Enbart Gästblogg av MMM följer nedan. MMM skriver om att vara annorlunda är normalt och att vi ska acceptera det. Jag kan inte annat än att hålla med. Besök också MMM:s blogg.

----------

En läskig människa

Jag vet inte varför det är så skrämmande med människor som faller under kategorier som "speciella", "annorlunda", eller med ett elakt ord "bokstavsbarn". Kanske är det när man kan SE att någonting är lite udda som man tror att man måste bete sig på ett speciellt sätt. Kanske blir man extra rädd när man inser att mänskan inte ens har en diagnos på eländet. Det är ju det "normala". Det psykvården vet om antas vara "under kontroll".

Nu är det så att somliga av oss inte har någon lust att gå till psykvården. Vi som tycker att vi inte alls är någon samhällsrisk. Vi som tycker att vi också är normala. Döm mig nu inte på förhand, Jag kommer inte att kasta en massa självdiagnoser på er. Däremot ska jag berätta min historia och varför jag tycker att jag även i framtiden ska slippa en sån där kategori.

Det finns som videobevis. Att jag viftade med händerna redan som liten. Händer och armar. Gnisslade tänder. Viftade med saker framför ögonen. Tics är ett annat ord för sådant där. Ofrivilliga rörelser. Inte på något vis tvångsmässiga. Men jag kunde inte tänka utan dem. Så fort jag tänkte en tanke rörde jag på mig. Och så var jag aktiv! Alltid i rörelse, och jag minns en kunskapstörst. Det var en kreativ tid, och en lycklig tid. Men som det brukar vara blev skoltiden sedan ett helvete.

Jag blev aldrig som en av de andra tjejerna, utan försvarade mig när killarna retades. Jag hade stora svårigheter att identifiera mig med ett speciellt kön, vilket gjorde att jag betedde mig som jag ville. Ibland var jag en typisk tjej, ibland en typisk kille. De försökte få mig att sluta försvara mig genom att slåss, men hade jag något val? De berättigade killarnas slag mot tjejerna med orden "kärlek börjar alltid med bråk". Inte undra på att somliga killar inte växer ur ett våldskärleksbeteende. Inte undra på att tjejerna glömmer bort hur man gör för att försvara sig.

Jag blev därför mycket ensam efter bara något år, och levde bokstavligen i min egen värld i tre år. Jag lekte genom att göra upp listor i mitt eget huvud. På en månad lärde jag mig t ex namnen och utseendet på 250 hundraser. Jag hade ett system för varje sak i världen, och gick noga igenom dem. Än idag "leker" jag på det sättet. Genom att göra listor. Det ska tydligen vara typiskt för en lång rad psykiska tillstånd. Men det bryr jag mig inte om. Det finns gott om liknande exempel, men jag tänker inte dra dem alla. Hundrasexemplet är trots allt det mest klockrena.

När jag kom upp i tonåren kom man på att det var onormalt att vifta på händerna, och eftersom jag inte hade vuxit ifrån det fick jag helt enkelt kanalisera rörelserna på annat sätt. Idag är mina armar ohyggligt stela, och mina händer är ständigt kalla. Jag kommer inte att sluta spänna mina muskler helt förrän jag dör, och allt pga att det är onormalt att röra på sig.

Min finmotorik har aldrig varit särskilt bra, och nu märks de ofrivilliga rörelserna av i plockepinn, eller sporadiskt när jag kör bil. Men jag har kontroll. Det krävs bara lite mera av mig. Folk har ibland svårt att förstå det. Hade jag kunnat vifta med en diagnos hade de inte brytt sig om att förstå, tror jag, men nu gör de det. Bryr sig. De tror att det är ett tvångsbeteende. Fascinerande. Men det är mer som nervryckningar innan man somnar. Bara det att jag är vaken.

På gymnasiet genomled jag tre förhållanden som gick ut på samma sak, Att bota mig. Jag förstår mig inte på alla dessa kvinnor därute som är intresserade av att bota mig, vårda mig, ta hand om mig (Uppenbarligen är det ju de som dras till mig. Eller värre, det är kanske jag som dras till dem!). Då fick jag verkligen på allvar höra att jag har bokstäver, tourettes, borde diagnosticera mig, yadayada. Goddag Yxskaft sa jag, en diagnos förändrar inte den man är! En lärare i samhällskunskap (Tillika utbildad psykolog) "skojade" med mig och sa att jag var schizofren, led av tunnelseende och att jag var deprimerad. Hon var en riktigt dålig vibb. Ibland tror jag att man kan bli psykisk störd pga att det existerar diagnoser.

Efter gymnasiet började jag acceptera mina tics och har till min omgivnings förvåning (Förskräckelse) börjat strunta i att spänna mina händer hela tiden. Armen flyger iväg. Fingrarna rycker till. Eller dylligt. So what? Jag slipper ha dålig blodcirkulation i händerna! Jag slipper ha ont om kvällarna för att jag ständigt är så spänd!

Tror att jag börjar nå fram till en poäng i detta alldeles för långa inlägg... Var inte rädda för det som är annorlunda, för de som är annorlunda, för "bokstavsbarn" osv. Försök inte bota där det inte behövs. Vi är alla olika! Tala istället om för barnen att det är normalt att vara annorlunda (Och MENA det. Budskapet finns redan, men tyvärr brukar det sluta med "och nu när ni hört denna normaliserande saga ska ni börja leka med era rosa respektive blå leksaker, varsågoda alla barn, sätt igång!"). Mena det. OK? Gör er besväret. Det finns så mycket fantastiska människor därute som inte får en chans för att de inte vågar bryta sig ut.

Jag tror att jag kan lyckas lika bra i livet MED mina nervryckningar, precis som Du kommer att klara dig med vad det nu är för underligheter som du har för dig. Låt inte några normaliseringar stoppa dig.

Tror inte det finns någon i hela världen som är helt normal. Det ordet borde förresten makuleras.

//MMM

----------

Tack MMM för din Gästblogg, du liksom alla andra är välkomna att återkomma med nya gästbloggsinlägg.

Peter PC Carlsson

Intressant?
Sprid på alla sätt du kan för att nå målet för Sveriges största blogginsamling för barncancerfonden.
För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna och cancern skall bekämpas