Enbart kroppen minns. Minnen från en tid som varit, från det som fick den att gå igång. Under det senaste året har jag haft en mängd olika kroppsliga reaktioner. Delvis samma typ av reaktioner som jag hade under tiden jag var sjuk till följd av stress. Nu är jag inte stressad. Synd bara att min kropp tycks tro det.

Jag har ett jobb som stundtals är stressigt. Men efter att jag var borta till följd av stress under år 2000 så har jag lärt mig att mentalt hantera stress, att inte gå in i den och att till och med leva i en kaotisk situation under en period.

Jag minns ett av mina möten med min läkare under den period jag var sjuk. Han berättade ganska rakt att det kommer att vara så att min kropp mins saker som är stressande och att den kommer att reagera mot det även om jag själv inte är, eller känner mig stressad. Då tog jag inte det så alvarligt, trodde inte att det skulle vara så och förstod än mindre vad det skulle kunna innebära för mig.

Under det senaste året har jag skaffat mig frikort inom sjukvården till följd av att jag har fått följa upp diverse kroppsliga effekter. Efter att ha följt upp och uteslutit diverse saker som en husdoktor kan komma på så börjar jag mer och mer att tro att det är min kropp som tror att den är stressad. Det är inget fel på mitt hjärta trotts att jag gång på gång har haft hjärtinfaktliknande symptom.

Inget fel på magen heller trotts att den då och då inte kan behålla varken mat eller vätska. Så det min doktor pratade om när jag var sjukskriven för stress verkar nu vara i rullning. Kroppen minns ett mönster av det som stressar. Men jag är inte stressad. Hur lär man sin kropp det? Snälla kroppen du behöver inte fejka hjärtinfarkt, du behöver inte ge mig en sprutdiare, inte behöver du heller ge mig trötthet som gör att jag måste sova onormalt mycket, lika lite som du behöver se till att jag svettas osannolikt mycket. Älskade kropp, slappna av, jag mår bra, jag är inte stressad. Du behöver inte låta mitt hjärta slå i 160 lite då och då. Jag mår bra. Slappna av!

Men minnet av det som var är tydligen för starkt, och kroppen minns. Hur får man en kropp att glömma? Hur får man den att tro på att både den och jag mår bra? Att vi tillsammans klarar av det vi gör? Nu riskerar min kropps reaktioner att försätta mig i stress, att jag inte klarar det som annars inte är stressande. Reaktionerna kan bli en självuppfyllande profetia.

Så älskade kropp, låt mig vara, lita till mig, det är lugnt, det är ingen fara. Jag skall inte gå in i stressen igen, inte så som tidigare. Du kan vara lugn. Du behöver inte aktivera ditt "early warning system". Det gäller för mig att jobba på min tillit. Tillit till att jag klarar av, att jag inte går in i stressen. Att min kropp orkar med, att jag inte skall stressa den. Tillit, tänk om kroppen kunde känna det också istället för att gå på gamla minnen, att gå på gamla mönster. Jag är inte den jag en gång var.

Tidigare hade kroppens reaktioner varit bra i ett tidigare skede, nu är det tyvärr kontraproduktivt. Det är just så det är. En evig vandring där jag får lära mig vad kroppen acceptera och vad jag klarar av.

Enbart tillit.

Peter PC Carlsson