Enbart äldste sonen lämnade hemmet idag. Just nu sitter jag och jobbar med mina känslor av sorg och saknad. Trotts det känner jag i grunden glädje för hans beslut. Äldste sonen har beslutat sig för att resa bort, flyga iväg och tillbringa ett år i Canada.

Jag kan bara och vill bara uppmuntra honom men samtidigt känner jag redan en saknad. Ett år är både en kort och en lång tid. I vart fall är det den längsta tid som jag varit utan min äldste son, trotts att han redan fyllt 21.

Så när jag vinkade av honom idag så passade lägligt ett tungt åskmoln på att passera över himlen. Stora och ganska varma droppar föll ner över mig när jag vinkade adjö. Droppar stora som femtioöringar föll över mig och dolde mina tårar när jag stod kvar och vinkade.

Bilden av hur han stiger in, hur han ser mot mig och höjer sin hand sitter kvar på min näthinna. Tårarna sköljdes snabbt bort av de stora droppar av regn som föll.

Det är en så kort bit mellan lycka och sorg, så liten bit mellan värme och kyla, mellan skratt och gråt. Ibland blandas våra känslor och ena stunden känner vi glädje anda sorg. Det var just så det var för mig idag. Glädje och sorg, men tårarna var av saknad. Fast de spolades bort av ett ljummet åskregn.

Det är så det är, våra känslor spolas bort av ett ljummet åskregn, eller torkas av en varm sol, kanske fryser de till is av vinterns kalla vindar, blåser bort i höstvinden. Idag var det känslan av ensamhet och saknad som blandades med de varma dropparna.

Jag kan inte annat än att önska dig lycka till min son, hoppas att din resa och ditt år blir minst lika bra som du hoppas. Jag gråter inte längre, men jag saknar dig och kommer så att göra tills du åter står på tröskeln in i mitt liv.

Kram

Peter PC Carlsson

P.S. Jag finns, vad som än sker, ring eller skriv både när du vill och om du behöver något, vad det än är.