsningen. En korsning där resande från byar i väster och öster var tvungna att passera. Ett nöje en lördagskväll kunde vara att slå ner alla som kom från andra byar. De som inte hörde till, de som kom bortifrån, flera kilometer bort. De skulle ha stryk. Inte för att de gjort något, men för att de fanns, för att de inte hörde till. Min morbror var stark, så de som passerade fick stryk om de råkade passera när han låg i bakhåll.

För detta blev han aktad, han höll byn ren från det främmande, han såg till att kvinnorna i byn var kvinnor för byns unga män. Här skulle inget blod blandas, här skulle inget främmande komma in. Inte från byar flera kilometer bort.

Själv var min morbror "invandrare", eller invandrarbarn som vi skulle säga idag. Hans föräldrar hade invandrat från en by nästan en mil bort. Men min morbror anpassade sig i det nya, han växte upp och blev en del av min jultidningsby. En by han valde att försvara med knutna nävar i en fyrvägskorsning på lördagskvällar då grannbyarnas män var på väg till dans.

Idag är världen större än min jultidningsby, även om visa nte har insett det. Vi kan ställa oss i korsningen och lyfta på nävarna för det som är lite längre bort. Försvara oss mot faror och spöken. Eller vi kan från jultidningsbygden gå fram till dagens "morbror" och säga stopp! Sluta! Ifrågasätta vad som sker, varför denna rädsla för det främmande, för det som är några "kilometer" bort.

Det är lätt att vara rädd, rädd för det vi inte känner till, för det som är främmande. Vi kan låta vår rädsla styra, vår oro råda, eller vi kan möta den och lära oss att hantera den.

Min "morbror" gifte sig en dag. En kvinna kom, en späd och vacker flicka. Han kände inte igen henne, han visste inte vem hon var. Hon var inte från min jultidningsbygd, hon kom utifrån. Utifrån därifrån vars unga killar han slagit ner. Slagit för att de var främmande, för att de inte skulle ta de kvinnor som fanns i hans bygd, i min jultidningsvärld. Utifrån kom hon och de fann varandra.

Korsningen var åter en fri passage, åter kunde grannbyns män röra sig utan morbrordens knytnävar som ett hot. Idag finner vi nya hot, nya fördomar och yttringar. Kanske finns hoten kring ditt frukostbord, kanske hos din partner, dina föräldrar eller hos dina barn. Rädslan för det främmande, det som skrämmer, det vi ser som ett hot finns runt om oss.

Det är inte Sverigedemokraterna som är farliga, det är inte deras nationalism som är det mest skrämmande. Det är de nickedockor som i tysthet håller med. De som inte ingriper de som inte säger ifrån.

Runt våra frukost och middagsbord formas morgondagens politik, morgondagens kärlek och hat.

För var och en är det enbart att välja, vara tyst och tiga eller ta debatten för att vara en brygga mellan det trygga och säkra och det främmande och skrämmande.

Enbart ett val, enbart ditt, enbart mitt val.

Peter PC Carlsson